1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Harry van Hoof - mångårig dirigent för Nederländerna i ESC - menar i en intervju för utmärkta And The Conductor Is att den kreativitet och produktivitet som utmärkt landets musikindustri i början av 1970-talet ganska snabbt fick pyspunka och bara smälte bort.
När man kollar in den nationella final som Nederländerna ordnade 1978 så tror man gärna på hans ord. Fyra olika artister har valts ut att framföra två bidrag var och det är verkligen inte de odödliga alstrens kväll, för att uttrycka saken milt.
De tolv jurygrupper - en i var och en av landets elva provinser plus en kändisjury med tidigare vinnare - gav i särklass mest poäng till den nybildade trion Harmony vars båda låtar är skrivna av teamet bakom 1975 års vinnare "Ding A Dong": Eddy Ouwens hade signerat vinnaren medan Dick Bakker skrev "Bim Bam Bom" som hamnade på tredje plats (och som B-sida på gruppens singel).
Att Dick Bakker efter "Ding A Dong" skriver en låt som heter "Bim Bam Bom" säger väl egentligen allt man behöver veta om den här finalens allmänna ambitionsnivå.
Harmony må vara en ny skapelse men medlemmarna är rutinerade. Rosina Lauwaars och Ab van Woudenberg hade både ett förflutna i bandet Sommerset medan Donald Lieveld varit med i flera band och även spelat in ett antal solosinglar.
Skivversionen lät rätt bra ändå (och den engelska versionen lät ännu bättre) men när gruppen ställde sig på scenen i Paris saknades tryck och kraft i rösterna. Slutresultatet blev därefter med en del ströpoänger härifrån och därifrån.
Att vinnande Israel smällde i med en tolva kan för all del betyda att juryn i Jerusalem hörde något som gick alla andra förbi, men det är också möjligt att de anade sin egen vinstchans och ville slänga iväg sin tolva på någon som inte konkurrerade om segern.
Harmony gav ut en singel till men gick sedan skilda vägar tämligen snabbt. Under många långa år skulle Nederländernas bidrag fortsätta att samla halvdana placeringar på hög, om än med ett och annat lysande undantag.
När Eurovision Song Contest är som allra bäst kan tävlingen fungera som en mötesplats för nya lovande talanger på väg upp såväl som heta, etablerade namn. Hugues Aufray som äntrade scenen i Köpenhamn först av alla för Luxemburgs räkning var lite av båda delarna på samma gång.
Hugues Jean-Marie Auffray var en erfaren 35-åring från en inflytelserik familj: fadern var industrimagnat men släkten var full av politiker, sångare, vetenskapsmän och skådespelare. Efter att ha studerat tre år i Francos Spanien påbörjar han en karriär som musiker i hemlandet.
Han sjöng i olika sammanhang och skrev låtar för andra, för att till slut bli upptäckt och skriva sitt första skivkontrakt 1959. Två år senare får han sin första stora hit med "Santiano".
Hugues Aufray reste till New York 1961, inbjuden av stjärnan Charles Aznavour, och blir kvar ett helt år. Han bekantar sig på nära håll med den nya generationens folksångare och blir personlig vän med självaste Bob Dylan, som ännu inte spelat in sitt debutalbum men som ska brejka med besked några månader senare.
Vänskapen med Bob Dylan skulle bestå: Hugues Aufray tog med sig Dylans sånger hem och sjöng in dem på franska och de båda herrarna har uppträtt flera gånger tillsammans genom karriären. Hugues Aufray påverkades på djupet av Dylan och vid hemkomsten till Frankrike sågs han som en av sin generations mest spännande artister.
Tävlingslåten "Dès que le printemps revient" ("Så snart våren är här igen") var ett stycke folkrock med doft av såväl country som den latinska våg som sköljt över världen (jämför Västtyskland 1960). Ett känsligt öra skulle kanske höra influenser av Johnny Cash snarare än Dylan just här. Musiken hade artisten skrivit själv medan texten var signerad den mångsidige Jacques Plante som han hade ett nära samarbete med.
En delad fjärdeplats med Frankrike var verkligen inget dåligt resultat för en så progressiv tävlingslåt som tydligt låg i tiden och bröt av musikaliskt mot hur ESC-bidrag brukade låta (jämför Nederländerna och Spanien som också försökte tänja på gränserna och som fick betydligt mindre utdelning). Kanske var domarna extra generösa för att den modernare låten fungerade så bra ihop med orkestern?
Den stora vinsten för Hugues Aufray var ändå låtens kommersiella framgång: singeln tog sig upp till den franska topplistans tredjeplats och har hängt kvar på artistens repertoar genom alla år. Det spelades till och med in en Scopitone-film för att marknadsföra låten - ett slags musikvideo som kunde ses i en viss typ av jukebox runt Frankrike.
Hugues Aufray / Dès que le printemps revient (Luxemburg 1964)
En lovande ung artist slår igenom i en tv-sänd talangjakt och blir känd och får spela in skivor. Efter några goda år börjar karriären gå lite grann på halvfart - inte minst för att samma gamla talangjakt fortsätter att ge publiken nya förmågor att gilla - och något måste göras för att blåsa ny vind i seglen.
Då griper man gärna tag i Eurovision Song Contest och representerar sitt land i hopp om nya framgångar. De senaste två decennierna har den här historien blivit allt vanligare och varje år finns flera deltagare som den skulle passa in på.
Edurne Garcia Almagro hade börjat sin artistbana redan som barn: hon var med i sånggruppen Trastos och spelade små roller i ett par spanska tv-serier. Som 20-åring fick hon sitt breda genombrott då hon tävlade i den fjärde upplagan av Operación Triunfo där hon kom på sjätte plats.
Hennes första skiva sålda platina och singeln "Despierta" blev en stor hit. Parallelt med sin solokarriär spelade hon också Sandy i en uppmärksammad uppsättning av Grease och hölls i rampljuset genom att tävla i spanska Let's Dance. Kamerablixtarna blev inte färre då hon blev ihop med målvakten David de Gea och de båda blev Spaniens egna Posh & Becks. Ändå sålde hennes skivor i allt mindre upplagor.
När hon spelade in sitt sjätte album i slutet av 2014 landade "Amanecer" på hennes bord, skriven av Tony Sánchez-Olsson i samarbete med Thomas G:son och Peter Boström, som vunnit hela ESC med "Euphoria". Edurne och hennes skivbolag bestämde sig för att närma sig spansk tv och föreslå "Amanecer" som Spaniens bidrag till Wien.
RTVE nappade på erbjudandet, vilket kan tyckas en smula underligt. Såväl 2012 som 2014 hade man fått helt godkända resultat med låtar valda i nationella finaler, men spansk tv verkar inte ha haft någon riktig linje i sitt tävlande vid den här tiden. Edurne valdes ut internt.
Vid en första anblick är det lätt att tänka att låtskrivarna gjort det lätt för sig och skrivit en ny variant av "Euphoria", men där Loreens låt hela tiden växte och ökade i intensitet slog den nya låten till med full gas redan från början. På ytan påminner de båda om varandra men "Amanecer" blir mer än en smula stillastående innan tre minuter har gått.
De spanska ESC-fansen gick i full spinn av lycka och det talades en del om en möjlig spansk seger. Utanför fansens bubbla trodde inte så många på en topplacering men få anade det magplask som väntade Edurne och hennes lättklädde dansare i Wien.
Dels berodde det förstås på otur: en final med 27 bidrag är alldeles för lång och poängen räcker inte till för alla. Men det spanska bidraget var helt tydligt inte heller vad Europa önskade sig.
Kanske hade Edurne misslyckats i ESC men på samma gång hade hon blåst nytt liv i sin solokarriär. "Amanecer" blev karriärens dittills näst största hit och det påföljande albumet fick liknande listplaceringar som Edurnes första skivor fått. När man tävlar i ESC kan man helt klart vinna även utan att vinna.
Drömmen de flesta har då de ställer upp i en tv-sänd talangjakt är naturligtvis att få det monumentala genombrottet och starta en lång, framgångsrik karriär. Det är ändå få som lyckas.
Det är liksom inskrivet i formatet att publiken engagerar sig i de kandidater de har framför sig för att sedan snabbt glömma och istället rikta uppmärksamheten mot nästa säsongs hoppfulla ansikten.
De som lyckas bli stjärnor på riktigt är få men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Dami Im hör till de som grep chansen med båda händerna och lyckades etablera sig på allvar.
Hon flyttade från Sydkorea till Australien som nioåring tillsammans med sin mamma och sin bror i hopp om ett bättre liv och fler möjligheter medan pappan stannade i hemlandet. Dami studerade piano och sång och undervisade själv elever för att finansiera sina studier.
När hon som 25-åring vann "The X Factor Australia" öppnade sig plötsligt alla dörrar. Hon hyllades av domarna Ronan Keating och Dannii Minogue, hon fick ett kontrakt med ett Sony music och tillgång till etablerade producenter och låtskrivare. I efterhand har Dami Im sagt i intervjuer att hon hade svårt att göra sin röst hörd bland alla de där proffsen hon sattes att arbeta med och att hennes skivor inte riktigt blev som hon skulle önskat.
Den första skivan sålde platina och medan den andra också blev en framgång sålde den betydligt mindre. För att inte bli en dagslända behövde Dani Im något mer att hänga upp sin karriär på. Dessutom hade hon problem med sitt skivbolag som mot hennes vilja tvingade henne att spela in en hel skiva med covers av The Carpenters. Mitt i den processen frågade SBS om hon skulle vilja representera Australien vid ESC i Stockholm och svaret blev ja.
Australien hade fått specialtillstånd att tävla i ESC en enda gång vid finalen i Wien 2015, men EBU var uppenbarligen nöjda med den australiensiska närvaron och gav SBS chansen att ställa upp igen. Men nu skulle man tävla som vilket land som helst och var tvungna att gå igenom semifinalen som (nästan) alla andra.
"Sound of Silence" valdes internt ut som Dami Ims tävlingsbidrag och den imponerade stort på de flesta bedömare inför ESC. Det viskades att Australien tagits med i ESC just för att ställa upp med kvalitet och stjärnglans (och möjligen för att ge Storbritannien en knäpp på näsan och visa just dem hur slipstenen skulle dras) och "Sound of Silence" passade i så fall utmärkt för uppdraget.
I Stockholm hade Dami Im fått en onödig och inte så snygg visuell effekt som hon hade vissa svårigheter att få fungera i sändning, men rösten var det verkligen inget fel på. Extra vokal hjälp fick hon med den äran av Anna Sahlene (Estland 2002) som körade ute i kulissen. Australien tog sig utan besvär vidare till finalen.
Där öste juryn poäng över Dami Im och hade henne som skyhög etta i sin omröstning. Tittarna var lite mer snåla men slutresultatet blev en strålande andraplats. Australien var en succé i ESC.
Andraplatsen var precis vad Dani Im behövde. Nu pekade försäljningssiffrorna uppåt på nytt men samarbetet med Sony fortsatte att kärva. 2020 bytte hon skivbolag för att bättre kunna styra över sin karriär och sina låtval.
Hon har förblivit ett fan av Eurovision Song Contest och meddelade att hon tänkte ställa upp i den australiensiska uttagningen 2021 med "Paper Dragon". Finalen inhiberades till slut för att ge 2020 års vinnare Montaigne en ny chans efter att ESC 2020 i Rotterdam ställts in.
Portugal hade lyckats ganska bra de senaste åren då tre starka röster gett dem tre placeringar bland de tio bästa (1991, 1993, 1994). Kanske var starka röster det bästa sättet för ett land som Portugal att hävda sig? Åtminstone bestämde man att sätta fullt fokus på artisterna i 1995 års nationella final.
Värt att minnas är att det här var före Idol och Popstars, och talangjakter i tv var långt ifrån den stapelvara det är idag. Gissningsvis framstod det nya konceptet - döpt till Selecção Nacional - som en riktigt fiffig idé. Åtminstone till en början.
Intresserade artister fick anmäla intresse till RTP. Av närmare 800 sökande valdes 36 sångare ut att delta i totalt sju delfinaler: de sex första veckorna gick varje veckas vinnare direkt till final och i den sista sändningen fick tidigare veckors tvåor göra upp om de två sista finalplatserna.
Problemet med upplägget var naturligtvis att de åtta slutliga kandidaterna behövde något att sjunga i finalen och med ens blev det bråttom att hitta nyskrivna låtar som kunde passa. Trots att man lyckades få flera etablerade låtskrivare på kroken märks det att alla haft bråttom och de slutliga tävlingsbidragen gav i de flesta fall ett intryck av att vara märkligt ofärdiga.
Vinnaren valdes av inte färre än tjugotvå regionala jurygrupper spridda över hela Portugal. Också tittarna fick rösta men deras resultat räknades bara som en tjugotredje jurygrupp och påverkade slutresultatet i väldigt liten grad. Tittarnas vinnare Pedro Miguéis kom bara på fjärde plats till slut.
Juryn gav istället segern till Tó Cruz, en 27-åring från Lissabon med rötterna i Kap Verde. Han hade bara kommit tvåa i sin veckofinal men var en av få artister i finalen som verkade synka på riktigt med sin tävlingslåt. Som en vänlig gest tog han med sig finalens tvåa Ana Isabel till Dublin som körsångare.
Texten - skriven av Rosa Lobato da Faria som vann för tredje gången - är en typiskt nittiotalistisk appell mot rasism, som påstår sig vara färgblind samtidigt som den gör en stor grej av att människor har olika färg på huden. "Min vita älskling / du är mjölken i mitt svarta te / det smakar sötare än honung / att blanda vanilj med choklad".
Dessutom hyllar texten forna tiders portugisiska sjöfarare som "spred kärlek över världen" och skapade själva förutsättningarna för att svarta och vita kunde få älska varandra. Knappast en tanke som skulle flyga i dagens postkolonialistiska diskussioner.
I Dublin verkar inte så många brytt sig om texten utan bara konstaterat att låten är ett försök till gospel som aldrig lyfter. De svenska tidningarna tog fram sågen rejält. "Lika upphetsande som mögel i badrummet" skrev Aftonbladet. "Låter som när cd-spelaren hakar upp sig" kontrade Expressen.
Fem poäng blev det totalt, vilket var en besvikelse med tanke på de stora förhoppningar man haft från början. Året efter fick alla länder utom värdlandet kvala in till finalen, så Portugal tog sig dit ändå. Då hade man dumpat idén om en artisttävling och satte på nytt låtskrivarna i första rummet.
Även om han inte blev någon av landets allra största stjärnor har Tó Cruz fortsatt en framgångsrik karriär där han spelat in egen musik, dubbat film för Disney och arbetat som studiomusiker för portugisiska såväl som internationella artister. Sedan 2003 bor han i USA och verkar under namnet António TC Cruz.
"Varför göra det lätt för sig när man kan krångla till det?"
Jag vågar lova att det enklaste och rakaste sättet att ordna en nationell final för ESC är att helt enkelt bara spela upp samtliga kandidater och sedan låta de som ska välja vinnaren välja vinnare med så få störningsmoment som möjligt.
Genom åren har förvånansvärt många tv-bolag tvärtom slagit knut på sig för att röra till sina uttagningar så mycket som det bara går. Tysklands modus 2014 skulle mycket väl kunna kvala in som ett av de mest onödigt tillkrånglade.
Man bjöd in sju etablerade artister att delta i tävlingen och öppnade sedan en kvaltävling där tio okända förmågor gjorde upp om en sista plats i startfältet. Notera att tittarna redan valt vinnaren i kvalet och att den artisten - den kvinnliga trion Elaiza - möjligen kunde anses ha en fördel av det i finalen.
Bland de sju etablerade artisterna väckte en extra stort uppseende: Unheilig spelade en mix av tung rock och electronica och hörde till landets tyngsta akter, med flera förstaplatser på tyska albumlistan i bagaget. Saken verkade klar och finalen kunde nästan bara sluta på ett sätt.
Själva finalen avgjordes i tre röriga steg. Varje deltagande artist hade två bidrag i tävlingen men i den första rundan framförde varje akt den ena av sina låtar. Det gällde att välja rätt låt för sedan fick tittarna rösta och fyra deltagare fick lämna tävlingen.
I det andra steget fick de fyra kvarvarande framföra båda sina tävlingsbidrag. Tittarna fick rösta en gång till och nu fick två deltagare med sig sin mest populära låt till det tredje steget: en superfinal.
Kvalvinnaren Elaiza och superstjärnorna Unheilig ställdes så mot varandra och det som så lätt händer hände även nu. Den som är älskad har alltid också belackare. I en superfinal har man inte bara chansen att rösta för den man gillar, man kan även rösta emot den man ogillar, irriterar sig på eller som man tycker är för populär.
I den sista omgången tvålade nykomligen till storsjärnan: Elaiza fick femtiofem procent av rösterna och biljetten till Köpenhamn.
Elaizas sångerska och ledstjärna var polsk-ukrainska Elżbieta "Ela" Steinmetz, flankerad av Yvonne Grünwald på dragspel och Natalie Plöger på bas. "Is It Right?" var deras andra singel och att den här låten kunde slå Unheilig - eller vem som helst för den delen - framstår som ett mina stora personliga frågetecken i den här tävlingens historia.
Tyskarna gillade i alla fall sitt nya fynd och vinnarlåten tog sig ändå upp på Tysklandslistans fjärdeplats. I Köpenhamn gick resten av Europa mer på min linje och gav trion en blygsam placering. Efter ESC-finalen fick Tyskland istället större uppmärksamhet för att deras jury lämnat vinnaren Conchita Wurst utanför topp tio, men det var knappast Elaizas fel.
Elaiza har gett ut tre album som sålt hyfsat men ESC-bidraget förblir deras enda egentliga hitlåt. Unheilig fortsatte med stor framgång fram till 2016, då bandets karismatiska frontfigur Der Graf bestämde sig för att pensionera sig från livet som artist.
Tysk tv drog inga lärdomar av sin komplicerade uttagning utan skulle fortsätta att krångla de kommande åren med allt sämre resultat till följd.
Nederländerna hade visserligen fyra segrar i bagaget men oss emellan hade de nästan alltid underpresterat i ESC och hade de flesta år fått nöja sig med placeringar strax under mitten. Den där förmågan att för det mesta träffa i utkanten av piltavlan istället för i mitten hade visat sig besvärlig när EBU införde sina semifinaler 2004.
Inför finalen i Baku hade Nederländerna missat finalen hela sju år i rad. All entusiasm hade eroderat på hemmaplan och tävlingen sågs nu enbart som en riktig karriärförstörare. Ett ställe att synas på en sista gång innan man försvinner in i skuggorna.
Ingen av de sex kandidaterna i den nationella uttagningen hade något slags stjärnstatus men flera stycken var bekanta ansikten från olika typer av talangjakter i tv. Först ställdes de sex bidragen mot varandra i tre dueller - de tre som vann sin duell gick vidare till en superfinal.
Vinnaren Joan Franka, en 22-åring med turkiskt påbrå, hade deltagit The Voice of Holland två år tidigare och då skrivit "You And Me" - en nostalgisk sång om lekande barn som växer upp och tappar kontakten. Utan hennes vetskap och mot hennes vilja hade hennes manager skickat in låten till den nationella finalen och helt plötsligt skulle hon och hennes låt skickas till Baku.
För att understryka att sången handlade om lekande barn hade Joan Franka klätt ut sig till indian - så som hon och hennes kompisar gjort i barndomen - och backlashen lät inte vänta på sig. Anklagelser om kulturell appropriering haglade över sångerskan - ämnet var verkligen inte mindre känsligt i en gammal kolonialmakt som Nederländerna - och hon verkar ha blivit uppenbart skakad av detta.
I en intervju många år senare berättade Joan Franka om hur förfärlig hennes tid i Baku var. Hennes manager var manipulativ och avskärmade henne från familj och vänner, och hon tvingades bära fjäderskruden som hon numer skämdes för. All stress och managerns ständiga negativa påpekanden om hennes utseende fick henne att utveckla en ätstörning.
I semifinalen gick det precis som Joan Franka trodde att det skulle gå och Nederländerna missade piltavlan för åttonde året i rad. Efter sändning blev hon utskälld av sin manager och allt framtida samarbete ställdes in, trots att låten slagit an på hemmaplan och tagit sig hela vägen till topplistans förstaplats.
Nu satt Joan Franka fast med ett management som inte ville marknadsföra henne. Det tog två år innan hon tog sig ur kontraktet och då var hennes karriär så gott som över. Hon har fortsatt musicera i mindre skala, ibland under artistnamnet Luba the Baroness.
Nu var måttet rågat och den nederländska finalen skrotades. Året därpå valde man sin låt internt och då skulle det äntligen bli ordning bland tulpanodlingarna igen.
Finland hade haft ett ganska lyckat 1970-tal i Eurovision Song Contest: man hade tagit sig in bland de tio främsta vid fyra tillfällen, räknats som favorit ett par gånger och även om tonvikten legat på inhemskt schlager hade man visat upp en förhållandevis stor musikalisk mångfald.
Den stora genre som lyst med sin frånvaro var naturligtvis rockmusiken. Det spelades inte rock i ESC vid den här tiden. Måhända tyckte någon på Yle:s underhållningsavdelning att det var dags för lite nyordning och bland de femton låtskrivare som bjöds in att delta i 1981 års nationella final fanns flera etablerade rockmusiker.
De inbjudna kompositörerna - som samtliga tackade ja till utmaningen - fick själva välja textförfattare och artister till sina bidrag. De femton låtarna spelades först upp i en semifinal där åtta gick vidare och sju slogs ut.
Bland de utslagna kan man notera Leevi and the Leavings som snart skulle bli ett av Finland mest älskade och bäst säljande band, trots att de var en ren studiosättning som aldrig gav konserter. Semifinalen lär vara bandets enda offentliga live-framträdande någonsin.
Finalen skulle man kunna skriva en hel bok om då den var sprängfull av såväl stjärnor som låtar som fått evigt liv i Finland. En av de största framgångarna fick Frederik med sin discohumppa "Titanic", tydligt inspirerad av tyska "Dschinghis Khan", trots att den kom näst sist i tävlingen. Hela finalen kan beskådas i sin helhet på YouTube.
Den höga standarden till trots var expertjuryn i studion rörande överens om vilken låt som skulle vinna. "Reggae OK" fick full pott av samtliga domare utom två och samlade mer än dubbelt så många poäng som tvåan.
Reggaen hade spridit sig över världens hitlistor under 70-talet men det var nog inte många som trodde att just Finland skulle bli först med att ta genren in i ESC. Texten förklarar glatt att när man bara vant sig lite är det här säkert ett beat som alla vill ha.
Upphovsmannen Jim Pembroke hade flyttat från London till lilla Varkaus för att jobba som aupair. Han väckte snabbt uppseende bland finska musiker och blev snart nog en hörnsten inom den finska rocken, inte minst som sångare i bandet Wigwam. Att han ställde upp i - och vann - den nationella schlagerfestivalen var en stor överraskning för de flesta, kanske också för honom själv.
Sångaren Richard "Riki" Sorsa såg The Who live i Helsingfors ishall 1966 och visste redan då som fjortonåring att det var artist han skulle bli. Först sjöng han i bandet The Zoo men att vinna Euroviisut 1981 var den verkliga starten på hans solokarriär. Nu skulle han se till att fastna rejält i minnet på publiken och det får man säga att han lyckades med.
Inte minst reagerades det kraftigt på de scenkläder han själv designat till finalen i Dublin. Ett stort antal förfärade tittare rasade efter sändning och fruktade att Europa skulle tro att Finland inte tog den här viktiga tillställningen på allvar.
På så himla stort allvar tog varken Riki Sorsa eller Jim Pembroke ESC i sig självt, men det var en fin arena att marknadsföra sig på. Trots att slutresultatet blev knapert lämnade "Reggae OK" spår efter sig på flera sätt och gick inte minst in på den norska topplistan efteråt.
I Dublin hade veteranen Ossi Runne - som dirigerat alla finska bidrag sedan 1966 - övergivit pinne och dirigentpult. Han sade sig vara färdig med ESC och lämnade över uppgiften till Otto Henrik Donner, en annan välmeriterad musiker som varit med och startat Love records - ett av Finlands mest inflytelserika skivbolag genom tiderna.
Ossi Runne fick resa till Dublin i alla fall och fungerade som kommentator i Yle TV1. Att sitta vid sidan av ett år var kanske var maestro Runne behövde. Året därpå var han tillbaka och dirigerade sedan alla Finlands bidrag till och med 1989.
Den lilla folkstormen till trots hade Riki Sorsa nu sitt på det torra och allt han tog i skulle bli till guld de närmsta åren. Efter två album på engelska bytte han sångspråk till finska och blev om möjligt ännu mer populär. Hans album "Kellot ja peilit" från 1984 blev det första finska album som gavs ut på CD.
Jim Pembroke verkar ha fått smak på att tävla i musik och skulle vinna den nationella finalen på nytt året därpå, nu med ännu större storm i tidningarna som följd.
Riki Sorsa höll sig kvar på toppen av topplistorna i ett drygt decennium men förblev en uppskattad artist som ofta syntes i tv och allehanda sammanhang där man behövde en bra sångare.
När han 2006 drabbades av cancer i struphuvudet verkade det som att karriären var slut för alltid. Riki Sorsa klarade sig med rösten oväntat intakt - bland annat spelade han in "Gabriellas sång" på både svenska och finska - och funderade som talesperson för Cancerföreningen i Finland. Sjukdomen kom tillbaka några år senare och då fanns inget mer att göra. Riki Sorsa avled i maj 2016, endast 63 år gammal.
Cyperns omfattande nationella final 2015 framstod mindre och mindre som en enskild uttagning och mer och mer som något slags auditions som fortsatte att ge ringar på vattnet i flera år. När RIK valde sitt bidrag till Kiev internt fastnade man för en av deltagarna från 2015, precis som man gjort året innan.
Hovig Demirjian - från en armenisk familj men född och uppvuxen i Nicosia - hade pluggat marknadsföring men övergav snabbt den banan för musiken. Efter att ha etablerat sig som sångare hemma på ön bestämde han sig för att ta nästa logiska steg och försöka erövra den grekiska marknaden.
2009 ställde han upp i den andra upplagan av grekiska X-Factor där han slutade på en sjunde plats. När det inte öppnade tillräckligt med dörrar flyttade han hem till Cypern igen och tävlade i den nationella melodifestivalen 2010 och 2015. Även om han inte vann måste han ha imponerat på någon.
Imponerat hade också Thomas G:son gjort. Året innan hade han fått snitsa till rockbandet Minus One inför Stockholm, nu fick han fria händer att skriva för Hovig. Trots att G:son skrivit hela tävlingens kanske mest kommersiellt framgångsrika vinnare "Euphoria" var förväntningarna från fans och press ordentligt nedskruvade inför Hovigs chanser att avancera vidare.
Inne i Hovig bodde ändå en liten kämpe och när det väl gällde framförde han sin lilla låt rätt bra och framförde sitt aningens udda koreograferade nummer helt prickfritt. Cypern gick vidare till final och då spelade det inte så stor roll att slutplaceringen blev blek.
Hovig blev kanske ingen stjärna av direkt astronomiska mått efter sitt ESC-äventyr men har fortsatt att sjunga och spela in musik. De senaste åren har han även släppt ett par singlar på armeniska.
Inte heller Thomas G:sons karriär påverkades nämnvärt och han skulle fortsätta skriva förvånansvärt anonyma ESC-bidrag för olika länder de kommande åren. Först 2023 - långt utanför den här bloggens tidsram - skrev han på nytt en låt som alla trodde på.
Cypern skulle kanske ha fortsatt att beta av artister från 2015 i flera år till men bestämde sig på inrådan från Christer Björkman att satsa på allvar istället för att bara fråga någon trevlig lokal förmåga. Det skulle visa sig värt besväret.
Tänk att du alltid drömt om att skriva en låt men du har ingen musikalisk utbildning, spelar inget instrument och vet rent allmänt inte hur man gör. Du lyckas ändå tota ihop en trudelutt som du skickar in till den nationella melodifestivalen där den inte bara blir utvald utan också vinner hela rasket. Är det inte rätt osannolikt?
Sally Keating gjorde ändå exakt just det. "Here Today, Gone Tomorrow" var den första låt hon skrivit från början till slut och i den nationella finalen presenterades hon som en glad amatör bland alla proffs.
Sedan förstör programledaren raskt den fina historien genom att avslöja att Sally Keating för all del var gift med en professionell musiker: Dick Keating som arrangerat och producerat vinnarlåten. Hur mycket hjälp hade hon fått av sin make? Hade hon faktiskt alls skrivit den eller bara lånat ut sitt namn av någon anledning?
Ett poppigt stycke var det i vilket fall, framfört med snärt och energi av The Duskeys. Bandet hade bildats av den erfarna Sandy Kelly, hennes syster Barbara Ellis och deras walesiska kusin Nina Duskey. Året innan hade de tre deltagit i den irländska finalen under namnet The Duskey Sisters. Nu hade även Ninas bror Dan hoppat in i gruppen för att sätta lite fart på tjejerna.
The Duskeys bjöd på glad koreografi, glatt humör och en viss mängd könsförvirring då Dan Duskey sjöng med i texten om en svekfull älskare som har ännu en flickvän på sidan om.
Möjligen för att inte avslöja scenshowen för tidigt spelade man in en bitvis rätt bisarr men underhållande förhandsvideo på Dublins zoo, där bandmedlemmarna dansar med varsin kvast och Dan Duskey skuttar runt i en gorillakostym. När det väl gällde visade juryn inte något särskilt intresse och i Harrogate fick Irland sin sämsta placering på tio år.
Skivan - där låten lät mycket häftigare än den gjort med stor orkester - sålde ändå rätt bra hemma på ön och The Duskeys släppte såväl en LP som ett par singlar tillsammans och turnerade runt hemlandet. I slutet av 1983 var bandet med om en omtumlande olycka med sin turnébuss och beslöt efter det att avsluta den gemensamma karriären.
Sandy Kelly satsade på en framgångsrik solokarriär där hon främst sjungit countrymusik. Inte minst uppmärksammades hon för de två låtar hon spelade in tillsammans med Johnny Cash.
Dan Duskey flyttade tillbaka hem till Storbritannien och fortsatte en bana inom musiken. 1986 ställde han upp i den brittiska finalen som sångare i gruppen Palace och kom på femte plats. Senare samma år fann han Gud, påbörjade bibelstudier och arbetar idag som pastor under namnet Simon Foster.
Att RTÉ stannade hemma från ESC i München 1983 verkar inte ha haft något med The Duskeys halvdana placering att göra. Istället skyllde man på skakig ekonomi: man var ett fattigt tv-bolag i ett fattigt land och att stå värd för den internationella finalen 1981 hade grävt hål i budgeten.
Undrar om ekonomiavdelningen satte kaffet i vrångstrupen då Irland gjorde comeback i Luxemburg 1984 och bara var en hårsmån från att vinna på nytt?
The Duskeys / Here Today Gone Tomorrow (Irland 1982)
Det visade sig snart att också pyttesmå länder kunde lyckas riktigt bra i Eurovision Song Contest. Redan 1960 hade Monaco insett att de kunde låna in kunnande från det stora grannlandet Frankrike och på så sätt nå stor framgång. Raskt följde Luxemburg efter och vann såväl 1961 som 1965 med helfranskt manskap.
Det är oklart om Monaco någonsin hade ambitionen att vinna men ska man vara med är det förstås roligare att få bra placeringar framom dåliga. 1962 bad man på nytt mannen som knäckt koden åt dem två år tidigare att ställa upp på nytt.
François Deguelt - egentligen Deghelt, men det var svårt för en fransk publik att uttala - hade påbörjat en karriär i Paris musikliv redan under 1950-talet. Han hade sjungit i radio och på skiva och varit med och öppnat dörrar för en viss Jacques Brel, men det var först efter att ha gjort militärtjänst och krigat i Algeriet som sångkarriären tog fart på allvar.
Att representera Monaco på nytt vid finalen i Luxemburg 1962 var förmodligen en riktig parentes och något François Deguelt bara gjorde i förbifarten: nu stod han på toppen av sin karriär och anbuden haglade över honom.
"Dis rien" - en sång om att låta munnen tiga så kärleken kan få tala istället - kom visserligen på andra plats men vinnaren Isabelle Aubret hade fått dubbelt så många poäng och stal all uppmärksamhet på den franska marknaden. Skivan med "Dis rien" blev en rätt modest framgång i sångarens diskografi, men framträdandet i finalen visar också hans charm och närvaro. Det är lätt att förstå varför han blev en stjärna.
De närmaste åren skulle hjulen snurra riktigt snabbt: vid sidan av sångkarriären fungerade François Deguelt också som programledare och producent i tv och spelade dessutom polis i en fransk långfilm. 1965 fick han karriärens största hit med "Le ciel, le soleil et la mer" och året därpå agerade han kunnig och påläst kommentator i fransk tv vid ESC-finalen från Luxemburg.
Efter 1960-talets slut saktade karriären ned men François Deguelt fortsatte att med framgång skriva låtar för andra. Under sina sista år deltog han i en mängd nostalgiturnéer som artist och konferencier och skrev sånger in i det sista.
François Deguelt avled i januari 2014 i en ålder av 81 år. Han är begravd i den lilla staden Barbezieux-Saint-Hilaire där ett torg är uppkallat efter honom.
Under ett drygt decennium (sedan 2001 om man vill vara generös men mer sanningsenligt sedan 2004) hade Grekland klivit fram som en av Eurovision Song Contests stormakter som nästan alltid hörde till favoriterna och som nästan enbart belönades med framskjutna placeringar.
Nu var det 2019 och framgången befann sig allt längre bort i backspegeln. Grekland hade missat finalen 2016 och 2018 och hela tävlingen hade svalnat rejält på hemmaplan, något som kanske inspirerade ERT till en ny taktik då de skulle välja ut sina bidrag.
"Better Love" lät verkligen inte som de grekiska bidragen brukade. Här fanns inga lokala toner och inget försök att inkorporera folklore. Istället fanns här en stilfullt pulserande låt med tydliga influenser av artister som Annie Lennox och Kate Bush, elegant insvept i uppdaterade elektroniska ljudmattor.
Katerine Duska hade grekiska föräldrar men var född och uppvuxen i Montreal, Kanada. Under några års tid hade hon bott i Aten och försökt starta sig en karriär där - 2015 hade hon släppt ett album på ett stort bolag - men var i princip helt okänd för den breda publiken.
Själv var jag mycket entusiastisk inför Tel Aviv och tänkte att Grekland äntligen hittat framgångsformen på nytt. Dessvärre visade sig "Better Love" vara den sortens snygg studioproduktion som är svår att flytta över till scenen på ett bra sätt.
Scenshowen lyckades vara spretig och överlastad men samtidigt aningens stel och teatralisk. En del av Katerines toner i semifinalen gav dessutom SVT:s kommentator Charlotte Perrelli en smula ont i öronen. Det blev en finalplats men slutplaceringen måste ha varit en stor besvikelse för alla inblandade.
"Better Love" mötte en viss framgång i Grekland - som bäst låg den fyra på den nationella singellistan - men Katerine Duska lyckades inte etablera sig på riktigt. Hon är ännu aktiv och har släppt en handfull singlar utan större lycka.
Trots att det egentligen ligger utanför den här bloggens tidsram kan man konstatera att ERT fortsatt på samma linje: att välja ut grekiska artister ur den stora diasporan istället för att försöka övertala någon lokal stjärna att göra jobbet.
2020 skulle ERT representerats i Rotterdam av Stefania - som tidigare representerat sitt egentliga hemland Nederländerna i Junior Eurovision 2016 - med låten "Supergirl", men tävlingen ställdes in till följd av covid-pandemin.
Georgien hade testat lite olika sätt att välja bidrag på: något år valde man internt, något år hade man en öppen nationell final, något år valde man ut en enda artist som fick sjunga alla låtar i den nationella tävlingen. Inför Kiev 2017 satsade man på en stor nationell uttagning med betoning på stor.
Hela 25 bidrag hade den georgiska tv-publiken att ta ställning till. Lite svårt att bena ut så många låtar serverade på en gång, så tittarna fick hjälp av en internationell jury bestående av fyra experter. För att riktigt försäkra sig om att tittarna inte skulle välja galet så hade juryn 80% av makten medan de resterande rösterna tillföll folket.
De fyra experterna var Tali Eshkoli, Ralf Reinink, Sacha Jean-Baptiste och bulgariske Boris Milonov som skrivit inte färre än tre av de låtar vinnaren sedan skulle möta i Kiev (Bulgarien, Makedonien och Serbien). Var han verkligen rätt person att bedöma eller ville han förbättra sina egna bidrags chanser? I slutändan hade ändå juryn och tittarna till all lycka samma favorit.
Den favoriten var en kombination av två artister som redan vunnit varsin gång tidigare. Sångerskan Tako Gatjetjiladze (på engelska transskriberat som Gachechiladze) hade varit en av medlemmarna av Stephane & 3G i den glada anti-Putin discon "We Don't Wanna Put In" som Georgien helt kallt valde ut som sitt bidrag till finalen i Moskva 2009.
EBU - som bara några år tidigare skrivit in i regelverket att inga bidrag får innehålla politiska budskap eller något som överhuvudtaget kan äventyra tävlingens rykte - fick frossbrytningar av blotta tanken och beordrade Georgien att byta text. Upphovsmännen vägrade och landet avlägsnades från startlistan.
Även den här gången hade Tako ett budskap med sig i texten, men uppmaningen att tro på sig själv även när världen är hård ansågs inte vara något problem. Sångerskan hade själv skrivit texten till en melodi av ingen mindre än Anri Djochadze - den första georgiska representanten som missat final i ESC (2012).
Den här gången hade den gode Anri - som numer jobbade mer som producent och låtskrivare än artist - fått ihop ett mer melodiskt nummer. "Keep The Faith" var en bombastisk och allvarsam ballad med stor tyngd och kanske var det därför sångerskan i slutändan valde att uppträda under sitt riktiga namn Tamara istället för att använda det smeknamn hon för det mesta använt sig av.
I Kiev sjöng Tamara bra men hade fått startnummer två i semifinalen - ett startnummer som historiskt sett varit en favoritdödare men som numer i allt högre grad blivit platsen producenterna dumpar låtar de inte tror på - och Georgien missade än en gång finalen. Att det startnumret till trots blivit en elfteplats var kanske en klen tröst.
Men man kan vinna på olika sätt här i världen. Boris Milonov, som varit med och valt i Tbilisi, hade fått upp ögonen för Tamara på mer än ett sätt. De träffades på nytt i Kiev och blev snart ett par. Redan ett år senare gifte de sig och bor idag i Wien och har två barn tillsammans.
Tamara Gatjetjiladze / Keep The Faith (Georgien 2017)
I det forna Jugoslavien hölls en mängd musikfestivaler av olika slag och de flesta delrepubliker höll sig med minst en lokal variant. 1968 startade Skopje Fest där makedonska stjärnor fick glänsa i sällskap av stora namn från hela landet.
Skopje Fest blev mycket populär men ordnades oregelbundet och lades ned officiellt 1980. Fjorton år senare - då Makedonien blivit ett eget land - återupplivades festivalen, på nytt med stor succé. 1996, 1998, 2000 och 2002 användes Skopje Fest som nationell final för Eurovision Song Contest.
Den hittills sista upplagan av Skopje Fest hölls 2015 och vanns av duon Eye Cue - bestående av vokalisterna Marija Ivanovska och Bojan Trajkovski - och låten "Ubava". Gruppen hade bildats redan 2008 och hade ett par stor hits på sitt samvete.
Inför ESC i Lissabon 2018 anordnades ingen nationell final, istället fick intresserade akter skicka in lämpliga låtar till MRT för intern bedömning. Eye Cue gick segrande ur bataljen med en låt de skrivit i samarbete med Darko Dimitrov, som nu tävlade för sitt land för fjärde gången.
"Lost And Found" var ett ovanligt stycke där versen och refrängen lät som två olika låtar. Under tre minuter växlade man flera gånger fram och tillbaka mellan pop och något slags reggae.
All heder till den som vill och vågar lite mer men det här låtbygget skulle visa sig fungera bättre i en studioversion eller musikvideo. Live på scenen i Lissabon blev det hela lite ofokuserat och lite anonymt och verkar ha gått både tittare och jury förbi. Än en gång tog äventyret slut i semifinalen.
Värt att notera är att 2018 var sista året landet tävlade under det provisoriska namnet Former Yugoslav Republic of Macedonia. Efter en överenskommelse med Grekland bytte landet officiellt namn till Nordmakedonien i februari 2019.
2013 hade Malta dykt upp ifrån ingenstans och blev en liten minisnackis inför finalen: avslappnad, avskalad, lättsam och till synes inte så värst kalkylerad på vad publiken kunde tänkas förvänta sig slog sig den enkla lilla trallen in bland de tio bästa.
Kunde blixten tänkas slå ned två gånger på samma ställe? Kunde det vara så att Den Okonstlade Trallen var vad publiken längtade efter mitt i det hav av allt mer koreograferade och stiliserade framträdanden?
Någon som helt klart trodde att så kunde vara fallet var Christer Björkman. I "Inför Eurovision Song Contest 2014" flaggade han för att Lettlands glada sång runt lägerelden eventuellt kunde bli årets överraskning.
"Cake To Bake" var ett sprittande stycke om hur textens jag klarat av att göra de mest ofattbart omöjliga saker - som att få det att regna i öknen, att upphäva gravitationen och att lära sig tala lettiska - men när man ställs inför något så grundläggande som att baka en kaka har man ingen aning om hur det ska gå till.
Det spekulerades en del vad texten egentligen betydde; Christer Björkmans tolkning var att kakan som skulle bakas var en metafor for att uppfostra ett barn.
Gruppen Aarzemnieki - en medveten felstavning av ārzemnieki ("utlänningar") - hade startats av tyske Jöran Steinhauser och brittiske Nick Massey men hade med tiden förstärkts också med två infödingar och var nu en kvartett.
De gav ett glatt och älskvärt framträdande men den danska producenten verkar inte alls ha trott på Lettland. Aarzemnieki fick sjunga som andra land i den första semifinalen och när telefonlinjerna öppnade hade många redan hunnit glömma den lettiska allsången. Lettland missade finalen för sjätte året i rad och skulle styra om sin nationella uttagningen rejält året därpå.
Får man tro det som står på internet så har Aarzemnieki aldrig upplösts som grupp rent formellt och fortsatte att ge ut musik ett par år till efter utflykten till Köpenhamn, inte minst en låt tillägnad fotbollslaget Riga United FC.
Som de allra flesta år valde Luxemburg sitt bidrag för Harrogate internt utan någon nationell final. Men hur valde man? Bad man skivbolagen om förslag? Närmade man sig en lovande låtskrivare? Frågade man en artist man gärna ville ha? Idag är det svårt att hitta någon information om saken.
Just det här året är det möjligt att ett entusiastiskt litet skivbolag lyckades sälja in en ny artist man trodde på. Svetlana - egentligen Claire de Loutchek - var en fransyska med ryskt påbrå (Svetlana är den ryska varianten av hennes namn Claire), utrustad med en säreget hög sångröst. Hon hade turnerat med Ivan Rebroff, varit med i flera kabaretgrupper och släppt en enda singel i eget namn.
"Quand ta lettre est arrivée" kom ut 1981 på Les 3 Oranges Bleues, en liten label som ingick i den stora gruppen PhonoGram som även ägde etiketter som Philips och Mercury.
Bidraget "Cours après le temps" ("Spring ikapp med tiden") var signerat Cyril Assous som tidigare skrivit låtar åt stjärnor som Dalida, Mireille Mathieu och Jeane Manson. Singeln gavs ut på Philips istället för Les 3 Oranges Bleues, kanske för att de hade bättre muskler då det gällde marknadsföring.
I Harrogate sjöng Svetlana snyggt i stämmor med sina rutinerade körsångare och hamnade på en sjätteplats till slut, kanske något lägre än vad förhandstipsen förväntat sig.
Senare samma år sjöng Svetlana på det franska soundtracket till den tecknade filmen "Brisby och Nimhs hemlighet" och gav året efter ut ytterligare två singlar (varav den något udda "Je suis blonde... et alors?" är väl värd en smula uppmärksamhet). Sedan blev det tyst i många år tills hon 1990 gav ut en skiva med ryska sånger, ackompanjerad av sin bror Pascal de Loutchek.
1999 sjöng hon en än gång musiken till en film - "La Bûche" med bland andra Charlotte Gainsbourg i rollistan - men verkar efter det helt ha lämnat musiken och offentligheten bakom sig.
2013 gavs en samling ut digitalt med samtliga låtar hon spelade in under sin korta popkarriär - 12 spår inalles inklusive en spansk version av hennes eurovisionsbidrag.
Kayahan Açar var ingen späd debutant då han vann den turkiska finalen: han hade hunnit fylla 41 och aktiv som artist i minst femton år. Han skrev låtar till andra - exempelvis till stjärnan Nilüfer (Turkiet 1978) - och hade sedan mitten av 1980-talet börjat få ett visst erkännande också som soloartist.
När han nu stod som segrare var det på sjätte försöket (efter att ha varit med 1981, 1984, 1987, 1988 och 1989) hade han en stigande kurva bakom sig: han kom sist på första försöket men hade senast kommit på andra plats efter gruppen Pan.
Vinnarlåten "Gözlerinin hapsindeyim" ("Fångad i dina ögon") var en dramatisk sak där Kayahan - precis som 1989 - fick betydande vokal hjälp av sångerskan Demet Sağıroğlu. I den nationella finalen hade de presenterats som en duo men vid ESC stod Kayahan ensam i fokus.
TRT hade en särskild budget för att snitsa till sina vinnarlåtar och göra dem mer tillgängliga för en europeisk publik. Kayahans manager föreslog att den fransk-algeriske Jean Claudric (som tidigare dirigerat fyra bidrag i ESC: Luxemburg 1971, Frankrike 1973, Marocko 1980 och Luxemburg 1982) skulle vara rätt person att skriva ett nytt arrangemang. Jean Claudric var måttligt intresserad men lät sig flygas in till Istanbul för att jobba på låten.
Vad som hände i Istanbul råder det delade meningar om. Jean Claudric menar att han skrev ett snyggt arr som alla varit nöjda med, och att Kayahan glatt kramat om honom efteråt. Den turkiska dirigenten Ümit Eroğlu säger att Jean Claudric passade på att ha semester och plocka på sig den turkiska televisionens pengar för att enbart lämna efter sig ett grovt utkast till en ny version.
Det alla är överens om är att Jean Claudric var den som föreslog att den ursprungliga refrängen skulle bytas ut, något Kayahan själv inte alls var nöjd med. Han accepterade den nya lösningen men skrev aldrig någon text till det nya stycket utan sjöng bara "hai la la la la" genom refrängen.
I Zagreb fick Ümit Eroğlu slita lite med att få orkesterns blåsare att hänga med i svängarna i låtens övre register men annars var samtliga medverkande nöjda med slutresultatet. Att poängen i vanlig ordning blev låg brydde man sig inte så mycket om - hemma i Turkiet var det ingen som längre förväntade sig något annat.
Ett år senare släppte Kayahan ett album som slutligen skulle befästa hans plats bland landets mest populära artister. Även Demet Sağıroğlu startade en framgångsrik solokarriär, så det hade helt klart varit mödan värt att tävla i Zagreb.
Samma år som Kayahan tävlade i ESC diagnosticerades han för första gången med mjukdelssarkom - en relativt ovanlig typ av cancer - som han aldrig skulle bli helt kvitt. När sjukdomen återkom för tredje gången fanns det inget mer att göra: i februari 2015 gav Kayahan en avskedskonsert för sin publik och avled två månader senare.
Kayahan hyllades efter sin död som en de största: landets popelit spelade in en skiva med hans bästa låtar och sångarens begravning bevistades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.
Stort tack till And The Conductor Is för fantastisk info om Jean Claudrics äventyr i Istanbul.
.svg.png)
