Tonight Again / Australien 2015

Det hade legat i luften under flera års tid så när nyheten kom borde den egentligen inte ha varit en överraskning. Men nog höjde ganska många på ögonbrynen då EBU meddelade att Australien skulle få vara med och tävla på riktigt.

Australiens SBS hade visat ESC varje år sedan 1983 och sändningen hade med åren byggt upp ett visst rykte i landet. Inte var det alls den publikfavorit som EBU ofta försökte få det att framstå som men sedan 2003 hade man regelbundet skickat en egen kommentator på plats. 

De senaste åren hade Australien fått ta allt större plats i sändningen. 2013 hade man fått ett pausprogram till sin ära och året därpå fick Jessica Mauboy framföra ett australiensiskt bidrag utom tävlan. Och nu skulle det tävlas på riktigt.

Inte helt på riktigt. EBU meddelade att Australien endast skulle få vara med denna enda gång för att fira den 60:e upplagan av Eurovision Song Contest. Om man vann skulle tävlingen inte ordnas i Australien utan någonstans i Europa, om än i samarbete med SBS.

Man underströk att deltagandet var ett undantag. SBS hörde inte till EBU:s aktiva medlemmar och hade fått en specialinbjudan för detta enda tillfälle.

Australiens närvaro sågs ändå som så viktig att man gavs en färdig finalplats, enligt EBU för att det australiensiska bidraget inte skulle ta en finalplats för någon annan. Därmed blev finalen den längsta någonsin med hela 27 bidrag. 

Det kunde kanske ha fungerat om inte Europa varit på ett riktigt balladhumör, vilket gjorde finalen olyckligt segdragen och lång. Det verkade inte som EBU hade lärt sig någonting sedan den allt annat än lyckade rekordlånga semifinalen i Helsingfors 2007.

Australiens bidrag hörde verkligen inte till balladerna. Guy Sebastian - som hade valts ut internt av SBS - hörde till landets mest framgångsrika artist alltsedan han vunnit den första lokala omgången av Idol 2003. "Tonight Again" hade han skrivit själv i samarbete med bland andra producenten Louis Schoorl.

Det viskades en del om att Australiens medverkan var ett sätt för EBU att knäppa brittiska BBC på näsan och visa vilken klass man kan ha på sina bidrag om man bara vill. EBU har aldrig sagt något sådant officiellt och om det var tanken var det inte särskilt snällt tänkt.

Delvis berodde det säkert på nyhetens behag men Australien räknades till en av de skyhöga favoriterna inför Wien. Guy Sebastian hade stämbanden i gott skick men själva framträdandet blev kanske lite väl präktigt i slutändan. En femteplats sågs ändå som en framgång som de flesta var nöjda med och låten blev en mindre hit i flera länder.

Trots att EBU bedyrat att så inte skulle ske bjöds SBS snart nog in på nytt för att delta flera gånger även om man från och med 2016 fått kvala in via semifinalerna som de flesta andra.

Guy Sebastian / Tonight Again (Australien 2015)

5:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Waterfall / Georgien 2013

Det tråkigaste jag vet i Eurovision Song Contest är när länder tävlar med låtar de köpt in någonstans ifrån, skrivna av låtskrivare utan någon koppling till landet ifråga. Bidrag som på inget vis representerar det som händer i det tävlande landets egna musikliv. Urtrist.

Ännu lite tråkigare blir det faktiskt om man dessutom gör något så fegt och andefattigt som att be förra årets vinnare - som inte på något sätt har någon koppling till det egna musiklivet - att skriva ens bidrag. Det är rent häpnadsväckande poänglöst.

Att Georgien ville ha ett stabilt och säkert kort må vara dem förlåtet efter fiaskot i Baku där Anri Djochadze högst begripligt och välförtjänt blev landets första representant att misslyckas i en semifinal. Redan 2010 hade man provat att köpa in en utländsk låt med gott resultat och nu hoppades man på ny succé.

Kanske var det vad georgisk tv hade beställt, men Thomas G:son lade sig betydligt närmare "Quédate conmigo" än "Euphoria" när han snidade ihop "Waterfall" - en stor och känslodrypande kärleksduett av ett mycket klassiskt snitt. Välskrivet men allt annat än nyskapande.

Duetten sjöngs av Nodiko Tatisjvili - en erfaren artist som uppträtt professionellt redan som barn - tillsammans med den något mer nyupptäckta talangen Sophie Gelovani (som endast kallade sig Sophie i ESC och som egentligen var den fjärde Sopho som representerat Georgien på sex försök). 

Till en början gick en stor del av eurovisionsfansen igång på alla cylindrar och det talades en del om duetten som en tänkbar vinnare. I Malmö hade favoritskapet redan svalnat en aning och svalnade ännu mer under de välkoreograferade men aningens kyliga georgiska repetitionerna. I slutändan tog "Waterfall" den sista av de tio finalplatserna i sin semifinal.

I finalen gick det snäppet bättre men man hamnade ändå långt ifrån toppen. Slutsatsen man kunde dra är att Thomas G:sons låtskrivande verkade fungera bäst då han fick stångas med någon lika envis och full av artistisk vision som Loreen.

Nodiko och Sopho fick ändå en del fans på kuppen. 2014 läste de upp Georgiens röster vid finalen i Köpenhamn och året därpå ingick de båda i den georgiska juryn.

Nodiko Tatisjvili & Sophie Gelovani / Waterfall (Georgien 2013)

15:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Unutamazsın / Turkiet 1998

Efter den sensationella tredjeplatsen i Dublin året innan trodde de flesta att det skulle vara öppet mål för Şebnem Paker att vinna den nationella finalen ett tredje år i rad och bli den första artisten som representerat Turkiet mer än två gånger. Men juryn satte sig på bakhasorna. 

Kanske tyckte de att "Çal" var för mycket av samma sak en gång till, kanske tyckte de att Şebnem och hennes låtskrivare blivit lite väl självsäkra. Istället röstade de fram en annan artist som också deltog för tredje året i rad.

30-årige Tarkan Tüzmen var i likhet med Şebnem inte något större namn för den stora publiken men han hade sjungit i flera år och gett ut ett första soloalbum året innan. 1996 hade han kommit tvåa i den nationella finalen i duett med Pınar Karakoç (Turkiet 2000). 

Han använde sig nästan alltid enbart av sitt efternamn på scenen då det redan fanns en nationell superstjärna som hette Tarkan. Vem hade lust att vara "den andra som också heter Tarkan"?

"Unutamazsın" ("Du kan aldrig glömma") var ett oväntat val av tävlingslåt; en stor och känslosam ballad i ett riktigt orkestertungt arrangemang. Inte direkt dåligt men häpnadsväckande otidsenligt.

I Birmingham trodde ingen att Turkiet skulle kämpa om någon särskilt framskjuten placering. Istället fick Tüzmen och hans dirigent - den erfarne Ümit Eroğlu - utkämpa en kamp mot klockan. Under repetitionerna hade de förfärligt svårt att hålla EBU:s tidsgräns på tre minuter och låten var vid ett tillfälle hela femton sekunder för lång. Efter lite trixande fick man ordning på takterna om än i grevens tid.

Den turkiska balladen var precis så chanslös som alla bedömare trott trots en fullpoängare från Tyskland. Under de första åren med telefonomröstning syntes det ofta smärtsamt tydligt hur vissa invandrargrupper röstade för sina gamla hemländer oavsett om låten var värd det eller inte.

Tarkan Tüzmen har fortsatt att sjunga men har också skådespelat en del och hade en liten roll i den turkiska maffiaserien Kurtlar Vadisi. Hans bror är betydligt mer känd - Kürşad Tüzmen är en högt uppsatt politiker som i flera år satt på posten som handelsminister i den turkiska regeringen.

Tüzmen / Unutamazsın (Turkiet 1998)

14:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Du hast mich so faszinert / Österrike 1960

Österrikes bidrag till London var en stilfull och oklanderlig ballad med en fungerande refräng och ett säreget pianoklinkande i arrangemanget. Här skulle inte funnits så mycket att säga om det inte var för att alla inblandade hade minst sagt intressanta historier i bagaget.

Upphovsmannen Robert Stolz - som även dirigerade orkestern - var ingen ungdom längre och fyllde 80 år senare samma år. Han är en av alla tiders äldsta tävlande men även den först födda av samtliga personer som någonsin deltagit i Eurovision Song Contest. När första världskriget startade hade han redan arbetat som dirigent i minst femton år och efter kriget bosatte han sig i Berlin.

1930 skrev han musiken till den första ljudfilm som gjordes i Tyskland. Samma film blev den första utländska film som visades textad på amerikanska biografer.

När nazisterna tog makten började han pendla mellan Berlin och Wien och passade på att smuggla ut judar och politiska flyktingar i bakluckan på sin limousine. Minst 21 personer flydde landet i Robert Stolz bil. När Österrike annekterades av Tyskland 1938 gick han i exil i New York.

Att tävla i en schlagerfestival var en tämligen liten sak i Robert Stolz långa karriär som långt ifrån var slut. Han fortsatte att dirigera och komponera verk för scenen och på sin 90-årsdag utsågs han till hedersmedborgare i Wien samt tilldelades stadens stora hedersmedalj. Den enda musiker som tidigare fått samma utmärkelse var en viss Richard Strauss.

Vid sidan av sin namnkunnige upphovsman framstod artisten som rena gröngölingen men även han hade varit med en stund i branschen. Horst Winter hade mer eller mindre tvingats börja uppträda för att försörja familjen efter föräldrarnas skilsmässa. Som 16-åring kallades han "den yngste jazzkungen" och tio år senare hade han sin egen orkester.

1948 spelade han in "Und jetzt ist es still", en låt som skulle leva ett långt liv och så småningom bli modifierad och inspelad av Björk som "It's Oh So Quiet". 

I London uppträdde den 46-årige sångaren som Harry Winter, kanske i hopp om att få lite fler internationella jobb i kalendern, men trots Robert Stoltz samlade kunnande (även textförfattaren Robert Gilbert var ett känt namn) blev det en slutplacering exakt i mitten av resultatet.

Horst Winter skulle fortsätta att sjunga i några år till men sadlade senare om till att bli kapellmästare för Original Hoch- und Deutschmeister - en högst traditionell militärorkester med främst marschmusik på repertoaren.

Horst Winter blev 87 år och avled i december 2001 i Wien. I samma stad finns idag såväl en minnessten som ett promenadstråk uppkallat till hans ära.

Harry Winter / Du hast mich so faszinert (Österrike 1960)

7:e plats av 13 bidrag i London 

On Top Of The World / Nederländerna 2007

Efter att ha åkt i semifinalen två år i rad bestämde sig NOS för att ta det säkra före det osäkra. Helt tydligt kunde inte tittarna plocka fram något som kunde klara sig hela vägen till en ESC-final och det enda raka var att ta makten ur deras händer.

Istället skulle NOS välja ut en artist för jobbet som sedan i sin tur skulle få fria händer att välja ut en stark låt. Man bestämde sig för att kasta ett öga i backspegeln och ge en ny chans till den senaste av deras artister som gjort ett ordentligt intryck på Europa och denna någon var Edsilia Rombley.

Edsilia hade verkligen inte legat på latsidan sedan framgången i Birmingham nio år tidigare. Hon hade spelat in flera album, turnerat och deltagit i ett antal välgörenhetsprojekt men "Hemel en aarde" var fortfarande hennes enda hitsingel. Nu skulle hon för första gången släppa ett album helt på nederländska och lite extra exponering var säkert välkommet.

I en show presenterad av Paul de Leeuw, som envist bet sig fast i rollen som lokal eurovisionsguru, sjöng Edsilia tre nya sånger från sitt album - samtliga förmodade kandidater för ESC - innan Edsilia meddelade att "Nooit meer zonder jou" var den hon skulle tävla med. Samtliga tre låtar var skrivna av Edsilias make Tjeerd Oosterhuis, själv känd från duon Total Touch där han sjungit med sin syster Trijntje (Nederländerna 2015). 

Den utvalda låten blev en hyfsad hit på hemmaplan i sin originalversion men det bestämdes snabbt att Edsilia skulle sjunga på engelska i Helsingfors. Detta trots att sångerskan sagt i intervjuer att hon helst skulle ha sjungit på eget språk.

Väl på plats sjöng hon uppflugen på ett podium, omgiven av fyra dansande körsångerskor. Edsilia fick knata både ned och uppför sin lilla trappa men trots energi och röstresurser lyfte aldrig paketet riktigt. Än en gång missade Nederländerna finalen och när alla siffror offentliggjordes visade det sig att de var en bra bit ifrån finalplats.

Hemma i Nederländerna var missnöjet stort men Edsilia själv var nöjd och sade sig ha njutit av upplevelsen, men att hon inte var särskilt sugen på att tävla en tredje gång.

Istället fick Edsilia återkomma till ESC fjorton år senare i en helt annat roll - som en av fyra programledare då tävlingen avgjordes i Rotterdam.

Edsilia Rombley / On Top Of The World (Nederländerna 2007)

21:a plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Apollo / Schweiz 2017

Trots att man kommit sist i sin semifinal två år i rad såg inte schweizisk tv någon anledning att ändra desto mer i sin nationella final. Man öppnade upp för allmänheten att skicka in låtar, men nu krävde man att bidragen skulle ha något slags koppling till Schweiz.

Kravet var inte särskilt hårt, men minst en artist eller upphovsman var tvungen att vara ifrån eller åtminstone bo och verka i Schweiz. 

Av 160 inskickade bidrag valdes 21 stycken ut att framföras i en första intern urvalsrunda där en expertjury framför allt skulle inspektera att artisterna ifråga höll måttet i sammanhanget. Slutligen valdes sex hoppfulla kandidater ut för att delta i en direktsänd final där tittarna fick välja vinnare utan inblandning av några experter eller jurygrupper.

Vinnarna Timebelle hade från början varit ett pojkband sammansatt av medlemmar från Rumänien, Ungern och Serbien som alla studerade i Bern. Bandets producent Mihai Alexandru (Rumänien 2003) tyckte att det saknades en sångerska bland ungtupparna och engagerade Miruna Mănescu för uppgiften.

De hade redan kommit tvåa i den nationella finalen 2015 med "Singing About Love" och sedan dess hade hälften av bandets gossar hoppat av. Timebelle - som tagit sitt namn efter ett av Berns mest kända landmärken - var nu en trio.

Originalplanen var att de skulle tävlat med "Yodel It" - skriven av Mihai Alexandru - men av olika anledningar blev det inte så. Det skulle väl ha varit logiskt med lite joddlande från Schweiz men låten vann istället den rumänska finalen med andra artister.

I Kiev visade bandet upp en rad underliga val då det gäller klädsel och scenframträdande. Gigantisk jättegul klänning som för tankarna till Storfågeln i Sesam? Check. Underligt brant podium med spiraltrappa som inte tillför något? Check. Återigen frågar man sig varför artister inte bara kan stå på scenen och koncentrera sig på sången istället.

Röstmässigt lät det lite lojt och när finalisterna lästes upp hade Schweiz än en gång missat finalen medan "Yodel It" nog tog sig vidare. Det hade ändå varit ganska nära: hade Timebelle fått fem poäng till hade de varit vidare.

Bandet har fortsatt att spela ihop och släppa ett mängd singlar - bland annat en tillsammans med SunStroke Project - men "Apollo" är deras enda placering på den lokala schweiziska hitlistan.

Timebelle / Apollo (Schweiz 2017)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Alvedansen / Norge 2006

Sveriges Melodifestival var större och längre och mer populär än någonsin medan NRK i över tio års tid förgäves försökt få ordning på sin nationella final. Det må dem vara förlåtet att de sneglade över gränsen och lånade en idé eller två av söta bror.

Skulle det inte vara kul med semifinaler? Och en turné runt landet så fler människor fick sitta i publiken? NRK fixade tre semifinaler (i Alta, Bodø och Bergen), en Andra Chansen-omgång för de låtar som kommit trea och fyra och slutligen final i Oslo Spektrum med de åtta bidrag som överlevt hela vägen.

Om ni tycker att upplägget låter likt Sveriges kan det tilläggas att även SVT tyckte det. Så likt att det skulle komma att bli en del gruff om saken tv-bolagen emellan de närmaste åren.

En annan sak som väckte en hel del negativa reaktioner var att de norska låtskrivarna ganska långt lyste med sin frånvaro och att hela tretton av arton semifinalister hade svenska upphovsmän. Vi kan gissa att ett betydande antal av dessa redan hade ratats av Melodifestivalens urvalsjury innan de skickats till MGP.

När det väl gällde valde norrmännen ändå norskt framom svenskt och i finalen var både ettan och tvåan skrivna av lokala förmågor. Vinnarlåten var dessutom den enda i hela startfältet med norsk text.

Christine Guldbrandsen från Bergen hade debuterat tre år tidigare med albumet "Surfing In The Air" som sålde guld. Man försökte sig även på en försiktig utlandslansering och Christine hade bland annat varit gäst i den finska finalen 2004. Nu hade hon fyllt 21 och hade ännu ett album i ryggen, men hade också brutit med sitt stora skivbolag.

"Alvedansen" var ett ståtligt stycke etnoschlager med en tydligt skandinavisk profil, lite som en uppdaterad version av "Karusell" måhända. Efter framgången med Wig Wam året innan var Norge färdigt i final utan att behöva kvala och många förhandstippare trodde på minst lika stor framgång nu.

Det hade det kanske kunnat bli om inte Norge haft riktig otur i lottningen. De första nio bidragen i finalen var samtliga färdigt kvalificerade och mestadels av en riktigt medelmåttig sort. Norge sjöng mitt i smeten av jämntjocka bidrag och när Ryssland äntrade scenen som tionde land - och höjde temperaturen med ungefär tusen grader - glömde publiken allt de hört tidigare. Norge fick en del artiga poäng men fick nöja sig med en fjortondeplats.

Christine Guldbrandsen släppte två fullängdare till men upprepade aldrig framgången hennes första skivor haft och har istället koncentrerat sig på andra saker. 2008 debuterade hon på musikalscenen som Cosette i Les Misérables och två år senare startade hon gruppen The Nightingales tillsammans med tre andra sångerskor.

Melodi Grand Prix på turné skulle visa sig vara en riktig bergochdalbana som först skulle åka utför för att sedan vända spikrakt uppåt.

Christine Guldbrandsen / Alvedansen (Norge 2006)

14:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Comme on s'aime / Monaco 1972

Hur ska man följa upp en framgång året efter att man har vunnit? Det varierar stort mellan tv-bolag. En del vill vinna på nytt medan andra vill vara helt säkra på att förhindra en dubbelseger. En del vill och vågar lite extra på hemmaplan medan andra föredrar att vara anonyma men värdiga i sin egen final.

Monaco hade en lite speciell sits då de tackade nej till att stå värd. Det beslutet framstår som ganska underligt i backspegeln för ett land som lever högt på turism.

Exakt varför TMC (Télé-Monte-Carlo) tackade nej verkar ingen veta längre. Man ordnade andra internationella evenemang och stadsstatens operahus var en mångsidig byggnad som exempelvis stått värd då furst Rainier gifte sig med Grace Kelly. Den mest sannolika förklaring jag hört är att EBU krävde en sändning i färg medan TMC ännu sände i svartvitt och inte hade råd att investera i färgkameror för en kvälls skull. 

Monegaskerna skickade därför iväg ett bidrag - som vilket land som helst - till finalen som slutligen kom att arrangeras i skotska Edinburgh. Monaco förblir det enda land som vunnit ESC utan att någonsin stå värd för tävlingen. Vi får se hur det går om San Marino någonsin skulle avgå med segern.

Att man inte satsade på en andra seger måste stått ganska klart så fort "Comme on s'aime" ("Som vi älskar varandra") spelades upp inför finalen. En högst genomsnittlig komposition - inte dålig men anonym - där versen och refrängen inte alls verkade hänga ihop.

Den framfördes av två artister som båda harvat runt i branschen i flera år utan att riktigt få till det. Anne-Marie Godart hade släppt sin första skiva redan som 16-åring sex år tidigare och den fem år äldre Peter McLane - född i Frankrike men passande nog med skotskt påbrå - hade också sjungit solo och i olika band.

Deltagandet var sannolikt främst ett försök att lansera honom - singeln gavs ut på hans skivbolag Philips medan hon hade kontrakt med Polydor - men juryn lät sig inte imponeras och med viss rätt kom Monaco trea från slutet. 

Året därpå kom Anne-Marie Godart trea i den franska finalen. Hon tävlade i flera internationella sångtävlingar och trots att hon verkar ha avslutat sin skivkarriär i slutet av 1970-talet har hon fortsatt att sjunga och ge konserter, och ibland dyker hon upp på tv. 

Peter McLane blev hyfsat framgångsrik som en del av Pop Concerto Orchestra tillsammans med Olivier Toussaint (Monaco 1978) och Jean Badlot (Monaco 1979). När gruppen splittrades försökte han sig på en ny solokarriär men sadlade sedan om och blev konstnär specialiserad inom plastisk konst. 

Peter McLane & Anne-Marie Godart / Comme on s'aime (Monaco 1972)

16:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Walking Out / Armenien 2019

Armenien hade åkt på pumpen i Lissabon och missat finalen för andra gången under sin eurovisionsbana. Så kunde man inte ha det och på tv-bolaget i Jerevan verkar man ha tänkt till en stund. När hade man senast lyckats riktigt bra och kunde man ställa upp med något liknande?

I Stockholm 2016 hade Iveta Mukuchyan landat bland de tio främsta. Det man behövde var tydligtvis en lokal Beyoncè-typ med en hyfsat modern låt, gärna med ett positivt tema och ett tydligt budskap.

Srbuhi Sargsyan - utbildad vid Jerevans konservatorium och mest känd under sitt artistnamn Srbuk - verkade väl utrustad att spela rollen man ville visa upp för världen. Hon hade kommit tvåa i armeniska X-Factor 2010, bildat sitt eget band och tagit sig en bra bit i ukrainska The Voice.

"Walking Out" var tänkt att vara en sång om en stark kvinna som lidit och fått sitt hjärta krossat av sin älskade, men som nu bestämt sig för att bara släppa allt och gå sin väg. Såväl texten som videon anspelar på våld mot kvinnor, ett tema som låg i tiden.

Kvinnor har av tradition en svag ställning i det armeniska samhället. Skilsmässor har i princip varit tillåtna men har omgärdats av ett kraftigt socialt stigma. Det uppskattades att så många som 60 % av samtliga armeniska kvinnor utsatts för familjevåld minst en gång i sitt liv. Enligt statistiken begås 15 % av samtliga mord i Armenien inom hemmets väggar. Familjevåld anses vara en privat angelägenhet som sällan utreds av polisen.

Att då ställa upp med en sång om att man som utsatt kvinna bara ska ta sig i kragen och ge sig av är måhända mer cyniskt än stärkande.

Vad de europeiska tittarna än tyckte om budskapet så fungerade inte Armeniens bidrag alls i Tel Aviv. För andra året i rad blev det flopp i semifinalen och resultatet var landets dittills sämsta. Om det alls berodde på den töntiga sekvens där regissören klippte in en bred bild på en tom arena - där det då skulle varit publiken som vandrat ut? - kan vi låta vara osagt.

Srbuk / Walking Out (Armenien 2019)

16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Die ganze Welt braucht Liebe / Österrike 1958

Det kanske inre direkt vimlade av artister som höll internationell klass i Österrike i slutet av 1950-talet så det är inte underligt att ORF ville att Liane Augustin skulle representera dem i ESC. Hon var framgångsrik som sångerska och skådespelare och hade visat sig vara en på det hela taget driftig typ.

Hon föddes i Berlin 1927 som dotter till en österrikisk skådespelare och en tysk konsertsångerska. När bombningarna av Berlin intensifierades i slutet av andra världskriget lämnade fadern sin karriär och tog med sig familjen till sin hemstad Wien, där Liane skulle finna sig tillrätta ordentligt.

Hon studerade sång och muntlig framställning och då hon sjöng för de amerikanska soldaterna efter krigsslutet visade hon sig vara en riktig språkbegåvning. Hon kunde sjunga på sex språk - tyska, franska, engelska, italienska, ungerska och svenska - vilket ledde till ännu fler jobb. Om hon förstod vad hon sjöng på alla språken är oklart men bollen var i rullning och karriären tog fart.

Liane Augustin spelade in en mängd skivor som märket Vanguard även gav ut i USA. Hon gjorde succé i studion, på scen och på vita duken. Hennes första make var en rik affärsman som köpte henne en egen bar där hon kunde producera sina egna scenprogram. Paret fick en dotter men skilde sig efter bara några år.

1958 skickade ORF henne till ESC i Hilversum med sången "Die ganze Welt braucht Liebe" ("Hela världen behöver kärlek"). Att komma på femte plats av tio bidrag låter kanske inte så imponerande men till dags dato har endast fyra österrikiska bidrag placerat sig högre än så (1964, 1966, 2014 och 2018). Att delta i ESC var inget annat än en liten parentes i Liane Augustins karriär och hon spelade aldrig in sitt bidrag på skiva.

På julafton samma år var både karriären och livet nära att ta slut. Det flyg hon reste hem med från Paris landade för häftigt och fattade eld på Wiens flygplats. Några minuter senare exploderade planet men då hade samtliga ombordvarande mirakulöst lyckats lämna vraket, endast med lättare skador.

Framgångarna fortsatte under det kommande decenniet med inspelningar och turnéer, men i början av 1970-talet började sångerskan uppträda alltmer sällan. 

Då Liane Augustin i slutet av april 1978 genomgick en relativt enkel operation tillstötte oväntade komplikationer och hennes liv gick inte att rädda. 2008 uppkallades ett torg i Wien - Augustinplatz - efter henne.

Liane Augustin / Die ganze Welt braucht Liebe (Österrike 1958)

Delad 5:e plats av 10 bidrag i Hilversum 

Utopian Land / Grekland 2016

Grekland hade förbättrat formen rejält och sedan semifinalen infördes 2004 hade man varit i final varje gång, plockat hem en seger och stått värd för hela tävlingen. Men de senaste åren hade varit fulla av stök och bök, grekerna hade tappat fokus och bidragen placerade sig allt längre ned i resultatlistan.

Greklands regering lade ned rundradiobolaget ERT för att ersätta det med den nya skapelsen NERIT. Hela projektet blev ett enormt fiasko och efter lite drygt två år erkände man sitt nederlag och lät en lätt restaurerad version av ERT återta sändningsfrekvenserna i radio och tv.

Gissningsvis tog hela händelseförloppet en hel del energi av alla inblandade och nu bestämde man sig att för första gången sedan 2004 välja bidrag helt internt utan något slags nationell final. Bara en vecka efter meddelandet att man väljer internt var man klara med sitt val.

Det nästan helt okända sexmannabandet Argo - som spelat ihop under tio års tid under namnet Europond - skulle få representera Grekland i Stockholm med en låt som enligt ERT handlade om såväl den aktuella flyktingkrisen som landets egna finanskris men som trots det var "glad och positiv". 

"Utopian Land" hade text på engelska och grekiska, samt ett par partier på en speciell dialekt känd som pontisk grekiska. När den spelades upp för publiken i början av mars kunde man konstatera att den hade en hel del lokal klang och färg men att den var ovanligt blek för att vara ett grekiskt bidrag.

Det tyckte allt att döma även producenterna på SVT som tilldelade Grekland startnummer två i sin semifinal. Fem av Argos medlemmar samt en extra dansare gjorde så gott de kunde men bidraget gick tittarna förbi och för första gången sedan 2000 saknades Grekland i en ESC-final.

Argo verkar ha förblivit lika anonyma efter ESC som de varit tidigare för den stora publiken och ERT kunde krasst konstatera att det inte varit någon succé med interna val. Nästa år skulle tittarna släppas tillbaka in i processen, åtminstone till en viss del.

Argo / Utopian Land (Grekland 2016)

16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

On My Way / Slovenien 2017

När #metoo-kampanjen briserade över världen på allvar i oktober 2017 hördes skarpa invändningar, framför allt från vissa grupper av män. Män som nu ansåg sig ha tappat allt sitt manöverutrymme. Fick man inte längre kramas, ge komplimanger eller beröra kvinnor i sin omgivning?

En del hävdade att kampanjen skulle stå män i offentligheten dyrt. Att mäns karriärer skulle raseras och ta slut så fort någon kunde påtala något litet som någon kunde anse gå över gränsen. Kanske var den rädslan genuin men de flesta visste redan då att sexuella övertramp sällan är något som kostar manliga kändisar karriären.

Ta Omar Naber (Slovenien 2005) som exempel. Han var inte ens en särskilt stor stjärna - känd för en större publik men inte förfärligt framgångsrik - då han dömdes till sju månader i fängelse efter att ha begått ett övergrepp mot en kvinna på en nattklubb i Ljubljana.

Där kan man tänka att en karriär skulle ha tagit slut och att många dörrar skulle ha stängts, men Omar Naber jobbade vidare. Tre år senare släppte han en skiva på engelska, möjligen med hopp om en internationell karriär, och 2017 vann han den slovenska uttagningen till ESC för andra gången.

"On My Way" - med text och musik av Omar Naber själv - var en underlig vinnare på flera sätt. Ett riktigt svagt och vingligt försök till musikalballad, utan någon klimax eller något spänningsmoment.

På andra plats kom brödraduon BQL som var mycket populära och vars första singel toppat de nationella topplistorna några månader tidigare. Den så kallade expertjuryn höll ned popkillarna så mycket de kunde och vräkte poäng över Omar Naber istället och så fick han åka till Kiev en andra gång. Där floppade han högst förväntat och välförtjänt och hamnade på näst sista plats i semifinalen.

Att missa finalen en andra gång verkar ha varit en mycket mer effektiv karriärstoppare och av allt att döma har det varit rätt tyst om Omar Naber sedan dess.

Omar Naber / On My Way (Slovenien 2017)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Muistathan / Finland 1972

I dagens läge är de allra flesta bidrag som syns och hörs i Eurovision Song Contest inskickade som mer eller mindre färdiga paket, Färdigt producerade, färdigt uttänkta, inte sällan färdigt anpassade för en redan utvald artist. Så har det verkligen inte alltid varit.

Fram till och med 1980-talet försökte de flesta deltagande tv-bolag tvärtom att själva kontrollera sina uttagningar så långt som möjligt istället för att springa skivbolagens ärenden.

I den finländska finalen 1972 valdes låtarna ut först och sedan nominerade Yle lämpliga artister. Att framföra ett bidrag var alltså snarast vilket tv-jobb som helst och det var verkligen inte säkert att man själv gillade låten man sattes att framföra. Man kom till studion, sjöng sin låt och så fick tittarna välja vinnare genom att skicka in vykort.

Att vinnarna Päivi Paunu och Kim Floor ogillade den låt tittarna valt ut gjorde de ingen hemlighet av. De båda gjorde narr av hur rysk den lät och hur irrelevant den var. Hur de nästan skämdes för att sjunga den.

Päivi var skådespelerskan som satsat på en sångkarriär istället. Hon var ett etablerat namn som legat etta på de finska listorna med sin finska version av "Those Were The Days". Kim Floor var ett nyare ansikte för publiken och kunde kanske ha visat sig lite glad för chansen att synas, kan man tycka.

Trots att de sade sig ogilla låten gav de båda järnet såväl i den vintriga förhandsvideon som spelades in i Kims hemstad Borgå som på scenen i Edinburgh. Särskilt den sista refrängens accelerando slog det gnistor om och "Muistathan" ("Du minns väl") imponerade på en och annan inför finalen. BBC:s kommentator Tom Fleming kallade Kim och Päivi "en synnerligen attraktiv duo". 

En tolfteplats var inte så pjåkigt för Finland, som dessutom blev hela Nordens mest framgångsrika bidrag. Päivi Paunu och Kim Floor ville ändå skaka av sig låten och gå vidare i sina karriärer. Det gick sådär.

Päivis karriär gick som på räls i några år till men stannade av i mitten av 1970-talet. Då bildade hon först trion Mirumaru tillsammans med Titta Jokinen och Paula Nurminen - de kom femma i den finska finalen 1978 - för att sedan utbilda sig till talpedagog.

Kims musikkarriär tog aldrig riktigt fart på allvar. Istället ägnade han sig åt skådespeleri och i början av 1990-talet blev han programledare för Lyckohjulet på finsk tv. 

När de båda återförenades för att mima sin gamla tävlingslåt i en av de finska semifinalerna 2007 stod det klart för många i publiken att livet kanske inte behandlat Päivi Paunu särskilt varsamt. Hon gav ett lätt förvirrat och bittert intryck under ett par obekväma minuter i direktsändning. Några år senare drabbades hon av cancer i munnen och avled i december 2016, knappt tre månader efter sin 70-årsdag. 

Päivi Paunu & Kim Floor / Muistathan (Finland 1972)

12:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Yaz bitti / Turkiet 1992

Det tidiga 1990-talet var långt ifrån någon jubeltid för Eurovision Song Contest. Tiden verkade ha sprungit ifrån tävlingen som inte längre skapade några större hits, och flera av deltagarländerna började tröttna allt mer.

Ingen kan väl klandra turkarna om de började tappa sugen efter sjutton år utan framgång? Vad man än hittade på blev det tummen ned och man hade nästan bara dåliga placeringar. 

Nu hade de lokala stjärnorna tröttnat - ingen ville längre göra bort sig inför internationell storpublik - och de turkiska uttagningarna dominerades alltmer av okända talanger.

Inte var Aylin Vatankoş något känt namn för den stora publiken då hon vann den turkiska finalen 1992. Hon var en 22-årig musikstuderande från İzmir som nu gjorde sitt största framträdande hittills.

"Yaz bitti" ("Sommaren är över") var något så ovanligt som en glad turkisk reggaeschlager, skriven av Aldoğan Şimşekyay som själv var musiker och sångare. Han sjöng i kören bakom Aylin och bjöd på en sällsamt svajande koreografi tillsammans med sina söner Kemal och Uğur, och i mellanspelet brände han av ett par riktigt höga falsettoner.

I Malmö trodde ingen på turkisk framgång och SVT:s kommentator Björn Kjellman beskrev bidraget som "trevligt men lättglömt". I vanlig ordning hamnade Turkiet i den absoluta botten. Fler verkar ha lagt märke till att Aylin råkade visade underbyxorna då hon vinkade till publiken än själva låten.

Aylin Vatankoş blev aldrig någon stor stjärna men har fortsatt att göra musik sedan dess. Hon har släppt två album i eget namn och gav ut en singel så sent som 2020.

Också bröderna Şimşekyay har fortsatt med musik. Uğur gav ut en popskiva och spelade in ett par musikvideor 1998 men satsningen verkar inte ha fått någon fortsättning. Kemal skriver och producerar låtar främst för andra artister som Ebru Gündeş och Mustafa Sandal.

Aylin Vatankoş / Yaz bitti (Turkiet 1992)

19:e plats av 23 bidrag i Malmö

Dans le jardin de mon âme / Schweiz 2002

Det har inte varit helt ovanligt i den schweiziska eurovisionshistorien att artister passat på och sjungit på ett annat språk än sitt egna när man ställer upp i ESC. Sandra Simò, Paola och självaste Lys Assia hade gjort just detta medan exempelvis Peter, Sue & Marc sjungit på nästan alla språk som finns.

Francine Jordi var hemma från kantonen Bern och sjöng för det mesta på tyska, men tyckte att franska var ett bättre språk i ESC. Statistiken höll med: överlag lyckades Schweiz mycket bättre på franska än på tyska.

Francine hade uppträtt i stora sammanhang redan som barn men fick sitt stora genombrott då hon 21 år gammal vann Grand Prix des Volksmusik 1998. Hon blev ett känt ansikte, gav ut två album och var det största namnet som ställde upp i 2002 års schweiziska final.

Hon hade själv skrivit text och musik till "Dans le jardin de mon âme" ("I min själs trädgård"), ett oklanderligt stycke standardballad som den franska texten till trots kändes mycket tysk. Francine spelade passande nog in även en tysk version som fick ge titel till hennes tredje fullängdare.

Trots att Francine gjorde allt rätt och sjöng bra framstod tävlingslåten som förkrossande gammaldags och nattstånden i Tallinn och hamnade trea från slutet. Schweiz fick stå över finalen i Riga året därpå men det påverkade inte sångerskan desto mer. Hennes popularitet bara ökade på hemmaplan.

Hon bjöd skvallerpressen på rubrikkalas då hon lämnade sin man för sångaren Florian Ast. Tillsammans spelade de in skivan "Lago Maggiore" som toppade den nationella albumlistan innan Ast efter ett drygt år lämnade henne för en annan kvinna.

Francine Jordi har med åren också blivit en uppskattad programledare i tv. 2018 meddelade hon att hon genomgått kemoterapi efter att ha drabbats av bröstcancer. Två år senare släppte hon ett nytt album och toppade för andra gången den schweiziska topplistan.

Francine Jordi / Dans le jardin de mon âme (Schweiz 2002)

22:a plats av 24 bidrag i Tallinn

Dvadeset prvi vijek / Bosnien-Hercegovina 1995

Kriget rasade vidare men på tv-bolaget i Sarajevo bedrevs ett slags kulturell motståndsrörelse. Man tänkte minsann inte vika sig för omständigheterna och man tänkte minsann skicka ett bidrag till ESC i Dublin. 

Till skillnad från 1994 skulle man ordna en riktig nationell final, sådär som de kunde se ut i ett land som inte drabbats av väpnad konflikt. Man byggde upp en snygg scenbild i sin bästa fungerande studio och lät till och med en orkester sitta på plats och låtsas spela till de förinspelade musikbakgrunderna.

Precis som året innan nominerade man en artist som fick sjunga alla bidragen och den man valde var verkligen inte vem som helst.

Davorin Popović (född 1946 i Sarajevo) hade varit en framstående handbollsspelare i sin ungdom innan han satsade på musiken istället. Redan som tonåring blev han frontman i rockbandet Indexi, ett av alla tiders mest inflytelserika band i det forna Jugoslavien. 

Davorin själv var en sann ikon som även hade en mycket framgångsrik solokarriär vid sidan av bandet. Han var känd under en mängd kärleksfulla smeknamn och ofta kallades han helt enkelt "Pjevač" - "sångaren". Den främste.

Att Davorin nu nominerades att få åka till Dublin var först och främst en hyllning till en monumental karriär. Själv ansåg han att sångtävlingar främst var till för yngre förmågor och att han som 48-åring inte hade så mycket att hämta där, men att få resa bort från kriget ett tag var inget han tackade nej till.

Av de åtta bidragen - inskickade av bosniska låtskrivare i hemlandet såväl som i exil - var Davorins egen favorit "Ti si ruža" ("Du är en ros"). Den var skriven av bröderna Edo and Adi Mulahalilović, båda med ett förflutet i Hari Mata Hari, som vunnit redan året innan med "Ostani kraj mene".

Dessvärre verkar det ha myglats en del bakom kulisserna. Tävlingens musikaliskt ansvariga från 1995 till 1997 - Davorins gamla bandkompis Sinan Alimanović - arrangerade alltid ett par av bidragen och som av en slump vann alltid en av "hans" låtar, varpå han själv uppgraderades till medkompositör inför ESC.

"Dvadeset prvi vijek" ("Det tjugoförsta århundradet") var inte utan poänger och hade framför allt en rätt elegant jazz-poppig vers som stilla promenerade fram mot en underligt abrupt refräng. Verkligen ingen vinnarkandidat i Dublin, och det var synd att Davorin inte fick tävla med den låt han själv tyckte sig kunna stå för.

I Dublin tog man hjälp av fyra irländska körsångare som sjöng för allt tygen höll men poängutdelningen blev som förväntat ganska modest. Åtta av de totalt fjorton poäng man skrapade ihop kom från den i övrigt kraftigt kompisröstande kroatiska juryn.

Bara några år efter finalen i Dublin drabbades Davorin Popović av en cancer i bukspottskörteln och sångaren avled i juni 2001 - bara några veckor före sin 55:e födelsedag. Till hans ära uppkallades Bosnien-Hercegovinas finaste musikpris - landets egen Grammis - efter honom.

Davorin Popović / Dvadeset prvi vijek (Bosnien-Hercegovina 1995)

19:e plats av 23 bidrag i Dublin

Il y aura toujours des violons / Frankrike 1978

Frankrike är ett stort land med ett oändligt antal begåvade musiker. De flesta som har musiken i blodet får aldrig den där riktiga chansen att sjunga inför storpublik och ge ut skivor som når den stora massan. Det räcker inte att kunna sjunga bra, någon måste tro på dig också.

Någon på franska CBS måste ha trott på Joël Prévost och sett potential i honom. Han hade en bra röst och såg trevlig ut. Dessutom hade han en intressant livshistoria i bagaget då han lämnats bort av sina biologiska föräldrar och adopterats som baby av en familj som döpte om gossen och gav honom ett helt annat namn.

Redan 1972 fick den unge sångaren skivkontrakt och gav sedan ut ett antal singlar och ett album i eget namn. Han turnerade Frankrike runt med stora stjärnor som Michèle Torr och Serge Lama men ändå lossnade det aldrig. Det stora genombrottet uteblev.

När TF1 sjösatte sin nya stora nationella final för ESC 1976 måste det ha framstått som ett mycket attraktivt skyltfönster för alla dessa artister som år ut och år in spelade in skivor som ingen köpte. Att synas i tv har alltid varit ett bra trick för att öka sin popularitet.

Joël Prévost ställde upp i den franska finalen 1977 med "Pour oublier Barbara" men floppade redan i semifinalen. Året därpå lämnades ingenting åt slumpen och han utrustades med en riktigt bombastisk och klassiskt superfransk ballad av en sort som ofta slog an i schlagerfestivaler.

"Il y aura toujours des violons" ("Det kommer alltid att finnas fioler") kom tvåa i sin semifinal och gissningsvis var skivbolagsfolket nöjda redan med det, men till de flestas stora förvåning slog Joël Prévost till och vann i finalen. Nu var det plötsligt han som fick representera Frankrike på hemmaplan i Paris och nu stod alla dörrar öppna.

Vid den internationella finalen gick det än en gång över förväntan och hemmalaget knep en bronsmedalj i omröstningen. Joël Prévost fick ge ut en andra LP - som i ärlighetens namn mest var en samling av de singlar han gett ut på CBS de senaste fyra åren - men låten blev ingen stor hit och sångaren försvann snart ut ur rampljuset på nytt.

Den som istället lyckades använda det här bidraget som en språngbräda var den unge textförfattaren Didier Barbelivien som nu fick ännu en fjäder i hatten i sin lovande karriär. Två år senare skulle han ge ut sin första skiva som soloartist och etablerade sig under 1980-talet som en av Frankrikes mest eftertraktade låtskrivare.

Joël Prévost fortsatte att spela in skivor åtminstone till mitten av 1980-talet och ställde upp på nytt i den franska finalen 1983. Han lär enligt uppgift vara en aktiv artist än idag men inte i de riktigt stora sammanhangen.

Joël Prévost / Il y aura toujours des violons (Frankrike 1978)

3:e plats av 20 bidrag i Paris

C'est peut-être pas l'Amérique / Luxemburg 1981

Att vinna Grand Prix Eurovision de la Chanson i Cannes 1961 hade varit Jean-Claude Pascals stora stund och "Nous les amoureux" blev en stor framgång i de franskspråkiga länderna. Trots det blev sångarens storhetstid kort och andra stjärnor tog hans plats på musikhimlen.

Kanske var Jean-Claude Pascal helt enkelt svår att sälja in till publiken. Under 60-talet skulle de flesta stjärnor komma att bjuda på mer än sitt artisteri och låta fansen dela åtminstone en del av deras kärlekar och privatliv. Jean-Claude Pascal satt fast i skåpet utan möjlighet att komma ut. 

Även om den stora succén klingade av fortsatte han att både sjunga och skådespela, och behöll sina största fans genom 60- och 70-talen. Tjugo år efter segern i Cannes bjöd RTL in Jean-Claude Pascal att tävla på nytt, nu med en sång han själv varit med om att skriva.

Den största delen av bidraget var skriven av Sophie Makhno, som själv var en framgångsrik sångerska och låtskrivare för åtskilliga stora namn i den franska musikvärlden. Inte minst hade hon ett nära förhållande till den legendariska Barbara och hade i flera år fungerat som hennes privata sekreterare.

"C'est peut-être pas l'Amérique" (ungefär "Det kanske inte är som Amerika") var en sång som ställde den gamla världens Frankrike mot allt det nya och moderna i Amerika för att konstatera att det man har nära inte är så illa, det heller.

Sophie Makhno visste inte hur hon skulle avsluta sin låt och bad om hjälp från Jean-Claude Petit, som dirigerat Monacos vinnarlåt 1971 och blivit en av Frankrikes mest efterfrågade arrangörer. Petit ville inte dirigera själv och följde inte ens med delegationen till Dublin.

Det stod ganska klart från början att det inte skulle bli någon ny seger. Melodin var visserligen vacker och Jean-Claude Pascal besatt en tidlös elegans, men paketet låg verkligen inte i tiden. Österrikes jury - som röstade först - tyckte Luxemburgs bidrag var näst bäst men sedan sinade poängskörden med besked.

Bland körsångarna kan man notera Carole Fredericks, en amerikanska som startat en karriär i Frankrike två år tidigare. Hon skulle snart bli en av landets allra mest anlitade studiomusiker och bakgrundssångare. Hon blev även framgångsrik på egen hand tillsammans med Jean-Jacques Goldman och Michael Jones, och släppte två uppmärksammade soloalbum de sista åren före sin alltför tidiga död 2001.

Efter Dublin lämnade Jean-Claude Pascal sången alltmer och skrev istället böcker, bland annat en bitvis självbiografisk roman. När han avled till följd av en magcancer 1992 - endast 64 år gammal - var han i det närmaste helt bortglömd av den stora publiken. 

Trots att han de sista åren talade mer öppet om sin homosexualitet i de få intervjuer han ändå gav nämns inget av detta i sångarens offentliga biografier, där man endast konstaterar att han aldrig gifte sig och inte fick några barn. Som så många andra hbtiq-personer i sin generation har han knuffats tillbaka in i skåpet efter sin död.

Den första riktigt kända franska artisten som berättade offentligt om sin homosexualitet var Hervé Vilard som kom ut i en direktsänd radiointervju 1967, men det skulle ta många år innan attityderna började ändras i Frankrike.

Jean-Claude Pascal / C'est peut-être pas l'Amérique (Luxemburg 1981)

Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

Quand tu reviendras / Belgien 1968

I den belgiska finalen 1968 röstade fem regionala jurygrupper fram den unga Claude Lombard till vinnare. Kanske var det ödet att hon skulle bli en del av den belgiska eurovisionshistorien och fortsätta familjetraditionen: hennes föräldrar hade skrivit ett av Belgiens två bidrag i den allra första upplagan av ESC 1956. I den nationella finalen besegrade hon såväl Tonia (Belgien 1966) som Nicole Josy (Belgien 1973).

Claude Lombard - som tagit sitt artistnamn efter sin hemgata i Bryssel - hade släppt sin debutsingel som 20-åring och hade ett nära samarbete med sin make, låtskrivaren Freddy Zegler. Han skrev låtar åt henne och de spelade in en del material tillsammans.

Vinnarlåten "Quand tu reviendras" ("När du återvänder") var inte skriven av maken men var närmast chockerande samtida för att vara ett ESC-bidrag. Folkrock med hippestuk var hett och trendigt, men skulle juryn förstå sig på den?

I varje land satt tio jurymedlemmar som alla hade en poäng att ge till sin favorit. Åtta personer gav sin röst till Belgien, vilket räckte till en delad sjundeplats med Monaco och Jugoslavien. Framgången öppnade nya dörrar och nu ville många jobba med Claude Lombard.

Året efter släppte hon sitt debutalbum "Chante", där hon själv komponerat alla låtarna och Freddy Zegler skrivit texterna. Hon blev även värd för ett musikprogram på belgisk tv. 1973 återvände hon till ESC som körsångare bakom Nicole & Hugo.

Efter Freddy Zeglers död i slutet av 70-talet flyttade Claude Lombard till Paris. Där komponerade hon en musikal och släppte ännu ett soloalbum innan hon alltmer började ägna sig åt barnproduktioner. Hon ledde en barnkör, dubbade film och sjöng ledmotiven till en mängd barnprogram.

Dessutom blev hon god vän med legenden Charles Aznavour och han värvade henne som sin ständiga körsångerska. De turnerade världen runt tillsammans fram till hans död.

2018 satte Claude Lombard upp en barnmusikal på Tahiti, vilket skulle visa sig bli hennes sista stora projekt. Sångerskans egen sida på Facebook offentliggjorde att Claude Lombard avled i Paris den 20 september. 2021.

Claude Lombard / Quand tu reviendras (Belgien 1968)

Delad 7:e plats av 17 bidrag i London

Der K und K Kalypso aus Wien / Österrike 1959

I mitten av 1950-talet hade calypson slagit knock på publiken och blivit en enorm global succé. Inte minst efter att Harry Belafonte spelat in ett helt album med calypsotoner och fått en megahit med "Banana Boat Song". Det publiken förmodligen inte visste var att calypson från början fyllde ett helt annat syfte.

Calypson uppstod på Trinidad och Tobago under 1700-talet och blev snabbt ett sätt för örikets slavar att driva med sina herrar och berätta sina historier vidare då de oftast var förhindrade att tala med varandra. 

Långt in på 1900-talet var genren i mångt och mycket ett forum för satir, samhällskritik och skvaller - något som städades bort då skivbolagen såg potentialen i musiken. Snart var calypson allmängods som verkade tillhöra alla.

Kanske kunde man också tänka sig att en calypso kunde uppstå någonstans i Österrike? Till Cannes skickade ORF en skämtsam version där calypson hade rötter ändå tillbaka till dubbelmonarkin Österrike-Ungern - ett av Europas största länder från 1867 till 1918.

Alla institutioner som var gemensamma för de båda landsändarna benämndes "k und k" - kaiserlich und königlich ("kejserlig och kunglig") - oftast förkortat k.u.k., vilket säkert kan få en och annan läsare att dra på munnen. 

Nu dukade man fram en kejserlig och kunglig calypso med ekon av såväl polka som Strauss, och som dessutom bar en pikant bismak av paprika. Enligt texten är den så populär att vissa joddlar den i sömnen.

Den som sattes att framföra detta oväntade stycke var Ferry Graf - en närmast okänd 27-åring från Niederösterreich. Han visade sig vara en charmknutte som varken verkade ta sig själv eller sin besynnerliga tävlingslåt på alltför stort allvar. 

Den europeiska juryn visade sig inte ha särskilt mycket till övers för ett Österrike på skämthumör - en inställning som bestått genom åren. Trots att österrikarna skojat till det oftare än de flesta har poängen nästan alltid förblivit blygsam. 

Det skulle dröja ända till 2005 innan Österrike provade på att joddla på eurovisionsscenen på nytt, men inte heller Global Kryner lyckades övertyga resten av kontinenten.

Ferry Graf blev aldrig något stort namn på hemmaplan men flyttade senare till Finland där han bland annat sjöng Elvis på tyska. Med åren fick han finländskt medborgarskap och bodde i många år i Jyväskylä. En del uppgifter gör gällande att Ferry Graf skulle ha avlidit 2017 men det verkar inte vara en bekräftad uppgift.

Calypson levde vidare och inspirerade en mängd andra genrer och stilar, som reggae, ska och soca.

Ferry Graf / Der K und K Kalypso aus Wien (Österrike 1959)

Delad 9:e plats av 11 bidrag i Cannes

Sì / Italien 1974

Ville Italien vinna Eurovision Song Contest i Brighton 1974? Det är svårt att säga helt säkert men högst sannolikt hade man inga sådana ambitioner. För det mesta skötte RAI sitt tävlande med vänsterhanden och man gjorde inget för att sälja in ESC till den egna publiken.

Att man bad sin enda vinnare Gigliola Cinquetti att ställa upp på nytt handlade förmodligen mest om att hon var rutinerad, erfaren och van att tävla i olika festivaler på hemmaplan och internationellt. Hon förstod vad jobbet gick ut på och var professionell och pålitlig.

Ville Gigliola Cinquetti vinna i Brighton, då? Det kan vi nog vara ganska säkra på att hon ville. Sedan sin seger i Köpenhamn tio år tidigare hade hon förblivit ett känt namn men hennes framgångar gick upp och ned. 

1973 hade hon visserligen fått en stor hit då hon vann Canzonissima med "Alle porte nel sole" men i Sanremofestivalen hade hon inte ens gått till final med "Mistero". En ny ESC-seger skulle blåsa nytt liv i den internationella karriären och ingen annan artist hade vunnit två gånger.

"Sì" ("Ja") var ett mästerligt nummer där en verkligt långsam vers sakta fick bygga upp till en förlösande refräng där textens jag slutligen kommer över sina tvivel och äntligen vågar ge sig hän åt kärleken. Låtskrivaren Mario Panzeri hade tidigare skrivit "Non ho l'età" 1964 och en rad hits sedan dess och visste verkligen vad han höll på med.

Det såg verkligen ut som att finalen var vikt för Gigliola. Inget annat land ställde upp med en lika klassisk ballad och Italien hade lottats att sjunga sist av alla. Det helt nya röstningssystemet såg också ut att spela italienarna i händerna.

De tre senaste åren hade juryn bestått av två ledamöter från varje deltagarland som suttit på plats i värdstaden och bedömt samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Tittarna hade haft svårt att hänga med bland siffrorna, så systemet skrotades. 

Istället bestämde man att varje land skulle ha en jury bestående av tio personer som bedömde samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Poängen skulle läggas ihop och sedan läsas upp i direktsändning, och varje bidrag kunde få mellan tio och femtio poäng från varje land. 

Kort tid före finalen bestämde sig arrangerande BBC för att skrota det nya systemet. Det ansågs bökigt och obegripligt, och att rabbla alla dessa nummer i direktsändning skulle ta en evighet. Istället bestämdes att de tio jurymedlemmarna i varje land skulle få ge en enda poäng var till sin favorit och i samma stund kan man säga att Abba slet segern ur händerna på Italien.

Gigliola gjorde ett strålande framträdande och belönades med en andraplats. Även i Abbas skugga slog hon an väl och låtens engelska version slog sig in bland de tio främsta på den brittiska singellistan.

Hemma i Italien märkte just ingen något av det, då tävlingen inte ens sändes i tv. Mitt i förberedelserna inför Brighton hade nämligen "Sì" satts i politisk karantän. 

Italien hade legaliserat skilsmässa i december 1970, men den nya lagen var kontroversiell och motarbetades aktivt av kyrkan. Nu bestämde man att saken skulle avgöras i folkomröstning i maj 1974, där invånarna kunde rösta ja eller nej till att avskaffa den nya lagen. Att framföra en sång där det ena alternativet i den stundande omröstningen sjöngs inte färre än sexton gånger ansågs kunna styra resultatet och låten bannlystes från italiensk media.

Den 12 maj 1974 röstade Italien för att behålla rätten till skilsmässa och när saken var klar kunde RAI äntligen visa ESC. Då var ingen så intresserad längre och "Sì" förblev en högst modest framgång. 

1987 blev istället Johnny Logan första artist att vinna ESC två gånger. Fyra år senare var Gigliola programledare för ESC i Rom tillsammans med Italiens andre vinnare Toto Cutugno.

Gigliola Cinquetti / Sì (Italien 1974)

2:a plats av 17 bidrag i Brighton

One Life / Malta 2011

1919 blev det Brittiska imperiet större än det någonsin tidigare varit och förblir det största rike världen skådat genom historien. En sak de brittiska herrarna lämnade efter sig i nästan alla sina kolonier var sin repressiva syn på sexuella minoriteter och skarpa straffskala mot allt som inte vara heterosexualitet. Malta var inget undantag.

Malta avkriminaliserade homosexualitet 1973 trots hårda protester från såväl kyrkan som det kristdemokratiska Nationalistpartiet. Sedan hände det inte så mycket på ganska många år och det maltesiska samhället förblev konservativt och allt annat än gayvänligt.

När vinden väl vände så vände den hastigt. I en stor undersökning som gjordes 2006 motsatte sig hela 73% av befolkningen att samkönade par skulle få gifta sig, men bara sex år senare hade den siffran sjunkit till 52%. Och mitt i den här betydande attitydförändringen klev Glen Vella fram och vann den maltesiska melodifestivalen 2011.

Glen Vella hade börjat sjunga på allvar som 13-åring och studerade piano och röst. Han tog steget ut i offentligheten då han 2005 för första gången deltog i den maltesiska ESC-uttagningen.

Paul Giordimaina - som själv tävlat för Malta då landet gjorde comeback i Rom 1991 - skrev "One Life" till den unge sångaren som nu fick chansen att uttrycka sig ovanligt fritt om rätten att vara den man är utan att skämmas eller gömma sig. Bakom honom på scenen dansade hans pojkvän Sandro Zammit.

I Düsseldorf gjorde det maltesiska gänget ett sympatiskt men kanske lite valpigt och lättviktigt intryck. Precis som med Montenegros Slavko sex år senare förstod kanske inte tittarna riktigt en hur stor grej det här var på hemmaplan, men Glen Vella var ändå svindlande nära final. Två poäng till så hade han tagit den sista  finalplatsen istället för Schweiz.

Glen Vella har fortsatt att sjunga och har skaffat sig mer pondus med åren. 2021 kom hans kanske största stund hittills då han vann den återuppväckta inhemska sångtävlingen Muzika Muzika med den snygga "Ħarsa Biss" ("Titta bara"). 

Året innan hade Glen Vella och Sandro Zammit gift sig. Könsneutrala äktenskap infördes på Malta 2017 efter ett närmast enhälligt beslut i parlamentet och enligt ILGA Europe har Malta Europas bästa lagstiftning för hbtiq-personer. 

Glen Vella / One Life (Malta 2011)

11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

Mižerja / Kroatien 2013

Ingenting verkade längre fungera för Kroatien - man floppade med förhandsfavoriter, med nykomlingar, med rutinerade stjärnor. Man bestämde sig för att om man ändå ska vara med och tävla kan man ju lika gärna skicka något riktigt lokalt.

Klapa är en typ av stämsång med långa traditioner i Dalmatien och vars rötter kan spåras tillbaka till den romersk-katolska liturgiska kyrkomusiken. En klapa (ordet betyder ungefär "en grupp vänner") är traditionellt ett antal män som sjunger intrikata harmonier med texter som handlar om vin, kärlek, havet och hemlandet.

En klapa består alltid av en förstetenor, en andretenor, en bariton och en bas. Samtliga röster kan dubbleras utom förstetenoren. Traditionellt sjunger en klapa a cappella och sångformen är sedan 2012 upptagen på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv.

HRT bestämde sig för att rida på vågen och skicka en klapa till Malmö. Två olika jurygrupper tillsattes: den ena valde ut en passande sång och den andra satte ihop en "super-klapa" av medlemmar från färdigt existerande grupper.

Den nya gruppen fick namnet Klapa s mora ("Klapan från havet") och den utvalda låten hette "Mižerja". Först övervägde man att framträda a cappella även i ESC men bestämde snart att en musikbakgrund skulle passa bättre i sammanhanget.

De sjungande herrarna uppträdde i kläder inspirerade av de klassiska tornerspel som hållits varje år i Sinj sedan 1715 och som även de står på samma UNESCO-lista som klapan. Sången satt prickfritt men de kroatiska traditionerna slog inte an någon djupare sträng i det övriga Europa och det blev ingen finalplats.

Faktum är att hela det före detta Jugoslavien åkte ut i semifinalerna i Malmö och nu hade man fått nog i såväl Zagreb som Belgrad: året efter hoppade Kroatien och Serbien av tävlingen, precis som Bosnien-Hercegovina gjort redan tidigare.

Klapa s mora / Mižerja (Kroatien 2013)

13:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

 

Dying To Try / Irland 2017

Den svenske låtskrivaren och producenten Jörgen Elofsson hade redan haft en lång och framgångsrik karriär och gjort stora hits för bland andra Britney Spears och Kelly Clarkson, men att arbeta med Agnetha Fältskog skulle bli den riktiga juvelen i hans krona.

När Abba gått skilda vägar och den egna solokarriären inte blivit vad någon hoppats på gick Agnetha in i en tyst period där hon varken sjöng, spelade eller lyssnade på musik under tio års tid. Att Jörgen Elofsson lyckades locka henne till studion för att spela in sin första popskiva med nyskrivet material på tjugosex år var en sensation.

"A" släpptes under våren 2013 och möttes av idel entusiasm: lovord i pressen och guldskiva i flera länder. Möjligen att slutprodukten var lite väl snäll och polerad men helheten var stark och den verkliga attraktionen låg i att få höra Agnethas röst på nytt. 

Albumet innehöll tio spår, samtliga skrivna helt eller delvis av Jörgen Elofsson. Gissningsvis hade det funnits ett antal låtar till som man testat men som slutligen blivit liggande i byrålådan.

I december 2016 meddelade RTÉ att de lagt sitt deltagande i den kommande upplagan av ESC i händerna på nöjespappan Louis Walsh som tidigare lanserat Boyzone, Westlife och Jedward. Han valde ut den 20-årige Brendan Murray, som tidigare sjungit i bandet HomeTown som haft en framgångsrik men kort bana under Walsh ledning.

Glädjen var inte direkt öronbedövande i irländsk media då det offentliggjordes att den utvalda låten var skriven av Jörgen Elofsson i samarbete med brittiske James Newman. Än en gång hade irländska låtskrivare förbigåtts i urvalsprocessen.

"Dying To Try" var en prydlig liten ballad som faktiskt mycket möjligt skulle kunna ha varit en av låtarna som blev över från Agnethas skiva. Med en annan text och i en annan tonart - och kanske lite mindre röstakrobatik - kunde den absolut ha varit skivans nionde spår eller så.

I Kiev hade man utrustat Brendan Murray med en hel luftballong som mest verkade distrahera utan att ha något direkt med varken låten eller sångaren att göra. Ballongen till trots lyfte aldrig framträdandet och Irland misslyckades i semin för fjärde året i rad.

Mest överraskande i hela soppan är väl att någon så erfaren som Louis Walsh - som ofta fått uttala sig som något slags expert då det gällde ESC - för en sekund kunde tro att en sådan dussinlåt skulle kunna hävda sig i sammanhanget. Året efter dök Brendan Murray upp i brittiska X-Factor - ett program där Louis Walsh hade utmärkta kontakter - men har sedan dess mest släppt singlar utan någon större framgång.

Jörgen Elofssons låtar har sedan dess medverkat i såväl svenska som tyska finaler medan hans låtskrivarpartner James Newman representerade Storbritannien vid ESC i Rotterdam 2021, där han fick noll poäng från såväl jury som tittare.

Brendan Murray / Dying To Try (Irland 2017)

13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Follow My Heart / Polen 2006

En av de mest obekväma saker många kan tänka sig är att man helt plötsligt ska befinna sig öga mot öga med någon man tidigare haft ihop det med, eller - ännu värre - flera stycken av sina ex på samma gång. Inte minst om man står där tillsammans med sin nuvarande kärlek. Michał Wiśniewski - frontfigur i polska Ich Troje - verkar inte haft några betänkligheter alls beträffande sådant.

Den första upplagan av gruppen hade haft Magdalena Pokora som kvinnlig vokalist (under artistnamnet Magda Femme). Hon och Wiśniewski var gifta med varandra och hade ett barn tillsammans, men när skilsmässan var ett faktum lämnade hon bandet.

Också bandets nya sångerska Ania Świątczak var ihop med den manliga frontfiguren, om någon tycker det är kul att leta mönster i tillvaron.

När Ich Troje för andra gången vann den polska finalen hade man bestämt sig för att slå på stort och bjuda in såväl Magda Femme som Justyna Majkowska - bandets sångerska i glappet mellan fruarna som varit med på scenen i Riga 2003 och som såvitt källorna hävdar aldrig varit ihop med sångaren - att delta i bidraget.

För att utnyttja regelverket till fullo och ha maxbesättning på scenen tog man även in den tyske rapparen Olaf "O-Jay" Jeglitza från eurodance-gruppen Real McCoy. Under namnet "Ich Troje featuring Real McCoy" bjöd man på extravaganta kläder, pyroteknik, masker och en mängd människor som sjöng så mycket de bara kunde. Som om det inte räckte slutade framträdandet med att Michał Wiśniewski visade upp den för tillfället aktuella flickvännens stora gravidmage inför kamerorna.

Sannolikt tyckte en och annan tittare hemma i soffan att det blev lite mycket av allt det goda, men det polska landslaget var snubblande nära att ta sig till final. I slutändan blev det stolpe ut och tidig sorti.

Ich Troje har levt vidare med stor framgång men inte heller Ania Świątczak bestod. Även hon gifte sig med Michał Wiśniewski men skilde sig efter bara ett par år och lämnade även hon bandet i samma veva.

Om Michał Wiśniewski skulle vilja förena sina tidigare sångerskor på nytt får han göra det någon annanstans än i ESC - med nuvarande regler som föreskriver max sex personer på scenen skulle inte alla tidigare medlemmar få plats.

Ich Troje feat Real McCoy / Follow My Heart (Polen 2006)

11:e plats av 23 bidrag (semi) i Aten

That Night / Lettland 2019

Det hade verkat som en så bra idé från början. Man skulle stöpa om sin nationella final och strunta helt i Europa när man valde låt. Hade man en låt som letterna själva gillade så räckte det. Och Supernova hade levererat bra placeringar såväl 2015 som 2016.

Men sedan, då? Hur roligt är det att skicka egna lokala favoriter som blir utslagna i semifinalen år efter år? Hur lätt är det inte att börja snegla lite på vad européerna kunde tänkas vilja rösta på, även om det inte var så man skulle göra? Eller vad någon annan - vem som helst - tycker.

Vinnare av Supernova 2019 blev Carousel, ett relativt nytt band som inte gjort särskilt mycket väsen av sig men som fick den högsta poängen av såväl jury som tittare. 

Så hade det inte varit i semifinalen där juryn från början älskade Carousel medan tittarna bara hade dem på tredje plats. Hade tittarna tagit hänsyn till juryns smak när de röstade i finalen?

Intressant nog räknades även antal spelningar på Spotify in i resultatet plus en gallup som gjorts i samarbete med ett stort shoppingcenter och där visade sig den stora allmänheten måttligt förtjust i Carousel. På Spotify hade "That Night" näst lägst antal lyssningar.

Frågan som inställer sig är om tittarna tänkte att juryn visste bättre än de själva och lät sig svepas med i entusiasmen. Röstade Lettland fram en vinnare de själva inte var så intresserade av att lyssna på för att de trodde att juryn hade bättre smak?

Spotify och shoppinggallupen antyder att kandidaterna letterna gillade på riktigt var Double Faced Eels respektive Markus Riva. Kanske borde man skickat någon av dem till Tel Aviv istället?

"That Night" var en prydlig och trevlig liten akustisk låt som inte var i närheten av att kvalificera sig till finalen. Visserligen fick den en tolva även av Litauens tittare men för de flesta verkar den ha gått rätt spårlöst förbi - så även på den lettiska topplistan.

I den inställda finalen 2020 skulle Lettland ha representerats av Samanta Tīna, som istället fick en ny chans 2021.

Carousel / That Night (Lettland 2019)

15:e plats av 18 bidrag (semi) i Tel Aviv