30 december 2020

My Number One / Grekland 2005

Att välja en känd artist internt hade funkat bra 2004 (även om det egentligen inte varit ERT's plan från början utan en ren panikåtgärd i ett sent skede). Inför 2005 meddelade man att man skulle välja ett välkänt namn internt. Men vem skulle man välja? Det visade sig vara svårare än väntat att få någon att nappa.

Först frågade man Sakis Rouvas om han ville tävla ett andra år i rad. Han tyckte att någon annan skulle få chansen. Då frågade man Anna Vissi som nog var intresserad men som inte hade tid. Despina Vandi var osäker på om tävlingen var rätt forum för henne och ERT kunde inte komma överens med hennes management.

Högst överraskande frågade ERT även det skotska rockbandet Franz Ferdinand vars sångare hade en grekisk pappa. Även de förhandlingarna strandade, enligt ERT då bandet inte förstod hur ESC fungerade och insisterade på att tävla med en av sina gamla låtar.

Den som till slut valdes ut var svensk-grekiska Helena Paparizou som redan representerat Grekland 2001 som ena halvan av Antique. Duon hade satt lapp på luckan ett år tidigare och nu sökte Helena sin identitet som soloartist. Hennes första solosingel hade blivit en hit men det påföljande albumet hade bara sålt sådär.

Paparizou, Sony BMG och ERT valde tillsammans ut fyra låtar som skulle tävla i en nationell final. "The Light In Our Soul", skriven av Kostas Bigalis (Grekland 1994, 1996) diskvalificerades då den funnits inspelad och utgiven tidigare.

I den grekiska finalen hade såväl tittarna som expertjuryn "My Number One" som solklar favorit och Helena gav sig ut på promoturné runt hela Europa för att sälja in sin låt. Det kunde kanske behövas - även om responsen överlag var positiv hörde inte Grekland till de hetaste vinnarkandidaterna på förhand.

Allting ändrades då Helena och hennes dansare äntrade scenen i Kiev för sina första repetitioner. De bjöd på en snygg och avancerad scenshow som ändå hade en lätthet och lekfullhet som de flesta andra saknade. Jag minns själv hur stämningen skiftade på ett ögonblick. Helt plötsligt visste alla att det måste bli Grekland som vinner.

Ändå blev omröstningen förvånansvärt dramatisk. Länderna röstade i samma ordning som de framträtt och de länderna som blivit utslagna i semifinalen var inte särskilt imponerade av Helena som länge låg och skvalpade i de nedre regionerna av topp tio. Först en bra bit in i röstningen började de grekiska poängen smattra in och till slut blev det en ren utklassningsseger.

Vinnarlåten blev en hit och nu borde världen legat öppen för Helena Paparizou men någonstans på vägen slarvades hennes internationella lansering bort. 

Efter några mycket framgångsrika år i Grekland vände hon tillbaka hem till Sverige, där hon bland annat kom fyra i Melodifestivalen 2014. När hon aldrig riktigt fick fart på den svenska karriären satsade hon åter på sin grekiska publik med stor framgång.

Den grekiska pressen har ofta rapporterat flitigt om Helena Paparizous utseende och skrev spaltmetrar då hon vid ett tillfälle gick upp i vikt, vilket fick sångerskan att kraftfullt kritisera hur kvinnor behandlas i offentligheten. Hon har också talat öppet om hur hon drabbades av en depression efter att hennes far avlidit 2008.


Helena Paparizou / My Number One (Grekland 2005)
1:a plats av 24 bidrag (final) i Kiev

28 december 2020

Vivo cantando / Spanien 1969

Att det auktoritära Spanien skulle stå värd för ESC var en het potatis för många av de andra deltagarländerna. De nordiska länderna tvekade in i det sista och tog ett gemensamt beslut om deltagande först ett par veckor före finalen i Madrid.

Att Österrike stannade hemma från finalen hade av allt att döma ingenting att göra med värdlandet Spanien. Däremot stannade Nederländernas dirigent Dolf van der Linden hemma i protest medan Pekka Langer som varit programledare för den svenska finalen vägrade åka till Spanien som kommentator.

Värdlandets representant Salomé hade valts ut internt och sedan vid en nationell final tilldelats en låt hon inte alls förstod sig på. "Vivo cantando" ("Jag lever sjungandes") lät inte alls som den musik hon normalt sett sjöng och hade hon fått välja fritt bland låtarna som stod till buds så hade hon valt att tävla med "Palabras" ("Ord") istället.

Salomé - egentligen María Rosa Marco Poquet - hade varit en flitig artist som det senaste året deltagit i en mängd internationella sångtävlingar. 1968 hade hennes namn nämnts som en tänkbar kandidat då Serrat diskvalificerades mindre än två veckor före finalen i London.

Salomé tog sitt tävlande på största allvar - trots bristande entusiasm inför tävlingslåten - och hade skaffat sig en minst sagt anslående scenklädsel: en turkos byxdress med mängder av små hängen i porslin. Kreationen som var designad av Manuel Pertegaz vägde fjorton kilo, dessutom bar Salomé tre halsband som tillsammans vägde tre kilo till.

Det här året fanns ingen kamera som följde artisternas reaktioner under omröstningen och Salomé har berättat att hon i likhet med flera andra artister - däribland Lulu - inte brydde sig om poängen alls. Salomé hade ingen aning om poängställningen förrän en scenarbetare kom rusande för att få henne till scenen.

Salomé berättar gärna i intervjuer hur mycket hon jobbade runt om i Europa efter sin seger men en populär coverversion stal en stor del av hennes chanser. Franska stjärnan Rika Zaraï fick en stor hit med "Alors je chante" - en underligt modifierad version där man skrivit en helt ny refräng. 

Att vinna ESC är något Salomé är stolt över men idag är det i princip det enda man associerar henne med. Än i denna dag ligger hon i fejd med Massiel - 1968 års vinnare - som i en intervju ansåg sig vara Spaniens enda riktiga vinnare, då Salomé delade sin vinst med tre andra länder.

2019 uttalade hon sig kritiskt om ESC som hon tyckte blivit en kall och teknisk tillställning som handlar mer om ljus och bild än om musik. Spaniens Miki hade inte imponerat på henne: "Är det bara en tävling i att vara charmig så kan jag lika gärna tävla en gång till, jag är rätt sympatisk..."


Salomé / Vivo cantando (Spanien 1969)
Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

26 december 2020

'n Beetje / Nederländerna 1959

Hanne Krogh sa en gång i en intervju apropå Bobbysocks: Ibland känns det som att det här huset som är jag har en stor rosa neonskylt på taket som tar all uppmärksamhet och lägger resten av huset i skugga. 

Många är de vinnare av ESC som någon gång då och då känt sig riktigt trötta på att alltid främst förknippas med en tävling de själva kanske känner sig ha ett minimalt personligt förhållande till. Den första vinnaren som troligen upplevde sin seger som en belastning - åtminstone emellanåt - var Teddy Schoelten.

Dorothea Margaretha Scholten-van Zwieteren var en erfaren och väletablerad sångerska då hon 1959 sjöng två låtar i den nederländska finalen och vann med "'n Beetje" ("Lite grann") - en lättfotad och humoristisk sång om att alla väl förälskar sig då och då, och om man inte kan vara hundra procent trogen i tanken räcker det att man är det för det mesta.

Vid den internationella finalen i Cannes blixtrade det till rejält och Teddy tog hem Nederländernas andra seger. Den första versionen som spelades in hade floppat på skivmarknaden och nu kostade skivbolaget Philips på en ny inspelning med riktig orkester som slog an bättre. 

En andra seger var det också för textförfattaren Willy van Hemert som tidigare vunnit 1957 med texten till "Net als toen" och därmed är den första person som vunnit ESC mer än en gång.

Någon stor kommersiell hit blev det inte utanför hemlandet men vinnarlåten signalerade att Eurovisionens schlagerfestival inte behövde vara så förfärligt allvarlig hela tiden. På hemmaplan öppnade segern nya dörrar och Teddy fick en egen tv-show. 1965 och 1966 var hon själv programledare för de nationella finalerna.

1974 lade Teddy sången på hyllan och jobbade resten av sitt yrkesverksamma liv för Röda Korset och nu började den gamla vinsten lägga sig lite i vägen för det hon egentligen ville prata om. 

- Det förvånar mig att av allt jag gjort i mitt liv vill alla bara prata om de där tre minuterna i Cannes, sa hon i en intervju ett par år efter att hon pensionerat sig.

Teddy Scholten avled 2010, en dryg månad före sin 84:e födelsedag.


Teddy Scholten / 'n Beetje (Nederländerna 1959)
1:a plats av 11 bidrag i Cannes

24 december 2020

Dio, come ti amo / Italien 1966

Det hade tagit tid för jurygrupperna runt omkring Europa att förstå sig på publikens vurm för italiensk schlager men nu hade vinden vänt och Rai hade placerat sig bland de fem bästa tre år i rad. 1964 blev det seger och 1965 stod man värd för hela tävlingen.

Ingenting tydde på att det skulle bli något annat än en topplacering på nytt. Sin vana trogen skickade italienarna vinnaren från Sanremo-festivalen och den låten brukade för det mesta få global framgång och åtskilliga italienska artister hade fått internationellt renommé.

"Dio come ti amo" ("Gud, vad jag älskar dig") framfördes i Sanremo av två olika artister: Gigliola Cinquetti (som vunnit ESC två år tidigare) och av upphovsmannen Domenico Modugno själv. En del källor hävdar att de båda framförde sången i duett men enligt reglerna skulle samtliga bidrag framföras i två olika versioner. 

Man ansåg nog att låten var mest Domenicos och därför fick han nu för tredje gången representera Italien (efter 1958 och 1959).

Kanske hade Domenicos stjärna stigit honom åt huvudet men under den snålt tilltagna repetitionstiden i Luxemburg hann sångaren med att göra sig osams med orkestern samt hoppa av hela tävlingen. 

Exakt hur turerna gick verkar få minnas idag vilket inte är så konstigt med tanke på att färre personer fanns på plats under repetitionerna. Enligt Aftonbladet hade Modugno lagom till genrepet låtit flyga in två egna musiker, något arrangörerna motsatte sig. Modugno hade då helt enkelt lämnat repetitionen utan att sjunga.

Olika källor på nätet hävdar att Rai och EBU övervägde att kalla in Gigliola i sista sekunden men det stämmer knappast. Gigliola var en påpassad och uppbokad stjärna som näppeligen satt hemma och väntade på att få vara en nödlösning. Dessutom briserade konflikten enbart timmar före sändning. Blandar man med Irland 1973?

Nu visste ingen om italienarna tänkte dyka upp till finalen eller inte. I slutändan framträdde Domenico Modugno utan orkester men med sina egna musiker och med sin dirigent Angelo Giacomazzi vid flygeln. Ett känsloladdat framträdande till trots blev det inte en enda poäng i protokollet och Italien fick sin till dags dato enda sistaplats, delad med Monaco.

Straffade de andra länderna Italien för att de ställt till besvär? Troligen låg problemet mer i att Italiens låt var den enda som jurygrupperna runt om i Europa inte fick höra vid genrepet, då den helt enkelt inte framfördes då. Jurymedlemmarna hade säkert redan bestämt sig för sina favoriter när de hörde Domenico sjunga för första gången.

"Dio come ti amo" var det då inget fel på som låt och och är högst sannolikt den mest kommersiellt framgångsrika sistaplatsen i tävlingens historia.

Däremot blev den inte den största hiten från Sanremo. Det skulle varit mycket intressant att se hur det skulle gått för den betydligt mer progressiva "Nessuno mi può giudicare" ("Ingen kan döma mig") med Caterina Caselli i Luxemburg.

Den italienska oredan fick direkta påföljder för hur ESC organiserades och i fortsättningen skulle varje land skicka med en delegationsledare - head of delegation - som sköter kommunikationen med arrangörerna, medlar vid konflikt och som vid behov fattar eventuella snabba beslut på plats.

Domenico Modugno sjöng vidare men ägnade sig med åren allt mer åt skådespeleri. Efter att ha drabbats av en stroke engagerade han sig politiskt och satt en tid i det italienska parlamentet. 1994 avled han i en ålder av 66 år till följd av en hjärtinfarkt.

När ESC hölls i Rom 1991 sjöng samtliga deltagare en italiensk schlager i sina vykort före bidragen. Portugals Dulce Pontes sjöng "Dio, come ti amo" i sitt vykort.

Uppdaterad 25 december 2020


Domenico Modugno / Dio come ti amo (Italien 1966)
Delad 17:e plats (sist) av 18 bidrag i Luxemburg

22 december 2020

Chanteur de charme / Frankrike 1988

Sedan Antenne 2 tagit över Frankrikes deltagande i ESC 1983 hade standarden på de franska finalerna rasat ihop fullständigt och nu hade tv-bolaget fått nog. För att få ordning på torpet skulle man välja sin bidrag internt och få artister som höll måttet.

Gérard Lenorman fick verkligen anses hålla måttet. Han var en av andra världskrigets många tyskungar som aldrig skulle få träffa sin far. Då hans mor var dominerande och kanske hade hoppats på något annat i livet sökte sig Gérard redan som mycket ung hemifrån och mot en karriär inom musiken.

I början av 1970-talet slog Gérard Lenorman igenom stort och under det kommande decenniet skulle han bli en av den franskspråkiga världens största stjärnor med en mängd stora hits på sitt samvete. Tidningarna kallade honom för "den lille prinsen" av fransk sång och 1983 sålde han ut den stora salen i Palais des Congrès i Paris - där ESC avgjordes 1978 - fem veckor i rad.

Men det var de gamla hitsen publiken ville höra och populariteten hade börjat sakta in rejält. Gérard pausade den egna karriären och drev istället produktionsbolag och producerade musik för många andra framgångsrika franska akter.

När han 1988 ställde upp för Frankrikes räkning i ESC antog de flesta att det var ett försök till en stor comeback men riktigt så var det inte. Lenorman hade bara tackat ja till att skriva låten och var fast besluten om att låta någon annan sjunga. Först efter en del övertalning gick han med på att ställa sig själv bakom mikrofonen.

"Chanteur de charme" (ungefär "Smörsångare") var en aningens gammaldags men elegant arrangerad visa om alla de som sjunger fåniga kärlekssånger som gör människor lyckliga och får dem att förälska sig. Jugoslaviens jury tyckte att den var hela startfältets bästa låt medan övriga länder tog en betydligt svalare inställning. Comebacken gick om intet och Gérard Lenorman förblev först och främst producent.

Idag har han en betydligt starkare ställning inom musikbranschen än då han lät sig övertalas att resa till Dublin. Numer är hans låtskatt älskad och uppskattad, och han ses som en viktig förebild som samarbetat med unga stjärnor som Anggun (Frankrike 2012) och Zaz.


Gérard Lenorman / Chanteur de charme (Frankrike 1988)
10:e plats av 21 bidrag i Dublin

20 december 2020

Coming Home / Island 2011

Sigurjón Brink - mest känd under sitt smeknamn Sjonni - var en välkänd och flitig artist. En profilerad singer/songwriter som även skådespelat en hel del och varit med och startat en teatergrupp som vunnit pris internationellt. 

Just nu hade han fullt upp: han spelade en viktig roll i Buddy Holly-musikalen i Reykjavik och om bara någon vecka skulle han för fjärde gången tävla i Söngvakeppnin, den isländska ESC-uttagningen.

Då hände det oförklarliga. Den 17 januari 2011 drabbades Sjonni av ett slaganfall och avled hastigt, endast 36 år gammal. Islands musikscen tog emot nyheten med bestörtning och Buddy Holly-musikalen lades omedelbart ned.

Däremot var Þórunn Erna Clausen - Sjonnis änka och textförfattare till hans bidrag till Söngvakeppnin - säker på att Sjonni skulle ha velat ha sin låt kvar i tävlingen. Snabbt plockade man ihop Vinir Sjonna (Sjonnis vänner) - ett gäng musikanter Sjonni ofta spelat ihop med - som fick framföra "Aftur heim" ("Tillbaka hem").

Med all respekt tittarna hade för Sjonni kunde det kanske bara gå på ett sätt i tävlingen. Inte ens Yohanna (Island 2009) hade någon chans med sin låt och Sjonni's Friends fick åka till Düsseldorf med en engelskspråkig version av sin låt.

Här kan man kanske stanna upp och fundera över var gränsen går: när tar en gripande historia över och ger sin låt en för stor fördel i tävlingen? Även om Island verkligen inte räknades till vinnarkandidaterna pratades det mycket om vad låten betydde för samtliga inblandade. Ska man rösta på en låt för att den är bra eller för att den betyder något för någon?

Kanske spelar det i slutändan ingen roll. Det finns större värden i livet än att en sångtävling i tv ska vara rättvis i alla avseenden.

I semifinalen gick Island hem rejält och landade på en fjärdeplats för att sedan placera sig betydligt mer blygsamt i finalen. Men då spelade det inte så stor roll längre - Sjonnis sång var bärgad hela vägen, som ett monument över en god kamrat som lämnat festen alldeles för tidigt.


Sjonni's Friends / Coming Home (Island 2011)
20:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

18 december 2020

Hero / Sverige 2008

Någon storsäljande skivartist hade det inte blivit av Charlotte Nilsson efter segern i Jerusalem 1999, men hårt arbete hade gjort henne till en av Sveriges mest uppskattade och respekterade artister. Hon gjorde företagsspelningar, spelade musikal och testade på att vara programledare i tv, inte minst för Melodifestivalen 2004.

När hon 2003 gifte sig med Nicola Ingrosso tog paret namnet Perrelli som möjligen tog en stund att arbeta in men som på något sätt passade Charlotte och hennes glamourösa framtoning som hand i handske.

Med tiden föddes tanken på att Charlotte skulle försöka sig på ESC en gång till. Själv var hon försiktigt positiv men inte riktigt hur sugen som helst. "Man har ju ingen lust att bara vara med och komma hem med en femtondeplats", sa hon i en intervju.

2008 dök den rätta låten upp. "Hero" - skriven av Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren - erbjöds enligt tidningarna först den unge Måns Zelmerlöw som efter en del funderande tackade nej. Sju år senare skulle han lyckas förträffligt med en annan låt med nästan samma titel.

Istället tog sig Charlotte an "Hero" beväpnad med rejält med bling på såväl klänning som mikrofon. SVT hade dessutom gett henne en snygg kameraeffekt som gav en illusion av att Charlotte var i svartvitt trots att resten av scenen var i färg.

Vid finalen i Globen blev det hård kamp mot Sanna Nielsen och "Empty Room" som fick flest röster från tittarna. Jurygruppernas stöd var ändå tillräckligt starkt för att Charlotte skulle ta en andra seger. Nu väntade en intensiv pr-kampanj där "Hero" skulle säljas in i så många länder som möjligt på förhand.

Det höga tempot verkade dessvärre haft sitt pris. Det som kändes snyggt och sofistikerat i Stockholm framstod som trött och lätt tillkämpat i Belgrad. Inte fick man heller specialeffekten att fungera. 

I slutändan var man nära en total flopp: hade tittarna i ensamt majestät bestämt de tio finalisterna hade Sverige åkt ut redan i semin. Nu räddades man vidare av jurygrupperna som fick välja den sista finalisten från varje semifinal.

I finalen fick Charlotte samma startnummer som hon haft i Jerusalem nio år tidigare men det hjälpte inte så värst mycket. För andra året i rad fick svenskarna nöja sig med en artondeplats i ESC.

I efterhand visade det sig ha varit ännu mer drama i kulisserna då Charlottes äktenskap rasade ihop mitt i schlagercirkusen. Svenska tidningar noterade att Nicola Perrelli lämnade Belgrad efter bara några timmar - hemskickad med vändande flyg av Charlotte, skulle det visa sig - och några månader senare ansökte paret om skilsmässa.

Inte heller nu blev det någon internationell karriär för Charlotte men hon har förblivit en klippa inom svensk underhållning, en mångsysslare som klarar det mesta och som står stadigt i vilket storm som helst. Vilket torde ha bevisats bortom alla tvivel av den där veckan i Belgrad.


Charlotte Perrelli / Hero (Sverige 2008)
18:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

16 december 2020

Never Let You Go / Grekland 2003

Den komplicerade och ofta bottenfrusna relationen mellan Grekland och Turkiet tinade upp betänkligt i slutet av 1990-talet, något som tog sig olika uttryck också inom populärkulturen. Exempelvis lät de grekiska och turkiska grenarna av Sony music två stora stjärnor - en från vardera landet - spela in en gemensam duett.

Sertab Erener var ett turkiskt stjärnskott med stort vokal omfång. Den som sattes att matcha henne var Mando (Adamantia Stamatapoulou) som redan varit en stjärna att räkna med i många år och som skivbolaget satsat hårt på.

Hon släppte sin första singel under artistnamnet Mandy 1985 och tillbringade sedan flera år i USA där hon utvecklade sin sång med hjälp av namnkunniga sånglärare. 1989 ställde hon upp i den grekiska finalen med "Mono esi" och förlorade med en enda poäng mot Marianna Efstratiou

Efter det följde en mycket framgångsrik karriär där Mando släppte mycket framgångsrika skivor, först för EMI-Minos och sedan för Sony. Under hela 1990-talet hörde hon till de artister de grekiska ESC-fans allra helst ville se representera Grekland men de väntade förgäves.

Först 2003 ställde Mando på nytt upp i den grekiska finalen. Då hade det tidigare så framgångsrika samarbetet med Sony music tagit slut och sångerskan behövde kanske en liten nytändning. "Never Let You Go" var hennes egen komposition - en elegant men något anonym låt som kändes mycket amerikansk och inte särskilt grekisk. 

Kanske var det gamla meriter som vägde tyngst men Mando segrade i den nationella ligan och vann biljetten till Riga.

I Skontohallen fick hon möta sin forna duettpartner Sertab som tävlade för Turkiet, men den som hade förväntat sig en duell dem emellan blev besviken. Medan Sertab vann hela tävlingen hamnade Mando långt ned i listan. Nytändningen uteblev och Mando tog en paus på ett par år från rampljuset.

2013 ställde Mando upp i den grekiska versionen av "Your Face Sounds Familiar". Hennes medverkan var mycket uppskattad men också kontroversiell så hon en vecka uppträdde i blackface som Stevie Wonder.


Mando / Never Let You Go (Grekland 2003)
17:e plats av 26 bidrag i Riga

14 december 2020

Go / Storbritannien 1988

Det hade gått sju år sedan BBC senast vann ESC med Bucks Fizz och sedan dess hade Storbritanniens bidrag bokstavligt talat åkt kana utför. Placeringarna blev allt sämre internationellt (med Rikkis trettondeplats i Bryssel året innan som ett riktigt lågvattenmärke) och hemmapublikens intresse var synnerligen lågt.

Sedan Belle & The Devotions 1984 hade inget brittiskt bidrag gjort något kommersiellt avtryck alls och nu behövdes det nya tag för att återta greppet och återvända till fornstora dar. Det första steget var att städa ut de regionala jurygrupper som valt bidragen tidigare. Säkerligen skulle publiken engagera sig mer i en vinnare de själva valt ut?

Låten tittarna ville ha var "Go" - en ballad skriven av Julie Forsyth. Hon hade ett förflutet i gruppen Guys 'n' Dolls som haft flera stora hits under 1970-talet - inte minst den storsäljande singeln "There's A Whole Lot Of Loving".

Den vinnande sångaren hade också ett förflutet på topplistorna. Scott Fitzgerald från Glasgow hade fått skivkontrakt i början av 70-talet och spelade in ett antal låtar innan han fick en stor hit i duett med Yvonne Keeley. "If I Had Words" blev en framgång i Storbritannien, Australien, Nederländerna och Skandinavien.

Trots framgången blev det inga fler hits och när han segrade i den brittiska finalen hade nog rätt många hunnit glömma vem Scott Fitzgerald var. Fanns här chansen till en comeback? Singeln doftade hastverk och hade inte ens en bild av sångaren på omslaget. B-sidan på den brittiska utgåvan var överraskande nog en liveversion från den nationella finalen.

I Dublin fick Scott sällskap på scenen av sin låtskrivare, hennes make Dominic Grant (som också varit med i Guys 'n' Dolls) samt Des Dyer från det hyfsat framgångsrika bandet Jigsaw. Mellan repetitionerna hann Scott Fitzgerald dessutom fira sin 40-årsdag två dagar före finalen.

I finalen gav Scott ett stabilt om än lite tråkigt intryck men sjöng bra och det uppskattade juryn. När nitton av tjugoen länder röstat såg "Go" ut att dra ifrån i täten innan Portugal och Jugoslavien vände upp och ned på hela tillställningen och gav segern till Céline Dion med en enda poängs marginal.

Ännu en andraplats imponerade inte så värst på britterna och singeln orkade aldrig högre upp än till plats 52 på topplistan. Scott Fitzgeralds karriär hamnade åter i skuggan.

"If I Had Words" fick en ny vår då den dök upp i den populära filmen "Babe - den modiga lilla grisen" 1995. Där kan man faktiskt höra Scott Fitzgeralds röst med uppskruvad hastighet för att han ska låta som sjungande möss.

Ki Fitzgerald - Scotts yngste son - är också musiker och var med i den kortlivade första upplagan av bandet Busted. 2018 var han en av upphovsmännen bakom "Monsters" med Saara Aalto - Finlands bidrag till ESC i Lissabon.


Scott Fitzgerald / Go (Storbritannien 1988)
2:a plats av 21 bidrag i Dublin

12 december 2020

Copycat / Belgien 2009

Vissa möten skulle man verkligen vilja avlyssna. Att få vara en fluga i taket som kan höra allting som sägs i ett försök att förstå hur tankebanorna gått innan de landat i det beslut som slutligen togs. Skulle hemskt gärna veta mer om beslutsprocessen som ledde fram till Belgiens bidrag i Moskva 2009.

Att RTBF verkligen inte ville riskera att ens komma i närheten av att vinna var inte direkt någon hemlighet. Efter att ha varit en hårsmån från att bärga segern 2003 med påföljande tvång att sedan arrangera internationell final hade de franskspråkiga belgarna legat minst sagt lågt och skickat riktigt ofarliga låtar.

Men att delta kostar pengar och innan man slänger iväg en icke oansenlig del av sin budget på en schlagerfestival vill man kanske ändå vara säker på att ens ofarliga låt ändå på något sätt representerar landet och dess musik.

Bidraget RTBF kände sig representerade av 2009 var en 42-årig Elvisimitatör från Bryssel. Patrick Ouchène sjöng i rockabillybandet Runnin' Wild men uppträdde nu under namnet Copycat och framförde en låt med samma titel.

Texten handlade om en förvirrad imitatör som tror att han själv är the real thing och att Elvis är en bedragare som kopierar allt han gör. Ett frågetecken för de flesta men låten i sig var handen på hjärtat rätt svängig.

I förhandsvideon kopplades Copycat ihop med en annan kissemiss - Le Chat av Philippe Geluck, ett slagt vallonsk andlig kusin till Jan Berglins seriegubbar om man så önskar. Le Chat var en av de belgiska seriefigurer som syntes i artistvykorten vid ESC i Bryssel 1987, tillsammans med Österrikes Gary Lux.

Tanken var att seriekatten skulle varit mycket synlig också i Moskva men de stora bildskärmarnas placering gjorde att kopplingen gick förlorad för de flesta. Knappast hade det gjort någon skillnad, i slutändan fick belgarna bara en enda poäng och kom näst sist i sin semifinal.

I ett avsnitt från artisternas green room blev en av de belgiska körsångerskorna kladdad på i direktsändning av den ryske intervjuaren i ett ganska obehagligt ögonblick men det här var åtskilliga år före #metoo och passerade utan desto mer uppmärksamhet.


Copycat / Copycat (Belgien 2009)
17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

10 december 2020

Genesis / Cypern 1998

Ibland bara vet man att en ung talang kommer att gå långt. En oslipad diamant som med rätt stöd och rätt satsning kan lägga åtminstone en del av världen för sina fötter. De som upptäckte Carola Häggkvist sa precis det. Samma sak med Lena Philipsson. Agnetha Fältskog. Det här kan bära väldigt långt.

Michalis Hatzigiannis var en späd 15-åring då han började ställa upp i olika talangjakter och sångtävlingar hemma på Cypern. Snart nog fick han mångas ögon på sig och som 17-åring ställde han för första gången upp i den nationella ESC-uttagningen. Hans låtar kom tvåa och trea efter Alex Panayi och det hela lovade gott för fortsättningen.

Två år senare ställde han upp med den egenhändigt komponerade "Genesis" - ett pampigt låtbygge där en riktigt snygg vers bygger upp mot en stor refräng. Kanske att en mer erfaren låtskrivare skulle ha satsat lite mer tid på refrängen men de lokala juryledamöterna tyckte att paketet var toppen och gav segern till den unge talangen.

I Birmingham talades det en del om Cypern - mest för att artisten var så uppenbart talangfull. (En del av uppmärksamheten bestod också i spekulationer om en eventuell romans mellan cyprioten och Dawn Martin från Irland.) 

Det blev rätt snålt med poäng jämfört med vad förhandstipsen trott men det skulle spela väldigt lite roll. Nu stod alla dörrar vidöppna.

Han hade redan tre platinasäljande album i ryggen men fick nu arbeta med toppskiktet av grekiska musiker och låtskrivare och det närmaste årtiondet skulle hans karriär bli fullständigt storslagen. 2010 listade den amerikanska affärstidningen Forbes honom som den femte mest inflytelserika sångaren i Grekland.

Sedan dess har Michalis Hatzigiannis kostat på sig att ta det lite lugnare och har producerat nytt i ett långsammare tempo än tidigare men hör fortfarande till de absolut största stjärnorna i den grekiska musikvärlden.


Michalis Hatzigiannis / Genesis (Cypern 1998)
11:e plats av 25 bidrag i Birmingham

8 december 2020

Questa notte / Lettland 2007

Det svenska musikundret under 1990-talet hade gjort svensk musik ryktbar och eftertraktad. Framgången inspirerade fler och fler att ge musiken en chans och snart satt det ett låtskrivarteam i princip bakom varje buske och hoppades på det stora genombrottet. 

Trots att Melodifestivalen 2002 öppnat upp för betydligt fler deltagare än tidigare så räckte inte platserna till. Antalet nyskrivna popschlager var översvallande stort och de svenska började skicka ut sina demokassetter till andra länder i sin jakt på framgång. Svenska låtar började dyka upp i nationella finaler i flera länder.

"Tonight" hade skickats in till Melodifestivalen 2007 med Sandra Oldenstam som artist, utan att passera nålsögat. Låtskrivarna Kjell Jennstig och Torbjörn Wassenius skickade då helt sonika vidare sin låt till Lettland där man gick igång på samtliga cylindrar. Men letterna hade en helt annan vision.

Istället för en schlagertjej ville man ha en smärre armé av män med någon typ av operaröster, helst utstyrda i blåjeans och hög hatt. Texten skrevs om till italienska och bonaparti.lv plockades ihop av sex mer eller mindre kända sångare.

Resultatet blev anslående, kan man väl säga. I den nordiska förhandsvisningen gav Danmarks Adam Duvå Hall först bottenpoäng men ändrade sig i nästa andetag till en fullpoängare. "Vad vet jag? Kanske är det här genialiskt?"

Så var han knappast ensam att känna. Var det här ett humorbidrag? Men här fanns ju ändå en rätt bra refräng? Och farbröderna kunde ju sjunga, åtminstone när de släppte sina värsta operamaner. 

Att få sjunga sist i den evighetslånga semifinalen med 28 bidrag visade sig tursamt och tenorerna trallade sig hela vägen till final. Där blev framgången mer blygsam och bonaparti.lv fortsatte sina karriärer på skilda håll.

Roberto Meloni - den enda av tenorerna som faktiskt kunde italienska på riktigt - skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen med en annan låt som nobbats av Melodifestivalen och återigen slå världen med viss häpnad.


bonaparti.lv / Questa notte (Lettland 2007)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors 

6 december 2020

Hard Rock Hallelujah / Finland 2006

Vad Finland än tog sig till blev det pannkaka. Man hade inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1989, man hade tillbringat i princip vartannat år i utvisningsbåset under de år länder tvingades stå över och man hade misslyckats att ta sig vidare från semifinalen såväl 2004 som 2005.

Publiken svek och efter att såväl Laura Voutilainen som Jari Sillanpää misslyckats ville inga andra kända artister ställa upp i den nationella finalen. Skulle man få den sjunkande skutan i skick och vinna tillbaka publiken och proffsen krävdes det nytänk och det illa kvickt.

Lösningen blev en helt ny nationell final utan öppen tävling där de lokala skivbolagen fick nominera tolv artister de var beredda att satsa på. 

Varje artist fick sedan ställa upp med två stycken bidrag och i semifinalerna fick publiken välja vilken av de båda låtarna artisten skulle få sjunga i den final där samtliga deltagare var garanterade plats.

På deltagarlistan fanns en hel del intressanta namn men i särklass mest uppmärksamhet fick rockbandet Lordi. Med en estetik hämtad från äldre skräckfilmer och utstyrda i monsterdräkter och latexmasker hade man haft en stor hit några år tidigare med "Would You Love A Monsterman" och bandets båda skivor hade sålt platina.

Trots allt ståhej kändes den finska finalen förvånansvärt öppen - själv hoppades jag in i det sista på Annika Eklunds "Shanghain valot" - och när Lordi slutligen vann en överlägsen seger verkar många ha börjat skruva på sig. Hur skulle det här bidraget tas emot av världen? Vad skulle alla andra tro om Finland?

Det fanns ingen anledning till oro. Inför europafinalen vässade man till konceptet rejält och gjorde de rockande monstren mer tillgängliga och lät dem för första gången börja tala. På presskonferenserna i Aten höll Mr Lordi hov och svarade rappt och roligt på journalisternas frågor. Finland blev mer och mer hela tävlingens snackis.

För bakom alla masker och all pyroteknik gömde sig en riktigt stark låt. "Hard Rock Hallelujah" var en riktig schlager - med tonartshöjning och allt - förklädd till hårdrock. Poängen smattrade in från hela Europa och snart var sensationen ett faktum: den eviga förloraren Finland stod som segrare.

Jag satt själv på plats i Aten som bisittare till Thomas Lundin som refererade finalen på svenska i finsk tv. När jag slutligen insåg att Finland faktiskt vunnit studsade jag jämfota ut ur kommentatorsbåset och klämde ur mig ett vårskrik á la Ronja Rövardotter. Tur att de andra båsen var ljudisolerade.

I likhet med min egen yra visste den finländska glädjen nu inga gränser. Lordi blev hela nationens favoritmonster och Mr Lordi själv - eller Tomi Putaansuu som han heter bakom masken - fick ett torg uppkallat efter sig i sin hemstad Rovaniemi. När Lordi bjöd på gratiskonsert på Salutorget i Helsingfors för att fira segern samlades runt hundratusen personer.

Alla var ändå inte glada. När Borgå domkyrka brandhärjades en dryg vecka efter vinsten i Aten menade en insändare att detta var resultatet av att släppa ondskan lös - alltså att låta Lordi representera landet.

Trots att den riktigt breda publikens förtjusning dämpades med tiden har Lordi fortsatt sin bana inom hårdrocken och har fram till och med 2020 släppt totalt tio studioalbum. 

När det fiktiva samlingsalbumet "Killection" släpptes i januari 2020 gick det in bland de tio bäst säljande på den finländska topplistan - Lordis största framgång på över tio år.

De kritiker som fruktade att ESC nu var förstört och enbart skulle bli ett forum för spexiga bidrag i monstermask motbevisades raskt redan året därpå då Serbien vann med en innerlig och seriös kärleksballad på eget språk.


Lordi / Hard Rock Hallelujah (Finland 2006)
1:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

4 december 2020

Change / Rumänien 2011

Om man får tro medlemmarna i Hotel FM var det betydligt viktigare med bra kontakter än en bra låt om man ville ha framgång i Rumänien. De hade spelat ihop i ett par år på lösa grunder - medlemmarna hade kommit och gått i strid ström - men samlade ihop sig på nytt för att ställa upp i den rumänska finalen 2010.

Till allas stora överraskning - inklusive deras egen - lyckades "Come As One" ta en fjärdeplats i ett startfält där de slog flera betydligt större stjärnor. Det kunde vara värt ett nytt försök och året därpå vann de hela klabbet och fick åka till Düsseldorf som Rumäniens representanter.

Gruppens sångare och naturliga blickfång var den brett leende David Bryan från grevskapet Durham i norra England. Han hade blivit skickad till Rumänien av sin lokala arbetslöshetsbyrå några år tidigare och hade jobbat hårt inom byggbranschen, inte minst med att renovera barnhem, innan han börjat sjunga i Hotel FM.

Han var också orsaken till den sexskandal som briserade runt bandet. När han videochattat med ett ungt fan hade den unge engelsmannen fått feeling och visat upp kronjuvelerna i bild. Videon letade sig snabbt ut på nätet där den kunde beskådas av en hel värld.

I Düsseldorf gjorde man sitt bästa för att bättra på sin skamfilade image. Rumänien hade tagit för vana att vara i finalen men det här året lär de ansvariga för TVR varit allt annat än säkra på sin sak.

En finalplats blev det förvisso men Hotel FM etablerade sig aldrig på riktigt och blev aldrig särskilt kända för en rumänsk publik. David Bryan lämnade bandet, flyttade tillbaka hem till England och fortsatte att sjunga där, om än i lite mindre sammanhang.


Hotel FM / Change (Rumänien 2011)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

2 december 2020

Only The Light / Storbritannien 1987

Dagen efter finalen i Bryssel skrev Aftonbladets Lasse Anrell att det började vara dags för EBU att ta tag i problemet med Storbritanniens halvhjärtade deltagande, något han ansåg hotade tävlingens existens. "Popens hemland skickar numer alltid ett b-lag - eller som igår snarare ett c-lag - och det är säkert en tidsfråga innan England drar sig ur."

Det c-lag som tävlat kvällen innan - bestående av Rikki och hans dansanta körsångare - hade också mycket riktigt fått nöja sig med Storbritanniens dittills sämsta placering någonsin. "Only The Light" låg bara en vecka på den brittiska topplistan - på 96:e plats - och trillade ur samma vecka som tävlingen gick av stapeln.

Rikki hette egentligen Richard Winters Peebles och var en inte helt oerfaren 31-åring från Glasgow. Som 20-åring hade han skrivit Middle of the Roads sista hitsingel och hade sedan gett ut ett par singlar i eget namn utan att slå igenom stort.

Att vinna den brittiska finalen hade varit ett gott försök och singeln gavs ut av ett stort skivbolag, men efter floppen i Bryssel blev det ingen fortsättning av kontraktet. Året efter gav Rikki ut ett album med dansgolvsanpassad pop på ett mindre bolag men kom aldrig i närheten av hitlistorna.

BBC tänkte möjligen lite i samma banor som Lasse Anrell och insåg att det var lite pinsamt att låta kontinenten sopa golvet med en år efter år. Året efter fick de regionala jurygrupperna respass i den nationella finalen och de brittiska tittarna fick välja bidrag med telefonröstning.


Rikki / Only The Light (Storbritannien 1987)
13:e plats av 22 bidrag i Bryssel