29 maj 2021

Undo / Sverige 2014

Om 2013 varit en resultatmässig svacka skulle den inte bli långvarig. Sverige och Melodifestivalen skulle mobilisera sitt kunnande och svinga sig tillbaka upp i toppen av ESC. När startfältet offentliggjordes kunde man lätt tro att finalen var upplagd för att bli en duell mellan två populära sångerskor.

I ena ringhörnan: Sanna Nielsen som slagit igenom redan som 11-åring, då hon blev en av de yngsta artisterna som någonsin legat etta på Svensktoppen. Hade deltagit i Melodifestivalen sex gånger tidigare - mest uppseendeväckande då hon 2008 blev slagen av Charlotte Perrelli trots att hon fått flest tittarröster - och hade genomgått en otrolig utveckling från hemvävd barnartist till mångsidig stjärna.

I den andra ringhörnan: Helena Paparizou som varit sångerska i Antique och vunnit hela ESC för Grekland 2005. Efter segern hade hon egentligen inte haft några betydande framgångar i Sverige men titeln "tidigare vinnare" smällde högt och en spektakulär comeback tackar ingen nej till.

Den duellen gick om intet redan i den första semifinalen där tittarna skickade Helena till andra chansen istället för direkt till final. Nog för att även fjolårsvinnaren fått ta samma omväg men det sänkte temperaturen på "Survivor" rätt rejält i diskussionerna.

Istället hände det som inte princip aldrig händer i Melodifestivalen: en låt som ingen trott på före tävlingen som inte bara går direkt till final utan även slår an en ton hos publiken och växer fram som en riktig favorit att vinna hela finalen.

Ace Wilder hade i flera år varit en framgångsrik låtskrivare som också sjungit och dansat bakom andra artister. "Busy Doin' Nothin'" hade hon skrivit tillsammans med fjolårsvinnarna Joy och Linnea Deb och den var på inget sätt ett typiskt mellobidrag. Här fanns ett bett och ett temperament och en uppkäftighet som blev extra tydlig ställd mot Sanna Nielsens polerade och rakt igenom perfekta nummer.

Personligen hoppades jag in i det sista på en skräll och att Ace Wilder skulle få utmana allas bild av svenska ESC-bidrag i Köpenhamn. Till slut blev det oerhört jämnt och Sanna drog det längsta strået - än en gång med flest tittarröster - bara två poäng före Ace.

Svenskarna valde kanske förutsägbart men verkligen inte fel och i ESC kom Sanna på tredje plats efter två makalösa bidrag från Österrike och Nederländerna - båda blivande klassiker i tävlingens historia.

Segern öppnade dessutom ännu fler dörrar för Sanna Nielsen. Året därpå fick hon leda Melodifestivalen och kommentera ESC tillsammans med Edward af Sillén. 2016 blev hon ny bejublad programledare för "Allsång på Skansen" på SVT.

Att välja det perfekta och alltigenom välpolerade framom något oväntat, rufsigt och oborstat skulle visa sig bli Sveriges verkliga framgångsrecept och nationella särdrag de kommande åren.


Sanna Nielsen / Undo (Sverige 2014)
3:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

28 maj 2021

September, gouden roos / Belgien 1961

Man skulle kunna trott att Belgien bara hade två artister: vartannat år sjöng Fud Leclerq på franska och vartannat år sjöng Bob Benny på flamländska. Män skulle det visa sig finnas fler av men det efter Mony Marc 1956 skulle det ta fram till Lize Marke 1965 innan Belgien på nytt representerades av en kvinna.

Populära Bob Benny hade lyckats väl i Cannes 1959 och fick förnyat förtroende. Han fick åka till samma stad och tävla i samma lokal (och bli presenterad av samma programledare). 

"September, gouden roos" ("September, gyllne ros") var en prydlig liten sång som gav utrymme åt Bob Bennys röst men som möjligen var aningens anonym. Juryn lät sig inte charmas och nu blev det en enda poäng och en delad sistaplats med Österrike.

Istället för att skylla nederlaget på sin stjärna funderade man hemma i Belgien om man kommit sist på grund av turerna kring Belgiska Kongo - hade juryn hållit ned poängen för att visa missnöje mot landet? Att skylla misslyckanden på politik skulle visa sig vara ett trick som bestått genom tävlingens historia.

Bob Benny förblev en populär figur inom flamländsk showbiz - 1963 fick han sin största hit innan han alltmer satsade på en karriär inom musikal, operett och som underhållare på kryssningsfartyg - och blev den där sångaren som alla tyckte sig känna och vara bekant med.

Det betydde förstås inte att publiken visste allt om honom. Bob Benny drabbades 2001 av en stroke och ville efter det inte ha några fler hemligheter för sin publik. Sjuttiofem år fyllda kom han ut ur skåpet och berättade första gången om sin homosexualitet - något som verkligen inte var varken mainstream eller riskfritt vid den tiden.

Till följd av sin stroke kunde Bob Benny inte jobba och hamnade snart i ekonomiska svårigheter. Då organiserade hans vänner och kollegor en stödkonsert till hans ära för att hjälpa honom med räkningarna. 

Bob Benny avled 2011 på det äldreboende i födelsestaden Sint-Niklaas där han bott sina sista år. Han blev 84 år gammal.


Bob Benny / September, gouden roos (Belgien 1961)
Delad 15:e plats (sist) av 16 bidrag i Cannes

22 maj 2021

Amsterdam / Nederländerna 1980

Planen var hela tiden att Israel - som tagit en hemmaseger i Jerusalem - skulle ta sig an utmaningen och bli det första land som stod värd två gånger i rad. Då ESC dessutom skulle hållas för tjugofemte gången planerade man en spektakulär utomhusfinal där Medelhavet skulle fungera som kuliss för de tävlande.

Budgeten drog iväg, Knesset vägrade att skjuta till mer pengar och högst snopet fick israelerna se sin storslagna plan gå i stöpet. IBA kastade in handduken och avsade sig värdskapet. Nu var goda råd dyra för EBU att få någon att ta över.

Efter en del funderande tog Nederländerna på sig arrangemanget under förutsättning att EBU nöjde sig med en lågbudgetvariant, jubileet till trots. Landets nya drottning Beatrix skulle sväras in bara elva dagar senare och den begivenheten krävde också en del av tv-bolagets monetära medel.

Radiounionen hade inte så mycket att välja på så finalen blev i allt väsentligt en repris på ESC 1976: samma lokal (Het Congresgebouw i Haag), samma logo och i princip samma scendesign. Det slutliga valet av tävlingsdag gjorde att fjolårsvinnaren Israel inte ens kunde vara med, och 1980 är därmed den enda upplagan där fjolårets vinnarland inte finns representerat.

Man filmade inte några vykort att visa mellan bidragen utan bad varje land att skicka med en egen speaker som på ett av landets officiella språk introducerade det bidrag som skulle komma. Sverige lät tv-kommentatorn Ulf Elfving göra jobbet medan Norge skickade ned Åse Kleveland enkom för att göra det jobbet.

Ytterligare lite pengar sparade man genom att inte ordna någon nationell final för att välja ut Nederländernas bidrag. En intern jury på NOS valde ut bidraget efter eget huvud och fastnade för en gammal bekant.

Maggie MacNeal (egentligen Sjoukje Smit) hade haft stor framgång som halva Mouth & MacNeal (Nederländerna 1974) men lämnade det stormiga samarbetet kort tid efter tredjeplatsen i Brighton. Hennes solokarriär hade fått en flygande start för att sedan tappa fart allt mer och nu var hon i akut behov av en nytändning.

Åtskilliga bedömare log åt att värdlandet sjöng om Amsterdam fast finalen anordnades i Haag, men de flesta verkade överens om att den utvalda låten var stark. Det tyckte juryn också: av de fyra först röstande länderna gav tre sin fullpoängare till Maggie. Sedan avstannade poängräkningen en aning men till slut blev det en femteplats - Nederländernas bästa placering sedan segern i Stockholm 1975 - och NOS pustade säkert lättat ut när det inte blev hemmaseger.

Efter tävlingen blev "Amsterdam" en högst modest framgång på de lokala listorna men uppmärksamheten lönade sig för Maggie MacNeal som nu fick en ny vår i karriären och flera betydligt större hits de kommande åren.

Det skulle dröja tills 1993 innan något land vann på hemmaplan på nytt och ändå till 2021 innan Nederländerna på nytt fick stå värd för ESC.


Maggie MacNeal / Amsterdam (Nederländerna 1980)
5:e plats av 19 bidrag i Haag

20 maj 2021

I treni di Tozeur / Italien 1984

Vissa möten verkar närmast vara skrivna i stjärnorna och kan ändra någons liv fullständigt. Sångerskan Carla Bissi hade sjungit professionellt i flera år och släppt två album under namnet Alice Visconti utan att riktigt slå igenom. Karriären verkade i det närmaste vara över då Alice mötte Franco.

Franco Battiato hade tillbringat 60-talet och det tidiga 70-talet med att experimentera musikaliskt. Med åren rörde han sig alltmer mot ett mer kommersiellt popsound och fick med tiden en allt större publik. Han var eftertraktad av skivbolagen och hade stor frihet att göra i princip vad han ville. Tillsammans med den klassiskt skolade violinisten Guisto Pio skrev han en mängd odödliga italienska popklassiker.

När Battiato träffade Alice blev han övertygad om hennes potential och fixade henne ett nytt skivkontrakt. Nu började saker röra på sig: Alice - som för gott dumpade Visconti från sitt artistnamn - fick sin första stora hit med "Il vento caldo dell'estate" och vann Sanremo 1981 med den för tiden revolutionerande moderna "Per Elisa".

Nu var också Alice en stjärna i Italien och Europa och 1984 representerade hon Italien tillsammans med Battiato vid ESC i Luxemburg med "I treni di Tozeur" ("Tågen till Tozeur"). 

Om "Per Elisa" utmanat formen för hur man kunde låta i Sanremo gjorde "I treni di Tozeur" detsamma i ESC. En sävlig hymn i synthkläder som mynnade ut i tre operasångerskor som sjunger ett fragment ur Mozarts "Trollflöjten". Det lånet var en blinkning till "Per Elisa" som i sin tur var en parafras på Beethovens "Für Elise". 

Italien var en av storfavoriterna inför finalen men jurygrupperna runt Europa förblev förbluffande kallsinniga. Av arton länder som kunde rösta på Italien fick Alice och Battiato noll från nio och endast en etta från Norge. Finland och Spanien gav tolvor men slutpoängen räckte bara till en delad femteplats.

För mig är det alldeles oerhört, lite som om juryn 2012 skulle bestämt sig för att "Euphoria" varit för konstig och nollat den. En jury som inte kan fånga upp en kvalitetslåt med fingret på pulsen har inte så mycket i ESC att göra, kan man tycka. Publiken verkar ha hållit med och "I treni di Tozeur" blev inte bara en hit efter tävlingen - olikt många andra italienska bidrag blev den även etta på den inhemska topplistan.

Året efter spelade Alice in en hel skiva med låtar Battiato skrivit till sig själv och andra och fick enorm framgång med den. Singeln "Prospettiva Nevski" är en av hennes bäst säljande i Europa.

Efter det rörde sig de båda åt olika håll, med stor framgång, utan att någonsin avsluta samarbetet helt. Idag är Alice en av Italiens sanna ikoner, även om hon inte släppt ett nytt album sedan 2012.

Franco Battiato behöll sin upphöjda status och kallades allmänt "Il maestro" av den italienska musikindustrin. Vid sidan av sången har han också regisserat film, målat och skrivit flera operor. Franco Battiato avled - 76 år gammal - till följd av en längre tids sjukdom i maj 2021.


Alice & Franco Battiato / I treni di Tozeur (Italien 1984)
Delad 5:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

18 maj 2021

Believe Again / Danmark 2009

Om man har möjligheten att skicka iväg en världsstjärna till ESC så ska man kanske passa på att göra det. Om inte någon av ens egna stora stjärnor är intresserade kan man ju låna in någon annanstans ifrån. Varför inte Ronan Keating - stor stjärna både i Boyzone och solo, och dessutom alla tiders näst yngsta programledare för tävlingen ifråga?

Frågan är om Ronan Keating ens visste att en låt han varit med och skrivit skickades in till den danska finalen. Lars Halvor Jensen hade skrivit för och med åtskilliga stjärnor i Storbritannien under de senaste åren och "Believe Again" lät visserligen bra men samtidigt som vilken som helst av Keatings egna andra- eller tredjesinglar genom åren.

Inte lät det mindre som originalet när Niels Brinck bakom mikrofonen gjorde sitt yttersta för att låta som låtskrivaren själv. Han var en 35-åring från Aabyhøj som slagit igenom med dunder och brak året innan, inte bara som artist utan också som låtskrivare för andra. 

I den danska finalen slog Brinck (som tenderade att tappa sitt förnamn då han sjöng) ut två låtar som möjligen kunde ha känts mer originella i Moskva: isländska Hera Björk med "Someday" och energiska "Det' det" med Sukkerchok.

I Moskva syntes inte Ronan Keating till. Han hade sagt till danska tidningar att han skulle vara på plats om Brinck gick till final men verkar inte ha dykt upp då heller. Man gissar att den danska delegationen räknat med stor framgång - Brinck hade enligt rapporterna varit rätt dryg mot journalisterna på sina presskonferenser - och under omröstningen var upphovsmännen synligt upprörda över att inte fler poäng trillade in på kontot. Till slut hamnade man precis i mitten av resultatet.

"Believe Again" gick till topps på den danska singellistan men sedan blev det inte fler hits. Brinck släppte ny musik, ett andra album och gjorde ett nytt försök i den danska finalen 2013 utan större framgång.

Ronan Keating spelade själv in en version av "Believe Again" tillsammans med sångerskan Paulini.


Brinck / Believe Again (Danmark 2009)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

17 maj 2021

High / Norge 2004

Det hade blivit en fin placering i Riga men inte var den norska formen på topp vad gällde ESC. Trots att man ordnade påkostade finaler i Oslo Spektrum började det vara många år sedan det norska bidraget blev någon riktigt stor hit på hemmaplan och de allra största namnet höll sig borta från tävlingen.

När de inhemska låtskrivarna inte riktigt levererade fyllde man ut med låtar som hade svenska upphovsmän - inte sällan låtar som redan ratats från den svenska melodifestivalen. Det är inte helt säkert att riktigt alla i publiken tyckte att det var jättefestligt när låtarna som kom etta och tvåa båda var helt och hållet skrivna av svenskar. Det var första gången någonsin som det norska bidraget inte hade norska låtskrivare.

Tvåa blev Arlene Wilkes med "This Is Where You Got It From" - en underlig schlagervariant av The Rolling Stones "Sympathy For The Devil" - men det var ingen tvekan om att publikens favorit var "High" med Knut Anders Sørum. På fjärde plats kom glamrockarna Wig Wam som skulle göra betydligt bättre ifrån sig året därpå.

Knut Anders Sørum var en sympatisk 28-åring med bra röst och fin närvaro i kameran, även om låten han tilldelats var en rätt typisk svensk popschlager enligt standardformuläret. Tack vare fjärdeplatsen från året innan var "High" färdigt i final och behövde inte kvala i den nya semifinalen.

Inför Istanbul satte någon stylingavdelning tänderna i honom och stoppade i honom i en osnygg kostym som såg stel och obekväm ut. Dessutom hade någon koreograf tänkt helfel och instruerat Knut Anders att titta ned i scengolvet varje gång han sjöng "High". Alla chanser till en hyfsad placering - före repen hade de flesta trott att Norge skulle hamna någonstans runt mitten - smälte bort i ett nafs. Tre poäng från Sverige blev hela skörden och den tionde norska sistaplatsen var ett faktum.

Knut Anders Sørum försvann in i anonymiteten igen men gav inte upp musiken. 2010 släppte han ett album med tolkningar av Alf Prøysens visor och några år senare en skiva med soul på dialekt.

2016 fick Knut Anders äntligen sitt stora genombrott då han vann Stjernekamp på NRK och intresset kring honom blev stort från både publiken och tidningar. Bland mycket annat passade han på att tala om att han är bisexuell - precis som Alf Prøysen lär ha varit, för övrigt - och hur det ofta fått honom att känna sig mindre värd i den kyrkliga miljö som är viktig för honom.


Knut Anders Sørum / High (Norge 2004)
24:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

16 maj 2021

Love Games / Storbritannien 1984

Intresset för att skriva bidrag till den brittiska uttagningen blev lägre och lägre för varje år och till slut fanns det bara en liten klunga etablerade låtskrivare kvar som fortsatte försöka. Paul Michael Curtis hörde till de mest hängivna.

Han hade vunnit redan på första försöket då han skrev låten The Shadows tävlade med i Stockholm 1975 och sedan fortsatte han att skicka in bidrag för allt vad tygen höll. 1982 hade han skrivit tre av åtta bidrag i den nationella finalen, 1984 hade han skrivit hälften av startfältet.

Det gick ganska bra för hans artister, såväl i som utanför tävlingen: Sinitta skulle få stora hits de kommande åren medan David Ian i gruppen First Division skulle bli en framstående teaterproducent. Men en annan av hans låtar skulle ta hem hela spelet.

Vann gjorde Belle and the Devotions - en uppseendeväckande trio som egentligen inte var en trio alls. Kit Rolfe hade släppt två singlar under namnet 1983 och nu adderade man körsångerskorna Laura James och Linda Sofield för att skapa ett färgsprakande visuellt paket. 

Att kalla James och Sofield körsångerskor vore också rätt generöst då deras mikrofoner inte alls var påslagna och all körsång sköttes av en trio som aldrig syntes i bild. Det skapade en liten skandal och när brittiskorna sjungit klart i Luxemburg buade delar av publiken åt dem. Buandet kan också ha hängt ihop med ett gäng engelska fotbollshuliganer som slagit värdstaden sönder och samman efter en landskamp några månader tidigare. 

Trots det favoritskap Storbritannien alltid hade slog inte låten alls an hos juryn och fick inte en enda tolva. Precis som året innan hade bara tre länder Storbritannien bland de tre bästa - ett riktigt underbetyg för Europas självklara centrum för underhållning.

Värt att notera är också att åtskilliga bedömare jämförde dem med The Supremes som om det skulle ha varit en dålig sak. Tiden verkade inte riktigt mogen för en 60-talsrevival men redan året därpå skulle norska Bobbysocks få med sig juryn på sin nostalgitripp.

Att vara en undanskymd körsångare var ingenting Kit Rolfe själv var obekant med: hon hade gjort just det jobbet bakom Sweet Dreams i München 1983 och skulle göra det på nytt bakom Samantha Janus i Rom 1991.


Belle and the Devotions / Love Games (Storbritannien 1984)
7:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

15 maj 2021

Partners In Crime / Estland 2007

Året efter att Tanel Padar vunnit hela ESC i Köpenhamn - och gett Estland lika delar nationella yra, stolthet och panik inför uppgiften att arrangera Europas största tv-program - ville hans storasyster Gerli också försöka sätta ett avtryck i eurovisionshistorien.

"Need A Little Nothing" hade finska upphovsmän - som samma kväll skulle vinna Finlands final med "Addicted To You" - och kom på tredje plats i Eurolaul, distanserad av svenska Sahlene som tog segern. Gerli - som tidigare kommit sist i den nationella finalen 1999 - tog en liten paus i sitt tävlande och ägnade sig åt musikaler och sitt nya band Glive. 

2006 syntes hon flitigt i tv då hon dels var programledare för den estniska melodifestivalen, dels tävlade i Tantsud tähtedega - den nationella versionen av Let's Dance. Där kom hon tvåa i finalen men fann kärleken i sin danspartner Martin Parmas.

Stärkt av framgången ställde Gerli Padar upp en tredje gång med ett bidrag som passande nog innehöll en hel del dansande, en del av stegen stod Martin Parmas för. Musiken var skriven av Hendrik Sal-Saller, frontfigur i Smilers - ett av landets mest populära rockband. Efter misslyckandet i Aten 2006 hade den internationella experterna fått foten och när esterna själva fick välja vinnare gick Gerli hela vägen.

Hela vägen till Helsingfors, vill säga. I den rekordlånga semifinalen med tjugoåtta bidrag sjönk Estland ned i massan och placerade sig än en gång nära den absoluta botten. Hemmapubliken surnade till på allvar och året därpå skickade man ett humorlöst humorbidrag i protest - men i protest mot vad? I protest mot att de egna låtarna inte höll måttet?

Gerli klarade sig igenom besvikelsen med äran i behåll och har förblivit en populär och efterfrågad artist och musikalskådis. Martin Parmas lade dansskorna på hyllan och engagerade sig politiskt i det liberala Reformpartiet, vars ledare Kaja Kallas 2021 blev Estlands premiärminister.


Gerli Padar / Partners In Crime (Estland 2007)
22:a plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

14 maj 2021

Wake Up / Belgien 2019

De tre senaste gångerna RTBF valt ut det belgiska bidraget hade man fiskat bland de talanger som hittats i Valloniens version av The Voice. (Belgien vore ju inte riktigt Belgien om inte talangjakter i tv - i likhet med precis allt annat - vore strikt uppdelade enligt språkgränsen.)

Det hade slagit mycket väl ut, minst sagt. Både Roberto Bellarosa och Loïc Nottet hade imponerat - den senare lyckades dessutom etablera sig på riktigt även i Frankrike - och trots att Blanche länge såg ut att inte riktigt klara pressen samlade hon ihop sig då det väl gällde och slutade precis som Loïc på en fjärdeplats. Fina placeringar var belgarna inte bortskämda med. Succé var ordet.

Pierre Demoulin - som skrivit "City Lights" för Blanche - fick nu fria händer att själv välja artist och han fastnade för 18-årige Eliot Vassamillet som visserligen inte kommit så långt i The Voice men hade ändå något låtskrivare ville utveckla vidare.

Vilka sidor av Eliot det var man ville visa upp förblev något oklart då låten presenterades. "Wake Up" hade en lovande ominös inledning och en suggestiv vers följd av en riktigt platt refräng där hela låten fick pyspunka. 

Kanske hade en riktigt erfaren artist ha skakat lite liv i det här låtbygget, men Eliot var tydligt allt annat än just det. Han framstod som en sympatisk yngling med fin röst men inte mycket mer än det. För första gången slog formulan fel och Belgien missade finalen. Det var Valloniens första misslyckande i ESC sedan 2011.

Eliot tog sig upp på topplistorna både i Flandern och Vallonien men har sedan tagit det lugnare med musiken och fokuserat på sina gymnasiestudier istället.

2020 valde VRT ut Hooverphonic att representera dem med "Release Me" vid den final i Rotterdam som sedan aldrig blev av. I november samma år retade bandet upp sina eurovisionfans då det visade sig att de gett sin sångerska sparken ur bandet under ett videosamtal.


Eliot / Wake Up (Belgien 2019)
13:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

13 maj 2021

Funny Girl / Lettland 2018

När Lettland för fjärde gången anordnade sin nya nationella final Supernova var man i ett läge där man hade två framgångar (2015, 2016) och ett fiasko (2017) i bagaget. Om något börjar bra men sedan fungerar sämre är det lätt att börja tvivla.

Det kunde säkert Laura Rizzotto leva sig in i. 23-åringen från Rio de Janeiro hade skrivit kontrakt med ett stort skivbolag redan som mycket ung och släppt en första skiva redan som tonåring med låtar hon skrivit själv. Sedan hade hon aldrig riktigt lyckats ta steget från lovande talang till etablerad artist.

Hon studerade musik vid Berklee College i Boston och jobbade som språkcoach för Jennifer Lopez då hon skulle spela in material på portugisiska. Hon producerade även ett album och en EP med egen musik som släppte på eget bolag. Men kanske skulle det vara roligt med lite uppmärksamhet och rampljus?

Lauras pappas familj kom från Lettland där hennes debutskiva fick en del uppmärksamhet. Laura bestämde sig för att vårda sina rötter och skicka in "Funny Girl" till Supernova där den gjorde ett stort intryck och gick segrande ur tävlingen.

"Funny Girl" var en bra låt - lite av en personlig favorit för mig när jag lyssnade in mig på bidragen - med en närmast Bondlåt-artat dramatik i sig men det som mest imponerat på tittarna var kanske Lauras scenvana och internationella air. I Lissabon räckte paketet inte riktigt till - Belgien hade redan i den första semin visat att Bondlåtarna hade ett tungt år - och Laura blev utan finalplats. 

Den andra semifinalen var underligt svag och jämntjock - hade "Funny Girl" klarat sig bättre omgiven av mer dynamiska mottävlanden? I slutändan hade Lettland bara behövt sex poäng till för att klara kvalgränsen.

Laura Rizzotto drog upp bopålarna på nytt och flyttade till New York men kärleken mellan henne och Lettland var inte över. De båda uppföljarsinglarna "Bonjour" och "Tightrope" blev ännu större hits och den sistnämnda toppade den lettiska hitlistan 2019.


Laura Rizzotto / Funny Girl (Lettland 2018)
12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Lissabon

11 maj 2021

Monsieur / Luxemburg 1989

Hela Luxemburgs raison d'être i ESC hade mer eller mindre varit att hitta en låt med hitpotential som kunde lanseras på den franska marknaden och göra reklam för Radio Luxembourg som under namnet RTL utmanade det franska radiomonopolet.

Nu fungerade formulan allt sämre. En ny lag öppnade upp det franska FM-bandet för konkurrens och ESC fungerade allt sämre som språngbräda för hitlåtar. Varken bidragen 1986 eller 1988 hade blivit några större framgångar trots framskjutna placeringar och felsteget 1987 ledde Plastic Bertrand till att ge upp sin artistkarriär.

I ett djärvt drag beslöt man därför att öppna upp för att låta sig representeras av inhemsk talang, något Luxemburg bara gjort vid fem tillfällen tidigare.

Det låter kanske väl bombastiskt att kalla Park Café en supergrupp men paret Gast Waltzing och Maggie Parke hade gjort ett rejält avtryck på det lokala kulturutbudet. 

Amerikanska Maggie Parke hade kommit till Luxemburg för att hjälpa till att arrangera en lokal musikfestival då hon mötte Gast Waltzing och tycke uppstod. Han undervisade i trumpet vid Luxemburgs konservatorium där han 1986 grundat en fakultet för jazzmusik. 

Maggie hade aldrig sjungit tidigare men blev snabbt frontfigur i Parc Café som 1987 gjorde stor succé vid en stor utomhuskonsert i Luxemburg City och bandet skrev kontrakt med ett stort skivbolag. Två år senare bytte man ut ett par medlemmar, ändrade stavningen på bandnamnet en aning och fick chansen att tävla vid ESC i Lausanne.

I en nationell final framförde Park Café tre potentiella bidrag - alla tre med fransk text - innan tittarna fick telefonrösta fram sin vinnare. "Monsieur" handlade lustigt nog om Toonland - den plats där alla tecknade figurer bor och där handlingen i filmen "Vem satte dit Roger Rabbit" utspelar sig.

Park Café gjorde ett jazzigt och svalt bakåtlutat intryck i Lausanne men en jury som med åren mest premierat låtar som passar in i schlagermallen skulle aldrig rösta på ett bidrag i den här stilen. Åtta poäng blev det till slut men som Gast Waltzing sagt i den nationella finalen var det viktiga att få visa upp vad som görs i ett litet land som Luxemburg.

Park Café lades några år senare på is då Gast Waltzing och Maggie Parke helt enkelt inte hade tid längre. Resten av medlemmarna kallade sig då istället Kontinent och spelade bakom Marion Welter i Malmö 1992.

Idag sjunger Maggie Parke ännu och har också gjort sitt ett namn som fotograf. Gast Waltzing har skrivit musik till film och tv och har jobbat med flera internationella storheter. 2016 vann han en Grammy för det album han arrangerat och dirigerat för Angélique Kidjo och Luxemburgs symfoniorkester. Han driver också ett eget skivbolag tillsammans med Maggie Parke.

Samma år som Park Café floppade i Lausanne skrev Gast Waltzing musiken till "A Wopbibaloobop a LopBamBoom" - en lokal filmklassiker - där man bland andra kan se Desirée Nosbusch - alla tiders yngsta programledare för ESC - i en av rollerna. 


Park Café / Monsieur (Luxemburg 1989)
20:e plats av 22 bidrag i Lausanne

1 maj 2021

Un, deux, trois / Frankrike 1976

Någon fri television fanns inte i Frankrike. Under andra världskriget hade etermedia använts för propaganda, nu hade den franska staten tagit stadig kontroll. ORTF hade monopol på att sända radio och tv inom landets gränser och lyssnade noga till vad makten ville.

Inte minst nyhetsredaktionen var noga med att se till att de rapporterade saker så som myndigheterna ville att de skulle rapporteras. Till slut insåg de högsta hönsen i landet att det här inte var någon vidare bra look för en demokrati. Republikens president bestämde 1974 att bolaget skulle upplösas och att televisionen skulle utsättas för konkurrens. Vid nyåret 1974/1975 blev ORTF:s tre kanaler egna, självständiga bolag: TF1, Antenne 2 och FR3. 

Ansvaret att delta i ESC för Frankrikes del föll på TF1. Inför finalen i Stockholm 1975 hann inte nyordningen sätta några spår i hur man valde låt men året därpå öppnade sig en helt ny värld: en nationell final med två semifinaler där tittarna fick välja vinnare genom telefonröstning.

Det franska telefonnätet var ännu inte färdigt automatiserat så olika delar av landet fick rösta på olika sätt, något programledarna förklarade ingående när det var dags att sträcka sig efter luren. 

Den nya uttagningen får sägas ha varit en framgång och lockade till sig en rätt imponerande samling av etablerade artister och lovande nykomlingar. Mest av alla gillade tittarna Catherine Ferry, en 22-åring från Ivry-de-Seine, med en sprittande glad sång som tydligt skilde ut sig från hur franska eurovisionsbidrag brukade låta.

Med sig i kören hade hon sin sjungande pojkvän Daniel Balavoine, som även han snart skulle bli ett av den franska popens största namn. I Haag gick den franska trallen hem med besked och andraplatsen var Frankrikes största framgång sedan segern i Madrid 1969. TF1 verkade nöjda och skulle behålla sin uttagning så länge som kanalen deltog i ESC.

Trots att kärleken till Daniel Balavoine tog slut förblev de båda nära vänner och nära samarbetspartners fram till Balavoines död 1986. Kort därefter drog sig Catherine Ferry undan offentligheten.

Helt bortglömd blev hon aldrig och 2010 hördes hennes eurovisionslåt på nytt i filmen "Potiche" av François Ozon. Samma år spelade hon själv in ett album med nya versioner av ett antal sånger hon gjort i samarbete med Daniel Balavoine.


Catherine Ferry / Un, deux, trois (Frankrike 1976)
2:a plats av 18 bidrag i Haag