Libera / Italien 1977

Trots att Italien aldrig brytt sig särdeles mycket om Eurovision Song Contest har man nästan varje år skickat sina allra största stjärnor till tävlingen. Eller är det tack vare tävlingens undanskymda plats i det italienska medielandskapet? Stjärnorna har kunnat ställa upp utan att riskera att behöva löpa gatlopp efter utebliven framgång.

Det är också tur, eftersom Italien - stjärnorna till trots - sällan fått den kärlek de så innerligt skulle förtjänat.

Mia Martini var en riktig superstjärna på hemmaplan när Rai valde ut henne som representant . Hon hade staplat hitlåtar på hög och hade en mycket uppmärksammad rivalitet och konkurrens i offentligheten med sin syster Loredana Bertè.

Tävlingslåten verkar inte ha varit riktigt färdig då den valdes ut. I förhandsvideon var den en ganska långsam halvballad, men blommade i sin slutliga version ut till ett tungt och svängigt discoepos med en uttalat feministisk text. Inte minst häftigt med tanke på att Italien knappast var något slags epicentrum för den kvinnliga frigörelsen.

Den fyra minuter långa skivversionen är ingenting mindre än ett mästerverk. En helt underbar inspelning där discon mynnar ut i något som mest känns som gospel, och som närmast knackar andan ur publiken. På plats i Wembley föll inte bitarna på plats lika väl. Man rusade fram genom låten och Mia och hennes betagande hippiekör gjorde ett onödigt stressat intryck.

Trots att Italien hörde till favoriterna blev det flopp i omröstningen men till all lycka var det just ingen hemma i stöveln som noterade detta.

Mia Martini fortsatte att skörda stora framgångar men utvecklade snart ett ambivalent förhållande till det egna artisteriet och drog sig tillbaka från rampljuset och höll låg profil i flera år. Det skulle visa sig att hon var långt ifrån färdig med varken musiken eller Eurovision Song Contest.



Mia Martini / Libera (Italien 1977)
13:e plats av 18 bidrag i London