Vinnaren skulle utses av ett antal experter som röstade anonymt i sändning: man fick se deras siffror men man fick inte veta vem som röstat hur. Bessys upphovsmän menade att Cypern var för litet för att inte ha full transparens. När alla känner alla är risken väldigt stor att man röstar på sina kompisar istället för på den bästa låten.
Med Bessy ur vägen borde det ha varit öppet mål för det 19-åriga stjärnskottet Michalis Hadjiyannis som vunnit flera stora sångtävlingar och skaffat sig en betydande fanbase och som nu ställde upp med två låtar. Det var kanske ett taktiskt misstag - hans låtar blev tvåa och trea och stal kanske poäng av varandra. Hadjiyannis fick vänta ett par år till på att få representera sitt land.
Istället vann Alexandros Panayi som tidigare fungerat som körsångare för Cyperns bidrag 1989 och 1991. Han hade skrivit en sång baserad på den lokala folkmusiken och precis som Greklands bidrag samma år handlade texten om rätten att försvara det grekiska kulturarvet. Låten var inte oäven men gav ett stökigt intryck i den nationella finalen och den lokala pressen skruvade ner förväntningarna ordentligt.
Inför finalen hade man kallat in George Theophanous (Cypern 1992, 1993, 1994) som dirigent än en gång. Han styrde upp arrangemanget och lyckades förvandla hela bidraget till något mer energiskt och genuint.
I Dublin bjöd man på ett färgsprakande och betydligt mer fungerande framträdande än man gjort hemma på ön och publiken på plats jublade. Underligt nog höll flera jurygrupper ned sina poäng och Alex Panayi och hans trupp tog sig precis in bland de tio bästa. Det är ingen särskilt vågad gissning att det här paketet hade placerat sig mycket högre om det varit telefonröstning.
Den gode Alex gav sig inte och skulle snart vara tillbaka på nytt, med högst varierat resultat.
Alex Panayi / Sti fotia (Cypern 1995)
9:e plats av 23 bidrag i Dublin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar