1 maj 2021

Un, deux, trois / Frankrike 1976

Någon fri television fanns inte i Frankrike. Under andra världskriget hade etermedia använts för propaganda, nu hade den franska staten tagit stadig kontroll. ORTF hade monopol på att sända radio och tv inom landets gränser och lyssnade noga till vad makten ville.

Inte minst nyhetsredaktionen var noga med att se till att de rapporterade saker så som myndigheterna ville att de skulle rapporteras. Till slut insåg de högsta hönsen i landet att det här inte var någon vidare bra look för en demokrati. Republikens president bestämde 1974 att bolaget skulle upplösas och att televisionen skulle utsättas för konkurrens. Vid nyåret 1974/1975 blev ORTF:s tre kanaler egna, självständiga bolag: TF1, Antenne 2 och FR3. 

Ansvaret att delta i ESC för Frankrikes del föll på TF1. Inför finalen i Stockholm 1975 hann inte nyordningen sätta några spår i hur man valde låt men året därpå öppnade sig en helt ny värld: en nationell final med två semifinaler där tittarna fick välja vinnare genom telefonröstning.

Det franska telefonnätet var ännu inte färdigt automatiserat så olika delar av landet fick rösta på olika sätt, något programledarna förklarade ingående när det var dags att sträcka sig efter luren. 

Den nya uttagningen får sägas ha varit en framgång och lockade till sig en rätt imponerande samling av etablerade artister och lovande nykomlingar. Mest av alla gillade tittarna Catherine Ferry, en 22-åring från Ivry-de-Seine, med en sprittande glad sång som tydligt skilde ut sig från hur franska eurovisionsbidrag brukade låta.

Med sig i kören hade hon sin sjungande pojkvän Daniel Balavoine, som även han snart skulle bli ett av den franska popens största namn. I Haag gick den franska trallen hem med besked och andraplatsen var Frankrikes största framgång sedan segern i Madrid 1969. TF1 verkade nöjda och skulle behålla sin uttagning så länge som kanalen deltog i ESC.

Trots att kärleken till Daniel Balavoine tog slut förblev de båda nära vänner och nära samarbetspartners fram till Balavoines död 1986. Kort därefter drog sig Catherine Ferry undan offentligheten.

Helt bortglömd blev hon aldrig och 2010 hördes hennes eurovisionslåt på nytt i filmen "Potiche" av François Ozon. Samma år spelade hon själv in ett album med nya versioner av ett antal sånger hon gjort i samarbete med Daniel Balavoine.


Catherine Ferry / Un, deux, trois (Frankrike 1976)
2:a plats av 18 bidrag i Haag

30 april 2021

Keep Me In Mind / Malta 1995

Spiteri är ett av de vanligaste efternamnen på Malta. Namnet kommer av italienskans "Ospitalieri" (som anspelar på Johanniterordern) och gavs ofta till övergivna, utomäktenskapliga barn. För andra gången på fyra år representerades Malta nu av en artist som hette Spiteri i efternamn.

Mike Spiteri var född 1955 i Żabbar och drabbades av rockmusiken redan i tidig ålder. Han sjöng på nattklubbar och olika hotell runt omkring landet och var vokalist i flera olika band. 1984 vann han Malta International Song Contest med gruppen Mirage och den underbart blipp-bloppiga "Kompjuter", skriven av Ray Agius och Alfred C Sant.

Elva år senare blev det seger i den nationella ESC-uttagningen för samma team av låtskrivare och artist. "Keep Me In Mind" hade en helt schysst melodi gömd någonstans under ett halvdant arrangemang - och en sedvanligt medioker insats av den maltesiska orkestern - men vann nog mest på ett engagerat framförande.

Bäst i den nationella finalen var de fyra piffiga körsångarna och deras inspirerade koreografi, men de fick inte följa med till Dublin där man istället hyrde in ett gäng irländska körsångare.

I Dublin ställde Kåge Gimtell - som producerat ESC i Malmö 1992 och nu var en del av den svenska delegationen - till med en del förvirring på den maltesiska presskonferensen då han bad Mike Spiteri att "hälsa hem till Mary". Han var helt säker på att de båda artisterna var gifta med varandra.

Under röstningen visade sig Malta ha spelat samma fula spel som året innan och fick merparten av sina poäng från fyra länder man hade goda relationer till. Tar man bort poängen från Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Spanien och Turkiet blir det inte så värst mycket kvar på det maltesiska poängkontot. Det skulle ändå ta flera år innan EBU satte ned foten mot kompisröstandet.

Mike Spiteri sjunger ännu och har vunnit fler tävlingar hemma på ön och internationellt. Idag fungerar han som mentor för yngre artister och lär dessutom vara en skicklig tecknare vid sidan om.


Mike Spiteri / Keep Me In Mind (Malta 1995)
Delad 10:e plats av 23 bidrag i Dublin

29 april 2021

Rise Up / Grekland 2014

Grekland borde ha firat fyrtioårsjubiléet av sitt första deltagande i ESC men ingenting var som det skulle och feststämningen ville inte infinna sig. I juni 2013 hade regeringen bryskt och utan förvarning lagt ned det nationella rundradiobolaget ERT med mindre än 24 timmars varsel och missnöjet var utbrett.

Det hade inte ens funnits någon plan för vad man skulle ersätta ERT med. I väntan på den nya organisationen hade man ett tillfälligt bolag - DT - som skötte radio och tv. EBU kritiserade tilltaget i kraftiga ordalag och vägrade ge medlemsskap innan det nya bolaget ens börjat sända. Grekland fick delta i ESC på nåder.

Tillfälliga DT ville ha en nationell final och bad den privata musikkanalen MAD TV om hjälp. De plockade ihop "Eurosong - A MAD Show" där fyra bidrag tävlade om biljetten till Köpenhamn. Skivbolaget Panik Records var en viktig samarbetspartner och samtliga deltagande artister hade kontrakt med dem.

Vinnare blev Freaky Fortune, en ung duo bestående av sångaren Nicolas Raptakis och producenten Theofilos Pouzboris - en uppdaterad version av Bang! om man så ville. De hade släppt ett par singlar med viss framgång på en del lokala radiostationer och ansågs mogna för de stora sammanhangen.

Med sig på scenen hade de den ännu yngre RiskyKidd (Shane Schuller), en 19-årig rappare med rötterna i Jamaica och Tyskland, uppvuxen i London och Berlin innan familjen flyttade till Grekland.

"Rise Up" kändes som en bubblig sommarplåga och blev snabbt en hit i Grekland. En och annan trodde nog att grekerna hade ännu en bra placering på gång - sedan semifinalen infördes 2004 hade man bara hamnat utanför topp tio vid ett enda tillfälle - men i Köpenhamn hopade sig molnen på himlen.

Inte nog med att RiskyKidd visade sig ha rejält med nerver under den tuffa ytan så hade någon bestämt att det var en bra idé att ta in en trampolin på scenen som de båda vokalisterna skulle studsa runt på under den sista refrängen. Det lät förfärligt och gav ett amatörmässigt intryck. 

En finalplats blev det men på lördagen tangerade gossarna den lägsta placering Grekland någonsin fått i en final. "Rise Up" förblev Freaky Fortunes enda hit - duon upplöstes senare samma år - medan RiskyKidd lyckats göra sig ett namn i lokala rapkretsar.

Greklands nya statliga broadcaster NERIT började sända 4 maj 2014 men skulle få svårt att övertyga den grekiska publiken om sin förträfflighet.


Freaky Fortune feat RiskyKidd / Rise Up (Grekland 2014)
20:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

28 april 2021

Mysterious Woman / Irland 1997

Irland hade genomgått en otrolig förändring under de senaste åren. Landet - som alltid hört till Västeuropas allra fattigaste - hade fått luft under vingarna och ekonomin blomstrade. Man talade om det irländska undret och "den keltiska tigern".

Nu hade man dessutom vunnit ESC för fjärde gången på fem år - ett alldeles oerhört rekord. Trots att RTÉ alltid haft skral budget var det verkligen inte läge att tacka nej och avböja värdskapet. Irländare klarade det mesta, det ville man visa.

Den nationella finalen anordnades i Waterford - republikens äldsta stad - och i det lilla auditorium man valt rymdes ingen orkester. Nästan all musik låg på band - endast en stråksektion spelade på riktigt i direktsändningen.

Vinnare blev den rätt okände Marc Roberts - en 28-åring från Crossmolina som egentligen hette Seán Hegarty då han inte stod på scenen.

"Mysterious Woman" - skriven av John Farry med ett långt förflutet i olika band - var en typiskt inställsam irländsk schlagerballad med en ovanligt dum kärlekstext om en man som för ett ögonblick får se en vacker kvinna som han inte vet något om och som han aldrig talar med men som han vet att han för alltid ska älska hela sitt liv. Som ett första kapitel i den sämre sortens Harlekinroman, ungefär.

Själv föredrog jag tvåan "Suddenly" med Darren Holden, en rak och tydlig poplåt med betydligt mindre sirap i framtoningen.

I den snygga och högteknologiska final RTÉ bjöd på i Dublin framstod hemmalagets bidrag möjligen som lite väl gammaldags. Eller som något välbekant och lättidentifierat. Mer vågade och ambitiösa bidrag fick nöja sig med blygsamma placeringar medan Europas jurygrupper öste poäng över Marc Roberts. Efter att ha vunnit tävlingen sönder och samman var nog irländarna - och de flesta andra - nöjda med en andraplats.

Värt att notera är kanske att man nu lagt också stråkarna på band och inte alls använde den orkester som fanns på plats. Noel Kelehan - en av orkesterns varmaste förespråkare - lär inte ha varit helt nöjd och missade här sin sista chans att dirigera ett irländskt bidrag på hemmaplan.

"Mysterious Woman" blev en hit hemma på Irland och såväl Marc Roberts som Darren Holden har haft långa och framgångsrika karriärer, men under de kommande åren skulle RTÉ helt tappa greppet om den melodifestival de dominerat och slagit vinstrekord i. Efter 1997 har Irland inte placerat sig bland de fem bästa en enda gång.

Marc Roberts ställde upp i den irländska finalen på nytt 2008 där han än en gång blev tvåa - nu efter en skränig kalkon gjord av plast.


Marc Roberts / Mysterious Woman (Irland 1997)
2:a plats av 25 bidrag i Dublin

27 april 2021

You / Sverige 2013

"Euphoria" hade varit en makalös seger: en magnifik vinnare med en alldeles oerhörd genomslagskraft även utanför tävlingen. För första gången på över ett decennium skulle Sveriges Television få stå värd för en tävling som växt rejält sedan det begav sig senast.

Christer Björkman och hans medarbetare hade längtat så länge och ville det här så mycket. Men det skulle visa sig övermäktigt att jonglera såväl Europas största underhållningsprogram som den mastodontapparat som den svenska melodifestivalen förvandlats till. En hel ansvar för den svenska uttagningen fick lämnas över på andra.

De svenska låtskrivarna hade kanske inte i första hand låtit sig inspireras av "Euphoria" utan snarare förlamas. Den genomgående standarden var om inte dålig så åtminstone lite avslagen, vilket kanske bäst illustreras av att vinnaren för första gången blev ett bidrag från Andra Chansen.

Robin Stjernberg - som startat sin bana i pojkbandet What's Up tillsammans med Eric Saade för att sedan komma tvåa i Idol - hade bara kommit trea i sin semifinal men förvaltade sin andra chans väl och tvålade slutligen till förhandsfavoriten - och tittarnas överlägsna etta - Yohio

"You" var en självbiografisk sång tillägnad artistens pappa. skriven av Robin själv tillsammans med bland andra de relativa nykomlingarna Linnea och Joy Deb som skulle komma att göra ett stort avtryck i tävlingen de kommande åren.

Inför ESC i Malmö låg ansvaret för det svenska numret på den nya delegationschefen Rennie Mirro. Den första repetitionen blev kaotisk, varpå Christer Björkman blev rasande och krävde bättring ögonblickligen. 

Även om numret fick bättre styrfart i tid för finalen var det ganska tydligt att värdlandet var långt ifrån att ha häng på hemmaseger. En fjortondeplats kändes riktigt blek året efter "Euphoria".

Robin Stjernberg blev aldrig något särskilt stort namn som soloartist men har fortsatt spela in musik såväl som att skriva och producera musik för andra. 2017 vann han Melodifestivalen en gång till som låtskrivare åt Robin Bengtsson.


Robin Stjernberg / You (Sverige 2013)
14:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

26 april 2021

Beautiful Song / Lettland 2012

Det må vara Lettland förlåtet om Eurovision Song Contest inte låg överst på listan av saker man prioriterade. Finanskrisen hade slagit hårt och sopat bort en hel del av det välstånd man uppnått sedan självständigheten återupprättades 1991.

Faktum är att LTV varit en hårsmån från att hoppa av hela tävlingen några år tidigare innan Ventspils stad gick in och garanterade grundfinansiering. Ett litet land som i hög grad lever på turism har inte råd att hållas borta från Europas största tv-program, menade man.

Så man ordnade nationella finaler och skickade iväg bidrag till den internationella finalen trots att det inte fanns någon budget för själva scennumret. Vinnaren var ganska långt utlämnad till sitt eget kunnande. Ingen större överraskning att intresset för att ställa upp var ljummet.

Ljummen var också vinnarlåten 2012. "Beautiful Song" var en liten sång i maklig halvtakt om att vilja vinna ESC - precis som Johnny Logan gjort det år sångerskan Anmary föddes - och hur man sedan ska lägga världen för sina fötter och få sin sång spelad i alla radiokanaler som finns.

Anmary (Linda Amantova) var ingen novis: hon hade sjungit i närmare tio år och hade tre år tidigare tävlat i den nationella finalen som en del av Policistas - en rätt fjompig trio i polisuniformer. "Beautiful Song" var väl också rätt fjompig för all del, men när man bärgat segern gjorde man sitt bästa för att ge ett gott intryck.

Man putsade upp låten rejält och med hjälp av en påse sponsorpengar från Turkish Airlines spelade man in en charmig video som framställde såväl Anmary som låten i god dager.

I Baku var allt det spralliga och glada borta. Anmary och hennes fyra körsångerskor struttade runt på den gigantiska scenen och liknade mest ett cocktailparty för Rigas societet - eller ett mer uppklätt Tupperware-party - där alla närvarande blivit på humör för lite spontandans efter några drinkar för mycket. Den charm Anmary ändå besatt räckte inte alls över scenkanten och högst förväntat tog resan slut redan i semifinalen.

Anmary fortsatte att sjunga efter Baku. Dels undervisar hon i sång, dels sjunger hon i gruppen Promenāde.


Anmary / Beautiful Song (Lettland 2012)
16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

25 april 2021

Über die Brücke geh'n / Västtyskland 1986

Bland alla de låtskrivare och bandledare som befolkade den västtyska lättsammare musikscenen var det få som kunde matcha den framgång som Hans Blum hade. Tre gånger vann han Deutsche Schlagerfestspiele på kommersiella ZDF och 1969 vann han den stora melodifestivalen i Rio de Janeiro med den klatschiga "Zucker im Kaffee" framförd av Erik Silvester.

Ibland sjöng han också på egen hand med viss framgång - ibland under eget namn, ibland under pseudonymen Henry Valentino - och skrev otaliga hits som blivit oförglömliga och eviga i Tyskland.

Den enda scen han aldrig riktigt lyckats på var Eurovisionens Grand Prix där han skrivit Västtysklands bidrag 1965, 1967 och 1969. Sjutton år efter finalen i Madrid skulle den tyska publiken ge honom förnyat förtroende.

Systrarna Linda och Ingrid Probst från Saarland hade båda satsat på sång under varsitt artistnamn under 1970-talet. Linda Bergen lyckades aldrig riktigt etablera sig medan lillasyster Ingrid Peters fick ett par rejäla hits. 1979 ställde hon upp i den tyska ESC-uttagningen med "Du bist nicht frei".

Fyra år senare skrev hon kontrakt med Ralph Siegels skivbolag Jupiter records. Hon kom tvåa i den nationella finalen samma år med "Viva la mamma" i duett med July Paul - ett synnerligen oblygt lån av "Sarà perché ti amo" som Ricchi e Poveri haft stor framgång med - och fick en framgång med den tyska versionen av Rose Laurens hit "Africa". (Knappast hade skivomslaget med Ingrid Peters i blackface tagits emot särskilt varmt idag.)

Hans Blum har i intervjuer berättat hur lycklig Ingrid Peters var då "Über die Brücke geh'n" vann den nationella finalen 1986. Erfarna schlagersångerskor behövde alltid ny fart i karriären för att inte ratas och åkas förbi i konkurrensen och här hade hon en riktig pärla till låt i sina händer.

Musiken kändes här och nu och även texten andades en verklighet man sällan märkte av i tyska schlager: här antyddes att det var dags att bygga broar och försöka se det som finns bakom de murar som står mellan oss. Det skulle inte ens ta fyra år innan Berlinmuren föll en gång för alla.

Här fanns energi och kraft och en luftig refräng. Måns Ivarsson i Expressen utsåg "Über die Brücke geh'n" till årets bästa bidrag men misstänkte att den skulle få svårt att hävda sig mot belgiska Sandra Kim.

Men hur svårt tyskarna skulle få det i omröstningen kunde nog ingen förutspå. Man fick en tolva från London men hela nio länder gav Ingrid Peters nollpoängare. Hela 80-talets bästa tyska bidrag hamnade på en häpnadsväckande blek åttondeplats.

Singeln blev också en rätt modest framgång på hemmaplan och nu rev Ingrid Peters sitt skivkontrakt. Istället satsade hon på en karriär som programledare i både radio och tv, med stor framgång. Det skulle ta tio år innan hon släppte en skiva på nytt.

Idag ses "Über die Brücke geh'n" med all rätt som en klassiker och Ingrid Peters är ett etablerat namn som regelbundet åker på turné och som framträtt i över tusen tv-program. 2007 tilldelades hon "Saarlands förtjänstorden" för sin insats som ambassadör för Saarland. 


Ingrid Peters / Über die Brücke geh'n (Västtyskland 1986)
8:e plats av 20 bidrag i Bergen

24 april 2021

Hou toch van mij / Belgien 1959

Belgien skulle med tiden visa sig vara allt annat än en gigant i de här sammanhangen men under de första åren var man stabila och trevliga - möjligen lite anonyma - och landade någonstans i mitten. Ganska mycket som Belgiens position i det verkliga livet.

Till finalen i Cannes 1959 skickade man en relativt färsk flamländsk stjärna. Bob Benny hade sjungit professionellt i flera år men fick sin första stora framgång 1957, då han redan hunnit fylla trettio. Artistnamnet hade han tagit efter att ha samarbetat med en orkesterledare vid namn Robert - "Bob" för de närmsta vännerna - som helst spelat Benny Goodman. I passet stod det något mindre popstjärnelika Emilius Wagemans. 

Att vinna den nationella schlagerfestivalen och få sjunga i Eurovisionens sångfestival förstärkte stjärnglansen ytterligare några grader. I Cannes sjöng Bob Benny med bravur och "Hou toch van mij" - en sång om innerlig kärlek - landade på sjätte plats.

Det skulle ta ända fram till 2010 innan något flamländskt bidrag placerade sig lika högt på nytt och tillsammans med "Me And My Guitar" förblir "Hou toch van mij" Flanderns bästa resultat i ESC.

Två år senare skulle finalen åter gå av stapeln i Cannes och då var sångaren från Sint-Niklaas - som förutom Bob Benny är känt för att ha Belgiens största marknadstorg - tillbaka i startlistan på nytt, nu med mer modest framgång.


Bob Benny / Hou toch van mij (Belgien 1959)
Delad 6:e plats av 11 bidrag i Cannes 

18 april 2021

Alcohol Is Free / Grekland 2013

Sett några år i backspegeln kan det vara svårt att på allvar greppa hur förlamande den finanskris som drabbade världen i slutet av 2008 verkligen var. Den bet sig fast och sipprade in överallt och överskuggade nästan alla andra frågor i flera år.

För Grekland var det rutschkana rakt ned i helvetet. 2004 hade man stått värd för de olympiska spelen och fått beundrande blickar av en hel värld: nu var man allas slagpåse och allmänt åtlöje. Inte nog med att den nationella ekonomin rasade samman så var Grekland det hopplösa landet där ingen brytt sig om regler och där alla fuskat sig fram. Det var ett hårt slag för den grekiska självbilden.

Vinnaren av den grekiska finalen 2013 satte ord på det många kände. Texten beskriver Grekland som en liten hjälplös båt (roligt nog för ESC-fansen så är det inte vilken sorts båt som helst, utan en trehantiri) som driver runt på ett hav av sprit. Kaptenen är plakat, sjöjungfrurna sjunger (enligt grekisk folklore är sjöjungfrur inga klatschiga Disneyprinsessor utan ondskefulla väsen som drar sjömän ned i djupet) och ingen kan styra upp skeppet.

Om vi trycker på paus en liten stund här vill jag uttrycka min förvåning - än en gång - över hur lite EBU bryr sig om sin egen regelbok. Det finns en passus som säger att inga bidrag får innehålla politiska bidrag men den här låten är helt uppenbart politisk, engagerad och arg.

De argaste budskapen går hem bäst om de kläs i glada toner och Koza Mostra - under ledning av Ilias Kozas och förstärkta med den 57-årige Agathonas Iakovidis, med fyrtio års karriär i bagaget - hade blandat punk och ska med rebetiko, en modern och urban grekisk folkmusik.

Framför allt svängde det som sjutton om hela paketet och de grekiska karlarna - iförda fustanella, en sorts kilt som förekommer över hela Balkan - dansar runt som om det gällde livet. Glöden gick igenom rutan och Grekland fick en framskjuten placering. Den sista på många år, kan tilläggas.

Låten blev en enorm succé och toppade de grekiska listorna men det vilsna skepp som var Grekland skulle snart irra sig ut på riktigt djupt vatten.

Mindre än en månad efter finalen i Malmö - den 13 juni 2013 - meddelade den grekiska regeringen att rundradiobolaget ERT skulle upplösas med omedelbar verkan. Folkstormen lät inte vänta på sig och EBU skickade ett kraftigt formulerat brev till landets ledning.

Ingenting hjälpte och vid midnatt gick de grekiska tv-rutorna ned i svart i väntan på det nya tv-bolag man hade för avsikt att starta och Grekland - ett land i djup kris - stod utan nationell public service.

Koza Mostra lyckades aldrig riktigt följa upp sin hit och bandets andra album gick rätt obemärkt förbi 2017. Agathonas Iakovidis fortsatte en mycket framgångsrik karriär fram till sin död 2020.


Koza Mostra feat Agathonas Iakovidis / Alcohol Is Free
6:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

12 april 2021

I'm Not Afraid To Move On / Norge 2003

Ett år i utvisningsbåset verkar ha fått NRK att bubbla av revanschlust. Jämfört med 2001 - då nästan hela startfältet bestod av luft och halvdana låtar - visade sig Norsk Melodi Grand Prix 2003 höra till en helt annan division. Här fanns betydligt bättre låtar, gott humör, lite humor och vad som var tänkt att vara en popstjärna i vardande.

Kikki, Lotta & Bettan hade kommit trea i Melodifestivalen året innan och bjöd på en glad uppvisning, allt i syfte att marknadsföra den show man efter en framgångsrik turné runt Sverige nu skulle sälja in till Norge. Birgitte Einarsen var en annan glad kandidat vars "Good Evening Europe" var en kärleksfull hyllning till ESC och dess klischéer, som ett slags norsk prototyp till "Love Love Peace Peace".

Stjärnan som skulle matchas fram var Alfie - Alf Gunnar Nilsen - med ett förflutet i norska Popstars där bandet Cape skapats. Där fick man bara sjunga det som lades framför en på bordet, berättade han i en intervju där han gladdes åt att nu få skriva sina egna låtar. "One" hyllades i pressen före finalen.

Men när rösterna räknats hade en annan ung man slagit knock på publiken: 24-årige Jostein Hasselgård från Fredrikstad drog förbi hela konkurrensen på ett sätt få hade förutspått. Själv var han bara med för att se och lära hur ett stort evenemang går till.

Efter den norska finalen drog tidningarna ned förväntningarna rejält och menade att "I'm Not Afraid To Move On" var långt ifrån stark nog att göra väl ifrån sig. Just ingen pratade om Norge utom Lena Philipsson (Sverige 2004) som i Inför Eurovision Song Contest på SVT utsåg Norge till personlig favorit. I den finlandssvenska motsvarigheten plockade även skådespelerskan Stina Liman ut Jostein Hasselgård som en mycket tänkbar vinnare.

Någonstans på vägen blev Norge ändå en snackis och under veckan i Riga började allt fler viska om goda chanser. Åtminstone fram till den repetition då någon ljudtekniker startade fel version av den norska ljudbakgrunden (hur det gick till förklarades aldrig riktigt) och arma Jostein sjöng riktigt illa och trevande i sin jakt på rätt tonart. Snart nog var ordningen återställd och tonerna landade där de skulle.

I finalen gick det utmärkt och Norge fick sin bästa placering sedan 1996. Trots det blev låten bara en halvdan framgång på de norska hitlistorna och Jostein själv var föga intresserad av att bli popstjärna. Han studerade harmonier och jazz och har fortsatt göra musik, om än i mindre sammanhang, inte minst med vokalgruppen Pust.


Jostein Hasselgård / I'm Not Afraid To Move On (Norge 2003)
4:e plats av 26 bidrag i Riga

10 april 2021

Through My Window / Estland 2006

Estland hade tappat bettet och hade floppat tre år i rad. Varför gick det plötsligt så illa? Vad gjorde man för fel och kunde man på något sätt rätta till det hela? Senast man fått en bra placering - på hemmabanan i Tallinn 2002 - hade man använt sig av en svensk artist? Var det hemligheten?

Två av landets ledande låtskrivarteam hade åtminstone dragit den slutsatsen och hyrt in sångerskor som utmärkt sig i den svenska tv-serien Fame Factory. Priit Pajusaar (1996, 1999, 2004) hyrde in Carola Szücs medan Pearu Paulus (2000, 2002) bad vinnaren Sandra Oxenryd att sjunga hans låt.

Estlands varma blick mot Sverige var inte någon ny idé. De drygt 150 år då Estland lydde under den svenska kronan kallas i den estniska historieskrivningen för "den gyllene svenska tiden". 

Att tänka svenskt var ändå inte den enda möjligheten. Efter att ha kommit på fjärde plats i Stockholm 2000 hade Ines avvecklat samarbetet med Pearu Paulus, uppfunnit sig själv på nytt och blivit landets hetaste popstjärna. Nu ställde hon upp på nytt med den egenhändigt skrivna "Iseendale" ("För din egen skull") - med en distinkt doft av Coldplay i arrangemanget - och blev genast skyhög favorit att vinna.

Att låta esterna själva välja vinnare med sina telefoner hade inte funkat så bra som man hoppats de två senaste åren och istället hade man återinfört en jury bestående av internationella experter. De såg också ut att välja Ines ända fram till Kobi Oshrat från Israel gav "Iseendale" två poäng och Sandra Oxenryd en tolva. 

Åtskilliga hakor tappades när den blonda svenskan vann och reaktionerna i pressrummet var långt ifrån särskilt hjärtliga. Året efter var telefonröstningen tillbaka igen.

”Through My Window” var byggd på i princip ett enda riff, oblygt plockat rakt ifrån Abbas ”Does Your Mother Know”. Annars var den en logisk fortsättning på Estlands bidrag från 2000 och 2002, men tiden hade gått vidare och formulan började kännas rätt ospännande.

Sandra Oxenryd gjorde ingenting fel och jobbade hårt men till skillnad från Sahlene lyckades hon aldrig övertyga den estniska publiken om att hon var en av dem. Trots ett solitt och energiskt framträdande i Aten blev det ännu en estnisk flopp i semifinalen och nu började hemmapubliken misströsta på allvar.

Sandra Oxenryd lyckades aldrig etablera sig som soloartist, varken i Estland eller i Sverige. Inte heller i Polen - 2008 ställde hon upp även i den polska finalen. Hon har ändå hållits kvar i branschen där hon spelat musikal och körat bakom andra artister.

Estland hade inte tappat tron på Sverige helt och valde 2019 att för tredje gången skicka en svensk artist som representant till ESC.


Sandra Oxenryd / Through My Window (Estland 2006)
18:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

9 april 2021

Wat een geluk / Nederländerna 1960

Av de fyra första upplagorna av ESC hade Nederländerna vunnit två. Det hade gjort tävlingen omåttligt populär mellan väderkvarnarna men den nederländska tv:n var inte särdeles sugen på att arrangera en ny upplaga av den internationella finalen. BBC - som gärna ville visa sitt kunnande för världen - fick gärna ta över.

Delta ville man för allt i världen göra och i den nationella finalen deltog åtta bidrag som vart och ett framfördes av två olika artister. När juryn valt den vinnande låten röstade de en gång till om vilken av de två artisterna som skulle skickas till London. Rudi Carrell slog ut Annie Palmen och fick sitt riktigt stora genombrott.

Rudolf Wijbrand Kesselaar hade sjungit inför publik redan som ung: hans far och farfar var båda verksamma inom showbiz och bägge använde artistnamnet Carrell som nu fick gå i arv till junior. Okänd var Rudi Carrell inte - han hade haft en egen tv-show redan året innan - men "Wat een geluk" ("Vilken tur") blev en riktig landsplåga och plötsligt var Rudi överallt.

I London kom han näst sist men som en historisk prototyp av Jahn Teigen i Paris 1978 skrattade Rudi Carrell glatt åt misslyckandet och etablerade sig som en ständigt leende entertainer. 

Rättvisa skipades några år senare då även Annie Palmen fick sin chans att misslyckas i ESC. Det skulle ta ända fram till 1969 innan Nederländerna fick en framskjuten placering på nytt.

Med åren lyckades Rudi Carrell även etablera sig i Västtyskland där han blev ett tungt namn inom tv-världen och vars olika program hjälpt till att lansera en mängd nya ansikten. 1974 flyttade Carrell till Syke utanför Bremen där han bodde kvar fram till sin död 2006.

I hans födelsestad Alkmaar finns sedan 2007 en byst av Rudi Carrell, en av alla tiders största namn inom nederländsk underhållning.


Rudi Carrell / Wat een geluk (Nederländerna 1960)
12:e plats av 13 bidrag i London

8 april 2021

Be My Valentine / Ukraina 2009

Det hade gått alldeles utmärkt för Ukraina som på riktigt etablerat sig som en tungviktare i ESC. Man hade vunnit 2004 och kommit tvåa två år i rad, något bara Frankrike, Israel, Storbritannien och Tyskland gjort tidigare.

Inte nog med att man hade traditioner att leva upp till - finalen 2009 skulle avgöras i grannlandet Ryssland som man hade alltmer komplicerade relationer till. Det skulle helt klart vara önskvärt att göra väl ifrån sig i Moskva. 

Via en nationell final gav de ukrainska tittarna sitt förtroende till Svitlana Serhiivna Loboda, en erfaren 26-åring från huvudstaden Kiev. Hon hade studerat musik sedan ung ålder och var utbildad i såväl komponerande som dirigerande, och spelade både piano och trummor. I offentligheten har hon oftast skrivit sitt namn Svetlana.

Hon hade varit medlem av den storsäljande gruppen VIA Gra - utanför den forna Sovjetunionen lanserade som Nu Virgos - men startade snart en framgångsrik solokarriär med flera stora hits och spektakulära musikvideor på meritlistan.

Hon hade själv skrivit "Be My Valentine" (som inför Moskva fick undertiteln "Anti-Crisis Girl"), som fick en snygg video där man mestadels klippt ihop bitar från de tidigare videor Svetlana spelat in.

Scenshowen var påkostad och hejdundrande: Svetlana och hennes tre dansande gladiatorer befann sig i en stor metallkonstruktion som sångerskan omväxlande kallade "helveteshjul" och "ett slags lyckohjul". Gladiatorerna slängde och kastade med stjärna som bestämt sig för att göra ett intryck.

Att den egna sånginsatsen inte stod i fokus märktes tydligt på en repetition då Svetlana Loboda tappade sin mikrofons sändardosa utan att det hördes någon större skillnad. En del pressmedlemmar drog genast slutsatsen att den ukrainska divan egentligen inte kunde sjunga, men det bekom henne inte desto mer. Där hade hon inget mer att bevisa för sina fans.

I rösträkningen klickade det inte riktigt som det gjort för Ukraina de senaste åren och en tolfteplats kändes plötsligt lite blek i jämförelse. Sångerskan skakade av sig all eventuell besvikelse och har fortsatt gå från klarhet till klarhet i en mycket framgångsrik karriär, numer oftast enbart under sitt efternamn Loboda (som uttalas "Labada").

Helveteshjulet tog hon med sig hem till Kiev efter finalen. Hon menade att det skulle vara synd om det inte användes till något. Enligt en intervju står det numer i hennes pappas garage där husdjuren leker på det.



Svetlana Loboda / Be My Valentine (Ukraina 2009)
12:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

6 april 2021

Euphoria / Sverige 2012

Trots att den nya Melodifestivalen med semifinaler och landsomfattande turné var en succé med höga tittarsiffror hade den inte gett Sverige de goda resultat publiken väntade sig. Efter Martin Stenmarcks misslyckande i Kiev 2005 vände trenden permanent nedåt och 2010 i Oslo åkte Anna Bergendahl ut redan i semifinalen.

Så kunde man inte ha det. Nu gällde det att ta tillbaka kommandot och visa vart skåpet ska stå. Få de svenska fingrarna tillbaka på pulsen. Eric Saades tredjeplats i Düsseldorf var ett bevis på att man var på rätt väg men det man suktade efter var en seger.

Låten som skulle bärga segern var "Amazing" med Danny Saucedo. Den verkade ha allt som krävdes. Danny hade testat två av de andra låtarna som senare valdes ut men tyckte inte att de kändes rätt.

Den ena av Dannys ratade låtar gavs till musikalartisten David Lindgren medan den andra, "Euphoria" gavs till Loreen som till en början var måttligt intresserad.

Lorine Zineb Noka Talhaoui från Västerås hade en hel del saker på meritlistan. Hon hade tävlat i Idol, jobbat som tv-producent och fått en hit i melodifestivalen 2011 trots att "My Heart Is Refusing Me" åkte ut i Andra Chansen. 

I sin självbiografi berättar Christer Björkman hur Loreen tog den ganska raka och enkla låt som "Euphoria" var från början och gjorde den till något helt eget och svårtillgängligt, och hur producenten Peter Boström sedan i samarbete med artisten fick försöka förvandla den tillbaka till en hitlåt igen.

När Christer Björkman såg Loreen uppträda tillsammans med dansaren Ausben Jordan i den första semifinalen i Växjö insåg han att det här var vinnaren. Lika säker är han på att Danny skulle ha vunnit i Baku om inte Loreen kommit i vägen.

Den frispråkiga Loreen gjorde EBU nervösa då hon besökte människorättsorganisationer i Baku och uttalade sig om värdlandets politiska klimat, men det alla visste från första stund var att Sverige skulle vinna. Inte ens då Loreen råkade sätta en konstgjord snöflinga i halsen under den repetition då jurygrupperna röstade var det något tvivel om hur det skulle gå.

Sverige slog inte Alexander Rybaks poängrekord från 2009 men fick hela arton tolvpoängare och pulvriserade motståndet. "Euphoria" blev en makalös framgång och ett av de kommersiellt mest framgångsrika ESC-bidragen någonsin. Jag skulle gärna skriva "det mest framgångsrika" men hur kunde man räkna ut det? Hur vet man när någon har slagit "Volare"?

Loreens ovilja att vara en popstjärna i mängden gjorde hennes dessvärre till ett one-hit-wonder efter tävlingen. Idag är "Euphoria" till hälften en makalös megahit av ett format man skulle önska att ESC kunde producera oftare, till hälften ett stort och jobbigt monument man måste förhålla sig till - ett mål som är nästan omöjligt att nå men som kommande vinnare på något sätt förväntas sträva efter. Precis som den världskarriär Abba fick efter att ha vunnit med "Waterloo"


Loreen / Euphoria (Sverige 2012)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

5 april 2021

C'est le dernier qui a parlé qui a raison / Frankrike 1991

Efter den stora framgången med att skicka zouk till Zagreb var det inget svårt val för Marie-France Brière på Antenne 2 att fortsätta utforska Frankrikes minoriteter och ge dem en plats i eurovisionens strålkastarljus. Målet var att modernisera den här gamla tävlingen och - naturligtvis - att ta Frankrikes första seger sedan 1977.

Amina Annabi var glödhet och ett riktigt scoop för fransk tv. 29-åringen från Cartago i Tunisien hade skapat sig ett namn i Paris musikkretsar i många år, främst inom rap och hiphop men också inom den nya smältdegel som ofta något förminskande kallades world music. 

Aminas debutalbum "Yalil" släpptes i över tjugo länder och fick stor uppmärksamhet, inte minst då det stormade in på Billboards lista för världsmusik där det som bäst nådde en femteplats. 1991 tilldelades hon det prestigefyllda Piaf-priset och deltog i en manifestation ordnad av Peter Gabriel i samband med Gulfkriget.

"C'est le dernier qui a parlé qui a raison" ("Den som talat sist har rätt") var skriven av Amina i samarbete med Wasis Diop, en musiker med rötterna i Senegal och som också medverkade på scenen i Rom.

Att ställa upp med en artist från arabvärlden var inte okontroversiellt i Gulfkrigets skugga. När Israel gav sin tolva till Frankrike var det ett förlösande ögonblick och de båda ländernas artister kramades inför pressens smattrande kameror.

Mindre varm blev stämningen då värdlandet Italien som sista röstande land gett sin tolva till Amina som plötsligt delade förstaplatsen med svenska Carola. Efter en stund av den totala förvirring som enbart italienska artister som leker programledare kan framkalla åberopade EBU:s röstkontrollant Frank Naef en relativt ny regel där man skiljer två vinnare åt genom att räkna antalet fullpoängare.

Sverige och Frankrike hade fått fyra fullpoängare var medan Sverige hade fler tiopoängare och segern gick Amina förbi. Den franska delegationen hävdade att de aldrig hört talas om någon sådan regel och i stundens hetta anklagade Amina svenskarna något osnyggt för att ha fuskat till sig segern.

Singeln - på skiva kortades titeln ner till "Le dernier qui a parlé" - sålde rätt bra och blev en större hit än den svenska vinnarlåten. Amina gav ut ett hyllat album till men tog sedan en längre paus i karriären.

1999 var Amina tillbaka i hetluften med ett nytt album. Samma år var hon en hårsmån ifrån att göra comeback i ESC som representant för Bosnien-Hercegovina tillsammans med Dino Merlin men då sade hennes franska skivbolag nej. 

Vid sidan av musiken har Amina även skådespelat och gjort en betydande antal filmroller genom åren.

Aminas hemland Tunisien skulle ha deltagit i ESC 1977 - när startordningen lottades fick de startnummer fyra mellan Nederländerna och Österrike - men drog sig ur av okänd anledning innan de valt bidrag. Läs mer om saken här


Amina / C'est le dernier qui a parlé qui a raison (Frankrike 1991)
2:a plats av 22 bidrag i Rom

4 april 2021

Ljubav je svuda / Serbien 2013

Det hade verkligen inte gått dåligt för Serbien i ESC. Man hade vunnit på första försöket, varit i final alla år utom ett och parkerat i topp tio hälften av gångerna man deltagit. Men man hade också hattat hit och dit och valt sina bidrag på nya sätt nästan varje gång och förvirrat den egna publiken lite grann.

Det bästa alternativet vore nog att återinföra en stor nationell final där tittarna fick sista ordet vem som skulle representera landet i Malmö. Beosong 2013 ordnades två kvällar i rad: först spelades femton hoppfulla kandidater upp varav fem röstades vidare till den andra kvällens superfinal. 

Man kan notera att en del kända namn rök ut redan i semifinalen och den slutliga vinnaren var riktig färskvara: en trio sammansatt speciellt för sammanhanget av tre solosångerskor som inte riktigt hittat sin plats i musikvärlden.

Moje 3 bestod av Mirna Radulović, Nevena Božović och Sara Jovanović som alla tre tävlat i serbiska The Voice och kommit etta, tvåa och trea i tävlingen. Nevena Božović hade dessutom kommit trea i Junior Eurovision 2007.

"Ljubav je svuda" ("Kärleken finns överallt") hade dessutom väletablerade låtskrivare bakom sig: Saša Milošević Mare hade skrivit Serbiens vinnarlåt 2007. Det här kunde väl inte bli annat än succé?

Det kunde det dessvärre. I Malmö fick trion aldrig ordning på sin låt som bara lät mer och mer gapig. Tittarna lät sig inte imponeras och i likhet med alla andra länder som tidigare varit delar av Jugoslavien åkte Serbien ut i semifinalen.

Snopet och pinsamt tyckte man på RTS i Belgrad och bestämde sig raskt för att ta en liten paus och stå över ESC 2014 i Köpenhamn. Moje 3 satte också raskt punkt för samarbetet och gick vidare till solokarriärer istället. Nevena Božović skulle representera Serbien på nytt 2019.


Moje 3 / Ljubav je svuda (Serbien 2013)
11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

3 april 2021

Io così non ci sto / Schweiz 1983

Hur många riktiga rockstjärnor finns det i Schweiz? Ni är ursäktade om ni inte kommer på någon längre lista. Schweizarna har exporterat så mycket annat - ost, klockor, choklad - att energin inte riktigt räckte till att bli något starkt fäste för elgitarrer eller tungt gung.

Ett band som ändå lyckades göra ett avtryck var Trampolin som spelat tillsammans under olika namn sedan 1972. Från början sjöng man på schweizertyska men skivbolaget CBS trodde på dem och ville testa en internationell lansering.

Man spelade in två album på engelska där flera av låtarna var skrivna av gitarristen Remo Kessler, ofta i samarbete med bandets producent Tommy Gonzenbach. 1981 gick "Gonna Make It Alright" upp i topp på den schweiziska hitlistan. Trots att det var Trampolins största hit blev det bara en singel till och medlemmarna gick skilda vägar.

Remo Kessler och Tommy Gozenbach fortsatte att skriva låtar ihop 1983 vann man den schweiziska melodifestivalen med "Io così non ci sto" ("Så här vill jag inte ha det") med text av Nella Martinetti.

Mariella Farré (egentligen Gabriella Filomeno) hade italienskt påbrå men var uppvuxen i Schaffhausen, Schweiz nordligaste stad. Hon hade sjungit i en mängd talangjakter, släppt en singel eller två och kommit sist i den nationella finalen 1981. Nu gick det betydligt bättre.

När den svenska pressen fick förhandstitta på bidrag inför München ansågs Schweiz låt vara en av de som kunde hota Carola, något som känns underligt i efterhand. "Io così non ci sto" är ingen dålig låt men de olika delarna hänger inte riktigt ihop. Bitvis känns den också lite väl krävande för Mariellas röst och SVT:s kommentator Ulf Elfving kallade den "en känslosam standardschlager".

Juryns reaktion var ljummen och för första gången sedan 1974 hamnade Schweiz utanför de tio främsta. Jag undrar hur det skulle gått om Mariella fått tävla med sin singel "Magica Notte" från samma år istället?

Misslyckandet i München påverkade inte de inblandades karriärer desto mer. Remo Kessler blev värvad som gitarrist i Gianna Nanninis band och förblir en eftertraktad musiker än idag. Nella Martinetti skulle återkomma till ESC och vinna hela tävlingen 1988.

Mariella representerade Schweiz på nytt 1985 och satsade sedan på Italodisco i låtarna "Dancing In The Moonlight" och "Love Me Or Leave Me". När popkarriären planade ut satsade hon på dans och grundade egen dansskola som hon driver än idag. 2011 skickade hon in "One Of A Kind" till den schweiziska finalen utan att bli utvald.


Mariella Farré / Io così non ci sto (Schweiz 1983)
15:e plats av 20 bidrag i München

22 mars 2021

Dan ljubezni / Jugoslavien 1975

För en gångs skull hade Jugoslavien ganska höga förväntningar inför ESC. Den nationella finalen i Opatija hade vunnits av ett bidrag på slovenska - ett språk som skiljer sig en hel del från vad majoriteten talade - och hade ändå blivit en stor framgång i hela landet.

Om vinnarlåten var tillräckligt stark för att bryta ned språkbarriären på hemmaplan var den kanske tillräckligt övertygande också för att övertyga hela Europa? 

Ett litet problem var förstås att den vinnande gruppen Pepel in kri ("Aska och blod") var lite onödigt stor och hade hela tolv medlemmar - dubbelt fler än vad som var tillåtet vid ESC. Tack vare sponsorer fick hela gänget hänga med till Stockholm även om halva landslaget fick sitta vid sidan av scenen och tittar på.

Då reglerna tillät deltagarna att fritt välja sångspråk sjöng man "Dan ljubezni" ("En dag av kärlek") på engelska under den generalrepetition jurygrupperna lyssnade på men sjöng på slovenska i direktsändning. I tävlingen kallade man sig Ashes and Blood, kanske för att underlätta för de andra ländernas kommentatorer.

Än en en gång blev poängutdelningen snål och reaktionen hemma i Jugoslavien var bestört. Vad var poängen med att delta i en tävling där man aldrig hade en ärlig chans att hävda sig? När det blev flopp även året efter hoppade JRT av tävlingen och stannade hemma i flera år.

"Dan ljubezni" släpptes ändå på skiva i ett par länder och Pepel in kri skulle bli ett långlivat fenomen även om gruppens sammansättning aldrig var särskilt stabil och medlemmar kom och gick som det passade dem.

När ESC avgjordes i Zagreb 1990 kom italienske Toto Cutugno till start utan en egen kör. Han hyrde in delar av Pepel in kri - de flesta i hans kör hade varit med på scenen också i Stockholm femton år tidigare - och nu blev det seger.

Det var fjärde och - skulle det visa sig - sista gången Jugoslavien tävlade med ett bidrag på slovenska. TV Ljubljana fick allt svårare att hävda sig i de jugoslaviska finalerna, där taktikröstning skulle bli alltmer vanligt under 1980-talet. Det skulle ta ändå till 1993 och Sloveniens debut som självständigt land innan sång på slovenska hördes på nytt i Eurovision Song Contest.


Ashes and Blood / Dan ljubezni (Jugoslavien 1975)
Delad 13:e plats av 19 bidrag i Stockholm

21 mars 2021

Without You / Nederländerna 2004

Intresset för ESC hade gått genom taket i Nederländerna efter att man skakat liv i sin nationella final på allvar och fått sin bästa placering på över tjugo år 1998. Alla var nöjda och glada men den internationella framgången lyckades man inte upprepa.

Placeringarna sjönk år för år och 2001 föll man under relegeringslinjen och fick stå över ett år. I Riga 2003 trodde man att man hittat rätt men fick ännu ett blygsamt resultat.

För att hålla publiken på humör gjorde man som så många andra länder och anordnade semifinaler. Den genomgående standarden var inte direkt överväldigande men tittarna verkade nöjda och den slutliga vinnaren slog an väl på den nationella hitlistan.

Paul de Corte och Fabrizio Pennisi hade båda varit med i det kortlivade pojkbandet All Of Us och hade bildat duo enkom för den nationella finalens skull. Gruppnamnet Re-Union var passande då de återförenats för den goda sakens skull.

"Without You" lät som en blandning av gamla lågmälda skivfavoriter. Med viss hjälp av att få sjunga sist i semifinalen gled man vidare till final istället för flera större förhandstips som floppade.

Inför finalen släppte skivbolaget - som gav ut både Nederländernas och Belgiens bidrag - en ganska kaxig pressrelease om hur bra de båda låtarna skulle klara sig i tävlingen. Skrattar bäst som skrattar sist, kan man kanske säga. Europa höll hårt i poängen och båda låtarna hamnade bland de fem sista.

Re-Union släppte en singel till och gick sedan skilda vägar på nytt. Om Nederländerna tyckte att det gått ruttet i Istanbul var det inget mot vad som komma skulle och det skulle ta nio år innan landet tog sig till final på nytt.


Re-Union / Without You (Nederländerna 2004)
20:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

15 mars 2021

When The Music Dies / Azerbajdzjan 2012

Det var ett ganska bra startfält Europa hade bullat upp med inför 2012. Många intressanta låtar, en spännande mångfald av artister och en hel del underhållande och spektakulära scenframträdanden. Och trots det talade nästan ingen om musiken. I Baku handlade allting om politik.

Det oljerika men auktoritära Azerbajdzjan hade pumpat in osannolika mängder pengar i sitt värdskap och hade på rekordfart byggt en helt ny arena i skuggan av den jättelika flaggstång som fram till 2011 varit världens högsta.

Flera bostadshus utrymdes och demolerades för att ge plats åt den nya arenan och organisationer som redan tidigare kritiserat Azerbajdzjan för bristande mänskliga rättigheter fick ännu mer att rapportera om. EBU:s ledning borde verkligen haft anledning att skruva på sig.

Själv var jag i Baku som Svenska Yles reporter och fick prata politik flera gånger om dagen i min övervakade mobiltelefon. Samtliga ackrediterade journalister fick lokala SIM-kort av telekombolaget Azercell som frikostigt lämnade ut information till landets säkerhetspolis. Den som försökte ringa med andra abonnemang drabbades av störningar.

Den splitternya arenan visade sig vara ett riktigt fuskbygge som mer eller mindre föll i bitar inför våra ögon. I kommentatorernas korridor många trappor upp under taket slutade toaletterna att fungera alltmer under repetitionstiden. Enligt den tyska byggfirmans hemsida var arenan ännu under uppförande och inte godkänd för användande då finalen hölls.

Hemmalagets bidrag var i vanlig ordning skrivet av svenskar och framfördes av Sabina Babyeva utrustad med en högteknologisk klänning dränkt i uppseendeväckande projicerade mönster. 

Ingen stor förhandsfavorit men på finaldagen hade en kaxig taxichaufför sagt till en journalistkollega att Azerbajdzjan skulle vinna på nytt. Det hade presidenten lovat att ordna med sin stora plånbok, "precis som året innan".

Till all lycka räckte inte budget till mer än en fjärdeplats. Året efter skulle litauiska och svenska tidningar tillsammans kunna belägga att Azerbajdzjan varje år satsade stora pengar på att svänga små länders telefonomröstningar i ESC.

Dagarna i Baku var intressanta på många sätt men all politik var utmattande. Inför finalen skrev jag en krönika jag ännu är väldigt nöjd med om varför vi behöver vår europeiska schlagerfestival och varför den inte får kapas av politiska intressen. Varför min bild är upp och ned i artikeln förblir ett av livets stora mysterier.


Sabina Babyeva / When The Music Dies (Azerbajdzjan 2012)
4:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

14 mars 2021

Non andare più lontano / Italien 1967

För första gången valde Rai att inte skicka en låt från Sanremo som bidrag till ESC. Istället valde man ut Claudio Villa (Italien 1962) som representant - möjligen för att han i januari vunnit den populära och evighetslånga festivalen Scala reale, men också för att han var ett känt och uppskattat namn.

Varför man nobbade Sanremo är lite oklart. I många år fanns en regel som förbjöd att ESC-bidragen framfördes offentligt eller gavs ut på skiva före ett visst på förhand bestämt datum. Infördes den regeln 1967 så satte den förstås käppar i hjulen för Sanremo-låtarna som släpptes så snabbt som möjligt efter festivalen medan de hängde kvar i publikens minne.

"Non andare più lontano" var en sång till en naiv älskade som tror alla om gott och att världen är en vänlig plats. Claudio Villa framförde den med pondus och känsla och fick stort utrymme för att visa upp sin tenorstämma.

Juryn i Wien gick sannerligen inte i spinn över de italienska tonerna och endast fyra ledamöter gav poäng till Claudio Villa som fick ännu en blygsamt placering. Idag är sången tämligen bortglömd och långt ifrån något av sångarens stora örhängen.

Claudio Villa - vars officiella namn var Claudio Pica - fortsatte att sjunga, skriva låtar och skådespela fram till sin alltför tidiga död. Den 7 februari 1987 avled sångaren till följd av en hjärtattack och nyheten om hans död avslöjades i direktsändning av det årets Sanremofestival som avgjordes samma kväll.


Claudio Villa / Non andare più lontano (Italien 1967)
11:e plats av 17 bidrag i Wien

13 mars 2021

Falling Stars / Moldavien 2016

Trots Sovjetunionens mycket ambitiösa rymdprogram verkar ingen person med rötterna i Moldavien någonsin ha skickats ut i omloppsbana. Den närmaste kopplingen mellan rymdresor och den lilla sovjetrepubliken var att Jurij Gagarin - den första människan i rymden - älskade moldaviska viner och gärna talade sig varm för dessa.

Moldaviens första kosmonaut skickades istället ut i schlagerrymden i sällskap av Lidia Isac som en del av landets bidrag till Eurovision Song Contest i Globen 2016.

23-åriga Lidia Isac var född i St Petersburg av moldaviska föräldrar och hade hunnit med både det ena och det andra. Hon hade sjungit i en mängd internationella finaler och hade haft flera låtar med i de inhemska finalerna tidigare. Redan hennes lärare hade noterat hennes uttrycksfulla röst och kallade henne "lilla Édith Piaf" efter att hon framfört några av den legendariska sångerskans låtar vid en skolkonsert.

"Falling Stars" var en högst slätstruken schlager inköpt från det svenska restlagret och trots stabil sång och den dansande kosmonauten blev framgången långt ifrån astronomisk. För tredje året i rad missade Moldavien finalen.

Lidia Isac hängde inte läpp utan drog istället till Frankrike där hon ställde upp i den sjätte säsongen av The Voice där hon blev utvald av stjärnan Florent Pagny och hängde med fram till duellerna. Senare samma år ställde hon upp på nytt i The Voice - nu i Rumänien - och hängde med något lite längre den här gången.


Lidia Isac / Falling Stars (Moldavien 2016)
17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

8 mars 2021

Wolves of the Sea / Lettland 2008

För andra året i rad hade Lettland fått ett antal låtar inskickade till sin nationella final som från början skrivits för och ratats av den svenska melodifestivalen. LTV tackade och tog emot och hoppades kanske att sporra sina egna låtskrivare att anstränga sig lite mer.

"Här mellan himmel och jord" var egentligen skriven för humorgruppen Drängarna som haft en stor hit med "Vill du bli min fru" några år tidigare. För Lettlands räkning skrevs texten om och handlade nu istället om pirater och de svenska upphovsmännen tänkte sig ett kul nummer med självdistans och glimt i ögat.

Istället plockade LTV ihop Pirates of the Sea - ett gäng glada teaterpirater som tog sitt värv på stort allvar. Kärnan i truppen bestod av tv-mannen Jānis Vaišļa, dansaren Aleksandra Kurusova och så Robert Meloni som redan tjänat Lettland väl som tenor i jeans och hög hatt i Helsingfors året innan.

I SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" skrattade panelen rått och drog fram motorsågarna. Lena Philipsson artikulerade sin kritik bäst av alla och menade att det här var vuxna människor utan trovärdighet som klätt ut sig i maskeradkostymer för barn. 

Man enades om att det skulle vara oändligt pinsamt om Sverige skulle få stryk av en låt som ratats till Melodifestivalen - inte minst just den här låten - men att den risken var i det närmaste obefintlig.

"Spotta inte i soppan - du kan bli tvungen att äta den" var ett talesätt min farmor ibland använde sig av och vars innebörd illustrerades tydligt i Belgrad där den röstade allmänheten tyckte att Charlotte Perrelli kanske blev lite för kall i rutan och istället lät sig charmas av de lettiska piraterna som placerade sig ett par rejäla pinnhål ovanför Sverige. Man hoppas att letterna gladde sig medan de kunde. Det skulle ta sju år innan man tog sig till final nästa gång.

Piraterna hade bara samlats för den här enda låtens skull och skingrades för vinden efter Belgrad. Låten visade sig få ett längre liv och spelades året efter in på nytt av de skotska hårdrockarna Alestorm.


Pirates of the Sea / Wolves of the Sea (Lettland 2008)
12:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

7 mars 2021

Show Me Your Love / Ukraina 2006

En rätt skakig debut. En överlägsen seger. En slät figur på hemmaplan. Vad tänkte Ukraina vara för ett land inom ESC? Helt klart hade man det som krävdes av en framgångsrik deltagare men hade man rätt fokus? Den frågan kändes rätt så relevant ännu efter den ukrainska finalen inför Aten 2006.

Vinnarlåten "I Am Your Queen" var inte direkt dålig, snarare ett stycke jämntjock elektropop som mest bara pågick under tre rätt händelselösa minuter utan dramatisk båge eller klimax. Sångerskan Tina Karol sjöng bra och brände iväg en hög ton i slutet men slutresultatet var mest ljummet.

Det verkar som att fler tyckte samma sak och snart nog erbjöd sig DJ Pasha - en av de två programledarna vid ESC i Kiev 2005 - att hotta upp låten inför den internationella finalen. Och det med besked.

När förhandsvideon kablades ut till deltagarländerna hade man renoverat hela låtbygget: man hade sparat själva melodin men skrivit ett nytt, luftigt arrangemang med gitarr och dragspel och kastat den gamla texten i papperskorgen. 

"Show Me Your Love" kändes betydligt mer attraktiv, nästan som en helt ny låt. I Aten visade man sig ha ytterligare en växel att lägga in: nu bjöd man på ett fartfyllt shownummer med hopprep, folkdans och tamburiner. Mer eller mindre uträknade Ukraina rusade uppför vadslagningslistorna och plötsligt viskades det om möjliga vinstchanser.

I slutändan hade man aldrig häng på den verkliga toppen men nu kändes det ändå som att Ukraina hade hittat sig självt. Glatt, snyggt, proffsigt och överraskande skulle visa sig vara landets linje som oftast.

Framgången satte också bra fart på Tina Karols karriär och 2019 listades hon som en av landets hundra mest inflytelserika personer. Två år tidigare tilldelades hon den finaste utmärkelse en artist kan få i Ukraina. 

Hon kommer från en judisk släkt - hennes egentliga namn är Tetjana Liberman - men säger sig inte identifiera sig med någon specifik religion. 2013 blev hon änka då hennes producent och make Eugeny Ogir avled i cancer, endast 32 år gammal.



Tina Karol / Show Me Your Love (Ukraina 2006)
7:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

2 mars 2021

Anouschka / Västtyskland 1967

För andra året i rad valde Västtyskland sitt bidrag internt, utan någon tv-sänd uttagning. Fast om man vill kan man se det som att vinnaren Inge Brück kvalificerat sig genom en ovanligt hård utmaning: vid den internationella schlagerfestivalen i Rio de Janeiro 1966 hade hon vunnit första pris med "Frag den Wind".

Idag är Rio-festivalen underligt bortglömd men var under många år ett viktigt och uppmärksammat evenemang där artister utsattes för ett riktigt eldprov av en krävande publik som inte var rädd för att visa sitt missnöje. Att lyckas där sågs som ofta som något slags kvalitetsgaranti.

Nog för att Inge Brück bevisat sig redan tidigare. Hon upptäcktes som 21-åring av låtskrivaren Horst  Jankowski (Västtyskland 1968) och fick skivkontrakt och hade snart flera hitlåtar under bältet. När hon tävlade i Wien hade hon redan varit ett etablerat namn i tio år.

"Kleine Anouschka" ("Lilla Anouschka") var skriven av Hans Blum, väletablerad låtskrivare och orkesterledare som även dirigerade för Västtyskland i Wien. Hans första försök i ESC hade slutat med en sistaplats men 1966 hade Hans Blum skrivit stora hits för bland andra Graham Bonney och Wenche Myhre och fick förnyat förtroende. 

Före finalen kortades titeln ner en smula och låten heter bara "Anouschka" såväl i programmet som på skivutgåvorna. Av någon anledning hade man dragit ned låtens tempo jämfört med den rätt snärtiga skivversionen och i Wien låter det hela onödigt fyrkantigt, som musik att marschera till.

För Inge Brück var det nog nesligt att få en blygsam placering efter framgången i Rio men sångerskan hade redan börjat tappa intresset för schlagersång och ville hellre skådespela. 1970 spelade hon huvudrollen i "Miss Molly Mill", om den ständigt arbetssökande kvinnan som knäcker extra som privatdetektiv och alltid hamnar i kniviga situationer. Som mest följde tjugo miljoner tyskar serien.

I början av 1970-talet vände Inge Brück sin tidigare karriär ryggen och började framträda med enbart religiösa sånger. Idag lever hon ett tillbakadraget liv långt från rampljuset och är förhållandevis bortglömd av den stora publiken.

Hans Blum skulle allt som allt delta i ESC fyra gånger utan att någonsin nå den framgång han skulle förtjänat.



Inge Brück / Anouschka (Västtyskland 1967)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Wien

28 februari 2021

Nije ljubav stvar / Serbien 2012

Efter andraplatsen med "Lane moje" 2004 hade Željko Joksimović karriär fullständigt exploderat med åtskilliga hits, storsäljande album och konserter. Han hade även skrivit låtar till andra (Bosnien-Hercegovina 2006), komponerat musik för filmer och tv-serier och byggt sig en egen musikstudio.

2008 gav han sig in på ännu ett nytt område då han var programledare för hela Eurovision Song Contest tillsammans med Jovana Janković som han fyra år senare gifte sig med. Han visade sig kapabel även att leda ett internationellt tv-program även om det inte var helt okontroversiellt att en av deltagarna (han hade skrivit värdlandets bidrag) även var värd för tävlingen.

Två år senare gav Željko Joksimović en enorm konsert inför 40.000 åskådare i Sarajevo och hans skivor sålde i astronomiska summor. Vad ska man hitta på i karriären när man redan nått alla mål?

Željko Joksimović tog ett steg tillbaka, kunde man säga. När RTS frågade om han ville representera dem i Baku med en egen låt tackade han ja. Säkert skulle det se bra ut på meritlistan om han kom tillbaka och vann den tävling som satte riktig fart på hans popularitet? Den rädsla RTS tycks ha haft för att vinna året innan verkade ha försvunnit på vägen.

"Nije ljubav stvar" ("Kärleken är inte en sak") var ännu en smäktande och stämningsfull ballad i samma stil som hans största hits. Begripligt, bekant och lättfångat.

Tyvärr skulle något nytt och utmanande och experimentellt i form av svenska Loreen ställa sig i vägen för vinnarambitionerna. I Baku pulvriserade "Euphoria" motståndet och Serbien parkerade på en bronsplats efter ett gäng babusjkor från Udmurtien. 

Möjligen var det stjärnstatusen som talade, men Željko Joksimović var inte det minsta nöjd med att bli trea. ESC-fansen började uttrycka en mättnad på att se honom i tävlingen och hemma i Serbien anklagades han för att ha plankat en Coldplay-låt. Nu bestämde sig stjärnan för att kliva av tåget och vara färdig med ESC.

Helt färdig var han kanske inte och när Montenegro bad vänligt skrev han en låt till dem 2015.


Željko Joksimović / Nije ljubav stvar (Serbien 2012)
3:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

26 februari 2021

I'm Still Alive / Slovakien 2011

Människor har alltid fascinerats av tvillingar men det vimlar inte direkt av tvillingpar i ESC-historien. Alice & Ellen Kessler hade tävlat för Västtyskland 1959, Sophie & Magaly för Luxemburg 1980 - i övrigt var det tunt.

Välsjungande tvillingar är ändå en fungerande visuell gimmick och när tittarna tilldelats makten var allt som kunde få ens bidrag att stanna i minnet välkommet. Särskilt för ett land som Slovakien, som verkligen inte uppvisat någon vidare form i sina resultat. Trots att man hotat att hoppa av tävlingen på grund av svaga finanser valde tv:n i Bratislava ut systrarna i TWiiNS utan nationell final.

Daniela och Veronika Nízlová hade börjat sjunga professionellt redan som 14-åringar under artistnamnet Tweens. När de båda blev äldre och lämnade tonåren bakom sig fick det gamla namnet stryka på foten. Deras skivor sålde guld och platina och systrarna fick även prova på musikalroller i såväl Prag som Bratislava. 2008 tävlade de i ESC som körsångerskor för det måttligt framgångsrika tjeckiska bidraget.

"I'm Still Alive" - skriven av tösernas amerikanska producent Bryan Todd - var ett prydligt stycke radiovänlig pop. Trevligt men i relativ avsaknad av någon sort klimax framåt slutet. Den typen av låt har blivit vanligare i ESC med åren - radiostationerna gillar låtar de kan tona upp och ned utan att man missar något - men tittarna skulle nog ha velat ha något mer dynamiskt.

Dessutom hade Slovakien maximal otur då de i samma semifinal mötte Jedward - ett annat tvillingpar som dessutom maxat tvillingestetiken så långt det i princip gick. TWiiNS blev fullständigt överkörda i den duellen och missade finalen, även om de fick fler poäng än slovakerna vant sig vid.

TWiiNS fortsatte karriären några år till med rätt moderat framgång - "One Night Stand" med rapparen Flo Rida tog sig in på listorna i Polen 2013 - och verkar idag ha lämnat den gemensamma karriären bakom sig. 


TWiiNS / I'm Still Alive (Slovakien 2011)
13:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf 

24 februari 2021

Blue And Red / Slovenien 2016

Slovenien hade tagit sig till final två år i rad och till och med hört till förhandsfavoriterna i Wien 2015. Det var kanske dags att lugna ned sig lite och ta en lite lägre profil ett tag?

Vinnaren av EMA 2016 var en trevlig och välputsad liten sak men en doft av countrymusik i arrangemanget. "Blue And Red" var ett typiskt välartat bidrag av den sort som låter bra så länge som det pågår utan att sedan lämna några större spår i minnet. Oförargligt och lättglömt.

Sångerskan Manuella Brečko var ändå en rutinerad 27-åring som kunde spela flera instrument och som dessutom var utbildad ljudtekniker. Hon hade sjungit i tv redan som tonåring och var en av kandidaterna som tävlade om att få representera Slovenien vid ESC i Baku 2012.

ManuElla, som hon kallade sig på scenen, hade själv varit med och skrivit tävlingslåten. Den var inte utan framgång på de lokala hitlistorna men hade högst väntat ingen chans vid semifinalen i Stockholm.

Värdstaden verkar ändå ha gjort ett intryck och några månader senare flyttade sångerskan dit för att fortsätta karriären därifrån, nu under det modifierade artistnamnet Manu.

2018 ställde hon upp på nytt i EMA med en betydligt starkare låt men blev utslagen redan i semifinalen.

Manu hade planerat att släppa sitt första album under 2020 men coronaåret visade sig vara en svår tid för artister. Ingen av de två singlar som släpptes fick någon större uppmärksamhet hemma i Slovenien.


ManuElla / Blue And Red (Slovenien 2016)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm