28 februari 2021

Nije ljubav stvar / Serbien 2012

Efter andraplatsen med "Lane moje" 2004 hade Željko Joksimović karriär fullständigt exploderat med åtskilliga hits, storsäljande album och konserter. Han hade även skrivit låtar till andra (Bosnien-Hercegovina 2006), komponerat musik för filmer och tv-serier och byggt sig en egen musikstudio.

2008 gav han sig in på ännu ett nytt område då han var programledare för hela Eurovision Song Contest tillsammans med Jovana Janković som han fyra år senare gifte sig med. Han visade sig kapabel även att leda ett internationellt tv-program även om det inte var helt okontroversiellt att en av deltagarna (han hade skrivit värdlandets bidrag) även var värd för tävlingen.

Två år senare gav Željko Joksimović en enorm konsert inför 40.000 åskådare i Sarajevo och hans skivor sålde i astronomiska summor. Vad ska man hitta på i karriären när man redan nått alla mål?

Željko Joksimović tog ett steg tillbaka, kunde man säga. När RTS frågade om han ville representera dem i Baku med en egen låt tackade han ja. Säkert skulle det se bra ut på meritlistan om han kom tillbaka och vann den tävling som satte riktig fart på hans popularitet? Den rädsla RTS tycks ha haft för att vinna året innan verkade ha försvunnit på vägen.

"Nije ljubav stvar" ("Kärleken är inte en sak") var ännu en smäktande och stämningsfull ballad i samma stil som hans största hits. Begripligt, bekant och lättfångat.

Tyvärr skulle något nytt och utmanande och experimentellt i form av svenska Loreen ställa sig i vägen för vinnarambitionerna. I Baku pulvriserade "Euphoria" motståndet och Serbien parkerade på en bronsplats efter ett gäng babusjkor från Udmurtien. 

Möjligen var det stjärnstatusen som talade, men Željko Joksimović var inte det minsta nöjd med att bli trea. ESC-fansen började uttrycka en mättnad på att se honom i tävlingen och hemma i Serbien anklagades han för att ha plankat en Coldplay-låt. Nu bestämde sig stjärnan för att kliva av tåget och vara färdig med ESC.

Helt färdig var han kanske inte och när Montenegro bad vänligt skrev han en låt till dem 2015.


Željko Joksimović / Nije ljubav stvar (Serbien 2012)
3:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

26 februari 2021

I'm Still Alive / Slovakien 2011

Människor har alltid fascinerats av tvillingar men det vimlar inte direkt av tvillingpar i ESC-historien. Alice & Ellen Kessler hade tävlat för Västtyskland 1959, Sophie & Magaly för Luxemburg 1980 - i övrigt var det tunt.

Välsjungande tvillingar är ändå en fungerande visuell gimmick och när tittarna tilldelats makten var allt som kunde få ens bidrag att stanna i minnet välkommet. Särskilt för ett land som Slovakien, som verkligen inte uppvisat någon vidare form i sina resultat. Trots att man hotat att hoppa av tävlingen på grund av svaga finanser valde tv:n i Bratislava ut systrarna i TWiiNS utan nationell final.

Daniela och Veronika Nízlová hade börjat sjunga professionellt redan som 14-åringar under artistnamnet Tweens. När de båda blev äldre och lämnade tonåren bakom sig fick det gamla namnet stryka på foten. Deras skivor sålde guld och platina och systrarna fick även prova på musikalroller i såväl Prag som Bratislava. 2008 tävlade de i ESC som körsångerskor för det måttligt framgångsrika tjeckiska bidraget.

"I'm Still Alive" - skriven av tösernas amerikanska producent Bryan Todd - var ett prydligt stycke radiovänlig pop. Trevligt men i relativ avsaknad av någon sort klimax framåt slutet. Den typen av låt har blivit vanligare i ESC med åren - radiostationerna gillar låtar de kan tona upp och ned utan att man missar något - men tittarna skulle nog ha velat ha något mer dynamiskt.

Dessutom hade Slovakien maximal otur då de i samma semifinal mötte Jedward - ett annat tvillingpar som dessutom maxat tvillingestetiken så långt det i princip gick. TWiiNS blev fullständigt överkörda i den duellen och missade finalen, även om de fick fler poäng än slovakerna vant sig vid.

TWiiNS fortsatte karriären några år till med rätt moderat framgång - "One Night Stand" med rapparen Flo Rida tog sig in på listorna i Polen 2013 - och verkar idag ha lämnat den gemensamma karriären bakom sig. 


TWiiNS / I'm Still Alive (Slovakien 2011)
13:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf 

24 februari 2021

Blue And Red / Slovenien 2016

Slovenien hade tagit sig till final två år i rad och till och med hört till förhandsfavoriterna i Wien 2015. Det var kanske dags att lugna ned sig lite och ta en lite lägre profil ett tag?

Vinnaren av EMA 2016 var en trevlig och välputsad liten sak men en doft av countrymusik i arrangemanget. "Blue And Red" var ett typiskt välartat bidrag av den sort som låter bra så länge som det pågår utan att sedan lämna några större spår i minnet. Oförargligt och lättglömt.

Sångerskan Manuella Brečko var ändå en rutinerad 27-åring som kunde spela flera instrument och som dessutom var utbildad ljudtekniker. Hon hade sjungit i tv redan som tonåring och var en av kandidaterna som tävlade om att få representera Slovenien vid ESC i Baku 2012.

ManuElla, som hon kallade sig på scenen, hade själv varit med och skrivit tävlingslåten. Den var inte utan framgång på de lokala hitlistorna men hade högst väntat ingen chans vid semifinalen i Stockholm.

Värdstaden verkar ändå ha gjort ett intryck och några månader senare flyttade sångerskan dit för att fortsätta karriären därifrån, nu under det modifierade artistnamnet Manu.

2018 ställde hon upp på nytt i EMA med en betydligt starkare låt men blev utslagen redan i semifinalen.

Manu hade planerat att släppa sitt första album under 2020 men coronaåret visade sig vara en svår tid för artister. Ingen av de två singlar som släpptes fick någon större uppmärksamhet hemma i Slovenien.


ManuElla / Blue And Red (Slovenien 2016)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

22 februari 2021

Addio... addio... / Italien 1962

Sanremofestivalen hörde till världens i särklass mest inflytelserika musiktävlingar och italiensk tv - som inte brydde sig sådär alldeles förfärligt mycket om den europeiska varianten som EBU anordnade - skickade i vanlig ordning vinnaren från Sanremo till ESC.

1962 gjorde man ändå ett litet avsteg från formulan. Varje bidrag framfördes av två olika artister för att understryka att det var låtarna som tävlade och inget annat - samma formula användes i många länders nationella finaler inför ESC. När Domenico Modugno (1958, 1959) nu vann för tredje gången skickade man istället den vinnande låtens andra artist.

Inte för att Claudio Villa var något andrahandsval. Han var en uppskattad och väletablerad 36-åring som redan vunnit Sanremo 1957, då Nunzio Gallo skickats till ESC istället.

I Luxemburg bjöd Claudio Villa på dramatik och passion men i vanlig ordning lät sig inte juryn imponeras och små tre poäng blev italienarnas slutfacit.

På hemmaplan fick Domenico Modugno den större hiten men överskuggades av årets sensation. Den unge charmknutten Tony Renis hade kommit på fjärde plats i Sanremo men hans låt "Quando quando quando" blev en enorm framgång över hela världen och är en av alla tiders mest kända italienska låtar.

Man kan undra om juryn i Luxemburg hade gillat "Quando..." bättre eller om den skulle ha blivit ännu ett i raden av obegripligt bortdömda italienska bidrag?

Claudio Villas framgång skulle hålla i sig och fem år senare skulle han få en ny chans att representera sitt land i ESC. Också den bortvalde Domenico Modugno skulle få åka till Luxemburg för Rais räkning några år senare men då blev det mest kaos.


Claudio Villa / Addio... addio... (Italien 1962)
9:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

20 februari 2021

Et Cetera / Irland 2009

Luften gick ur den irländska ekonomin som en ballong när marknaderna kraschade och den största finanskrisen på många decennier var ett faktum. RTÉ fick stramt i kassan men lovade ändå tidigt att landet skulle delta vid ESC i Moskva.

Någon nationell final hade man däremot inte råd med. Istället gick det rykten om att RTÉ försökte övertyga ingen mindre än Johnny Logan att ställa upp som artist för tredje gången och göra sin plikt mot fäderneslandet. Logan hade uttryckt gillande för tanken tidigare år men av de eventuella planerna blev det inget.

Till slut bestämde man sig för en kompromiss: man ordnade en liten nationell final inom ramen för långköraren The Late Late Show. Vem som helst fick skicka in bidrag - man behövde inte vara irländare för att få vara med - och sex bidrag plockades ut av över trehundra inskickade.

Ett av bidragen - skrivet av Lauris Reiniks (Lettland 2003) - visade sig redan ha blivit utvalt för att delta i den lettiska finalen. Kristīna Zaharova nobbade hemlandet och satsade på Irland och blev tvåa till slut.

Vann gjorde istället 22-åriga Sinéad Mulvey som försökt få representera Irland redan fyra år tidigare. Nu hade hon parats ihop med tjejbandet Black Daisy som redan spelat in ett par singlar. RTÉ tyckte det var för mycket med fyra bakgrundsmusikanter och bad bandet att sparka sin sångerska före tävlingen.

"Et Cetera" var ett ganska rivigt stycke pop av en sort som varit hårdvaluta några år tidigare med artister som Avril Lavigne och Kelly Clarkson. Två av låtskrivarna - Christina Schilling och Jonas Gladnikoff - hade redan kommit tvåa i den danska finalen några veckor tidigare med en låt framförd av Hera Björk.

RTÉ lät Sinéad och Black Daisy spela in en kul förhandsvideo med bra energi men i Moskva lät hela paketet ganska tunt. Irländarna klagade över att bildproducenten fick deras nummer att se fult ut i rutan men det största problemet var helt klart artisternas brist på tyngd. När alla tio kuvert sprättats hade Irland missat finalen för andra året i rad.

Sinéad Mulvey släppte inga fler låtar efteråt och tog istället anställning som flygvärdinna på Aer Lingus. Vad Black Daisy sa till sin sparkade sångerska efter den uteblivna framgången förtäljer inte historien.

Hårdast av alla jobbade ändå den tidigare vinnaren Linda Martin som först satt med i juryn som valde ut de sex låtarna till den nationella finalen, sedan var en del av en trehövdad panel som tyckte till om låtarna i samma final för att sedan även var en del av Irlands jury vid den internationella tävlingen.


Sinéad Mulvey & Black Daisy / Et Cetera (Irland 2009)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

18 februari 2021

Long Live Love / Storbritannien 1974

Olivia Newton-John hade börjat sjunga redan som mycket ung hemma i Australien. När hon vann en resa till London i en talangtävling ville hon egentligen inte åka men hejades på av sin mamma som insåg att chanserna att bli något stort var betydligt större i Europa.

Mamma hade alldeles rätt och 1971 fick Olivia sina första stora hits i Storbritannien och USA. Den amerikanska karriären rann snabbt ut i sanden men britterna gillade sin nya stjärna och flera av hennes låtar slog. 1974 frågade BBC om hon ville representera dem i Eurovision Song Contest.

Som vanligt valdes sex låtar ut för den nationella finalen och tittarna fick välja vinnaren genom att skicka in vykort. Likaledes i vanlig ordning hade den utvalda kvinnliga artisten i princip ingenting att säga till om och som många före henne stod Olivia där med en låt hon själv avskydde.

"Long Live Love" var en riktigt fyrkantig låt med en mässande refräng och en högtravande text som hyllade Frälsningsarmén. Nog för att Olivia hade en snäll image men så präktig hade hon knappast lust att vara i offentligheten.

Naturligtvis hörde Storbritannien till favoriterna - det gjorde man varje år oavsett låt - men det blev "bara" en fjärdeplats, vilket var svagt med brittiska mått mätt. Terry Wogan, som ännu "bara" var kommentator i radio, var säker på att Olivias karriär nu var över.

Det var den inte. En av låtarna Olivia spelade in till sin LP - "I Honestly Love You" - skulle sparka nytt liv i hennes amerikanska karriär och ett år senare flyttade hon till USA i jakt på bättre möjligheter.

Om Olivia hade sitt på det torra redan innan skulle huvudrollen i "Grease" 1978 göra henne till en global superstjärna med en imponerande samling hits på meritlistan. När man idag sammanfattar hennes långa karriär nämns "Long Live Love" sällan som mer än en parentes och sannolikt är Olivia Newton-John väldigt nöjd med att ha det så.


Olivia Newton-John / Long Live Love (Storbritannien 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag i Brighton

16 februari 2021

Frère Jacques / Luxemburg 1977

Att påstå att det hördes mycket disco i Eurovision Song Contest under den senare halvan av 1970-talet är faktiskt att ta i. Disco var en stil där rytmen var kraftigt underordnad melodin och där det viktiga var att ge publiken något den kunde dansa till och fly vardagen med hjälp av.

Discon var lyxig och sensuell och utlevande och anspelade inte sällan på sex. Ska man vara riktigt petnoga tävlade aldrig något renodlat discobidrag i tävlingen, däremot många poplåtar som svept in sig i discons attribut som funkiga gitarrer och svepande stråkar. Det närmaste vi kommer äkta vara är måhända Luxemburg 1977.

Lite oväntat tillhörde upphovsmännen knappast discogenerationen själva. Pierre Cour hade skrivit texten till "Tom Pillibi" som vann ESC redan 1960 medan Guy Béart var en väletablerad artist och låtskrivare som även producerade låtar åt andra.

1975 hade han producerat två lätt kontroversiella singlar - "Je m'aime" och "Voici la scie" - för sin unga flickvän Anne-Marie Besse. Den första handlade om att tillfredsställa sig själv och den andra om hur lite idiotiska poplåtar har att säga, och båda fick en viss framgång kommersiellt.

När RTL valde ut "Frère Jacques" som sitt bidrag till London 1977 var Anne-Marie B (som hon hette i offentligheten) inte något okänt namn och hennes deltagande fick stort utrymme i tidningarna.

"Frère Jacques" var en rytmisk låt designad mer för ett dansgolv än för radiostationerna, baserad på den klassiska barnvisan om klosterbrodern som försover sig. I den här texten är det dock andra saker än morgonmässan som kallar: Anne-Maries kurvor har vuxit vilt och nu vill diverse manspersoner slingra sig runt hennes unga kvinnokropp trots att det enda hon drömmer om är att få sätta tänderna i en munk.

Slutklämmen är minst sagt rakt på sak - réveille-toi et viens dormir avec moi betyder i princip "vakna, och kom och ligg med mig". Anne-Marie B sjöng tidstypiskt stönande och backades upp av fyra anslående körsångerskor i smoking. Hela Eurovisionen flämtade till.

Jurygrupperna i Finland och Spanien tyckte det hela lät spännande och fräscht och smällde till med höga poäng medan nästan alla andra gav noll poäng. "Frère Jacques" kom trea från slutet men blev rätt framgångsrik ändå på den franska marknaden.

För den som är petnoga med detaljer är det värt att notera att det faktiskt finns två snarlika men inte identiska inspelningar av låten: dels den som används i förhandsvisningen och på singelutgåvan, dels den här med snäppet mer instrumentering och ett annat sångpålägg.

Hur som helst blev det Anne-Maries sista singel. Hon var kanske ingen stor sångerska och när förhållandet med Guy Béart tog slut satsade hon istället på en karriär som skådespelare, oftast som Anne-Marie Joubert efter att hon gift sig med skådisen och författaren Sylvain Joubert.

I sammanhanget nämner jag gärna att Guy Béarts dotter Emmanuelle Béart även hon är en framgångsrik skådis, som även hon fick ta ton i den fantastiska "8 kvinnor" av François Ozon.

Vill man läsa mer om disco och Eurovision Song Contest kan man kolla in exempelvis Västtyskland 1977 och Luxemburg 1978.


Anne-Marie B / Frère Jacques (Luxemburg 1977)
16:e plats av 18 bidrag i London

15 februari 2021

Einmal sehen wir uns wieder / Västtyskland 1961

Lale Andersen var verkligen ingen tonåring då hon äntrade scenen i Cannes för att representera Västtyskland. Fem dagar efter finalen firade sångerskan sin 56:e födelsedag och hon har gått till historien som den tidigast födda artist som deltagit i ESC. 

Under den större delen av tävlingens historia var hon dessutom den äldsta artist som någonsin deltagit.

Hon gav ett avslappnat och säkert intryck och sjöng en av refrängerna på franska, som en hyllning till värdlandet. Lale Andersen hade ett dramatiskt liv bakom sig och att tävla i en schlagertävling var knappast särskilt omtumlande i jämförelse med vad hon upplevt.

Hon hade gift sig redan som mycket ung men lämnade man och barn för att dra till Berlin och studera skådespeleri. Hon hittade sig en plats på kabarettscenen och hade under många år ett mycket nära förhållande till den judiske kompositören Rolf Liebermann.

Strax före krigsutbrottet spelade hon in sången hon för alltid skulle förknippas med. "Lili Marleen" var en sång om soldaten som längtade hem till sin älskade och under andra världskriget skulle den fånga stämningen på båda sidor av konflikten. I Storbritannien sålde skivan så mycket att Lale Andersen förärades en guldskiva.

Hemma i Tyskland hatades däremot skivan av nazisternas propagandaministerium och när de upptäckte Andersens täta vänskap med kända judiska personer belades hon med arbetsförbud. Lale Andersen drabbades av en djup depression och försökte enligt flera källor ta sitt eget liv.

Hon räddades av en felaktig nyhet: BBC meddelade att sångerskan arresterats och skickats till ett koncentrationsläger. Reaktionen blev kraftig från den tyska publiken och man tvingades låta Andersen uppträda på nytt för att bevisa att hon levde. Däremot fick hon inte sjunga "Lili Marleen" vid sina konserter.

Efter ett tag drog sig Lale Andersen på nytt undan från scenen - till nazistledningens glädje - och var tyst under flera år efter krigsslutet. 1949 gifte hon sig på nytt med låtskrivaren Artur Beul som skrev henne en ny repertoar. Hon skrev själv flera av sina nya texter och 1952 fick hon en skivframgång med "Die blaue Nacht am Hafen". Publiken hade väntat på henne och hon hade åter stor framgång även om hitsinglarna förblev få.

"Einmal sehen wir uns wieder" blev en hyfsat stor hit i Västtyskland där pressen fann den lite väl gammaldags. I Sverige blev den en enorm framgång då Thory Bernhards spelade in den på svenska. "En gång ska vi åter mötas" blev det årets näst mest sålda skiva på den svenska marknaden.

1972 avled Lale Andersen till följd av levercancer, 67 år gammal. Hennes självbiografi "Der Himmel hat viele Farben" ("Himlen har många färger") släpptes kort tid före hennes död och toppade den tyska bästsäljarlistan.

Lale Andersen skulle hålla rekordet som den äldsta deltagaren i ESC fram till 2008 då Kroatiens 75 Cents tog över den titlen.


Lale Andersen / Einmal sehen wir uns wieder (Västtyskland 1961)
13:e plats av 16 bidrag i Cannes

14 februari 2021

Truth / Azerbajdzjan 2019

Efter att i flera år slirat allt längre bak i resultatet hade Azerbajdzjan slutligen stått på näsan i Lissabon och för första gången missat finalen. Så kunde man inte ha det. Nu var det dags att satsa igen. Dags att visa musklerna, på mer än ett sätt.

Internt valde man ut Çingiz Mustafayev, en 28-åring född av azerbajdzjanska föräldrar i Moskva. Han hade i över tio års tid försökt få snurr på en karriär i musikbranschen: han hade tävlat i Idol och synts i New Wave-festivalen där han sjungit duett med Polina Gagarina (Ryssland 2015). Han hade till och med gjort en vända i The Voice i Ukraina men de riktigt stora framgångarna uteblev.

Chingiz - som man stavade hans namn internationellt för att göra allas liv lite enklare - valdes knappast ut för sina framgångars skull. Troligare hade hans fysik och utseende mer med saken att göra.

Azerbajdzjan - verkligen inte något särskilt hbtiq-vänligt ställe - hade redan 2013 märkt att den här sångtävlingens fans till hög grad bestod av killar som gillar killar och att lite manlig fägring kan hjälpa till att marknadsföra bidraget. Nu pumpades det ut mängder av bilder på en tunt klädd Chingiz som glittrade med rådjursögonen och flexade sina muskler.

De svenska hovkompositörerna fick på båten och låten "Truth" var skriven av bulgaren Boris Milanov som klivit fram som tävlingens gigant de senaste åren. För ovanlighetens skull för Azerbajdzjan fick även artisten själv vara med och skapa sin låt.

I Tel Aviv hade Chingiz fått en högteknologisk inramning med robotar och lasereffekter men den bästa specialeffekten var nog ändå hans egen närvaro som höjde den rätt svala låten flera grader. 

Placeringen blev Azerbajdzjans bästa på många år men Chingiz hade siktat betydligt högre och spred bittra kommentarer omkring sig efter finalen. Bland annat sågade han vinnande Duncan Laurence och menade att han själv förtjänade mycket fler poäng.

På frågan vad han tyckte om hbtiq-publikens stöd svarade han att bilderna hela tiden varit avsedda för "normala" människor och att erfarenheten i Tel Aviv överraskat honom. Vill man vara förstående för ett ögonblick kan man förstås tänka att det är svårt att uttrycka sig nyanserat i ärendet när man kommer från ett land där diskrimineringen är fullständig och systematisk. 2020 utropade ILGA Azerbajdzjan till det allra sämsta landet i Europa för hbtiq-personer.

Intressant nog kan man notera en rad i låten Azerbajdzjan skulle representerats av vid ESC i Rotterdam 2020: "Cleopatra was a queen like me / straight or gay or in between". Låten var egentligen skriven för Senhit som ett potentiellt bidrag för San Marino och tydligen tyckte ingen att den meningen störde stämningen.

Helt tydligt går det bra att i internationella sammanhang uppvakta grupper man själv förtrycker på hemmaplan.


Chingiz / Truth (Azerbajdzjan 2019)
8:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

10 februari 2021

Čaroban / Serbien 2011

Det är osäkert hur gärna Goran Bregović skulle låta sig kallas Grand Old Man men det var han och att kalla in honom att skriva alla låtarna till den nationella finalen hade fungerat rätt bra 2010. Placeringen i Oslo hade blivit aningens modest men vinnaren blev framgångsrik därhemma.

Efter att ha stått värd för hela den internationella finalen 2008 kan man gissa att serbisk tv inte hade något emot att tävla med bidrag som fick stor uppmärksamhet, som hemmapubliken gillade och som på inget sätt riskerade att ge Serbien en ny vinst. 

Planen inför Düsseldorf var att upprepa planen med en ny veteran. Valet föll på Kornelije Kovač, även han en rocklegend som ledare för banbrytande Korni grupa. 1974 vann han och hans band den jugoslaviska ESC-uttagningen och det hade ingen annan representant från TV Belgrad gjort förut.

Kovač tackade ja men ville gärna dela rampljuset med sina två döttrar Aleksandra och Kristina som tillsammans varit popstjärnor i duon K2 på 1990-talet. Det bestämdes att de tre skulle skriva varsin låt och tävla mot varandra i den nationella finalen.

Det blev lillasyster Kristina - som tidigare deltagit i ESC som körsångerska bakom Baby Doll i Rom 1991 - som drog det längsta strået. Hennes energiska 60-talspastich "Čaroban" ("Magisk") drog på sig publikens gillande och vann en överlägsen seger. Den sprittande vokalisten Danica "Nina" Radojičić hade låtskrivaren upptäckt på YouTube.

Nina var ett helt nytt ansikte för de flesta. Hon hade studerat musik och dans och sjöng i ett band vid sidan av sina medicinska studier. För att sätta lite extra fart på framträdandet fick hon sällskap av tre vilt dansande körsångerskor varav två varit med tidigare: Saška Janković dansade med Milan Stanković året innan och Sanja Bogosavljević hade körat bakom vinnaren Marija Šerifović.

I Düsseldorf blev den serbiska smällkaramellen populär och omtalad, så pass att det ryktades att RTS bett sin sångerska hålla tillbaka i finalen för att inte riskera en skrällseger. Studerar man poängen ser man att det aldrig förelåg någon större risk men det kunde förklara hur den stensäkra Nina plötsligt svajade till när det verkligen gällde på lördag kväll.

Det album Nina lovats att få spela in på RTS eget skivbolag blev aldrig av och senare samma år flyttade sångerskan till Australien där hon slutförde sin utbildning. Idag är hon doktor i farmaceutisk vetenskap men sjunger ännu vid sidan av och ger ut musik när andas faller på.


Nina / Čaroban (Serbien 2011)
14:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

8 februari 2021

I'm Never Giving Up / Storbritannien 1983

Kritikerna var inte nådiga då Bucks Fizz vann i Dublin 1981. Det talades om billiga tricks och minsta gemensamma nämnare. För första gången visade det sig att jurysystemet kanske inte gynnade de bästa låtarna utan de som alla åtminstone kunde gilla lite grann.

Bucks Fizz led inte desto mer, de erövrade snabbt ett helt eget hörn av den brittiska popindustrin och hade stora framgångar de kommande åren. Men i den brittiska finalen syntes problemet desto tydligare och startfälten översvämmades av Bucks Fizz-kopior med klämmiga och oftast väldigt slätstrukna låtar.

Bardo hade varit ett försök att upprepa succén 1982 och när BBC nu skickade trion Sweet Dreams till München började många bedömare att skruva på sig. Inte för att bidraget var dåligt men var det inte under Storbritanniens värdighet att skicka samma sak tre år i rad...?

Sweet Dreams bestod av Carrie Gray, Helen Kray and Bobby McVay - om det var en slump att deras namn rimmar med varandra eller inte är oklart, men hur som helst skulle det vara lätt att skriva en limerick om gruppen. Bobby McVay hade kommit fyra i A Song For Europe året innan som del av bandet Lovin' Feeling.

"I'm Never Giving Up" hade tydligt rötterna i ett trallvänligt 1960-tal men hade fått ett fräckt tidstypiskt sound och i förhandsvideon åkte trion båt på det mest hiskeliga sätt, allt för att få paketet att kännas spännande och kittlande. I den officiella videon ägnade man sig åt boxning och workout, på scenen bjöd man på ett energiskt dansnummer fokuserat kring tre barstolar.

Trots alla ansträngningar - och det faktum att "I'm Never Giving Up" var en mycket starkare låt än "Making Your Mind Up" - lyfte aldrig Sweet Dreams, varken i omröstningen i München eller på den brittiska topplistan. 

För att lägga ESC bakom sig bytte man namn till bara Dreams men när uppföljarsingeln - ännu ett fullständigt skamlöst försök att låta exakt som Bucks Fizz hitlåtar - floppade gav man upp och trion splittrades.

Bobby McVay blev en känd och uppskattad radioröst som 2015 återvände till scenen som en del av The Fizz, den nya inkarnationen av Bucks Fizz, där han var medlem under tre års tid.

Carrie Gray - som gifte sig och bytte namn till Grant - blev ett känt ansikte som sånglärare på Fame Academy och har sedan synts i en mängd sammanhang. 2020 tilldelades hon en MBE-utmärkelse för sina insatser för musik och välgörenhet.

Vad som hände med Helen Kray är däremot höljt i dunkel. Hon är den enda av trions medlemmar som inte har en egen sida Wikipedia och sökningar på hennes namn ger inte mycket.

Carrie Gray förklarade många år senare Sweet Dreams brist på framgång med att den brittiska publiken för första gången på allvar övergav ESC, att det efter många år med stort intresse uppstod något slags backlash. Den skulle inte ge med sig i första taget och i BBC:s nationella finaler skulle de för ändamålet sammansatta grupperna fortsätta att sjunga sina för ändamålet skrivna låtar i flera år ännu.


Sweet Dreams / I'm Never Giving Up (Storbritannien 1983)
6:e plats av 20 bidrag i München

7 februari 2021

Viszlát nyár / Ungern 2018

Den ungerska uttagningen "A Dal" ("Sången") hade nästan helt från början lyckats dra till sig spännande och oväntade bidrag. Inte sällan hördes där musik som befann sig långt ifrån den breda publikens typiska uppfattning om hur ESC-bidrag skulle låta.

Allra längst bort från gamla tiders schlager landade man 2018, då vinnaren - framvald av folket - blev rockgruppen AWS. Oftast sorterade som metalcore eller post hardcore hörde man till det hårdaste som hörts i tävlingens historia.

Bandet odlade en särskild estetik i sin musikvideor och var socialt engagerade med en önskan att få publiken att tänka till. Texterna kunde lika gärna ta upp sociala eller ekonomiska frågor som att vara rent självbiografiska.

"Viszlát nyár" ("Farväl, sommar") hörde till de självbiografiska låtarna och handlade om sångaren Örs Siklósis far och hans död. I en intervju sa Örs Siklósi att döden inte borde vara tabu för oss och att när någon dör är det allas ansvar att föra den personens minne vidare utan att själv gräva ned sig i sorg.

I samband med finalen i Lissabon roade sig bandmedlemmarna med att ständigt ge nya svar på vad AWS stod för. En variant var "Alternative Wine Selection", en annan "Aron Went Shopping", medan det rätta svaret "Ants With Slippers" inte var mindre kryptiskt.

Att ta sig till final med en låt i en så annorlunda genre var något av en seger i sig och efter tävlingen sa Örs Siklósi att hela bandet blivit överraskade av den kärlek de fått från ESC-fansen. Enligt egen utsago hade ingen av bandmedlemmarna någonsin sett tävlingen innan de deltog.

Vid sidan av bandet började Örs Siklósi att spela in en soloskiva men diagnosticerades med leukemi i juni 2020. Hans plan var att gå ut och tala offentligt om sin sjukdom och släppa sin skiva under våren 2021 men hans tillstånd försämrades snabbt. Örs Siklósi avled den 5 februari 2021, endast 29 år gammal.


AWS / Viszlát nyár (Ungern 2018)

21:a plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

6 februari 2021

Vuggevise / Danmark 1962

Danmark hade lyckats rätt bra i Eurovision Song Contest, inte minst med tanke på att man låg i utkanten av kontinenten och i likhet med de andra nordiska länderna hade språket emot sig. 

I Luxemburg 1962 var det danska bidraget knappast något av dem som det viskades om i förhandstipsen. En söt och trevlig liten vaggsång, framförd med stil och kompetens av en duktig operasångerska som redan låtit tala om sig.

Ellen Winther var 28 år och var sedan fem år tillbaka anställd vid Det kongelige Teater i Köpenhamn. Hon var uppskattad och eftersökt och gjorde flera gästspel runt om i Danmark och i Europa, dessutom skulle hon genom hela karriären dyka upp i flera mer lättsamma sammanhang som långfilmer, tv-serier, operetter och i Dansk Melodi Grand Prix.

Hemma i Danmark var förväntningarna rejält nedskruvade då man visste att allting gått riktigt fel i den nationella finalen. Låten alla skulle ha önskat sig blev nämligen diskad minuterna före sändning.

"Jeg snakker med mig selv", framförd av 15-åriga Gitte Hænning var skyhög favorit att vinna men ansågs bryta mot reglerna då låtskrivaren Sejr Volmer-Sørensen visslat den för sig själv i Danmarks Radios matsal. Med ens ansågs den ha framförts offentligt och ströks ur startlistan och tittarna rasade.

Singeln blev en stor succé men Gitte fick vänta ändå till 1973 innan hon fick sjunga i ESC. Då hade Danmark hoppat av tävlingen och hon representerade Västtyskland istället.

Ellen Winther fick två poäng i Luxemburg och är betydligt mer känd för andra saker hon gjort i karriären. 1978 spelade hon en liten men minnesvärd roll i Matador, en av alla tiders mest älskade danska tv-serier, och utsågs 1983 till riddare av Dannebrogorden. Ellen Winther Lembourn avled 2011 i en ålder av 78 år.


Ellen Winther / Vuggevise (Danmark 1962)
Delad 10:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

4 februari 2021

You Got Style / Litauen 2001

Svenska tidningar var tämligen eniga inför finalen i Köpenhamn. Nu hade samtliga baltiska länder klappat ihop och tappat formen. Estland, Lettland och Litauen skulle alla hamna i botten, och de två föregående hade helt tappat den fina form de uppvisat tidigare.

Litauen hade väl aldrig riktigt hittat formen, får man väl i ärlighetens namn säga. Vid debuten blev det noll poäng och sista plats, sedan stod man över i flera år och gjorde sedan comeback med en fin men svår låt om en frysande sångtrast och fick en handfull ströpoäng och ännu en modest placering. Det fanns inga speciellt högt ställda förväntningar på Litauens tredje bidrag.

Precis som i Norges fall tror jag att man hade en potentiell framgång mitt under näsan om man hade skickat låten som kom på tredje plats i den nationella finalen. "Duok man" ("Ge mig") med B'Avarija kändes samtida och hade en bra, pumpande rytm. B'Avarija skulle istället vinna året efter för att sedan bryskt diskvalificeras.

Till Köpenhamn skickades istället Skamp, en internationell trio som plockat upp influenser både lite här och lite där. Vilius Alesius och Victor Diawara träffades då de båda var utbytesstudenter i Tyskland och insåg att de klickade musikaliskt.

Väl hemma i Vilnius igen träffade de tonåriga Erica Quinn Jennings, född i Dublin och uppväxt på Irland och i Tanzania innan hon kom till Litauen som 15-åring.

Trions första hit blev en version av George Gershwins "Summertime" där Victor Diawara bidrog med pratsång på franska. Hans pappa kom från Mali och i hemmet hade det talats litauiska och franska.

"You Got Style" var en spretig men tillbakalutad låt och en ovanlig art i ESC. Egentligen inte en dålig låt men lite loj och underligt förpackad. Varför körsångarna har clownperuker i olika färger förblir en gåta men det trillade ändå in förvånansvärt mycket poäng och trettondeplatsen skulle förbli Litauens bästa fram till LT United 2006: även då var Victor Diawara med på scenen.

Skamp har förblivit populära hemma och har utvecklats i sitt artisteri, något inte minst den här versionen av "You Got Style" från 2014 vittnar om. Hade trion visat upp samma energi i Köpenhamn hade det lätt blivit en plats bland de tio bästa.

Erica Jennings ställde upp på nytt i den litauiska finalen 2016 som soloartist och kom tvåa med "Leading Me Home"


Skamp / You Got Style (Litauen 2001)
13:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

2 februari 2021

À force de prier / Luxemburg 1963

Karriären kunde ha tagit slut innan den ens hade börjat. Mellan studierna i sång vid Atens konsevatorium sjöng unga Ioanna "Nana" Mouskouri jazz på olika klubbar i den grekiska huvudstaden. När hennes lärare fick nys om det förbjöd de henne från att skriva sina tentor och hon fick ingen examen.

Tur att Nana faktiskt hade talang för sång och klarade sig ändå. Hennes säregna röst har hon själv förklarat med att bara det ena av hennes stämband fungerar, något som skulle ge henne en originell och egen klang. 

Efter att ha gjort sig något av ett namn på hemmaplan flyttade Nana med sin familj till Paris 1960. Året därpå fick hon sin första stora hit med "Weiße Rosen aus Athen", och 1962 bjöd ingen mindre än Quincy Jones hennes till New York för att spela in en skiva på engelska.

Luxemburg - ett land med fingret på pulsen, med en av Europas mest framgångsrika radiostationer på sitt territorium - anade säkert potential och valde ut Nana att representera dem vid ESC i London. 

"À force de prier" ("Genom att be") hörde till favoriterna att vinna om man får tro de svenska tidningarna men landade på en modest åttondeplats. Uppgifterna går isär om hur populär låten faktiskt blev efteråt men den har inte blivit någon av Nanas riktiga evergreens. Hade det varit bortkastad möda att ställa upp i tävlingen?

Verkligen inte. Även om segern uteblev imponerade Nana på åtminstone två personer med avgörande betydelse för hennes karriär.

Yvonne Littlewood - BBC:s första kvinnliga tv-producent och ansvarig för ESC 1963 - blev tagen av Nanas speciella närvaro, utseende och röst. Några år senare erbjöd hon Nana en egen programserie på BBC: "Presenting... Nana Mouskouri" blev en långkörare och mycket uppskattad av tittarna.

Enligt legenden ska även låtskrivaren Michel Legrand fått upp ögonen för henne i samma veva. Han skrev "Les parapluies de Cherbourg" för henne och nu fick hon anses etablerad på allvar.

Idag är Nana Mouskouri en av alla tiders bäst säljande artister. Hon har spelat in över tvåhundra album på minst tolv olika språk och sannolikt vet ingen hur många skivor hon sålt totalt. 

2010 bestämde sig Nana för att avbryta sin pensionering och återvända till scenen för att dra positiv uppmärksamhet (och pengar) till sitt hemland Grekland som drabbats oerhört hårt av finanskrisen.


Nana Mouskouri / À force de prier (Luxemburg 1963)
8:e plats av 16 bidrag i London

31 januari 2021

La teva decisió (Get A Life) / Andorra 2009

När semifinalen infördes hade Andorra hoppat på tåget och Monaco hade gjort comeback. Några år senare gjorde San Marino debut och det hade talats i flera år om att Liechtensteins nystartade tv-bolag ville gå med i EBU för att kunna vara med i melodifestivalen. Det såg ut att våras för de små länderna.

Med åren hade det ändå visat sig svårt för de små att hävda sig. Monaco och San Marino hoppade av igen och Andorra hade inte lyckats ta sig till final en enda gång. Mitt i finanskrisen tvingades de flesta tv-bolag se över sina utgifter. Var det faktiskt värt att delta i en dyr schlagerfestival där man aldrig lyckades imponera på någon?

Andorras tv RTVA bestämde sig för att försöka en gång till och anordnade en nationell final med namnet "Passaport a Moscou". Tre bidrag valdes ut - framförda av Susanne Georgi, Mar Capdevilla och Lluís Cartes - och bedömdes sedan av en expertjury samt av tittarna som fick rösta med SMS. En av de ursprungligen utvalda låtarna diskades efter att artisten skickat en nästan identisk låt till den spanska uttagningen samma år.

Segraren Susanne Georgi var egentligen en popstjärna från Danmark. Tillsammans med sin syster Pernille hade hon bildat duon "SuPer Sisters" 1989 och skulle ha deltagit i Dansk Melodi Grand Prix 1991 med "Med eksprestog til Kina". Susanne var bara 15 - för ung enligt EBU:s regler - och petades.

Några år senare döpte systrarna om sig till Me&My och slog sig 1995 in på listorna över hela Europa med "Dub-I-Dub". Samma år flyttade hon till Andorra där hon slog sig ned och lärde sig katalanska.

Inför Moskva bytte man sångspråket i refrängen till engelska och tappade en hel del av låtens profil på vägen. Än en gång blev det tvärstopp i semifinalen och nu tappade RTVA sugen och drog sig ur tävlingen.

Däremot verkar inte Andorra ha satt någon slutlig punkt för sitt tävlande. RTVA har flera gånger öppnat upp för att en comeback är möjlig bara finansieringen kan lösas. Inte minst har Susanne Georgi flera gånger kampanjat för att föra mikrostaten tillbaka till ESC.

Om det går så hoppas man att Andorra lyckas förbättra sin statistik en aning. Idag är man tillsammans med Slovakien det enda deltagarland som aldrig lyckats kvalificera sig i en semifinal och är det enda deltagarlandet genom historien som aldrig varit med i en final.


Susanne Georgi / La teva decisió (Get A Life) (Andorra 2009)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

29 januari 2021

Ovo je Balkan / Serbien 2010

Goran Bregović från Sarajevo hade en karriär helt utan motstycke. Först hade han varit den musikaliska drivkraften i Bijelo dugme, ett band som blandade hårdrock med balkansk folkmusik och som idag ses som en av Jugoslaviens allra viktigaste och mest inflytelserika grupper.

När rockbandet kommit till vägs ände skrev Bregović musiken till Emir Kusturicas film "Zigenarnas tid". Filmen fick ett enormt internationellt genomslag och blev de bådas stora genombrott och språngbrädan till en mängd nya och spännande projekt.

När serbisk tv 2010 bad Goran Bregović att skriva deras bidrag till ESC hade han redan gjort det mesta och jobbat med de flesta. Kanske en schlagerfestival kändes som en utmaning för den gamle rockaren? Hans nya grupp "Wedding And Funeral Orchestra" hade dessutom bjudit på pausunderhållning vid ESC i Belgrad 2008 och det hade möjligen gett mersmak.

Han skrev inte bara en utan tre låtar till en nationell final och fick själv handplocka de artister han ville skriva för. Allra tre låtarna gick i hans nu välbekanta stil och framfördes av Emina Jahović, Milan Stanković samt Oliver Katić i duett med Jelena Marković.

Personligen hade jag kanske valt den förtjusande Emina - som fått sitt stora genombrott i den bosniska finalen 2002 med en låt av Dino Merlin - men Milan Stanković hade starkt publikstöd efter att ha gjort ett stort intryck i en tv-sänd talangjakt några år tidigare. 

"Ovo je Balkan" ("Det här är Balkan") var en energisk kärleksförklaring till huvudstaden Belgrad som jämförs med en flicka vars bröst är dödliga vapen och som kysser som om hon inte hade någon skam i kroppen. 

Milan Stanković fick stor uppmärksamhet för sitt utseende och berättade gärna i intervjuer hur han satte minst två timmar om dagen på att få håret att ligga rätt. 

Kompositören drog lite för snabba slutsatser och sa i en intervju att han var glad att Serbien nu skulle representeras av en homosexuell artist och att det var bra för landets image. Milan Stanković - som var i ett förhållande med en känd sångerska - lär ha varit måttligt road men visste nog bättre än att göra sig osams med sin låtskrivare.

I Oslo bjöd serberna på en glad svängom men hamnade på en rätt ljummen placering helt i mitten av resultatet. Milan Stanković förblev länge en rätt anonym artist i det serbiska musiklivet men fick en nytändning 2017 då han samarbetade med Jala Brat (Bosnien-Hercegovina 2016) på singeln "Ego"

Sedan dess har han radat upp en hel rad framgångsrika låtar och nominerades 2019 för "bästa moderna dansmusik" och "bästa musikvideo" vid den serbiska Music Awards Ceremony-galan för "Trans". Då var den blonderade frisyren historia sedan länge.


Milan Stanković / Ovo je Balkan (Serbien 2010)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

27 januari 2021

X My Heart / Azerbajdzjan 2018

Azerbajdzjan hade glidit allt längre bak i resultaten sedan andraplatsen i Malmö 2013. Möjligen beroende på att EBU om än motvilligt lovat att utreda och bestraffa eventuellt röstfusk, något det auktoritära oljelandet ofta anklagats för.

Trots de vikande resultaten fortsatte man att öppna plånboken och köpa in låtar från sina hovleverantörer - grekiske Dimitris Kontopoulos och svenska Sandra Bjurman - samt hyra in koreografer, dansare och bakgrundssångare från andra länder. Det azerbajdzjanska deltagandet hade verkligen inte som främsta uppgift att visa upp något lokalt kunnande.

Till Lissabon valde man ändå ut en spännande och annorlunda artist. Aysel Məmmədova - officiellt känd under sitt artistnamn Aisel - var låtskrivare, pianist och sångerska av framför allt jazz. Hon hade ett eget sound och en spännande, närvarande röst. Hon föddes i Baku 1989 och hade redan ett CV långt som den transsibiriska järnvägen.

Allt spännande och intressant som Aisel stod för som artist kastades raskt ut genom fönstret och hon sattes att sjunga en typisk liten poplåt - skriven och producerad av Bjurman och Kontopoulos - som visade absolut noll och inget av hennes egen stil eller personlighet.

Inte nog med att Aisel trycktes in i ett popsound som inte var hennes så skapade man dessutom ett intensivt och totalt överkoreograferat nummer där hon och fyra dansare mest stressar hit och dit över scenen i tre minuter.

Aisel hanterade situationen kompetent men kändes inte särskilt hemma i skådespelet. Kanske drog hon till och med en suck av lättnad då Azerbajdzjan för första gången missade finalen och hon slapp göra om alltihop en gång till.

Efter Lissabon släppte Aisel "More Emotion", en tre minuter lång poplåt på engelska som hon skrivit själv. Var det låten hon skulle velat sjunga i Lissabon? Den skulle knappast heller ha vält Europa över ända men hade nog varit en mer representation av vem hon egentligen är som artist.

Aisel har fortsatt att spela in jazzinfluerade poplåtar på engelska och deltog 2019 i New Wave-festivalen i Sochi, där hon belönades med en åttondeplats.

Hur diskussionerna gick i tv-huset i Baku efter floppen i Lissabon kan man bara spekulera i, men helt klart är att man året därpå tänkte låta den utvalda artisten vara med och forma sitt bidrag i betydligt högre grad.


Aisel / X My Heart (Azerbajdzjan 2018)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

25 januari 2021

Let Me Be The One / Storbritannien 1975

Varje år sedan 1964 hade BBC på förhand valt ut en artist som fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen. Det hade för det mesta gått bra och hade hittills resulterat i två segrar och fem andraplatser. Men också bra system börjar kännas gamla i något skede.

Att be Cliff Richard göra jobbet en andra gång 1973 var förvisso en framgång men kändes och lite andefattigt. Hade underhållningens stormakt redan fått slut på lämpliga artister? Ännu tröttare kändes det 1975 då den utvalda artisten visade sig vara Cliffans gamla kompgrupp.

Nog för att The Shadows var mer än så. De hade bildats som The Drifters 1958 och när bandets sångare Harry Webb blev stjärna - just under sitt nya namn Cliff Richard - hamnade bandet lite i hans skugga till en början. 

Det skulle inte vara så länge och snart började The Shadows - namnbytet kom till efter att amerikanska The Drifters hotat med stämning - få hits i eget namn. Snart var man Storbritanniens mest framgångsrika instrumentalgrupp: "Apache" låg exempelvis etta i fem veckor. Faktum är att The Shadows är den femte mest framgångsrika akten någonsin på den brittiska singellistan.

1975 låg allt det långt tillbaka i tiden. The Shadows hade egentligen gått skilda vägar sju år tidigare men fortsatt att spela ihop då och då. Det fanns inget samtida eller fräscht över att välja The Shadows och tv-publiken - som fick rösta genom att skicka in vykort med sin favorit på - lät sig inte luras. Antalet inkomna röster var alla tiders lägsta i en brittisk final.

Trots att bandmedlemmarna skrivit två av de sex bidragen själva valde tittarna "Let Me Be The One" med text och musik av Paul Curtis som med åren skulle komma att bli den låtskrivare med flest låtar någonsin i de brittiska finalerna.

I Stockholm framstod The Shadows verkligen inte som varken taggade eller inspirerade utan släntrade rätt nonchalant in på scenen och framförde sitt bidrag utan krusiduller. När Bruce Welch sjöng textens andra rad fel kommenterade han förstrött "I knew it" till sina bandkompisar.

Att vara avslappnad kan också ha ett värde och The Shadows tog ännu en av Storbritanniens många andraplatser. "Let Me Be The One" sålde bra även om den aldrig tog sig in bland de tio främsta på Englandslistan. 

Nu anade BBC att det var dags att förnya sig en smula. Man skrotade det interna valet och året efter öppnades den nationella finalen upp för flera artister igen. 

The Shadows fortsatte sin karriär i samma stil: när lusten fallit på har man samlat ihop sig - Bruce Welch och Hank Marvin är de ständiga medlemmarna medan de andra bytts ut genom åren - för att ge konserter och spela in skivor. Ibland har man till och med tagit sig in på listorna, som 1979 då deras version av "Cavatina" gick hem hos de brittiska skivköparna.


The Shadows / Let Me Be The One (Storbritannien 1975)
2:a plats av 19 bidrag i Stockholm

23 januari 2021

Love Song / Polen 2004

Alltför många länder ville vara med och inga kvalsystem hade fungerat på riktigt. När EBU 2004 införde en tv-sänd semifinal fick alla länder som ville vara med och tävla för första gången på över tio år. 

Det var på tiden - att tvingas stå över vartannat år hade allvarligt skadat publikens intresse för tävlingen i flera länder. 

I semin plockades tio låtar ut som i finalen fick möta de fyra länder som betalade mest samt de tio länder som lyckats bäst året innan. 

Det vanligtvis poängfattiga Polen hade imponerat i Riga med sin bombastiska rockmusikalballad om fred - chockerande, enligt den församlade svenska pressen - och hade en färdig finalplats. Med tanke på polackernas tidigare brist på framgång var det säkert skönt att slippa kvala.

För andra året i rad ställde Blue Café upp i den polska finalen. De hade flera framgångsrika singlar i ryggen och "You May Be In Love" som kom trea 2003 hade rusat rakt upp på singellistans förstaplats.

Det borde alltså ha varit krattat i managen för en riktig promenadseger när de nu ställde upp på nytt men omröstningen blev tät och i slutändan skilde det bara ett par tusen telefonröster mellan Blue Café och tvåan. Men en knapp seger är också en seger.

"Love Song" var en rak och tydlig (och aningens repetitiv) låt med text av sångerskan Tatiana Okupnik. Den hörde knappast till de stora favoriter men Per Bjurman i Aftonbladet höjde ett varnande finger. Han menade att det alltid kommer en låt från ingenstans och skräller till och hans tips var att det skulle bli Polen.

Skrällen uteblev, placeringen blev blygsam och Blue Cafés nya album blev en något mindre framgång än den föregående även om det blev guldskiva till slut. 

Året därpå gick Tatiana Okupnik vidare till en solokarriär medan Blue Café fortsatte med en ny sångerska. Även den nya sättningen har haft stora framgång men på senare år har hitsinglarna uteblivit.

Polen och semifinalen skulle komma att ha ett komplicerat förhållande till varandra och polackerna skulle många gånger snubbla helt på mållinjen. Polen skulle inte synas i en final på nytt förrän 2008.


Blue Café / Love Song (Polen 2004)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

20 januari 2021

La voix / Sverige 2009

I det folkliga Sverige är finkulturen långt ifrån allmängods och det är relativt få operasångare som med blivit folkkära på allvar. Birgit Nilsson, Kjerstin Dellert, Loa Falkman och några till. Malena Ernman hade i flera år närmat sig den skaran allt mer.

Sara Magdalena Ernman (född 1970 i Uppsala) slog igenom i slutet av 1990-talet och blev snabbt en internationellt efterfrågad solist med såväl framträdande roller som solokonserter över hela världen, oftast i samarbete med ytterst namnstarka dirigenter. 

Vackert så, men Malena hade fler strängar på sin lyra och dök ofta upp i oväntade sammanhang. Inte minst fick hennes crossover mellan opera och hejaramsa på Idrottsgalan 2008 stor uppmärksamhet. Till slut fick även Christer Björkman upp ögonen för henne och tänkte att hon skulle platsa i Melodifestivalen.

En jury valde ut 28 av de 32 tävlingsbidragen medan SVT fick utse fyra stycken jokerbidrag som skulle komplettera startfältet. Malena fick en av platserna med "La voix", skriven av Fredrik Kempe. Låten hade varit inskickad till juryn med en annan text men fått nobben där. Den nya franska refrängen hade Malena skrivit själv.

Finalen i Globen bjöd på stor dramatik: jurygrupperna hade Måns Zelmerlöws "Hope and Glory" på första plats med Malena först som åtta innan tittarnas röster ställde hela tillställningen på huvudet. Malena var tittarnas favorit och rusade upp i topp och fick representera Sverige i Moskva.

Melodifestivalen hade fått nya regler som tillät förinspelad körsång och åtta personer på scenen. Nu fick man stuva om en hel del i numret för att det skulle passa in i EBU:s regelverk istället.

Sverige, som redan i flera år haft dalande framgång i tävlingen, hörde rakt inte till favoriterna i Moskva. Man tog sig visserligen lätt vidare i semifinalen men landade sedan som femma från slutet i finalen. Det skulle ta ett riktigt magplask året efter innan svenskarna fann formen på nytt.

Malena blev visserligen inte Nattens Drottning i ESC men vann nu svenskarnas kärlek på allvar. Hon drog en helt ny och ung publik till operan och syntes i de flesta sammanhang samtidigt som hon fortsatte sin framgångsrika internationella karriär.

2014 satte Malena Ernman en punkt för sina internationella engagemang och fokuserade istället på en karriär i Sverige. Först senare berättade hon att hon avvecklade sitt internationella resande efter att hennes dotter Greta Thunbergs miljöengagemang djupnat och hon bett sin mamma att avstå flygresor.

2018 släpptes Malena Ernmans självbiografi "Scener ur hjärtat" för första gången. Senare utgåvor krediterar hela familjen som författare.

"La voix" har levt vidare, sin modesta eurovisionsframgång till trots, och spelades in på ryska av Filipp Kirkorov (Ryssland 1995) i duett med en annan operastjärna: Anna Netrebko som 2020 tilldelades Polarpriset.


Malena Ernman / La voix (Sverige 2009)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

18 januari 2021

On My Own / Norge 2001

I alla tider har journalister som bevakat ESC utan att egentligen vilja ha något med tävlingen att göra varit snabba att dra "falsksång"-kortet och hävda att ingen som är med egentligen kan sjunga speciellt bra. Nog för att man fått sig en och annan riktigt sur ton till livs genom åren, men de allra flesta deltagarna kan faktiskt sjunga.

Dessutom finns det en sak jag ofta tycker blir sju resor värre i det här sammanhanget: röststarka deltagare med väl tilltagna stämband som dessvärre inte fått något meningsfullt material att använda sina färdigheter till och istället försöker skyla över svaga låter med enorma mängder röst.

Ett av historiens värsta exempel kommer från Norge. Efter att ha anordnat sin nationella final i studio under flera års tid var det dags att försöka hotta upp tillställningen lite och hela härligheten fick flytta till Oslo Spektrum.

Bland de tolv bidragen fanns dessvärre väldigt lite att glädjas åt och tittarna röstade helt sonika fram någon som åtminstone kunde sjunga. Haldor Lægreid var utbildad på Balettakademien i Göteborg och hade spelat musikalroller i både Norge och Tyskland. Nu var 31-åringen från Tromsø redo att välta såväl Spektrum som Europa.

Röstresurser fanns men bidraget "On My Own" var dessvärre närmast chockerande tunt. Bakom en fasad av musikalballad fanns ingenting alls och med ens började Haldor att gapa istället för att sjunga. Av någon anledning trodde de norska tidningarna att man funnit en vinnarkandidat och skruvade upp förväntningarna rejält.

I Köpenhamn tog Haldor i så man fruktade att alla sömmar i scenkostymen skulle spricka. I ett av alla tiders mest mediokra startfält landade Norge allra sist med tre oförklarliga poäng från Portugal på kontot. NRK fick stå över ett år och tänka igenom sin final grundligt.

Fiaskot var dessutom helt onödigt. Den enda riktigt fungerande låten i den norska finalen - "You've Got The Motion" med Mocci Ryen - kunde ha blivit den popexplosion tillställningen i Köpenhamn var i ett sådant skriande behov av men visade sig lite för mycket för den norska publiken, som placerade den på en tredje plats. Kanske skulle Norge bara behöva våga lite mer i framtiden?

Haldor led inte desto mer av nederlaget. Han packade åter väskorna, flyttade till Stuttgart och förblev en hårt arbetande musikalartist.



Haldor Lægreid / On My Own (Norge 2001)
Delad 22:a plats (sist) av 23 bidrag i Köpenhamn

16 januari 2021

Yamma yamma / Finland 1992

Efter att de släppt sitt tredje album "Joyride" 1991 stod Roxette på den absoluta toppen. De spelades överallt, låg etta över nästa hela världen och var inget mindre än ett globalt fenomen. Alla ville bli lika stora som Roxette.

Det är faktiskt rätt underligt att inte särskilt många bidrag i ESC försökte låta som Roxette. Kanske var det orkesterns fortsatt dominerande närvaro som fick deltagarna att avstå från att kopiera de trender som låg på hitlistorna? Orkestern hade ju flera gånger visat sig mer än kapabel att totalt kvadda mer moderna ljudbilder när det väl gällde.

En och annan hade jämfört Finlands bidrag 1991 med "Fading Like A Flower" men det var bara en mild bris jämfört med det Roxette-marinerade paket finnarna skulle bjuda på året därpå.

För andra året i rad hölls den finländska finalen i Typhoon-hallen i Åbo inför storpublik och standarden på bidragen var hög. Här fanns tidigare vinnare som Sonja Lumme (1985), Kirka (1984) och Riki Sorsa (1981) samt landets ledande popstjärna Kikka.

Kikka var ett slags lokal mix av Sabrina, Samantha Fox och den tidiga Madonna. Hon visade generösa mängder hud på sina skivomslag och pressbilder och sjöng sånger vars texter flitigt anspelade på sex. Finland hade sällan skådat något liknande och hennes skivor sålde i stora upplagor.

"Parhaat puoleni" ("Mina bästa sidor") hörde kanske inte till hennes starkaste låtar men det var svårt att skaka av sig känslan av att expertjuryn satt sig på sina höga hästar då Kikka inte ens tog sig in bland de fyra bidragen i superfinalen.

Istället gav samtliga juryledamöter sina fullpoängare till veteranen Pave Maijanen. Han hade varit musiker i många år (bland annat som körsångare för Finlands bidrag 1982 och 1983) innan han gjorde sig ett namn på egen hand. Under det sena 80-talet sålde hans album platina men sedan dess hade populariteten planat ut. Nu gällde det att skaka liv i framgången igen.

"Yamma yamma" - oblygt garnerad med samma gitarrsound som Roxette använt i "The Look" - handlade om hur Pave som liten pojke lyssnat på en gammal transistorradio full av rör och pryttlar och förundrats hur all musik kan rymmas i en så liten låda. 

"Se soi kuin stadion, vaikka niin snadi on" ("Den låter som en hel stadion fast den är så liten") är ett av mina favoritrim någonsin. Yamma yamma yamma är ljudet radion ger ifrån sig när man snurrar på ratten och panorerar mellan kanalerna.

Studioversionen lät rätt snärtig och förhandsvideon var kul men på plats i Malmö fick Finland ingenting att fungera. Ljudet var tunt och mjäkigt och sånginsatsen oförklarligt medioker. Än en gång parkerade Finland sist i resultatet och nu skar Paves solokarriär ihop fullständigt. Under de närmsta åren ägnade han sig enbart åt att vara studiomusiker och producent åt andra.

Med åren glömdes eurovisionsdebaclet bort och Pave turnerade framgångrikt land och rike kring som en del av Mestarit Areenalla, ett paket där flera populära manliga artister uppträdde som ett paket: Pave, Kirka, Pepe Willberg och Hector, som skrev texten till "Yamma yamma".

I samband med sin 70-årsdag i september 2020 berättade Pave Maijanen i en intervju att han lider av långt framskriden ALS och därför varken kan sjunga eller spela gitarr längre. Den 16 januari 2021 meddelade finska medier att Pave Maijanen avlidit till följd av sin sjukdom.


Pave Maijanen / Yamma yamma (Finland 1992)
23:e plats av 23 bidrag i Malmö

15 januari 2021

Why Do I Always Get It Wrong / Storbritannien 1989

SVT:s kommentator Jacob Dahlin var i vanlig ordning syrligt elegant då han introducerade det brittiska bidraget: "I England bryr man sig inte så mycket om den här tävlingen. Vore det inte för min kollega Terry Wogan i båset intill skulle knappast engelsmännen märka att tävlingen fortfarande fanns."

Att det saknades engagemang hade varit påfallande i många år. Den som hoppats på en nytändning efter andraplatsen i Dublin 1988 hoppades förgäves. Den brittiska finalen var trött och ospännande tv, ful i murriga färger och i total avsaknad av bidrag att brinna för. 

En panel - där bland annat den tidigare vinnaren Lulu ingick - försökte så gott de kunde att kommentera tävlingsbidragen utan att dra fram motorsågen och sannolikt skulle tv-chefer i vilket land som helst skruvat på sig och frågat sig om det här verkligen var det bästa man förmådde. 

Men Storbritannien var inte vilket land som helst utan en supermakt inom underhållning och BBC var ett av världens ledande tv-bolag. Hur kunde det gå så fel?

Tvåan Julie Coulson gav ut sin låt på en skiva med ett klistermärke på omslaget: "Too Good For Eurovision". Självförtroendet var det inget fel på men vinnarlåten fick mer än dubbelt så många röster av tittarna.

Vinnarlåten hade från början hetat "No More Sad Songs" framförd av gruppen Midnight Blue men bådadera bytte namn före finalen. Bandledaren Brian Hodgson hade ett förflutet i framgångsrika Matchbox men i centrum stod sångaren Ray Caruana.

Caruana var född på Malta men kom till England som sexåring. Han sjöng redan som mycket liten och flyttade som 18-åring till London för att göra sig en karriär. Istället rumlade han runt i showbiz och gjorde av med en smärre förmögenhet på heroin under ett mångårigt missbruk.

I Lausanne hörde inte Live Report till de största favoriterna medan de svenska tidningarnas recensenter öste lovord över den. "Den enda av låtarna som kan bli en hit" skrev Lasse Anrell i Aftonbladet. "En snyftare mitt mellan Leo Sayer och Demis Roussos framförd av en Hesa Fredrik med ring i örat" kontrade Lars Lindström i Expressen.

De hörde helt klart någonting som jag missar. Allt jag hör är en elegant men väldigt sval och rätt likgiltig låt, en sån där låt som musiker ofta går igång på. Sånt som inte sällan kallas "riktig musik".

Jag gissar att den dessutom framstod som en antites till Dieter Bohlen som tävlade för Västtyskland och Österrike med låtar som beskrevs som "iskalla" och "tillgjorda", inte minst kritiserade för att ha lagt all sin bakgrundsmusik på band. Faktum är att Live Report gjorde nästan exakt samma sak och veteranen Ronnie Hazlehurst stod framför orkestern för att dirigera två keyboardister som fyllde i kompet.

Live Report kom tvåa till slut - Storbritanniens standardplacering - men var aldrig i närheten av en seger. Efter tävlingen blev det flopp och singeln låg en enda vecka på Englandslistans sjuttiofemte plats. Bandet splittrades och gick åt skilda håll efter bara en låt.

Ray Caruana fortsatte sjunga och har haft en framgångsrik karriär som sångare på olika företagsspelningar. 1994 kom han tvåa i den maltesiska uttagningen med "Scarlet Song".


Live Report / Why Do I Always Get It Wrong? (Storbritannien 1989)
2:a plats av 22 bidrag i Lausanne

13 januari 2021

Für zwei Groschen Musik / Västtyskland 1958

En ständigt återkommande kritik mot ESC under de första decennierna är att programmet inte är särskilt visuellt och mest känns som filmad radio. Det finns visst fog för kritiken, under många år stod de flesta artister rakt upp och ned och sjöng. De flesta men inte alla.

Margot Hielscher hade studerat modedesign och började sin bana inom showbiz som kostymtecknare för filmbranschen. Då hon både kunde sjunga och agera fick hon snart nog plats framför kameran och var under andra krigsåren en av Tysklands mest älskade filmskådespelerskor och fältartister.

Efter krigsslutet fick karriären fortsätta och nu underhöll hon amerikanska soldater istället. 1949 spelade hon huvudrollen i "Hallo fräulein", en populär musikalkomedi vars främsta syfte var att sälja in de amerikanska soldaternas närvaro till den västtyska allmänheten. Margot hade skrivit manuset och gifte sig sedermera med Friedrich Meyer, som skrev filmens musik.

Nu satsade Margot främst på sången med sin röst som kallats "en mix av jazz och operett". Två år i rad representerade hon Tyska förbundsrepubliken i ESC - 1957 i Frankfurt och 1958 i Hilversum - och båda gångerna vaknade filmmänniskan i henne till liv och bidrog till det visuella i sammanhanget.

1957 hade hon med den telefon sången handlade om på scenen - nu tog hon textens dröm om att få vara Miss JukeBox på allvar och klädde ut sig till skönhetsmiss som viftade med olika sorters vinylskivor inför kameran.

Jukeboxen hade uppfunnits redan i slutet av 1800-talet men hade sin absoluta storhetstid under 1950- och 60-talen då människor gärna slängde en slant i springan för att få höra de hetaste hitsen på allmän plats.

Vinylskivan hade redan funnits i tjugo år men hade tagit tid på sig att övertyga publiken. Nu, i slutet av femtiotalet, skulle den koppla greppet om marknaden och en gång för alla konkurrera ut stenkakan. Inte minst lämpade sig de nya skivorna i plast ypperligt för att spelas i jukeboxar världen runt.

Margot fick även med sig den strikta orkestern som vackert fick hojta med i ett par av textraderna och det hela var glatt och uppsluppet på ett sätt som få väntade sig av tyskarna. Liksom året innan var det den blivande maken som skrivit musiken.

Ordet "Groschen" hade fungerat som term för ett tjockt mynt ända sedan Romarriket och även om ingen myntenhet hade det som officiellt namn i någon del av Tyskland vid den här tiden gällde det som slangord för ett mynt värt tio pfennig. 

Margot Hielscher skulle hinna prova på det mesta under ett långt liv: hon hade en egen show på tv, spelade med i en mängd filmer och tv-serier och spelade ännu som 89-åring komedi på teaterscenen. 

Efter hennes död 2017 instiftade Münchens filmfestival ett pris till hennes minne: tiotusen euro tilldelas årligen en konstnär som utmärkt sig inom flera olika delar av kulturvärlden.


Margot Hielscher / Für zwei Groschen Musik (Västtyskland 1958)
7:e plats av 10 bidrag i Hilversum

11 januari 2021

Katinka / Nederländerna 1962

Det är inte alltid låtarna som funkar bäst i tävlingen som sätter störst spår hos publiken. En hel del av de bidrag som kommit allra sist i ESC har stannat kvar i det kollektiva medvetandet, som exempelvis Sverige 1963, Italien 1966 eller Norge 1978. Sånger kan ha andra kvaliteter än att övertyga jurymedlemmar, kan man tänka.

"Katinka" - Nederländernas bidrag i Luxemburg 1962 - fick inte en enda poäng i omröstningen men sålde som smör i hemlandet och förblir än idag en av de låtar som människor allra tydligast förknippar med tävlingen.

Sången handlar om den koketta lilla flickan som vandrar genom staden tillsammans med sin mor utan att någonsin le mot de pojkar som visslar efter henne. Idag framstår texten som mossig och rätt sexistisk. Och hur gammal är flickan som får ta emot pojkarnas oönskade uppmärksamhet egentligen? 

Förmodligen är hon inte så ung. Mammans närvaro markerar att hon ännu inte är förlovad - ärbara flickor rörde sig sannerligen inte hur som helst på egen hand i Västeuropa vid den här tiden, jämför Belgien 1958.

Duon vid sångmikrofonen - vid den här tiden delade man naturligtvis på samma mikrofon - var populära De Spelbrekers (ungefär "Glädjedödarna"). Gissningsvis hade någon översatt det som "wet blankets" i någon presstext för en del svenska medier översatte gruppnamnet som "Våta filtarna" vilken kanske för tankarna mer till sängvätare.

Glädjedödarna hade slagit igenom året innan med "Oh wat ben je mooi" och bestod av Theo Rekkers och Huug Kok. Idag gissar jag att någon vid namn Huug Kok skulle orsaka viss muntration bland kommentatorer och journalister men vid den här tiden var ESC ännu ett stramt och värdigt sammanhang där man inte flamsade i onödan och där de allra flesta ännu inte talade engelska särskilt bra.

De båda sångarna hade träffats under exceptionella omständigheter då de båda var krigsfångar under andra världskriget och sattes i tvångsarbete vid en ammunitionsfabrik i München. Här grundlades en livslång vänskap och efter krigets slut började de sjunga tillsammans.

Efter de två hitlåtarna planade framgången ut och i slutet av 1960-talet lade de båda sången på hyllan för att istället ägna sig åt management för andra artister, däribland Saskia & Serge (Nederländerna 1971) och Ben Cramer (Nederländerna 1973). 

De båda herrarna fick långa liv och avled med bara några månaders mellanrum: Huug Kok i oktober 2011 (93 år gammal) och Theo Rekkers i april 2012 (fyra dagar före sin 88-årsdag). 

Uppdaterad 11 januari 2021


De Spelbrekers / Katinka (Nederländerna 1962)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg