Kärleken är / Sverige 1998

Att låta Melodifestivalen ge sig ut och röra på sig hade varit ett genidrag på 1980-talet. När tävlingen turvis ordnades av Stockholm, Göteborg och Malmö skänkte det nerv och nytänk och gav ny energi till ett program som stelnat med tiden då samma människor fått ta hand om det år ut och år in.

Inte minst hade SVT Malmö visat sig värdiga uppgiften och hade producerat minnesvärda finaler 1988, 1991 och 1995. 1992 stod man även värd för hela den internationella upplagan efter att ha valt fram Carolas vinnarlåt 1991.

Egentligen var det kanske producentveteranen Kåge Gimtell som lärt sig hur slipstenen skulle dras. När han gick i pension gick det utför med Malmös melodifestivaler och 1998 års upplaga såg riktigt billig och trött ut i rutan.

Till all lycka fanns åtminstone två låtar i startfältet som tittarna skulle komma att lägga märke till. Den som i långa loppet gjorde det största intrycket var Nanne Grönvall, som efter att ha figurerat i grupperna Sound of Music, Peter's Pop Squad och One More Time (Sverige 1996) för första gången uppträdde solo.

"Avundsjuk" liknade inget som tidigare hörts och synts i Melodifestivalen. Iförd en utstuderad peruk och med öron som Mister Spock sjöng Nanne fränt om sin snygga men korkade kompis som har all tur och som får alla killar. "Varje gång vi ses berättar du nåt POSITIVT som hänt" fräste hon ur sig och publiken drog efter andan.

"Avundsjuk" blev en rejäl hit och Nanne skulle visa sig ha ett långt liv som soloartist men för de konservativa jurygrupperna blev det för mycket. De föredrog något mer stillsamt och klassiskt.

Bobby Ljunggren, Håkan Almqvist och Ingela "Pling" Forsman hade vunnit senast det begav sig i Malmö. Nu vann de en andra gång med "Kärleken är" - en sång om att livet fortsätter efter sorgen, inspirerad av såväl prinsessan Diana som Ted Gärdestad (Sverige 1979) som båda mött olyckliga slut under året som gått.

Jill Johnson hade spelat in duetten "Kommer tid, kommer vår" med Jan Johansen men var ett rätt okänt ansikte för de flesta. Kanske anade de svenska tidningarna en brist på erfarenhet och började analysera det unga stjärnskottet sönder och samman: hennes kläder, hennes hår, allt.

I Birmingham hade man lagt en del av musiken på band i enlighet med reglerna men under Anders Berglunds högljudda protester. Upphovstrojkan gav sig inte - de tyckte att framför allt kompet varit bedrövligt i Dublin tre år tidigare och ville inte ta några risker.

Om kompet var rätt hade Jill själv landat fel och mer eller mindre försvunnit i ett moln av styling som kallats in efter pressrösternas kritik. Hela paketet blev onödigt anonymt och svalt och i röstningen såg det länge ut att bli kraschlandning då Sverige höll nollan fram till sjunde jurygruppen.

En tiondeplats var långt sämre än svenskarna väntat sig och under de kommande åren glömdes Jill Johnson ganska långt bort. Först då hon lät sig övertalas att ställa upp i Melodifestivalen på nytt 2003 med Shania Twain-pastischen "Crazy In Love" fick hon sitt stora publika genombrott. 

Idag hör hon till Sveriges allra största stjärnor även om människor ofta verkar glömma bort att hon faktiskt tävlat i ESC. Numer glittrar hon med all den pondus och det självförtroende hon skulle behövt inför ESC, inte minst i sitt eget tv-program Jills veranda.

"Kärleken är" blev den sista stora framgången för radarparet Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist som avslutade sitt långa samarbete en tid efter tävlingen i Birmingham.

Jill Johnson / Kärleken är (Sverige 1998)

10:e plats av 25 bidrag i Birmingham