André Claveau hade varit med en rund stund i branschen och hade redan den större delen av sin karriär bakom sig. Han hade slagit igenom i en talangjakt 1936 och arbetat sig upp till en aktad position inom den franska sången. Under andra världskriget ledde han ett populärt radioprogram och straffades efteråt med två års bannlysning för att ha samarbetat med den tyska ockupationsmakten.
André Claveau hade knappast varit nazist, snarare hade gripit chansen då den uppenbarade sig. Fram till kriget hade han haft en ganska sorglös tillvaro i ett Paris där homosexuella män plötsligt kunde röra sig förhållandevis fritt och leva förhållandevis öppet.
När kriget tog slut stämplades den nya friheten som dekadens och hölls delvis skyldig för oron i världen och krigsutbrottet. Nu såg kyrkan sin chans att återinföra en gammaldags moral och bögarna knuffades bryskt tillbaka in i garderoben igen. André Claveau var en av de många som åter tvingades spela teater i allmänheten.
Vinsten i Hilversum var en välkommen triumf men karriärens glansdagar var i princip redan över för den 46-årige parisaren. Han fortsatte sjunga i drygt tio år till men drog sig sedan undan från offentligheten fullständigt - han lämnade inte bara karriären utan även sitt älskade Paris - utan att någonsin visa sig i rampljuset på nytt.
2003 avled André Claveau - de romantiska sångarnas prins, som han kallades - i sitt hem vid 91 års ålder.
André Claveau / Dors mon amour (Frankrike 1958)
1:a plats av 10 bidrag i Hilversum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar