Tourada / Portugal 1973

Det poängsystem som användes i ESC åren 1971 till 1973 har inte gått till historien som någon riktig höjdare men det gav Portugal bättre resultat än man fått tidigare. I Luxemburg hamnade man för tredje året i rad bland de tio bästa, nu med en lokalt färgad sång som på ytan handlade om tjurfäktning.

Fernando Tordo hade skrivit musiken och bad sin granne - den starkt politiske poeten Ary dos Santos (Portugal 1969 och 1971) - att skriva en text. De hade skickat in sången till den nationella melodifestivalen som ett slags protest och båda upphovsmännen hade varit stenhårt övertygade om att den aldrig skulle väljas ut eller ens tillåtas att framföras officiellt.

Portugal var ännu en diktatur men en trött sådan. Det hade viskats om politiska förändringar sedan landets nya ledare Marcelo Caetano tillträtt 1968 men allt som hänt var att staten försökte stärka sitt grepp över folket. Censuren var lika stark som tidigare men kallades nu istället "förhandsgranskning", på maktens eget newspeak. 

Hur "Tourada" kunde slinka förbi censuren förblir ett enormt mysterium. Ary dos Santos hade en mycket egen stil då han skrev, något förhandsgranskarna enkelt borde ha identifierat. Men hela texten är en riktigt uppkäftig bredsida mot hela det portugisiska samhället: dels mot de som styr men också mot alla som drar nytta av tingens tillstånd.

Censuren nämns i princip vid namn i texten där den kallas för "den intelligente" som berättar när det är dags att sluta sjunga. Många hakor tappades då Fernando Tordo sjöng texten högt i den nationella finalen men när sång väl släppts igenom av granskningen kunde man inte längre stoppa den - det vore ju att erkänna att censuren kunde ha fel.

I Luxemburg gick förmodligen texten över huvudet på de flesta jurymedlemmarna men de belönade den istället för dess musikaliska kvaliteter. Den fina placeringen till trots vågade inte den portugisiska radion spela skivan som aldrig blev någon kommersiell framgång på hemmaplan.

Bara ett drygt år senare skulle hela den portugisiska maktapparaten rasa ihop och diktaturen störtades i en statskupp. I det nya Portugal skulle "Tourada" bli en älskad klassiker och evergreen och förblir en sådan än idag.

Fyra år senare skulle Fernando Tordo återvända till ESC som en del av gruppen Os Amigos och sjunga om revolutionen. Även då skulle Ary dos Santos hålla i pennan och han är därmed den låtskrivare som vunnit den portugisiska finalen flest gånger, en ära han delar med Rosa Lobato da Faria (1992, 1994, 1995, 1997).

Tordo och dos Santos skrev över hundra sånger tillsammans innan textförfattaren avled i januari 1984 - endast 46 år gammal - efter ett hårt liv. Idag har han status som något av en nationalskald även om man gärna målar upp en aningens selektiv bild av honom. Hans sida på portugisiska Wikipedia nämner till exempel inte hans homosexualitet med ett enda ord. 

Fernando Tordo har förblivit en aktiv och uppskattad artist som med åren blivit alltmer kritisk mot det moderna Portugal och hur det styrs. Många av hans sånger har blivit eviga och tolkas ännu av nya generationer av portugisiska musiker.

Fernando Tordo / Tourada (Portugal 1973)

9:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

De oude muzikant / Nederländerna 1973

När en person plötsligt finner sig mitt i strålkastaren - upplyft, utvald, upplyst - kan det hända att denna någon förändras. Att det sker någonting med ens personlighet. Ben Cramer förvandlades från en schysst kille till någon typ av monster i Luxemburg.

Att tävla i en schlagerfestival borde inte ha varit en så stor grej för honom. Han hade börjat sjunga redan som tonåring och hade varit aktiv i branschen i sex år redan då han valdes ut att representera Nederländerna i ESC. Två år tidigare hade han haft en stor hit med "De Clown". 

Ben Cramer fick sjunga fyra potentiella bidrag i en nationell final innan regionala jurygrupper röstade fram "De oude muzikant" som överlägsen vinnare. Sången om den gamle gatumusikanten i Paris påminde inte så lite om "De Clown" i sin bombastiska, lätt gammaldags, framtoning.

Pierre Kartner hade skrivit både text och musik till vinnarlåten. Han var en artist som efter flera års harvande i musikbranschen blivit känd under pseudonymen Vader Abraham ("Fader Abraham"), efter att ha skrivit en partylåt med den titeln. Dirigenten Harry van Hoof erkände i efterhand att han överarrangerat låten i ett försök att sätta dit något som själva kompositionen saknade.

Pierre Kartner - som var bra på att få synas närhelst det fanns tillfälle - fanns också med i den förhandsvideo som spelades in, i rollen som den gamle musikern själv.

På plats i Luxemburg trodde Harry van Hoof inte sina ögon då den tidigare så lättsamme och professionelle Ben Cramer förvandlades till en krävande diva, På den första repetitionen skrek han åt musikerna, åt ljudteknikerna, åt scenarbetarna. Hela teamet fick höra hur värdelösa de var.

Efteråt tog dirigenten sin stjärna åt sidan och bad honom tona ned sig lite, att det knappast var en bra idé att göra sig osams med alla de människor vars uppgift det var att få honom att framstå i så god dager som möjligt. Detta struntade Cramer helhjärtat i och fortsatte att vara en riktig pina så snart det skulle repeteras.

Harry van Hoof hörde kanske något jag inte hör men hans minnesbild är att ljudet för Nederländernas låt var mycket sämre i direktsändning än det varit på repetitionerna. Kanske hade det varit en bra idé att inte göra sig osams med personalen ändå? Knappast hade det gått bättre i omröstningen i vilket fall.

Ben Cramer fortsatte sin karriär med ett antal hits under 1970-talet. Senare har han sjungit i flera musikaler och synts i den lokala versionen av Celebrity Big Brother.

Pierre Kartner fortsatte att uppträda som Vader Abraham och fann en guldgruva då han 1977 ombads skriva en sång om smurferna - de små, blå seriefigurerna som skapades av belgaren Peyo och som nu skulle marknadsföras som tecknad film. "Smurfenlied" blev ett internationellt fenomen och spelades in på en mängd språk. Pierre Kartner spelade bland annat in en hel skiva med smurfsånger på svenska (med Anders Glenmark som svensk smurfröst).

Pierre Kartner skrev även musiken till den japanska tecknade versionen av Mumintrollen innan han 2010 gjorde en mindre storartad comeback i ESC.

Ben Cramer / De oude muzikant (Nederländerna 1973)

14:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Junger Tag / Västtyskland 1973

Dansk tv hade hoppat av ESC efter finalen 1966 och hölls nu borta för sjunde året i rad. Programmet förblev ändå populärt bland danska tittare som kunde se EBU:s schlagerfestival på svensk eller tysk tv, beroende på var i landet de bodde. 1973 hade de dessutom en egen artist att hålla tummarna för. Man kan undra om någon alls såg på dansk tv på kvällen den sjunde april?

Gitte Hænnings pappa var musiklärare och dottern hade tidigt börjat att uppträda och blev snart en stor barnstjärna i hela Skandinavien.

1962 var hon storfavorit att vinna den danska melodifestivalen, men "Jeg snakker med mig selv" diskades bara minuter före sändning efter att textförfattaren visslat melodin i danska radions matsal mellan repetitionerna. 

Året efter var ett viktigt steg på vägen bort från att "bara" vara barnstjärna: hon låg etta i Danmark med "Ta med ud og fisk", fick en brottarhit i Sverige (där hennes namn skrevs "Henning" för enkelhetens skull) med "Kom ned på jorden igen" och - viktigast av allt - så vann hon Deutsche Schlagerfestspiele och fick sitt stora genombrott i Tyskland.

"Ich will 'nen Cowboy als Mann" var en kul och fartfylld låt som flirtade vilt med västtyskarnas fäbless för allt amerikanskt. Den låg etta på den tyska topplistan i två månader och sålde över en miljon exemplar inom två år. 

Nu blev Gitte ett av de största namnen inom den tyska schlagerindustrin - en minst lika stor stjärna som Siw Malmkvist (Sverige 1960, Västtyskland 1969) och Wenche Myhre (Västtyskland 1968). 

Men när Gitte ställde upp i den västtyska finalen 1973 - där sex artister sjöng två låtar var - brändes det kanske lite under fötterna. Hon hade inte haft någon riktig hit på två år och kvinnliga schlagerstjärnor satt aldrig särskilt säkert i sadeln: om man inte längre sålde åkte man ut i kylan, oavsett hur populär man en gång varit.

Det måste ha varit en lättnad för henne att vinna den lite halvtrista tyska finalen - all pompa och ståt och extravagans publiken bjudits på året innan var som bortblåst - och den enda riktigt svåra konkurrensen bjöds av Tonia (Belgien 1966) som kom på andra plats.

Gitte var måttligt förtjust i "Junger Tag" - hon hade hoppats att hennes andra låt skulle ha vunnit istället - men singeln slog an väl och tog henne tillbaka upp på listorna. Trots att resultatet i Luxemburg blev ljummet lyckades Gitte hänga kvar i rampljuset och förbli en relevant artist.

1978 ställde hon upp i Luxemburgs final men "Rien qu'une femme" hade ingen chans mot Baccara.

På 1980-talet satsade hon på mer krävande material för en vuxnare publik - en satsning som även den gick hem. 2014 firade hon 60 år som scenartist och konstaterade att hennes Cowboy från 1963 fortfarande var hennes allra största hit.

Gitte / Junger Tag (Västtyskland 1973)

Delad 8:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

You Are Summer / Sverige 1973

Monica Dominique verkar aldrig ha varit rädd för någonting. När Sveriges Radio frågade om hon och maken Carl-Axel kunde tänka sig att skriva en låt för 1973 års melodifestival bestämde de sig för att tacka ja, trots att deras hjärtan verkligen inte klappade varken för sammanhanget eller för den kommers som omgav schlagermusiken.

"Sommar'n som aldrig säger nej" var en annan typ av popmusik, skriven på paret Dominiques egna villkor. "Vi ville testa och se om man kunde vinna även om man var ärlig och var sig själv" förklarade Monica i en intervju efteråt.

Låten framfördes av duon Malta, bestående av den välkände Claes af Geijerstam och den ännu rätt okände Göran Fristorp. Duon tog sitt namn efter att de båda repeterat tillsammans på Malta och tyckte att det kunde vara ett passande namn.

Texten väckte stor uppståndelse av två anledningar. Dels att den var skriven av Lars Forssell, ledamot av Svenska Akademien - en oklanderlig institution vars medlemmar borde ägna sig åt mer högtstående ting än popmusik. Dels för textraden "dina bröst är som svalor som häckar" som av många sågs som vulgär och opassande för ett familjeprogram.

Den svenska finalen avgjordes av elva experter, varav fem var födda utanför Sverige. Tittarna rasade då Malta röstades upp i topp och tittarfavoriten "Ring Ring" med en grupp som ännu inte hette Abba fick nöja sig med en tredjeplats.

Juryn hade nog ändå inte tänkt helt fel. I Luxemburg hörde Sverige till snackisarna och nämndes som en tänkbar vinnare. Extra uppmärksamhet gavs åt att Monica Dominique själv blev hela ESC-historiens första kvinnliga dirigent, följd några minuter senare av Nurit Hirsch från Israel.

(Vad man inte visste 1973 var att en kvinna redan dirigerat ett bidrag så tidigt som 1962. Man kan läsa mer om Angela Morley här.)

För säkerhets skull fick den svenska duon döpa om sig till Nova för att inte riskera förvirring och sammanblandning med landet Malta, även om mikrostaten uteblev ur tävlingen 1973. Nya regler tillät deltagarna att själva välja sångspråk och svenskarna valde att tävla på engelska.

Clabbe och Göran fick vokal uppbackning av Annica Risberg, Kerstin Dahl och Kerstin Bagge, också kända under namnet Dolls.

Sverige landade på en med beröm godkänd femteplats och det verkar som om paret Dominique lyckats med sitt uppsåt att tävla på eget vis. När Stockholm två år senare stod värd för ESC deltog Monica och Carl-Axel ändå i den uppmärksammade motfestivalen som demonstrerade mot finalen.

I en tidningsartikel i Expressen fick Monica frågan om hon bara var en dålig förlorare som protesterade när hon inte själv vann. "Vi vill inte förbjuda något eller ta något ifrån någon" förklarade hon och bandkollegorna i Solar Plexus. "En massa musik förblir okänd för att den aldrig spelas i radio."

Själv tyckte Monica att det varit intressant och lärorikt att vara med i Luxemburg, inte minst att se alla affärsmän som gick runt för att sälja den musik andra skapat. "Jag trodde på vår grej och hade gärna tjänat pengar på vår låt om det gått" sa hon och fick förmodligen en och annan festivaldemonstrant att se rött.

Monica Dominique har fortsatt att föra fram olika sorters musik i rampljuset och har gjort program om musikteori för barn, men inte heller väjt undan för det kommersiella.

1981 spelade hon den ena spöksystern i Björn Skifs skräckmusikal "Spök!" (den andra systern spelades av Kerstin Bagge som också varit med i Luxemburg), tävlade framgångsrikt i "Gäster med gester" och var några år senare en av fyra programledare i Kanal 1:s utskällda nöjessatsning "Zick Zack".



Nova / You Are Summer (Sverige 1973)
5:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Power To All Our Friends / Storbritannien 1973

Som 18-åring hade Harry Webb fått sitt magnifika genombrott med "Move It" och nu skulle han för evigt vara Cliff Richard för publiken. Hitsen radade upp sig och den unga stjärnan spelade också in flera filmer. Publiken älskade honom.

Det var bara inte alltid så lätt att vara idol. Efter The Beatles stora genombrott hamnade han lite grann i bakvattnet och började kännas aningens passé. 1964 fann han Gud, blev djupt religiös och var nära att ge upp hela sin karriär.

1968 hade han kommit tvåa vid ESC i London med "Congratulations". Under flera år var den brittiska uttagningen inkorporerad som en del av Cliff Richards egen tv-show och 1973 frågade BBC än en gång om han kunde tänka sig att representera dem.

Precis som 1968 tog Cliff kontroll över den nationella finalen på ett sätt som inga andra artister tillåtits göra och låten som tydligtvis var hans egen favorit vann med stor marginal.

"Power To All Our Friends" var en betydligt mer progressiv låt än "Congratulations" varit och i Luxemburg blev den historisk genom att vara det första bidraget någonsin som använt sig av förinspelad musik på band tillsammans med orkestern. Det lär ha tagit en hel del av repetitionstiden innan man fick det att fungera som det skulle.

Varför Cliff Richard hade tackat ja till att tävla på nytt förblir en gåta. Han hade varit oerhört nervös redan i London och i Luxemburg höll han på att gå under av rampfeber. Inför finalen lugnade han sig med en så stor dos valium att hans manager hade svårt att väcka honom i tid.

Än en gång fick han stryk med knapp marginal - nu kom han trea efter Luxemburg och Spanien - och även om låten blev en internationell hit blev den inte så stor som man skulle förväntat sig. Cliff Richard befann sig i en karriärsvacka som skulle hålla i sig till slutet av decenniet då han på nytt blev en hitmaskin med låtar som "Miss You Nights" och "We Don't Talk Anymore".



Cliff Richard / Power To All Our Friends (Storbritannien 1973)
3:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Sans toi / Frankrike 1973

Tungviktaren Frankrike hade sladdat till och misslyckats två år i rad. Varken 1971 eller 1972 hade man fått domarna med sig och det måste ha varit de utvalda låtarnas fel då vinnarlåtarna båda åren varit franskspråkiga. Dags att byta urvalsmetod igen.

Man återinförde en nationell tv-sänd final som föregicks av en intern semifinal. Där fick tre på förhand utvalda artister framföra ett antal insända bidrag innan en jury valde ut sex låtar till tv-finalen. Bara två av de tre artisterna lyckades kvalificera sig vidare - Martine Clémenceau och Anne-Marie Godart (Monaco 1972) - medan man glatt bröt reglerna och lät Jean-Pierre Savelli framföra sin egen låt i finalen.

Tre jurygrupper - en artistjury, en pressjury och en jury bestående av tv-tittare - fick välja fram vinnaren och i slutändan vann "Sans toi" ("Utan dig") framförd av Martine Clémenceau.

Direkt efter segern sa hon att hon var överväldigad och att det hade känts eländigt ("sordide") att stå och sjunga inför människor som ska bedöma en genom att trycka på knappar. Programledaren var raskt framme och mansplainade för henne att hon egentligen menade att det var "känslosamt".

Sångerskan borde ändå ha haft en viss erfarenhet av att tävla och att bli bedömd - 1971 hade hon vunnit World Popular Song Festival i Tokyo med "Un jour l'amour".

I Luxemburg sjöng Martine bra men åtskilliga bedömare på plats ansåg att låten bara var en blek kopia av fjolårets vinnarlåt. Juryn instämde och för andra gången hamnade Frankrike näst sist.

Martine Clémenceau fortsatte att sjunga och skriva egna låtar. 1981 fick hon en stor hit med "Solitaire" som översattes till engelska av Diane Warren och blev en världshit för Laura Branigan.

Fransk tv skrotade sin final än en gång och satsade på en ambitiös intern urvalsprocedur 1974. Inte för att det spelade någon roll då president Pompidou avled samma vecka som ESC-finalen hölls i Brighton och Frankrike tvingades hoppa av med rekordkort varsel (läs mer om det här).



Martine Clémenceau / Sans toi (Frankrike 1973)
Delad 15:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Je vais me marier, Marie / Schweiz 1973

Han var en vacker ung pojke och som 17-åring erbjöds Patrick Juvet sina första modelljobb. Han blev populär och efterfrågad och uppdragen förde honom bort från Schweiz och in i de franska modekretsarna. 

På en fest i St Tropez sprang han på den legendariske skivmogulen Eddie Barclay, som ville veta om ynglingen kunde sjunga också. Svaret måste ha varit ja och snart kom en första skiva ut i handeln. 1972 fick Patrick Juvet sin första hit med "La musica".

Han blev snabbt en stor flickidol och när han ställde upp i den schweiziska uttagningen till ESC blev han närmast överfallen av sina mest hänförda fans ur publiken. I intervjuer efteråt har Juvet uttryckt en stor ambivalens till att ställa upp i tävlingen. Han kände sig osäker och nervös och upplevde att han bara ställde upp för att hans fans förväntade sig att han skulle det.

I Luxemburg sjöng han lite vingligt och kom inte högre än en tolfte plats, men skivan sålde ändå hyfsat efteråt och tog sig till plats 23 på den franska topplistan.

Några år senare skulle Patrick Juvet surfa mycket framgångsrikt på den internationella discovågen med sin vågade och lätt androgyna image. Han skrev låtar tillsammans med synthpionjären Jean-Michel Jarre och fick global framgång med låtar som "Où sont les femmes", "I Love America" och "Lady Night".

När discoeran vissnade gjorde Patrick Juvets karriär detsamma och sångaren fastnade i en destruktiv cirkel av missbruk och depressioner. Efter ett par tysta år återkom Patrick Juvet till rampljuset i början av 1990-talet och lyckades återetablera sig som artist och låtskrivare. 

I sin självbiografi 2005 skrev han utförligt om sin bisexualitet och i en intervju några år senare förvånade han sig över hur tabu ämnet fortfarande var fyrtio år efter att han själv kommit ut. "Det verkar inte som att folks attityder utvecklats alls på fyrtio år."

Patrick Juvet skulle förbli ett känt namn och en aktiv artist in i det sista. I april 2021 avled sångaren i sitt hem i Barcelona till följd av en hjärtattack, 70 år gammal.

Uppdaterad 29 juni 2023



Patrick Juvet / Je vais me marier, Marie (Schweiz 1973)
12:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Tom Tom Tom / Finland 1973

Det hade gått elva år sedan den 16-åriga Marion Rung tagit Finland med storm och vunnit den nationella melodifestivalen. Den unga flickan hade vuxit upp och var alltmer klar för större utmaningar. Den nya, vuxna Marion hade inte minst manifesterats i projektet "Shalom" - en skiva där hon sjungit traditionella judiska sånger på hebreiska och jiddisch, delvis avsedd för en internationell publik.

Nästa steg i Marions metamorfos kom då hon än en gång vann den finska finalen som nu hölls i det nya och imponerande Finlandiahuset. Av tolv bidrag tyckte juryn att "Tom Tom Tom" - skriven av Rauno Lehtinen som skrivit låten Markku Aro och Koivistolaiset tävlat med två år tidigare - var klart bäst. Inte minst var den kvällens mest energiskt framförda.

Än en gång fick Marion åka till Luxemburg och än en gång lottades hon att inleda hela tävlingen. Tack vare de nya reglerna fick hon sjunga på engelska och för första gången någonsin sågs Finland som en riktigt möjlig segerkandidat. Den riktiga topplaceringen uteblev - igen - men sjätteplatsen var Finlands dittills bästa och skulle så förbli fram till Lordi trettiotre år senare.

Uppvisningen i Luxemburg upphöjde Marion till superstjärna i Finland och dessutom vaknade ett intresse för henne utomlands. 1974 vann hon öststaternas melodifestival i Sopot med "I Believe In Music" och hon skrev kontrakt med EMI Electrola i Västtyskland, vilket resulterade i flera bra singlar. Marion stod på tröskeln till ett internationellt genombrott.

Det fanns avancerade planer på att lansera henne på allvar och ett engelskspråkigt album spelades in i London. I något skede verkar Marion själv ha fått kalla fötter och beslutade sig för att satsa på Finland där populariteten var stor men hanterbar och överskådlig.

1980 vann hon schlagerfestivalen i Sopot en andra gång - nu kallad Intervision Song Contest - med den magnifika "Hyvästi yö" innan hon lämnade det internationella rampljuset. Än idag hör Marion till Finlands allra mest älskade artister med mer än femtio år på scenen bakom sig.



Marion / Tom Tom Tom (Finland 1973)
6:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Un train qui part / Monaco 1973

Monaco - som verkligen är ett häpnadsväckande litet land - är knappast känt för sitt järnvägsnät. All järnvägstrafik som sker i landet är underjordisk och löper i tunnlar under staden, och det är franska tåg som trafikerar stationerna. Fram till 1965 fanns två stationer i mikrostaten tills man beslutade att dra om tunnlarna och stänga hållplatsen vid casinot.

Den andra stationen, som nu blev den enda, döptes om till Monaco-Monte-Carlo och var i trafik ända fram till 1999, då man än en gång drog om tunnlarna och byggde den splitternya terminal som idag är i bruk. Vid den gamla stationen löpte ett par spår även ovan jord och var den perfekta platsen att spela in en förhandsvideo för en sång som handlar om just tåg.

"Ett tåg som ger sig av är lite grann som ett hem för den som aldrig känt sig som hemma någonstans" löd refrängen i sången om den unga flickan som lämnar allt för att skapa sig ett nytt liv i Paris, där möjligen kärleken väntar på henne bakom stationen. Texten var signerad den brittiske poeten, sångaren och skådespelaren Boris Bergman.

Marie-France Dufour fick stå rakt upp och ner på perrongen medan ett stort och tungt tåg från franska SNCF först rullade in och sedan försvann i fjärran på nytt. Kanske inte stor filmkonst men en rätt intressant tidsbild, inte minst för den som gillar tåg.

Marie hade slagit igenom två år tidigare då hon vunnit guldrosen vid sångtävlingen i Antibes med "Soleil". Samma år fick hon pris för bästa tolkning vid festivalen i belgiska Spa.

I Luxemburg gav hon dessvärre ett lite spänt intryck och lät lite onödigt vass i rösten, samtidigt som orkestern slarvade bort en del av det fyndiga arrangemanget som härmade tågets ljud på väg bort genom de franska landskapen.

Marie fortsatte att spela in skivor under hela 1970- och 80-talen och fick äran att sjunga rollen som Éponine i den allra första versionen av musikalen Les Misérables. 1990 avled Marie, endast 41 år gammal, till följd av leukemi.



Marie / Un train qui part (Monaco 1973)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

It's Just A Game / Norge 1973

Regeln om att alla deltagarländer ska sjunga på sina egna språk hade införts så sent som 1966 - före det hade man helt enkelt antagit att alla skulle göra så utan att det behövdes en speciell regel som påpekade saken. En del länder med mindre internationellt gångbara tungomål motsatte sig regeln och från och med finalen i Luxemburg 1973 skulle EBU släppa sångspråken fria i ett par år framöver.

Faktum är att bara tre länder använde sig av den nya friheten i slutändan - Finland, Norge och Sverige - och ingen använde den nya regeln lika liberalt som norrmännen. Istället för att bara sjunga på engelska hade de kastat in fraser på i princip alla de andra ländernas deltagarspråk.

I den norska finalen hade man enbart sjungit på eget språk och då var "Å, for et spill" en fyndig liten sak om hur pojkarna och flickorna försöker förföra varandra med olika mer eller mindre sofistikerade tricks. Låtskrivare var återigen Arne Bendiksen som efter att främst ha kalkylerat tidigare vinnare 1969 och 1971 nu blommade ut i sitt allra mest originella esse.

Den högst ovanliga låten framfördes av en vokalgrupp som satts ihop för sakens skull, men Bendik Singers skulle visa sig hålla för mer än bara en låt. Gruppens medlemmar var Anne-Karine Strøm, Ellen Nikolaysen och brödraparet Bjørn och Philip Kruse. Dessa fyra skulle i olika sättningar representera Norge i ESC varje år fram till och med 1976.

Kanske anade man att man hade någonting på gång och spelade in en riktigt fartfylld och skojig förhandsvideo, där den mångordiga sillsalladen till text lät riktigt bra. I den luxemburgska teatern lät det inte lika bra. Orkesterljudet var burkigt och de många språken gav ett onödigt rörigt intryck.

Juryn var ändå med på noterna - sannolikt uppskattade de den ambitiösa kompositionen - och Norge fick sin bästa placering sedan förra gången Arne Bendiksen var i Luxemburg. Man skulle få vänta i tolv år till på ett bättre resultat.

Bendik Singers fortsatte som grupp ett tag till men Ellen Nikolaysen hade kontrakt med ett annat skivbolag som satte stopp för hennes fortsatte medverkan. Hon ersattes istället av Anne Lise Gjøstøl.

Den framskjutna placeringen till trots hade Arne Bendiksen gjort sitt i den norska finalen. Själv hävdade han att tongivande personer på NRK fått nog av honom och såg till att hans låtar inte längre valdes ut. Han förblev en tongivande skivproducent och nöjesprofil ända fram till sin död 2009.



Bendik Singers / It's Just A Game (Norge 1973)
7:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Do I Dream? / Irland 1973

Den irländska delegationen i Luxemburg var ganska säker på sin sak. Man hade en lättfångad poplåt som kändes samtida och hitvänlig, och ett stort skivbolag hade bestämt sig för att försöka matcha fram låten på den internationella marknaden.

Sångerskan Maxi var ung men mycket rutinerad och hade turnerat Irland runt i flera år med trion Maxi, Dick & Twink, som tidigare hade deltagit i den irländska finalen 1970.

Under repetitionsveckan bjöd man den församlade pressen på ett hejdundrande party där de ädla irländska dryckerna flödade och singeln med "Do I Dream?" spelades om och om igen. PR-människorna pratade helt oblygt om hur man hade hittat en blivande världshit som skulle slå oavsett hur det sedan gick i tävlingen. Kanske slog man så högt på trumman för att skyla över den stora konflikten i delegationen.

Skivbolaget och Maxis manager tyckte nämligen att repetitionerna hade gått uselt och la hela skulden på tv-bolaget RTÉ. De kallade dirigenten Colman Pearce för inkompetent och menade att det arrangemang han skrivit för orkestern var fullständigt värdelöst. Dagen före finalen svallade känslorna över fullständigt. Maxis manager förbjöd sångerskan att delta, RTÉ meddelade att man i sin tur diskar henne och unga Maxi flydde gråtande upp på hotellrummet.

RTÉ hade däremot inte för avsikt att hoppa av tävlingen och med rekordkort varsel flög man in sångerskan Tina Reynolds istället. När hon landade i Luxemburg hade krutröken lagt sig och alla parter kommit överens om att Maxi trots allt skulle sjunga och att det planerade arrangemanget skulle användas. Som plåster på såren och tack för besväret fick Tina istället sjunga alla låtarna i den irländska finalen 1974.

Bråket hade helt tydligt destabiliserat unga Maxi som såg direkt olycklig ut och sjöng rejält illa i finalen. Slutpoängen blev mycket lägre än vad någon skulle trott efter de uppskruvade förhandstipsen.

Sist och slutligen gjorde låten väldigt lite väsen av sig utanför Irland och av Maxis världskarriär blev intet. Däremot skulle hon komma tillbaka till ESC under lite gladare omständigheter och representera Irland på hemmaplan som del av gruppen Sheeba 1981.



Maxi / Do I Dream? (Irland 1973)
Delad 10:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Eres tú / Spanien 1973

Om man frågar mig är Eurovision Song Contest 1973 möjligen den starkaste årgången någonsin. Av sjutton bidrag är nästan alla bra och åtminstone sex av låtarna hör till de bästa någonsin. Det är jag inte ensam om att tycka. Min musiklärare på högstadiet berättade alltid med darr på stämman att Spaniens bidrag var den bästa låt som någonsin varit med.

Mocedades var ett gäng sjungande släktingar från Baskien som upptäckts av den lokala hitsnickaren Juan Carlos Calderón - en branschens häxmästare som skapade hitsinglar på löpande band både hemma i Spanien och för skivmarknaden i Latinamerika. Nu hade han skrivit en fångande och närmast hypnotisk låt för sina skyddslingars räkning.

Problemet var bara att den kanske lät lite väl bekant. Sju år tidigare hade Jugoslavien tävlat med en ballad som klarat sig hyfsat i konkurrensen och nu hörde de med gott kom ihåg ekon av just den låten i det spanska bidraget. Plagiatanklagelser till trots var Spanien skyhög favorit inför finalen.

När de sista poängen registrerats på resultattavlan hade värdlandet Luxemburg ändå slagit Mocedades med fyra futtiga poäng och enligt legenden - som är underhållande men svår att kontrollera sanningshalten i - reste sig sångerskan Amaya Uranga i vredesmod och gick till fots hela vägen hem till hotellet.

Om det verkligen hände var hon kanske mer besviken över den egna vokala insatsen än något annat. Hon hade varit märkbart nervös, tappat texten ett par gånger och sjungit ganska vasst och stressat.

Inget av det spelade någon som helst roll i slutändan. "Eres tú" blev en monumental framgång och en världshit som dessutom slog sig in bland de tio främsta på Billboards USA-lista - än idag den enda låten helt framförd på spanska som gjort det.

Mocedades blev en av 1970-talets mest framgångsrika grupper i Spanien och är aktiva än idag även om medlemmarna numer är uppdelade i inte färre än tre olika grupper varav två turnerar under namnet Mocedades. Med samtliga medlemsbyten genom åren har åtminstone 25 personer i något skede varit med i gruppen.



Mocedades / Eres tú (Spanien 1973)
2:a plats av 17 bidrag i Luxemburg

Tu te reconnaîtras / Luxemburg 1973

Ganska ofta får jag frågan vilken låt jag tycker är den bästa någonsin i Eurovision Song Contest. Mitt svar är varje gång att det är en omöjlig fråga att svara på. Det beror helt på dagsform och humör och hundra andra saker. Vad jag däremot vet är vilken som är den bästa vinnaren någonsin. När Anne-Marie David sjunger Luxemburgs vinnarlåt från 1973 händer någonting i mig jag knappt kan förklara.

Luxemburg hade vunnit året innan (med den näst bästa vinnaren någonsin för övrigt) och arrangerade tävlingen i sin nya stadsteater. Sjutton länder deltog - Malta och Österrike hade hoppat av men Israel debuterade - och startfältet är utan tvekan ett av de starkaste någonsin. Av sjutton låtar är nästan alla bra.

Värdlandet hade sin vana trogen hyrt in en fransk artist istället för någon lokal förmåga. Anne-Marie David hade fått sitt stora genombrott som Maria Magdalena i den franska uppsättningen av Jesus Christ Superstar och på hennes skivbolag var man ivriga att ge henne en "egen" hit utanför musikalvärlden.

"Tu te reconnaîtras" är förhållandevis kort - bara 2:38 från början till slut - men innehåller allt man kan önska sig. Ett kraftfullt intro, en dynamisk och spännande vers, och en riktigt explosiv refräng som är lätt att minnas. Dessutom har den ett hemligt vapen i form av den pianoslinga som dyker upp efter refrängen: egentligen helt frikopplad från resten av låten blir den en glimrande hook, en sista lysande detalj i en perfekt låt.

Vinnarlåten blev en stor hit runtom i Europa men Anne-Marie David blev aldrig den superstjärna hon var tänkt att bli. Av privata orsaker drog hon sig tidvis helt bort från offentligheten men skulle åtminstone återkomma till ESC sex år senare och tävla för sitt hemland Frankrike.



Anne-Marie David / Tu te reconnaîtras (Luxemburg 1973)
1:a av 17 bidrag i Luxemburg

Ey sham / Israel 1973

I början av 1972 befann sig den israeliska sångerskan Ilanit i Västtyskland för att spela in material då någon på skivbolaget Ariola frågade om hon kunde tänka sig att ställa upp i den kommande tyska uttagningen till ESC.

För Ilanit var det svårt nog att ens komma till Tyskland för att jobba. Stora delar av hennes släkt hade mördats i koncentrationslägren under kriget och först när hennes mamma uppmanat henne att se mot framtiden och inte mot det förflutna beslöt hon sig för att ta chansen och jobba där. Men representera Tyskland internationellt, det ville hon inte.

Däremot ville hon gärna sjunga för Israel. Den israeliska televisionen hade startat så sent som 1968 och hade fattigt med pengar men var redan från början medlem av EBU, den europeiska radiounionen. Ilanit har i flera intervjuer berättat hur hon åkte hem och lyckades övertala cheferna om hur värdefullt det skulle vara för den judiska staten att synas i Europas största tv-program.

Israel anmälde sig till följande års tävling och Ilanit utsågs till representant. Hon erbjöd sig också att betala flygresan till Luxemburg för sig själv och hela delegationen, som med sina fem medlemmar var den allra minsta på plats.

Låten var skriven av Nurit Hirsch, en rutinerad hitsnickare som dessutom skickades med till Luxemburg för att dirigera orkestern. Tillsammans med svenska Monica Dominique blev de tävlingens första kvinnliga dirigenter någonsin.

Alla var mycket nöjda med låten men oense om uppbyggnaden. Ilanit ville gå direkt på refrängen medan Nurit insisterade på att bygga upp stämningen med en kort vers. Än idag hävdar Ilanit att de kunde ha vunnit om de gjort som hon ville.

Trots att många länder dykt upp i tävlingen sedan dess har nog inget lands debut blivit lika uppmärksammad och känts lika speciell och laddad som just Israels. Dessutom ledde den israeliska närvaron till ett stort säkerhetspådrag. Med terrordådet vid OS i München några månader tidigare i färskt minne ville ingen ta några risker. Enligt rykten bar Ilanit en skottsäker väst under sin klänning men det har hon förnekat flera gånger.

I slutändan fick Israel höga - men inte de allra högsta - poängen och landade på en värdig fjärdeplats en bit bakom topptrion. Ilanit fick en del internationella erbjudanden och valdes till landets främsta sångerska sju år i rad. Nurit skulle återvända som kompositör och dirigent och vinna hela rasket några år senare. Då hade hon dessutom följt Ilanits råd att börja med refrängen.



Ilanit / Ey sham (Israel 1973)
4:e plats av 17 i Luxemburg