30 maj 2023

Sound of Silence / Australien 2016

Drömmen de flesta har då de ställer upp i en tv-sänd talangjakt är naturligtvis att få det monumentala genombrottet och starta en lång, framgångsrik karriär. Det är ändå få som lyckas. 

Det är liksom inskrivet i formatet att publiken engagerar sig i de kandidater de har framför sig för att sedan snabbt glömma och istället rikta uppmärksamheten mot nästa säsongs hoppfulla ansikten.

De som lyckas bli stjärnor på riktigt är få men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Dami Im hör till de som grep chansen med båda händerna och lyckades etablera sig på allvar.

Hon flyttade från Sydkorea till Australien som nioåring tillsammans med sin mamma och sin bror i hopp om ett bättre liv och fler möjligheter medan pappan stannade i hemlandet. Dami studerade piano och sång och undervisade själv elever för att finansiera sina studier.

När hon som 25-åring vann "The X Factor Australia" öppnade sig plötsligt alla dörrar. Hon hyllades av domarna Ronan Keating och Dannii Minogue, hon fick ett kontrakt med ett Sony music och tillgång till etablerade producenter och låtskrivare. I efterhand har Dami Im sagt i intervjuer att hon hade svårt att göra sin röst hörd bland alla de där proffsen hon sattes att arbeta med och att hennes skivor inte riktigt blev som hon skulle önskat. 

Den första skivan sålde platina och medan den andra också blev en framgång sålde den betydligt mindre. För att inte bli en dagslända behövde Dani Im något mer att hänga upp sin karriär på. Dessutom hade hon problem med sitt skivbolag som mot hennes vilja tvingade henne att spela in en hel skiva med covers av The Carpenters. Mitt i den processen frågade SBS om hon skulle vilja representera Australien vid ESC i Stockholm och svaret blev ja.

Australien hade fått specialtillstånd att tävla i ESC en enda gång vid finalen i Wien 2015, men EBU var uppenbarligen nöjda med den australiensiska närvaron och gav SBS chansen att ställa upp igen. Men nu skulle man tävla som vilket land som helst och var tvungna att gå igenom semifinalen som (nästan) alla andra.

"Sound of Silence" valdes internt ut som Dami Ims tävlingsbidrag och den imponerade stort på de flesta bedömare inför ESC. Det viskades att Australien tagits med i ESC just för att ställa upp med kvalitet och stjärnglans (och möjligen för att ge Storbritannien en knäpp på näsan och visa just dem hur slipstenen skulle dras) och "Sound of Silence" passade i så fall utmärkt för uppdraget.

I Stockholm hade Dami Im fått en onödig och inte så snygg visuell effekt som hon hade vissa svårigheter att få fungera i sändning, men rösten var det verkligen inget fel på. Extra vokal hjälp fick hon med den äran av Anna Sahlene (Estland 2002) som körade ute i kulissen. Australien tog sig utan besvär vidare till finalen.

Där öste juryn poäng över Dami Im och hade henne som skyhög etta i sin omröstning. Tittarna var lite mer snåla men slutresultatet blev en strålande andraplats. Australien var en succé i ESC.

Andraplatsen var precis vad Dani Im behövde. Nu pekade försäljningssiffrorna uppåt på nytt men samarbetet med Sony fortsatte att kärva. 2020 bytte hon skivbolag för att bättre kunna styra över sin karriär och sina låtval.

Hon har förblivit ett fan av Eurovision Song Contest och meddelade att hon tänkte ställa upp i den australiensiska uttagningen 2021 med "Paper Dragon". Finalen inhiberades till slut för att ge 2020 års vinnare Montaigne en ny chans efter att ESC 2020 i Rotterdam ställts in.


Dami Im / Sound of Silence (Australien 2016)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

27 maj 2023

Baunilha e chocolate / Portugal 1995

Portugal hade lyckats ganska bra de senaste åren då tre starka röster gett dem tre placeringar bland de tio bästa (1991, 1993, 1994). Kanske var starka röster det bästa sättet för ett land som Portugal att hävda sig? Åtminstone bestämde man att sätta fullt fokus på artisterna i 1995 års nationella final.

Värt att minnas är att det här var före Idol och Popstars, och talangjakter i tv var långt ifrån den stapelvara det är idag. Gissningsvis framstod det nya konceptet - döpt till Selecção Nacional - som en riktigt fiffig idé. Åtminstone till en början.

Intresserade artister fick anmäla intresse till RTP. Av närmare 800 sökande valdes 36 sångare ut att delta i totalt sju delfinaler: de sex första veckorna gick varje veckas vinnare direkt till final och i den sista sändningen fick tidigare veckors tvåor göra upp om de två sista finalplatserna.

Problemet med upplägget var naturligtvis att de åtta slutliga kandidaterna behövde något att sjunga i finalen och med ens blev det bråttom att hitta nyskrivna låtar som kunde passa. Trots att man lyckades få flera etablerade låtskrivare på kroken märks det att alla haft bråttom och de slutliga tävlingsbidragen gav i de flesta fall ett intryck av att vara märkligt ofärdiga.

Vinnaren valdes av inte färre än tjugotvå regionala jurygrupper spridda över hela Portugal. Också tittarna fick rösta men deras resultat räknades bara som en tjugotredje jurygrupp och påverkade slutresultatet i väldigt liten grad. Tittarnas vinnare Pedro Miguéis kom bara på fjärde plats till slut.

Juryn gav istället segern till Tó Cruz, en 27-åring från Lissabon med rötterna i Kap Verde. Han hade bara kommit tvåa i sin veckofinal men var en av få artister i finalen som verkade synka på riktigt med sin tävlingslåt. Som en vänlig gest tog han med sig finalens tvåa Ana Isabel till Dublin som körsångare.

Texten - skriven av Rosa Lobato da Faria som vann för tredje gången - är en typiskt nittiotalistisk appell mot rasism, som påstår sig vara färgblind samtidigt som den gör en stor grej av att människor har olika färg på huden. "Min vita älskling / du är mjölken i mitt svarta te / det smakar sötare än honung / att blanda vanilj med choklad"

Dessutom hyllar texten forna tiders portugisiska sjöfarare som "spred kärlek över världen" och skapade själva förutsättningarna för att svarta och vita kunde få älska varandra. Knappast en tanke som skulle flyga i dagens postkolonialistiska diskussioner.

I Dublin verkar inte så många brytt sig om texten utan bara konstaterat att låten är ett försök till gospel som aldrig lyfter. De svenska tidningarna tog fram sågen rejält. "Lika upphetsande som mögel i badrummet" skrev Aftonbladet. "Låter som när cd-spelaren hakar upp sig" kontrade Expressen.

Fem poäng blev det totalt, vilket var en besvikelse med tanke på de stora förhoppningar man haft från början. Året efter fick alla länder utom värdlandet kvala in till finalen, så Portugal tog sig dit ändå. Då hade man dumpat idén om en artisttävling och satte på nytt låtskrivarna i första rummet.

Även om han inte blev någon av landets allra största stjärnor har Tó Cruz fortsatt en framgångsrik karriär där han spelat in egen musik, dubbat film för Disney och arbetat som studiomusiker för portugisiska såväl som internationella artister. Sedan 2003 bor han i USA och verkar under namnet António TC Cruz.


Tó Cruz / Baunilha e chocolate (Portugal 1995)
21:a plats av 23 bidrag i Dublin 

24 maj 2023

Is It Right? / Tyskland 2014

"Varför göra det lätt för sig när man kan krångla till det?"

Jag vågar lova att det enklaste och rakaste sättet att ordna en nationell final för ESC är att helt enkelt bara spela upp samtliga kandidater och sedan låta de som ska välja vinnaren välja vinnare med så få störningsmoment som möjligt.

Genom åren har förvånansvärt många tv-bolag tvärtom slagit knut på sig för att röra till sina uttagningar så mycket som det bara går. Tysklands modus 2014 skulle mycket väl kunna kvala in som ett av de mest onödigt tillkrånglade.

Man bjöd in sju etablerade artister att delta i tävlingen och öppnade sedan en kvaltävling där tio okända förmågor gjorde upp om en sista plats i startfältet. Notera att tittarna redan valt vinnaren i kvalet och att den artisten - den kvinnliga trion Elaiza - möjligen kunde anses ha en fördel av det i finalen.

Bland de sju etablerade artisterna väckte en extra stort uppseende: Unheilig spelade en mix av tung rock och electronica och hörde till landets tyngsta akter, med flera förstaplatser på tyska albumlistan i bagaget. Saken verkade klar och finalen kunde nästan bara sluta på ett sätt.

Själva finalen avgjordes i tre röriga steg. Varje deltagande artist hade två bidrag i tävlingen men i den första rundan framförde varje akt den ena av sina låtar. Det gällde att välja rätt låt för sedan fick tittarna rösta och fyra deltagare fick lämna tävlingen.

I det andra steget fick de fyra kvarvarande framföra båda sina tävlingsbidrag. Tittarna fick rösta en gång till och nu fick två deltagare med sig sin mest populära låt till det tredje steget: en superfinal.

Kvalvinnaren Elaiza och superstjärnorna Unheilig ställdes så mot varandra och det som så lätt händer hände även nu. Den som är älskad har alltid också belackare. I en superfinal har man inte bara chansen att rösta för den man gillar, man kan även rösta emot den man ogillar, irriterar sig på eller som man tycker är för populär.

I den sista omgången tvålade nykomligen till storsjärnan: Elaiza fick femtiofem procent av rösterna och biljetten till Köpenhamn.

Elaizas sångerska och ledstjärna var polsk-ukrainska Elżbieta "Ela" Steinmetz, flankerad av Yvonne Grünwald på dragspel och Natalie Plöger på bas. "Is It Right?" var deras andra singel och att den här låten kunde slå Unheilig - eller vem som helst för den delen - framstår som ett mina stora personliga frågetecken i den här tävlingens historia.

Tyskarna gillade i alla fall sitt nya fynd och vinnarlåten tog sig ändå upp på Tysklandslistans fjärdeplats. I Köpenhamn gick resten av Europa mer på min linje och gav trion en blygsam placering. Efter ESC-finalen fick Tyskland istället större uppmärksamhet för att deras jury lämnat vinnaren Conchita Wurst utanför topp tio, men det var knappast Elaizas fel.

Elaiza har gett ut tre album som sålt hyfsat men ESC-bidraget förblir deras enda egentliga hitlåt. Unheilig fortsatte med stor framgång fram till 2016, då bandets karismatiska frontfigur Der Graf bestämde sig för att pensionera sig från livet som artist.

Tysk tv drog inga lärdomar av sin komplicerade uttagning utan skulle fortsätta att krångla de kommande åren med allt sämre resultat till följd.


Elaiza / Is It Right? (Tyskland 2014)
18:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

22 maj 2023

You And Me / Nederländerna 2012

Nederländerna hade visserligen fyra segrar i bagaget men oss emellan hade de nästan alltid underpresterat i ESC och hade de flesta år fått nöja sig med placeringar strax under mitten. Den där förmågan att för det mesta träffa i utkanten av piltavlan istället för i mitten hade visat sig besvärlig när EBU införde sina semifinaler 2004.

Inför finalen i Baku hade Nederländerna missat finalen hela sju år i rad. All entusiasm hade eroderat på hemmaplan och tävlingen sågs nu enbart som en riktig karriärförstörare. Ett ställe att synas på en sista gång innan man försvinner in i skuggorna.

Ingen av de sex kandidaterna i den nationella uttagningen hade något slags stjärnstatus men flera stycken var bekanta ansikten från olika typer av talangjakter i tv. Först ställdes de sex bidragen mot varandra i tre dueller - de tre som vann sin duell gick vidare till en superfinal.

Vinnaren Joan Franka, en 22-åring med turkiskt påbrå, hade deltagit The Voice of Holland två år tidigare och då skrivit "You And Me" - en nostalgisk sång om lekande barn som växer upp och tappar kontakten. Utan hennes vetskap och mot hennes vilja hade hennes manager skickat in låten till den nationella finalen och helt plötsligt skulle hon och hennes låt skickas till Baku.

För att understryka att sången handlade om lekande barn hade Joan Franka klätt ut sig till indian - så som hon och hennes kompisar gjort i barndomen - och backlashen lät inte vänta på sig. Anklagelser om kulturell appropriering haglade över sångerskan - ämnet var verkligen inte mindre känsligt i en gammal kolonialmakt som Nederländerna - och hon verkar ha blivit uppenbart skakad av detta.

I en intervju många år senare berättade Joan Franka om hur förfärlig hennes tid i Baku var. Hennes manager var manipulativ och avskärmade henne från familj och vänner, och hon tvingades bära fjäderskruden som hon numer skämdes för. All stress och managerns ständiga negativa påpekanden om hennes utseende fick henne att utveckla en ätstörning.

I semifinalen gick det precis som Joan Franka trodde att det skulle gå och Nederländerna missade piltavlan för åttonde året i rad. Efter sändning blev hon utskälld av sin manager och allt framtida samarbete ställdes in, trots att låten slagit an på hemmaplan och tagit sig hela vägen till topplistans förstaplats.

Nu satt Joan Franka fast med ett management som inte ville marknadsföra henne. Det tog två år innan hon tog sig ur kontraktet och då var hennes karriär så gott som över. Hon har fortsatt musicera i mindre skala, ibland under artistnamnet Luba the Baroness.

Nu var måttet rågat och den nederländska finalen skrotades. Året därpå valde man sin låt internt och då skulle det äntligen bli ordning bland tulpanodlingarna igen.


Joan Franka / You And Me (Nederländerna 2012)
15:e av 18 bidrag (semifinal) i Baku

20 maj 2023

Reggae OK / Finland 1981

Finland hade haft ett ganska lyckat 1970-tal i Eurovision Song Contest: man hade tagit sig in bland de tio främsta vid fyra tillfällen, räknats som favorit ett par gånger och även om tonvikten legat på inhemskt schlager hade man visat upp en förhållandevis stor musikalisk mångfald.

Den stora genre som lyst med sin frånvaro var naturligtvis rockmusiken. Det spelades inte rock i ESC vid den här tiden. Måhända tyckte någon på Yle:s underhållningsavdelning att det var dags för lite nyordning och bland de femton låtskrivare som bjöds in att delta i 1981 års nationella final fanns flera etablerade rockmusiker.

De inbjudna kompositörerna - som samtliga tackade ja till utmaningen - fick själva välja textförfattare och artister till sina bidrag. De femton låtarna spelades först upp i en semifinal där åtta gick vidare och sju slogs ut.

Bland de utslagna kan man notera Leevi and the Leavings som snart skulle bli ett av Finland mest älskade och bäst säljande band, trots att de var en ren studiosättning som aldrig gav konserter. Semifinalen lär vara bandets enda offentliga live-framträdande någonsin.

Finalen skulle man kunna skriva en hel bok om då den var sprängfull av såväl stjärnor som låtar som fått evigt liv i Finland. En av de största framgångarna fick Frederik med sin discohumppa "Titanic", tydligt inspirerad av tyska "Dschinghis Khan", trots att den kom näst sist i tävlingen. Hela finalen kan beskådas i sin helhet på YouTube

Den höga standarden till trots var expertjuryn i studion rörande överens om vilken låt som skulle vinna. "Reggae OK" fick full pott av samtliga domare utom två och samlade mer än dubbelt så många poäng som tvåan.

Reggaen hade spridit sig över världens hitlistor under 70-talet men det var nog inte många som trodde att just Finland skulle bli först med att ta genren in i ESC. Texten förklarar glatt att när man bara vant sig lite är det här säkert ett beat som alla vill ha.

Upphovsmannen Jim Pembroke hade flyttat från London till lilla Varkaus för att jobba som aupair. Han väckte snabbt uppseende bland finska musiker och blev snart nog en hörnsten inom den finska rocken, inte minst som sångare i bandet Wigwam. Att han ställde upp i - och vann - den nationella schlagerfestivalen var en stor överraskning för de flesta, kanske också för honom själv.

Sångaren Richard "Riki" Sorsa såg The Who live i Helsingfors ishall 1966 och visste redan då som fjortonåring att det var artist han skulle bli. Först sjöng han i bandet The Zoo men att vinna Euroviisut 1981 var den verkliga starten på hans solokarriär. Nu skulle han se till att fastna rejält i minnet på publiken och det får man säga att han lyckades med.

Inte minst reagerades det kraftigt på de scenkläder han själv designat till finalen i Dublin. Ett stort antal förfärade tittare rasade efter sändning och fruktade att Europa skulle tro att Finland inte tog den här viktiga tillställningen på allvar.

På så himla stort allvar tog varken Riki Sorsa eller Jim Pembroke ESC i sig självt, men det var en fin arena att marknadsföra sig på. Trots att slutresultatet blev knapert lämnade "Reggae OK" spår efter sig på flera sätt och gick inte minst in på den norska topplistan efteråt.

I Dublin hade veteranen Ossi Runne - som dirigerat alla finska bidrag sedan 1966 - övergivit pinne och dirigentpult. Han sade sig vara färdig med ESC och lämnade över uppgiften till Otto Henrik Donner, en annan välmeriterad musiker som varit med och startat Love records - ett av Finlands mest inflytelserika skivbolag genom tiderna. 

Ossi Runne fick resa till Dublin i alla fall och fungerade som kommentator i Yle TV1. Att sitta vid sidan av ett år var kanske var maestro Runne behövde. Året därpå var han tillbaka och dirigerade sedan alla Finlands bidrag till och med 1989.

Den lilla folkstormen till trots hade Riki Sorsa nu sitt på det torra och allt han tog i skulle bli till guld de närmsta åren. Efter två album på engelska bytte han sångspråk till finska och blev om möjligt ännu mer populär. Hans album "Kellot ja peilit" från 1984 blev det första finska album som gavs ut på CD.

Jim Pembroke verkar ha fått smak på att tävla i musik och skulle vinna den nationella finalen på nytt året därpå, nu med ännu större storm i tidningarna som följd.

Riki Sorsa höll sig kvar på toppen av topplistorna i ett drygt decennium men förblev en uppskattad artist som ofta syntes i tv och allehanda sammanhang där man behövde en bra sångare. 

När han 2006 drabbades av cancer i struphuvudet verkade det som att karriären var slut för alltid. Riki Sorsa klarade sig med rösten oväntat intakt - bland annat spelade han in "Gabriellas sång" på både svenska och finska - och funderade som talesperson för Cancerföreningen i Finland. Sjukdomen kom tillbaka några år senare och då fanns inget mer att göra. Riki Sorsa avled i maj 2016, endast 63 år gammal.


Riki Sorsa / Reggae OK (Finland 1981)
16:e plats av 20 bidrag i Dublin

2 maj 2023

Gravity / Cypern 2017

Cyperns omfattande nationella final 2015 framstod mindre och mindre som en enskild uttagning och mer och mer som något slags auditions som fortsatte att ge ringar på vattnet i flera år. När RIK valde sitt bidrag till Kiev internt fastnade man för en av deltagarna från 2015, precis som man gjort året innan.

Hovig Demirjian - från en armenisk familj men född och uppvuxen i Nicosia - hade pluggat marknadsföring men övergav snabbt den banan för musiken. Efter att ha etablerat sig som sångare hemma på ön bestämde han sig för att ta nästa logiska steg och försöka erövra den grekiska marknaden.

2009 ställde han upp i den andra upplagan av grekiska X-Factor där han slutade på en sjunde plats. När det inte öppnade tillräckligt med dörrar flyttade han hem till Cypern igen och tävlade i den nationella melodifestivalen 2010 och 2015.  Även om han inte vann måste han ha imponerat på någon.

Imponerat hade också Thomas G:son gjort. Året innan hade han fått snitsa till rockbandet Minus One inför Stockholm, nu fick han fria händer att skriva för Hovig. Trots att G:son skrivit hela tävlingens kanske mest kommersiellt framgångsrika vinnare "Euphoria" var förväntningarna från fans och press ordentligt nedskruvade inför Hovigs chanser att avancera vidare.

Inne i Hovig bodde ändå en liten kämpe och när det väl gällde framförde han sin lilla låt rätt bra och framförde sitt aningens udda koreograferade nummer helt prickfritt. Cypern gick vidare till final och då spelade det inte så stor roll att slutplaceringen blev blek.

Hovig blev kanske ingen stjärna av direkt astronomiska mått efter sitt ESC-äventyr men har fortsatt att sjunga och spela in musik. De senaste åren har han även släppt ett par singlar på armeniska.

Inte heller Thomas G:sons karriär påverkades nämnvärt och han skulle fortsätta skriva förvånansvärt anonyma ESC-bidrag för olika länder de kommande åren. Först 2023 - långt utanför den här bloggens tidsram - skrev han på nytt en låt som alla trodde på.

Cypern skulle kanske ha fortsatt att beta av artister från 2015 i flera år till men bestämde sig på inrådan från Christer Björkman att satsa på allvar istället för att bara fråga någon trevlig lokal förmåga. Det skulle visa sig värt besväret.


Hovig / Gravity (Cypern 2017)
21:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev