Vad gör man för att följa upp en sådan succé? Jo, man kallar in en ännu större stjärna. Cliff Richard hade lyckats hålla sig på poptronen i tio år utan att karriären gått i stå. Han hade massor av hitsinglar på sin meritlista såväl som programledarjobb i tv och ett antal filmroller och var möjligen det största namn som ställt upp i tävlingen.
Till skillnad från de flesta andra som representerade Storbritannien under de år en enda artist valdes ut för den nationella finalen verkade Cliff ha ganska hård kontroll över vilken typ av låt han kunde tänka sig att tävla med och "Congratulations" vann en jordskredsseger i den inhemska ligan.
Från början skulle texten ha gått "I think I love you, I think I love you..." och det var nog en herrans tur att upphovsmännen tog fram radergummit och skrev om det hela från början.
Vid finalen i Royal Albert Hall fanns hundratals av Cliffs fans på plats och skrek för full hals varje gång idolen syntes, nämndes eller fick poäng. De var lika säkra som alla andra på att hemmalaget mer eller mindre skulle pulvrisera motståndet och ta en andra seger i rad.
Det var många som blev långa i ansiktet då Västtyskland som näst sist röstande land plötsligt gav en hel drös poäng till Spanien, som med ens gick upp i ledning. Överraskningen blev inte mindre då Jugoslavien allra sist gav en nolla till Cliff Richard, som slutade som en mycket besviken tvåa en poäng bakom spanska Massiel.
Andraplatsen till trots var det "Congratulations" som blev den riktigt stora hitlåten och klassiker vi känner den som idag. Frågan är om den skulle blivit lika evig om den vunnit? Den är klatschig och klämmig, men kanske inte helt oförglömlig i grunden. Behövde den måhända förlora för att vinna publikens kärlek?
Cliffs besvikelse var inte värre än att han fem år senare skulle ställa upp på nytt då BBC åter ville skicka honom till Eurovision Song Contest.
Cliff Richard / Congratulations (Storbritannien 1968)
2:a plats av 17 bidrag i London
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar