Donne-moi une chance / Luxemburg 1993

Vilket ben skulle Luxemburg stå på i ESC? Tävlingen hade inte alls samma lyskraft som bara tio år tidigare och det var svårt att locka med etablerade artister backade av skivbolag i Frankrike eller Tyskland. Men att satsa på luxemburgska talanger hade inte heller blivit någon stor succé. 

Gissningsvis fanns det en förväntan på RTL att köra på den inhemska linjen. Sedan det luxemburgska språket standardiserats och givits officiell status 1984 hade landets ledning ansett det allt viktigare att framhålla landets egna särdrag. Lånta fjädrar satt inte längre lika snyggt.

Till Millstreet skickade man något av ett Dream Team från Luxemburgs rockscen. Jimmy Martin hade stuckit till Kalifornien som 19-åring för att sjunga i ett rockband. Han blev kvar i två år och sjöng senare i olika band i Europa tills han 1989 startade en solokarriär.

Nu hade han skrivit en låt tillsammans med Patrick Hippert från Skara Bray (Luxemburg 1991) och bildade duon Modern Times tillsammans med Skara Brays tidigare sångerska Simone Weis. Även i kompgruppen bakom de båda syntes välrenommerade luxemburgska rockmusiker.

Och då infinner sig samma fråga som 1991 och 1992: när alla dessa människor från rockscenen får skriva för ESC - varför blir det bara schlager och inte rock? 

"Donne-moi une chance" var ingen dålig låt men introt och den ösiga bryggan mellan vers och refräng lovade mer än själva låten sedan kunde infria. Man spelade in en söt förhandsvideo på Luxemburgs flygplats och sedan dess har jag alltid haft en liten dröm om att en dag flyga med sponsrande Luxair.

I förhandsvideon och i Millstreet sjöng man den andra versen på luxemburgska - kanske en liten blinkning till det egna kulturministeriet? - medan skivversionen är helt på franska.

Om man får tro SVT:s kommentator Jan Jingryd - som i ärlighetens namn inte hade sin skarpaste stund i karriären just den kvällen - kämpade Modern Times ganska hårt under repetitionerna för att få ordning på sitt framträdande. I ett starkt startfält med fler bidrag med egen ton och personlighet än på flera år blev troligen "Donne-moi une chance" helt enkelt för slätstruken och fick bara poäng från två jurygrupper.

Värt att notera är att Maltas jury för andra året i rad hade Luxemburg på sin andraplats och för andra året i rad räddade Luxemburg från att hamna på allra sista plats.

Modern Times som satts ihop enbart för att tävla i Millstreet gick skilda vägar omedelbart efteråt. Jimmy Martin har fortsatt en framgångsrik karriär - han har jobbat mycket i Tyskland, spelat in en hyllningslåt till Martina Navratilova och gav 2011 ut sin självbiografi - medan Simone Weis verkar ha lagt karriären på hyllan.

De nya kvalificeringsreglerna som införts 1993 innebar att Luxemburg fick stå över tävlingen ett år. Istället för att göra comeback i Dublin 1995 meddelade man att man drar sig tillbaka från allt framtida schlagertävlande. Kanske hade man insett att man skulle få svårt att hävda sig i konkurrensen med luxemburgska låtar och föredrog att kasta in handduken hellre än att sitta i utvisningsbåset vartannat år.

Exakt trettio år efter finalen i Millstreet meddelade RTL högst oväntat att man omvärderat sitt beslut och att man ämnade delta på nytt vid Eurovision Song Contest 2024.

Modern Times / Donne-moi une chance (Luxemburg 1993)

20:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Dès que le printemps revient / Luxemburg 1964

När Eurovision Song Contest är som allra bäst kan tävlingen fungera som en mötesplats för nya lovande talanger på väg upp såväl som heta, etablerade namn. Hugues Aufray som äntrade scenen i Köpenhamn först av alla för Luxemburgs räkning var lite av båda delarna på samma gång.

Hugues Jean-Marie Auffray var en erfaren 35-åring från en inflytelserik familj: fadern var industrimagnat men släkten var full av politiker, sångare, vetenskapsmän och skådespelare. Efter att ha studerat tre år i Francos Spanien påbörjar han en karriär som musiker i hemlandet.

Han sjöng i olika sammanhang och skrev låtar för andra, för att till slut bli upptäckt och skriva sitt första skivkontrakt 1959. Två år senare får han sin första stora hit med "Santiano". 

Hugues Aufray reste till New York 1961, inbjuden av stjärnan Charles Aznavour, och blir kvar ett helt år. Han bekantar sig på nära håll med den nya generationens folksångare och blir personlig vän med självaste Bob Dylan, som ännu inte spelat in sitt debutalbum men som ska brejka med besked några månader senare.

Vänskapen med Bob Dylan skulle bestå: Hugues Aufray tog med sig Dylans sånger hem och sjöng in dem på franska och de båda herrarna har uppträtt flera gånger tillsammans genom karriären. Hugues Aufray påverkades på djupet av Dylan och vid hemkomsten till Frankrike sågs han som en av sin generations mest spännande artister.

Tävlingslåten "Dès que le printemps revient" ("Så snart våren är här igen") var ett stycke folkrock med doft av såväl country som den latinska våg som sköljt över världen (jämför Västtyskland 1960). Ett känsligt öra skulle kanske höra influenser av Johnny Cash snarare än Dylan just här. Musiken hade artisten skrivit själv medan texten var signerad den mångsidige Jacques Plante som han hade ett nära samarbete med.

En delad fjärdeplats med Frankrike var verkligen inget dåligt resultat för en så progressiv tävlingslåt som tydligt låg i tiden och bröt av musikaliskt mot hur ESC-bidrag brukade låta (jämför Nederländerna och Spanien som också försökte tänja på gränserna och som fick betydligt mindre utdelning). Kanske var domarna extra generösa för att den modernare låten fungerade så bra ihop med orkestern?

Den stora vinsten för Hugues Aufray var ändå låtens kommersiella framgång: singeln tog sig upp till den franska topplistans tredjeplats och har hängt kvar på artistens repertoar genom alla år. Det spelades till och med in en Scopitone-film för att marknadsföra låten - ett slags musikvideo som kunde ses i en viss typ av jukebox runt Frankrike.

Hugues Aufray / Dès que le printemps revient (Luxemburg 1964)

Delad 4:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Cours après le temps / Luxemburg 1982

Som de allra flesta år valde Luxemburg sitt bidrag för Harrogate internt utan någon nationell final. Men hur valde man? Bad man skivbolagen om förslag? Närmade man sig en lovande låtskrivare? Frågade man en artist man gärna ville ha? Idag är det svårt att hitta någon information om saken.

Just det här året är det möjligt att ett entusiastiskt litet skivbolag lyckades sälja in en ny artist man trodde på. Svetlana - egentligen Claire de Loutchek - var en fransyska med ryskt påbrå (Svetlana är den ryska varianten av hennes namn Claire), utrustad med en säreget hög sångröst. Hon hade turnerat med Ivan Rebroff, varit med i flera kabaretgrupper och släppt en enda singel i eget namn.

"Quand ta lettre est arrivée" kom ut 1981 på Les 3 Oranges Bleues, en liten label som ingick i den stora gruppen PhonoGram som även ägde etiketter som Philips och Mercury.

Bidraget "Cours après le temps" ("Spring ikapp med tiden") var signerat Cyril Assous som tidigare skrivit låtar åt stjärnor som Dalida, Mireille Mathieu och Jeane Manson. Singeln gavs ut på Philips istället för Les 3 Oranges Bleues, kanske för att de hade bättre muskler då det gällde marknadsföring.

I Harrogate sjöng Svetlana snyggt i stämmor med sina rutinerade körsångare och hamnade på en sjätteplats till slut, kanske något lägre än vad förhandstipsen förväntat sig. 

Senare samma år sjöng Svetlana på det franska soundtracket till den tecknade filmen "Brisby och Nimhs hemlighet" och gav året efter ut ytterligare två singlar (varav den något udda "Je suis blonde... et alors?" är väl värd en smula uppmärksamhet). Sedan blev det tyst i många år tills hon 1990 gav ut en skiva med ryska sånger, ackompanjerad av sin bror Pascal de Loutchek.

1999 sjöng hon en än gång musiken till en film - "La Bûche" med bland andra Charlotte Gainsbourg i rollistan - men verkar efter det helt ha lämnat musiken och offentligheten bakom sig.

2013 gavs en samling ut digitalt med samtliga låtar hon spelade in under sin korta popkarriär - 12 spår inalles inklusive en spansk version av hennes eurovisionsbidrag.

Svetlana / Cours après le temps (Luxemburg 1982)

6:e plats av 18 bidrag i Harrogate

C'est peut-être pas l'Amérique / Luxemburg 1981

Att vinna Grand Prix Eurovision de la Chanson i Cannes 1961 hade varit Jean-Claude Pascals stora stund och "Nous les amoureux" blev en stor framgång i de franskspråkiga länderna. Trots det blev sångarens storhetstid kort och andra stjärnor tog hans plats på musikhimlen.

Kanske var Jean-Claude Pascal helt enkelt svår att sälja in till publiken. Under 60-talet skulle de flesta stjärnor komma att bjuda på mer än sitt artisteri och låta fansen dela åtminstone en del av deras kärlekar och privatliv. Jean-Claude Pascal satt fast i skåpet utan möjlighet att komma ut. 

Även om den stora succén klingade av fortsatte han att både sjunga och skådespela, och behöll sina största fans genom 60- och 70-talen. Tjugo år efter segern i Cannes bjöd RTL in Jean-Claude Pascal att tävla på nytt, nu med en sång han själv varit med om att skriva.

Den största delen av bidraget var skriven av Sophie Makhno, som själv var en framgångsrik sångerska och låtskrivare för åtskilliga stora namn i den franska musikvärlden. Inte minst hade hon ett nära förhållande till den legendariska Barbara och hade i flera år fungerat som hennes privata sekreterare.

"C'est peut-être pas l'Amérique" (ungefär "Det kanske inte är som Amerika") var en sång som ställde den gamla världens Frankrike mot allt det nya och moderna i Amerika för att konstatera att det man har nära inte är så illa, det heller.

Sophie Makhno visste inte hur hon skulle avsluta sin låt och bad om hjälp från Jean-Claude Petit, som dirigerat Monacos vinnarlåt 1971 och blivit en av Frankrikes mest efterfrågade arrangörer. Petit ville inte dirigera själv och följde inte ens med delegationen till Dublin.

Det stod ganska klart från början att det inte skulle bli någon ny seger. Melodin var visserligen vacker och Jean-Claude Pascal besatt en tidlös elegans, men paketet låg verkligen inte i tiden. Österrikes jury - som röstade först - tyckte Luxemburgs bidrag var näst bäst men sedan sinade poängskörden med besked.

Bland körsångarna kan man notera Carole Fredericks, en amerikanska som startat en karriär i Frankrike två år tidigare. Hon skulle snart bli en av landets allra mest anlitade studiomusiker och bakgrundssångare. Hon blev även framgångsrik på egen hand tillsammans med Jean-Jacques Goldman och Michael Jones, och släppte två uppmärksammade soloalbum de sista åren före sin alltför tidiga död 2001.

Efter Dublin lämnade Jean-Claude Pascal sången alltmer och skrev istället böcker, bland annat en bitvis självbiografisk roman. När han avled till följd av en magcancer 1992 - endast 64 år gammal - var han i det närmaste helt bortglömd av den stora publiken. 

Trots att han de sista åren talade mer öppet om sin homosexualitet i de få intervjuer han ändå gav nämns inget av detta i sångarens offentliga biografier, där man endast konstaterar att han aldrig gifte sig och inte fick några barn. Som så många andra hbtiq-personer i sin generation har han knuffats tillbaka in i skåpet efter sin död.

Den första riktigt kända franska artisten som berättade offentligt om sin homosexualitet var Hervé Vilard som kom ut i en direktsänd radiointervju 1967, men det skulle ta många år innan attityderna började ändras i Frankrike.

Jean-Claude Pascal / C'est peut-être pas l'Amérique (Luxemburg 1981)

Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

Monsieur / Luxemburg 1989

Hela Luxemburgs raison d'être i ESC hade mer eller mindre varit att hitta en låt med hitpotential som kunde lanseras på den franska marknaden och göra reklam för Radio Luxembourg som under namnet RTL utmanade det franska radiomonopolet.

Nu fungerade formulan allt sämre. En ny lag öppnade upp det franska FM-bandet för konkurrens och ESC fungerade allt sämre som språngbräda för hitlåtar. Varken bidragen 1986 eller 1988 hade blivit några större framgångar trots framskjutna placeringar och felsteget 1987 ledde Plastic Bertrand till att ge upp sin artistkarriär.

I ett djärvt drag beslöt man därför att öppna upp för att låta sig representeras av inhemsk talang, något Luxemburg bara gjort vid fem tillfällen tidigare.

Det låter kanske väl bombastiskt att kalla Park Café en supergrupp men paret Gast Waltzing och Maggie Parke hade gjort ett rejält avtryck på det lokala kulturutbudet. 

Amerikanska Maggie Parke hade kommit till Luxemburg för att hjälpa till att arrangera en lokal musikfestival då hon mötte Gast Waltzing och tycke uppstod. Han undervisade i trumpet vid Luxemburgs konservatorium där han 1986 grundat en fakultet för jazzmusik. 

Maggie hade aldrig sjungit tidigare men blev snabbt frontfigur i Parc Café som 1987 gjorde stor succé vid en stor utomhuskonsert i Luxemburg City och bandet skrev kontrakt med ett stort skivbolag. Två år senare bytte man ut ett par medlemmar, ändrade stavningen på bandnamnet en aning och fick chansen att tävla vid ESC i Lausanne.

I en nationell final framförde Park Café tre potentiella bidrag - alla tre med fransk text - innan tittarna fick telefonrösta fram sin vinnare. "Monsieur" handlade lustigt nog om Toonland - den plats där alla tecknade figurer bor och där handlingen i filmen "Vem satte dit Roger Rabbit" utspelar sig.

Park Café gjorde ett jazzigt och svalt bakåtlutat intryck i Lausanne men en jury som med åren mest premierat låtar som passar in i schlagermallen skulle aldrig rösta på ett bidrag i den här stilen. Åtta poäng blev det till slut men som Gast Waltzing sagt i den nationella finalen var det viktiga att få visa upp vad som görs i ett litet land som Luxemburg.

Park Café lades några år senare på is då Gast Waltzing och Maggie Parke helt enkelt inte hade tid längre. Resten av medlemmarna kallade sig då istället Kontinent och spelade bakom Marion Welter i Malmö 1992.

Idag sjunger Maggie Parke ännu och har också gjort sitt ett namn som fotograf. Gast Waltzing har skrivit musik till film och tv och har jobbat med flera internationella storheter. 2016 vann han en Grammy för det album han arrangerat och dirigerat för Angélique Kidjo och Luxemburgs symfoniorkester. Han driver också ett eget skivbolag tillsammans med Maggie Parke.

Samma år som Park Café floppade i Lausanne skrev Gast Waltzing musiken till "A Wopbibaloobop a LopBamBoom" - en lokal filmklassiker - där man bland andra kan se Desirée Nosbusch - alla tiders yngsta programledare för ESC - i en av rollerna. 

Park Café / Monsieur (Luxemburg 1989)

20:e plats av 22 bidrag i Lausanne

Frère Jacques / Luxemburg 1977

Att påstå att det hördes mycket disco i Eurovision Song Contest under den senare halvan av 1970-talet är faktiskt att ta i. Disco var en stil där rytmen var kraftigt överordnad melodin och där det viktiga var att ge publiken något den kunde dansa till och fly vardagen med hjälp av.

Discon var lyxig och sensuell och utlevande och anspelade inte sällan på sex. Ska man vara riktigt petnoga tävlade aldrig något renodlat discobidrag i tävlingen, däremot många poplåtar som svept in sig i discons attribut som funkiga gitarrer och svepande stråkar. Det närmaste vi kommer äkta vara är måhända Luxemburg 1977.

Lite oväntat tillhörde upphovsmännen knappast discogenerationen själva. Pierre Cour hade skrivit texten till "Tom Pillibi" som vann ESC redan 1960 medan Guy Béart var en väletablerad artist och låtskrivare som även producerade låtar åt andra.

1975 hade han producerat två lätt kontroversiella singlar - "Je m'aime" och "Voici la scie" - för sin unga flickvän Anne-Marie Besse. Den första handlade om att tillfredsställa sig själv och den andra om hur lite idiotiska poplåtar har att säga, och båda fick en viss framgång kommersiellt.

När RTL valde ut "Frère Jacques" som sitt bidrag till London 1977 var Anne-Marie B (som hon hette i offentligheten) inte något okänt namn och hennes deltagande fick stort utrymme i tidningarna.

"Frère Jacques" var en rytmisk låt designad mer för ett dansgolv än för radiostationerna, baserad på den klassiska barnvisan om klosterbrodern som försover sig. I den här texten är det dock andra saker än morgonmässan som kallar: Anne-Maries kurvor har vuxit vilt och nu vill diverse manspersoner slingra sig runt hennes unga kvinnokropp trots att det enda hon drömmer om är att få sätta tänderna i en munk.

Slutklämmen är minst sagt rakt på sak - réveille-toi et viens dormir avec moi betyder i princip "vakna, och kom och ligg med mig". Anne-Marie B sjöng tidstypiskt stönande och backades upp av fyra anslående körsångerskor i smoking. Hela Eurovisionen flämtade till.

Jurygrupperna i Finland och Spanien tyckte det hela lät spännande och fräscht och smällde till med höga poäng medan nästan alla andra gav noll. "Frère Jacques" kom trea från slutet men blev rätt framgångsrik ändå på den franska marknaden.

För den som är petnoga med detaljer är det värt att notera att det faktiskt finns två snarlika men inte identiska inspelningar av låten: dels den som används i förhandsvisningen och på singelutgåvan, dels den här med snäppet mer instrumentering och ett annat sångpålägg.

Hur som helst blev det Anne-Maries sista singel. Hon var kanske ingen stor sångerska och när förhållandet med Guy Béart tog slut satsade hon istället på en karriär som skådespelare, oftast som Anne-Marie Joubert efter att hon gift sig med skådisen och författaren Sylvain Joubert.

I sammanhanget nämner jag gärna att Guy Béarts dotter Emmanuelle Béart även hon är en framgångsrik skådis, som även hon fick ta ton i den fantastiska "8 kvinnor" av François Ozon.

Vill man läsa mer om disco och Eurovision Song Contest kan man kolla in exempelvis Västtyskland 1977 och Luxemburg 1978.

Anne-Marie B / Frère Jacques (Luxemburg 1977)

16:e plats av 18 bidrag i London

À force de prier / Luxemburg 1963

Karriären kunde ha tagit slut innan den ens hade börjat. Mellan studierna i sång vid Atens konsevatorium sjöng unga Ioanna "Nana" Mouskouri jazz på olika klubbar i den grekiska huvudstaden. När hennes lärare fick nys om det förbjöd de henne från att skriva sina tentor och hon fick ingen examen.

Tur att Nana faktiskt hade talang för sång och klarade sig ändå. Hennes säregna röst har hon själv förklarat med att bara det ena av hennes stämband fungerar, något som skulle ge henne en originell och egen klang. 

Efter att ha gjort sig något av ett namn på hemmaplan flyttade Nana med sin familj till Paris 1960. Året därpå fick hon sin första stora hit med "Weiße Rosen aus Athen", och 1962 bjöd ingen mindre än Quincy Jones hennes till New York för att spela in en skiva på engelska.

Luxemburg - ett land med fingret på pulsen, med en av Europas mest framgångsrika radiostationer på sitt territorium - anade säkert potential och valde ut Nana att representera dem vid ESC i London. 

"À force de prier" ("Genom att be") hörde till favoriterna att vinna om man får tro de svenska tidningarna men landade på en modest åttondeplats. Uppgifterna går isär om hur populär låten faktiskt blev efteråt men den har inte blivit någon av Nanas riktiga evergreens. Hade det varit bortkastad möda att ställa upp i tävlingen?

Verkligen inte. Även om segern uteblev imponerade Nana på åtminstone två personer med avgörande betydelse för hennes karriär.

Yvonne Littlewood - BBC:s första kvinnliga tv-producent och ansvarig för ESC 1963 - blev tagen av Nanas speciella närvaro, utseende och röst. Några år senare erbjöd hon Nana en egen programserie på BBC: "Presenting... Nana Mouskouri" blev en långkörare och mycket uppskattad av tittarna.

Enligt legenden ska även låtskrivaren Michel Legrand fått upp ögonen för henne i samma veva. Han skrev "Les parapluies de Cherbourg" för henne och nu fick hon anses etablerad på allvar.

Idag är Nana Mouskouri en av alla tiders bäst säljande artister. Hon har spelat in över tvåhundra album på minst tolv olika språk och sannolikt vet ingen hur många skivor hon sålt totalt. 

2010 bestämde sig Nana för att avbryta sin pensionering och återvända till scenen för att dra positiv uppmärksamhet (och pengar) till sitt hemland Grekland som drabbats oerhört hårt av finanskrisen.

Nana Mouskouri / À force de prier (Luxemburg 1963)

8:e plats av 16 bidrag i London

Chansons pour ceux qui s'aiment / Luxemburg 1976

Eurovisionshistorien är full av mysterier. Ett av dem är Luxemburgs nationella final 1976, som vi vet hemskt lite om. Vi vet vem som var med, vi vet fyra av fem bidrag, vi vet resultatet. Men vi har ingen aning om när den hållits, vem som har valt vinnare eller särskilt mycket alls.

Hur som helst är det en imponerande samling artister som deltog. Här finns den italienska stjärnan Gianni Nazzaro (oklart med vilken sång men sannolikt "Une fille de France"), den franska hitgruppen Il était une fois och Ralph Siegels grupp Best wishes. Dessutom fanns de två bäst säljande artisterna från 1975 års tyska final.

Marianne Rosenberg hade fått ett magnifikt genombrott med "Er gehört zu mir" och ställde nu upp med sin nya singel "Lieder der Nacht" i franskspråkig version. Den skulle bli en enorm hit på den tyska marknaden men kom underligt nog bara på tredje plats.

Istället vann Jürgen Marcus, vars bidrag från 1975 hade tagit sig ändå upp på den tyska singellistans tredjeplats. Nu hade hans producent helt fräckt skrivit samma låt en gång till och låtit Vline Buggy (Luxemburg 1973) skriva en fransk text. De båda låtarna är bitvis så lika varann att man tappar andan.

Jürgen Marcus var en populär 27-åring med flera hits i bagaget. Han var långhårig nog för att bli sedd som fräck av ungdomarna, prydlig nog för att tilltala tanterna och kommersiell nog för att inte bli tagen på allvar av musikkritikerna.

I Haag fick han rätt nedlåtande frågor av presskåren och framställdes som naiv och barnslig. En journalist som tyckte att Jürgen log för brett frågade om alla de där tänderna faktiskt var hans egna.

När det väl gällde sjöng Jürgen Marcus bra - om än kanske lite väl intensivt - och fick solid hjälp av vokalgruppen Die Rosy Singers som tidigare körat för Västtyskland 1971 och 1972 samt för Luxemburgs vinnare 1972. Helt tydligt var själva låten den svagaste länken i det här paketet.

Endast tre länder släppte till poäng och resultatet blev en stor besvikelse. Värt att notera att det faktiskt fanns en artist i startfältet som var född och uppvuxen i Luxemburg: Mary Cristy tävlade för Monaco, kom på tredje plats och fick den luxemburgska juryns tolva.

Den tyska versionen av "Chansons pour ceux qui s'aiment" blev en mindre hit men pulvriserades av "Lieder der Nacht" på listorna. Jürgens karriär tog ingen större skada och rullade på i ett par år till innan publiken vände honom ryggen i början av 1980-talet och tystnaden tog vid.

Om man lyssnar noga på texten till hans bidrag till den tyska finalen 1982 - när karriären i princip var över - inser man att Jürgen Marcus kanske hade något att berätta om sig själv:
Jag ville bort för att kunna bli något /  för att bli något slags man [... ]
Jag har dansat och förälskat mig / och ofta skrattat helt utan anledning
När festen är slut har jag lämnat den / och tänkt på dig / Jag skulle gärna vara med dig

1991 blev han det första betydande namnet bland tyska schlagerartister att komma ut som gay. Han gifte sig med sin mångårige manager och gjorde med tiden en mindre comeback och välkomnades med på diverse nostalgiturnéer.

I början av 2010-talet diagnosticerades Jürgen Marcus med lungsjukdomen KOL, något som med tiden tvingade honom att avveckla karriären. I maj 2018 avled han, ett par veckor före sin 70-årsdag.

Uppdaterad 13 oktober 2023



Jürgen Marcus / Chansons pour ceux qui s'aiment (Luxemburg 1976)
14:e plats av 18 bidrag i Haag

Un grand amour / Luxemburg 1958

Efter världskriget fanns en stor efterfrågan på underhållning i hela Västeuropa. Ekonomin återhämtade sig förvånansvärt snabbt och människor hade pengar att göra av med, och man ville gärna förströ sig och glömma bort såväl vardagen som minnena av krigsåren.

Det fanns en mängd artister som livnärde sig på sin konst i olika sammanhang. Alla spelade inte in skivor, alla sjöng inte i radio eller den alldeles nya televisionen. Många blev lokala stjärnor i sina egna städer, i de lokala underhållningslokalerna, i någon välbesökt kabaré.

Bara för att de inte lämnat större avtryck i form av skivor eller filmade framträdanden betyder inte att de inte skulle ha varit uppskattade eller populära eller stjärnor. Vi råkar bara veta väldigt lite om dem. En av alla dessa artister är Solange Berry född i Charleroi i Belgien (kanske).

Solange var 35 år gammal (möjligen) då Luxemburg bad henne representera dem vid ESC i Hilversum. Hon hade gett ut åtminstone fyra EP-skivor på två olika bolag och hade själv varit med och skrivit ett par av de sånger hon spelat in. Svensk kvällspress vet att berätta att hon också jobbat som fotomodell och utser henne raskt till startfältets vackraste deltagare.

I Hilversum ger Solange ett mycket sofistikerat intryck. Hon sjunger inlevelsefullt och uppträder avslappnat inför tv-kameran, något som verkligen inte alla artister kunde vid den här tiden. Gissningsvis var inte det här första gången hon sjöng i tv.

"Un grand amour" är en snygg och proper dussinvara till chanson som inte står ut på något sätt. I tävlingen får den nöja sig med en enda poäng och delar sistaplatsen med värdlandets Corry Brokken. Luxemburg tog ett års paus i sitt tävlande men Solange har helt tydligt sjungit vidare. Någon skivversion gjordes aldrig, åtminstone inte med originalartisten.

1960 ställde hon upp i den belgiska finalen utan att vinna. 1967 släpper franska Polydor en EP där Solange Berry sjunger "Le dibouk" och tre andra sånger, samtliga skrivna och arrangerade av Solange själv.

Sedan svalnar spåren och det går inte att hitta fler uppgifter om vad belgiskan tagit sig för i livet. Helt klart skulle Solange Berry förtjänat att gå till historien på något annat sätt än för en sistaplats i ESC, men utan den skulle ännu färre idag kommit ihåg att hon fanns.

Sedan det här inlägget publicerades har det dykt upp en sida om Solange Berry på franska Wikipedia där det hävdas att hennes riktiga namn var Solange Colette Urman och att hon avlidit i januari 2018 i franska La Baule-Escoublac. Samma sida hävdar att hon fötts i Paris 1930 medan nästan samtliga andra källor säger att hon föddes 1932 i Charleroi.

Rör det sig om samma person eller har det skett en sammanblandning av något slag? För närvarande förblir Solange Berry något av ett mysterium.

Uppdaterad 12 oktober 2023



Solange Berry / Un grand amour (Luxemburg 1958)
Delad 9:e plats (sist) av 10 bidrag i Hilversum

Un baiser volé / Luxemburg 1991

Lånta fjädrar hade alltid varit Luxemburgs framgångsrecept i ESC. Man hade lånat in låtskrivare och artister, främst från Frankrike men även från Tyskland (i enstaka fall även från Nederländerna, Belgien, Storbritannien och Irland), och det hade gett utdelning i form av hela fem vinster. De få gånger man satsat inhemskt och släppt fram luxemburgska artister och låtar hade det i regel gått betydligt sämre.

Kanske blev det svårare med åren att locka stora och spännande namn att delta i en tävling som gav allt mindre eko på de europeiska topplistorna. Kanske fanns en press på hemmaplan att ge mer utrymme åt de egna talangerna. I vilket fall satsade man tre år i rad - med start 1991 - på lokalt kunnande.

Monique "Mick" Wersant hade spelat trumpet som barn men sökte sig alltmer mot sången. 1987 blev hon sångerska i rockbandet Skara Bray, som tagit sitt namn efter en förhistorisk boplats på en av Orkneyöarna utanför den skotska kusten. Samma år fick bandet göra musiken till filmen "D'Spillauer".

1990 gav bandet ut sin första och enda skiva och tillfrågades efter det om de kunde tänka sig att skriva en låt för ESC i Rom. Patrick Hippert - bandets gitarrist och musikaliska motor - skrev en riktigt arketypiskt fransk eurovisionsballad som Mick sattes att framföra under namnet Sarah Bray.

Här föds en mängd frågor med en gång. Varför ställde inte Mick Wersant upp under eget namn då hon ändå verkar ha varit relativt känd på hemmaplan? Det nya engångsnamnet anspelar ju tydligt på gruppen - var det meningen att hela bandet skulle ha varit med? Och varför ställer ett rockband upp med en så blodfattig och tandlös ballad?

Inför finalen hade man engagerat den internationellt välkände gitarristen Francis Goya att dirigera orkestern och Mick sjöng sin anonyma ballad med betydligt mer inlevelse än den var värd.

I samband med ESC-deltagandet verkar det ha uppstått slitningar i gruppen. Senare samma år lämnar Mick bandet och ersätts med Simone Weiss som skulle komma att representera Luxemburg i ESC två år senare som del av duon Modern Times.

Den nya upplagan av Skara Bray blev kortlivad. I samband med en konsert under sommaren 1992 skadades bandets trummis svårt i en olycka och bandet upplöstes.

Mick Wersant utbildade sig till hudterapeut och driver idag en egen hudvårdsklinik i den lilla staden Roost i centrala Luxemburg. Av allt att döma sjunger hon fortfarande vid sidan av sitt vanliga jobb.


Sarah Bray / Un baiser volé (Luxemburg 1991)
14:e plats av 22 bidrag i Rom

Tant de peine / Luxemburg 1957

De första åren fanns det inte så många regler och de som fanns ignorerades friskt av deltagarna. I början sa reglerna till exempel att ländernas bidrag skulle tas fram genom nationella finaler som skulle hjälpa till att popularisera själva tävlingen såväl som televisionen som medium.

Luxemburg hade sannolikt ett sjå att hitta passande bidrag utan att plocka ihop en hel nationell liga och struntade glatt i finalkravet. Man frågade en lämplig artist och beställde sedan en låt.

Danièle Dupré var ingen stor stjärna men hon uppträdde regelbundet, spelade in skivor och verkar ha haft ett gott rykte. Luxemburgs tv engagerade henne att sjunga deras låt och enligt sångerskan var det som vilket jobb som helst.

Tävlingslåten hörde hon för första gången på vägen till Frankfurt där hon repeterade in den. I en intervju många år senare berättade hon hur dålig hon tyckte att den var, att den var henne helt likgiltig och att den inte väckte en enda känsla hos henne.

Den eleganta och glamourösa Daniele lyckades ändå ladda sitt framträdande med en del glöd och juryn gav henne en fjärdeplats till slut.

I likhet med Paule Desjardins (Frankrike 1957) kände Danièle att tidsandan höll på att rinna ifrån henne och hon lämnade underhållningen bara några år senare för att ge plats åt en ny generation. Paule och Danièle var dessutom goda vänner - vissa källor menar att de träffades för första gången i Frankfurt - och höll kontakten livet ut.

Efter musiken ägnade sig Danièle åt en karriär som inredare med stor framgång. Bland annat har hon inrett en del av flygplatsen i São Paolo. Hon avled 2015 i en ålder av 88 år.

Ganska ofta anges tävlingslåten som ”Amours mortes” (”Slocknad kärlek”) men vid finalen i Frankfurt hette den ”Tant de peine” och inget annat. Danièle Dupré gjorde aldrig någon skivinspelning av låten.



Danièle Dupré / Tant de peine (Luxemburg 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt

Catherine / Luxemburg 1969

Man skulle kunna tro att Romuald Figuier samlade på små länder, åtminstone då det gällde sångtävlingar. 1964 hade han representerat Monaco vid ESC i Köpenhamn med gott resultat och nu var han tillbaka i samma tävling - men för Luxemburgs räkning.

Året innan hade han dessutom blivit väldigt populär vid den internationella melodifestivalen i Rio, där han representerade Andorra av alla länder. Hans egenhändigt komponerade "Le bruit des vagues" imponerade på såväl publiken som juryn och kom på en femte plats. Skivan sålde dessutom rätt bra i Sydamerika efteråt.

I Madrid gick han ut som nummer två med sin struttiga och melankoliska "Catherine", en sång om en barndomsförälskelse som man gett kex och choklad men inte fått ett jota tillbaka av. Sött men också lite väl slätstruket för att ha en riktig chans och placeringen blev blygsam.

Inte undra på att Romuald vände näsan tillbaka mot Rio där han senare samma år än en gång kom på femte plats - än en gång under Andorras flagg - med "Tous les printemps du monde".



Romuald / Catherine (Luxemburg 1969)
11:e plats av 16 bidrag i Madrid

Croire / Luxemburg 1988

En av den gamla skolans talangscouter hade fått ögonen på Lara Fabian då hon sjöng på en nattklubb i Bryssel. 18-åringen, som redan hade givit ut ett par singlar, erbjöds att tävla för Luxemburg vid ESC i Dublin och tackade glatt ja till uppgiften.

Inför finalen trodde de flesta bookmakers att det skulle stå mellan henne och Céline Dion som tävlade för Schweiz. De allra flesta verkar dessutom ha räknat med att Lara skulle dra det längre strået och ta en sjätte seger för Luxemburg. Det började lovande - "Croire" var en välskriven ballad av klassiskt snitt - men under den andra halvan av röstningen blev poängutdelningen förvånansvärt snål.

Lara blev fyra, skivan blev en modest försäljningsframgång och mannen som scoutat fram henne försvann ur bilden. Här kunde karriären mycket väl ha varit över, som för många andra lovande unga sångerskor som inte lyckats på första försöket.

Nu var inte Lara Fabian riktigt vem som helst och tänkte inte ge upp hur lätt som helst. Hon flyttade till Kanada, startade eget produktionsbolag och etablerade sig snabbt som en talang utöver det vanliga.

Med sitt tredje album "Pure" erövrade hon slutligen även det franskspråkiga Europa - skivan sålde i enorma mängder och nu blev Lara en riktigt monumental stjärna.

Hon har även gjort ett par mindre framgångsrika försök att erövra den engelskspråkiga marknaden - även om "I Will Love Again" blev en stor hit - men förblir ett stort namn i den franskspråkiga världen samt i Ryssland.



Lara Fabian / Croire (Luxemburg 1988)
4:e plats av 21 bidrag i Dublin

Amour Amour / Luxemburg 1987

Det var kanske inte så många som trodde att han skulle hamna i Eurovision Song Contest, den belgiske punksensationen Plastic Bertrand. Han hade börjat sin bana i bandet Hubble Bubble men fick sitt enorma globala genombrott med "Ça plane pour moi" - en energisk fusion av punk och new wave som tog världen med storm.

Sedan följde ett par goda år där hitsen kom i strid ström och där han hade parallella karriärer i Frankrike och Italien och sålde skivor i mängder. Bland annat deltog han i barnmusikalen Abbacadabra - byggd på Abbas låtar - och sjöng som Pinocchio "Mon nez, mon nez" ("Min näsa, min näsa") till musiken av "Money Money Money".

Men nu var det 1987 och medvinden hade mojnat en aning. Plastic Bertrand hade flera stora konserter på gång i Paris och då kunde ett lyckat framträdande i ESC kunna hjälpa biljettförsäljningen på traven. Dessutom lät "Amour Amour" som en riktig hit som möjligen skulle kunna få fart på karriären igen.

(Att texten är ett gubbsjukt stycke där den 33-åriga artisten och låtskrivaren sjunger om hur han får syn på en het 16-åring och genast blir störtförälskad och bestämmer sig för att stöta vilt på henne var inget någon reagerade på. Det var 1987 och #metoo låg trettio år in i framtiden.)

Plastic Bertrand - som egentligen hette Roger Jouret och var född i värdstaden Bryssel - räknades till de tunga favoriterna och var vid sidan av Italiens Umberto Tozzi tävlingens största namn. Dessvärre satte sig jurygrupperna på sina allra högsta hästar och den tänkta comebacken blev ett riktigt fiasko: fyra poäng och näst sista plats.

Nu lades artisteriet på hyllan och Roger Jouret ägnade sig åt andra aspekter av musiklivet och fungerade mer bakom kulisserna i nästan tio år tills MTV:s tittare röstade fram honom som den artist de helst skulle vilja se göra comeback. Plastic Bertrand dammades av och har sedan dess synts med oregelbundna mellanrum i offentligheten.

2010 fick historien en överraskande twist: då slog en belgisk domstol fast att det inte alls är Roger Jouret som sjunger på de tidiga skivorna med Plastic Bertrand: rösten som hörs tillhör producenten Lou Deprijck.

Uppdaterad 4 juni 2023



Plastic Bertrand / Amour Amour (Luxemburg 1987)
21:a plats av 22 bidrag i Bryssel

Je suis tombé du ciel / Luxemburg 1970

Det var en riktig stjärna som RTL fått på kroken inför ESC i Amsterdam. David Alexandre Winter hade 1969 fått en megahit i Frankrike med "Oh Lady Mary" som sedan spridit sig över kontinentens hitlistor med hög hastighet.

Winter - som egentligen hette Leon Kleerekoper - var dessutom född 1943 i värdstaden och hade en dramatisk historia. Hans familj var judisk och skickades iväg till koncentrationslägren, där han skildes från sina föräldrar. Mirakulöst nog överlevde hela familjen och återförenades efter krigsslutet.

"Je suis tombé du ciel" ("Jag föll ned från himlen") var en klämmig bit av rutinerade låtskrivare. Eddy Marnay hade vunnit hela finalen året innan med Frida Boccara och "Un jour, un enfant" och det mesta pekade på att Luxemburg skulle ha goda chanser.

Beväpnad med maskulin charm à la Tom Jones och en riktigt kraftig accent på franskan gick David Alexandre Winter ut på scenen till synes med en rejäl dos självförtroende. Det hade han inget för och Luxemburg fick inte en enda poäng under röstningen.

Att gå från att vara miljonsäljare till att vara en eurovisionsnolla måste ha varit en rejäl knäck i karriären. Sångaren fortsatte att ge ut skivor men blev snart rastlös och lämnade fru och barn för att skapa sig en ny tillvaro i USA.

Hans franska barn - Mickaël och Ophélie - har båda gjort karriär inom musikbranschen och har båda en dokumenterat komplicerad relation till sin far. Winter blev slutligen bilförsäljare over there men har på senare år deltagit i flera nostalgiturnéer där gamla stjärnor sjungit sina hits för en ständigt lika entusiastisk publik.



David Alexandre Winter / Je suis tombé du ciel (Luxemburg 1970)
12:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Pomme pomme pomme / Luxemburg 1971

För fjärde gången (efter 1960, 1962 och 1968) satsade RTL på en artist som faktiskt var född i Luxemburg. 20-åriga Monique Melsen var född och uppvuxen i Ettelbruck - en viktig knutpunkt i mellersta Luxemburg där tre floder möts och där både tåget och motorvägen susar förbi.

Unga Monique hade redan spelat in ett par singlar för det lokala skivbolaget Luxembourg Sound - exempelvis den klämmiga "En frappant dans tes mains" - och representerat sitt hemland i en "musikalisk olympiad" i Aten med sången "La mer, mon amie". Hon sågs rimligen som ett stort löfte då flera av hennes singlar släpptes internationellt på betydligt större skivmärken.

"Pomme pomme pomme" - en sång om äpplen och vad som kan tänkas dölja sig inuti dem - hade franska upphovsmän och valdes ut internt utan någon nationell final.

För första gången fick samtliga länder spela in förhandsvideor av sina bidrag för att låta tittarna stifta bekantskap med låtarna redan före finalen. Luxemburg lät Monique Melsen mima till sin sång i en något övertydlig dekor bestående av ett stort äpple.

Luxemburg hörde till storfavoriterna inför finalen i Dublin men flera bedömare misstänkte att det nya jurysystemet - varje land skickade två domare som på plats i Dublin gav poäng till samtliga bidrag - skulle favorisera lite mer krävande och sofistikerade bidrag mer än traditionella schlager.

Jurysystemet skulle kritiseras kraftigt under de tre år det användes och de luxemburgska ledamöterna var en av anledningarna. Tittar man på de utdelade poängen är det tydligt att de delar ut väldigt låga poäng till alla andra länder - möjligen för att förbättra de egna chanserna.

En trettondeplats var verkligen inget att vara nöjd med, men sången blev populär ändå. Inte minst i Sverige där Siw Malmkvists svenska version (med text av Britt Lindeborg) låg högt och länge på Svensktoppen. Monique spelade själv in sin låt på engelska, tyska och italienska.

Monique Melsen försökte sig på en karriär i Tyskland där hon under ett par år sjöng i den framgångsrika gruppen Family Tree, där även Donna Summer senare skulle bli medlem. Efter några år vände hon hemåt igen och har under många år varit med i populära Cabarenert.



Monique Melsen / Pomme pomme pomme (Luxemburg 1971)
13:e plats av 18 bidrag i Dublin

Petit bonhomme / Luxemburg 1962

Att sjunga på luxemburgska 1960 hade verkligen inte blivit någon succé, men artisten Camillo Felgen var mycket populär på hemmaplan trots sistaplatsen i London. Han var en älskad programledare på Radio Luxembourg och spelade in en mängd populära skivor för den tyska marknaden.

Storfurstendömet hade slagit till och vunnit i Cannes 1961, och nu var det ett lysande tillfälle att ge Camillo Felgen en ny chans att briljera på hemmaplan. Nu fick han sjunga på betydligt mer gångbar franska och hade fått en låt som möjligen inte var oförglömlig men som åtminstone visade upp sångarens varma baryton och vokala register.

Juryn var med på noterna och belönade hemmalaget med en bronsplats efter Frankrike och Monaco. Det var första gången samtliga tre låtar i topp hade fransk text, något som hittills bara hänt en gång till genom ESC-historien - 1986 i Bergen. Även då kom Luxemburg trea.

Camillo Felgen fortsatte en mycket framgångsrik bana som artist, programledare och låtskrivare. 1964 skrev han två texter för The Beatles då de skulle spela in tyska versioner av "She Loves You" och "I Want To Hold Your Hand".

Snart nog lämnade han radio för en karriär i tv istället. Under många år modererade han den tyska versionen av EBU:s långkörare "Jeux sans frontières" och senare ledde han flera program på RTL Plus.

Efter att ha pensionerat sig från offentligheten drev Camillo Felgen tillsammans med sin fru en butik som hyrde ut festkläder. 2005 avled han i en ålder av 84 år i sitt hem i Esch-sur-Alzette.



Camillo Felgen / Petit bonhomme (Luxemburg 1962)
3:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

Ce soir, je t'attendais / Luxemburg 1966

Michelle Odette Kléberte Tort var en brådmogen tös från Provence som älskade Édith Piaf och som inte kunde tänka sig någon annan framtid än som sångerska. Hon sjöng tidigt i olika tävlingar och vann 1962 en lokal talangjakt mitt framför näsan på en annan blivande stjärna, nämligen Mireille Mathieu.

Två år senare skrev hon skivkontrakt med Mercury records som satte henne att spela in franska versioner av internationella hits under artistnamnet Michèle Torr. Trots hennes imponerande röstresurser - redan nu kallades hon för "en blond Piaf" i branschen - fick hon sjunga samma låtar som alla andra unga sångerskor. Var man ung och talangfull fick man finna sig i det och hoppas på det bästa i framtiden.

Redan tidigt verkar Mercury ha velat lansera sitt unga fynd via Eurovisionens sångtävling. 1965 hade man skickat in "Un enfant viendra" till den franska uttagningen och året efter skickade man in hela tre bidrag: "Notre amour n'est pas mort", "Je t'aime tant" och "J'ai brûlé ta lettre".

Istället nappade Luxemburg, som stod värd för tävlingen efter att France Gall vunnit i Neapel 1965. Däremot nobbade man låtarna som skickats in till fransk tv och satsade på en helt ny låt istället.

"Ce soir je t'attendais" ("Jag väntade på dig ikväll") - en poppig sak om paret som blivit osams för ingenting men som inte kan hålla sig ifrån varandra - var skrivet av Bernard Kesslair, en synnerligen produktiv låtskrivare vars pseudonym dolde hans judiska ursprung (egentligen hette han Jean Cohen).

Startfältet i Luxemburg var fullt av unga flickor utrustade med mer eller mindre poppiga låtar och unga Michèle, som snart skulle fylla 19, var oerhört nervös.

När hon gick ut på scenen hade personalen glömt anpassa mikrofonstativet för henne. Man kan höra henne viska "C'est trop bas!" ("Det är för lågt!") men hon vågade inte ändra på något själv och sjunger istället sin sång ordentligt framåtlutad.

Om Michèle Torr var nervös och extra känslig var det inte så konstigt. Bara ett par månader tidigare hade hennes mamma kört ihjäl sig på väg hem från en av dotterns konserter, dessutom i en bil Michèle köpt henne för sina tidiga gager.

Låten blev hyfsat populär men det skulle ta ännu några år innan Michèle Torr hittade sin nisch inom det franska musiklivet. Då lyckades hon däremot med besked och blev en av Frankrikes bäst säljande artister under 1970-talet.

Det var nära att Michèle Torr skulle ha fått tävla mot Mireille Mathieu en gång till, men i sista stund valde fransk tv bort henne till förmån för Dominique Walter.

Bernard Kesslair skrev kort tid senare en snarlik låt, "Et... et" för superstjärnan Dalida. Han skrev låtar och filmmusik, och spelade piano bakom flera stora stjärnor innan han 1994 avled i cancer.



Michèle Torr / Ce soir je t'attendais (Luxemburg 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

So laang we's du do bast / Luxemburg 1960

Klassiska Radio Luxemburg - Europas första privatradio - hade påbörjat sina sändningar redan 1933 och började 1957 provsända även på tyska. Bara en timme om dagen till en början, men publiken uppskattade tilltaget.

Året efter fick Camillo Felgen jobb som stationens huvudsakliga tyskspråkiga programledare. Hans röst blev snabbt populär och han lär ska ha uppfunnit kanalens tyska slogan "die fröhliche Wellen von Radio Luxemburg" ("de glada (radio)vågorna från Radio Luxemburg").

Camille Jean Nicolas Felgen var född 1920 i den lilla staden Kayl i sydvästra Luxemburg. Han hade studerat skådespeleri och sång i Bryssel innan han vänt tillbaka till sitt hemland, där han sjungit i Radio Luxemburgs kör och läst nyheter på franska mellan programmen.

Under 1950-talet påbörjade han sin sångkarriär och spelade in flera framgångsrika skivor i Berlin. Luxemburg hade stått över finalen i Cannes 1959, men när man nu hade en populär programledare som dessutom kunde sjunga kunde han ju få representera landet.

Med sig till London fick han en sång på det egna luxemburgska språket, som ännu i princip enbart sågs som en talad variant på tyska och som ännu inte standardiserats varken grammatiskt eller stavningsmässigt. Enligt nuvarande språkregler borde titeln egentligen skrivas "Sou laang wéi s du do bass" ("Så länge som du är här").

Juryn verkar inte ha varit full av språkentusiaster som gått igång på att höra ett ovanligt språk i startfältet och med en enda poäng kom Camillo Felgen på allra sista plats, precis som Solange Berry gjort 1958. Det skulle dröja ändå till 1992 innan luxemburgarna testade att sjunga på sitt eget språk på nytt.

Den här gången hölls Luxemburg till all lycka kvar i tävlingen och året efter skulle det gå mycket bättre. Mycket bättre skulle det också gå när Camillo Felgen fick en ny chans att tävla.



Camillo Felgen / So laang we's du do bast (Luxemburg 1960)
13:e plats av 13 bidrag i London

100 % d'amour / Luxemburg 1984

Visserligen hade man vunnit med en stor och präktig ballad av gammaldags snitt året innan, men nu signalerade luxemburgska RTL än en gång tydligt att man vände sig till en yngre publik. Det fanns god anledning till det. 1981 hade det strikta franska radiomonopolet avskaffats och med ens var det hård strid på kniven mellan de kommersiella stationer som ville hålla kvar publiken.

"100% d'amour" var en naiv men övertygande poplåt, dränkt i tidstypiska synthesizerljud, försedd med en snygg video som gjord för kommersiellt bruk. Tillfället till ära hade man dessutom hittat en artist som faktiskt kom ifrån Luxemburg - den femte genom hela ESC-historien (efter Camillo Felgen, Chris Baldo, Monique Melsen och Mary Cristy).

20-åriga Sophie Carle var först och främst fotomodell men hade också provat på att skådespela lite. I sin första film var hennes rollfigur inte ens namngiven utan kallades "ung flicka med stora bröst" i eftertexterna och åtskilliga av de (manliga) journalisterna som bevakade ESC verkade ta henne på ungefär samma allvar som filmskaparna. SVT:s kommentator Fredrik Belfrage sa att hon "sjunger lite tuttinuttigt".

På repetitionerna ska Sophie ha sjungit ganska bra, liksom då hon dagen före finalen uppträdde i en fransk tv-show. Däremot tappade hon nerverna helt i direktsändning och sjöng surt och nervöst. I flera länder inträffade ett kort avbrott på ett par sekunder under hennes framträdande, men jurygrupperna hade redan hört låtarna vid genrepet och ingen verkar ha tyckt att det skulle missgynnat hemmalaget.

Gissningsvis märkte unga Sophie i direktsändning att det inte var riktigt hennes grej att sjunga och "100% d'amour" förblev hennes enda skiva. Däremot tog skådespelarkarriären fart och hon har genom åren spelat i ett stort antal filmer och tv-produktioner.

Om man vänder på singeln visar det sig att även B-sidan är en poppig liten sak uppklädd i ett tidstypiskt synthesizer-indränkt arrangemang, skriven av samma upphovsmän som "100 % d'amour". Det är inte särskilt långsökt att tänka att även "Gemeaux, gemeaux" möjligen skrevs som en potentiell kandidat för ESC.

Att Luxemburg satsade inhemskt var kanske inte en slump. I en mångårig process hade det luxemburgska språket standardiserats och fick i februari 1984 - knappt tre månader före finalen - för första gången officiell status. Programledaren Désirée Nosbusch - endast 19 år och än i denna dag alla tiders yngsta ESC-värd - firade det nya språket lite extra genom att flera gånger under sändningen brista ut i luxemburgska.

Uppdaterad 9 september 2023



Sophie Carle / 100% d'amour (Luxemburg 1984)
10:e plats av 19 bidrag i Luxemburg