20 september 2021

Der K und K Kalypso aus Wien / Österrike 1959

I mitten av 1950-talet hade calypson slagit knock på publiken och blivit en enorm global succé. Inte minst efter att Harry Belafonte spelat in ett helt album med calypsotoner och fått en megahit med "Banana Boat Song". Det publiken förmodligen inte visste var att calypson från början fyllde ett helt annat syfte.

Calypson uppstod på Trinidad och Tobago under 1700-talet och blev snabbt ett sätt för örikets slavar att driva med sina herrar och berätta sina historier vidare då de oftast var förhindrade att tala med varandra. 

Långt in på 1900-talet var genren i mångt och mycket ett forum för satir, samhällskritik och skvaller - något som städades bort då skivbolagen såg potentialen i musiken. Snart var calypson allmängods som verkade tillhöra alla.

Kanske kunde man också tänka sig att en calypso kunde uppstå någonstans i Österrike? Till Cannes skickade ORF en skämtsam version där calypson hade rötter ändå tillbaka till dubbelmonarkin Österrike-Ungern - ett av Europas största länder från 1867 till 1918.

Alla institutioner som var gemensamma för de båda landsändarna benämndes "k und k" - kaiserlich und königlich ("kejserlig och kunglig") - oftast förkortat k.u.k., vilket säkert kan få en och annan läsare att dra på munnen. 

Nu dukade man fram en kejserlig och kunglig calypso med ekon av såväl polka som Strauss, och som dessutom bar en pikant bismak av paprika. Enligt texten är den så populär att vissa joddlar den i sömnen.

Den som sattes att framföra detta oväntade stycke var Ferry Graf - en närmast okänd 27-åring från Niederösterreich. Han visade sig vara en charmknutte som varken verkade ta sig själv eller sin besynnerliga tävlingslåt på alltför stort allvar. 

Den europeiska juryn visade sig inte ha särskilt mycket till övers för ett Österrike på skämthumör - en inställning som bestått genom åren. Trots att österrikarna skojat till det oftare än de flesta har poängen nästan alltid förblivit blygsam. 

Det skulle dröja ända till 2005 innan Österrike provade på att joddla på eurovisionsscenen på nytt, men inte heller Global Kryner lyckades övertyga resten av kontinenten.

Ferry Graf blev aldrig något stort namn på hemmaplan men flyttade senare till Finland där han bland annat sjöng Elvis på tyska. Med åren fick han finländskt medborgarskap och bodde i många år i Jyväskylä. En del uppgifter gör gällande att Ferry Graf skulle ha avlidit 2017 men det verkar inte vara en bekräftad uppgift.

Calypson levde vidare och inspirerade en mängd andra genrer och stilar, som reggae, ska och soca.


Ferry Graf / Der K und K Kalypso aus Wien (Österrike 1959)
Delad 9:e plats av 11 bidrag i Cannes

19 september 2021

Sì / Italien 1974

Ville Italien vinna Eurovision Song Contest i Brighton 1974? Det är svårt att säga helt säkert men högst sannolikt hade man inga sådana ambitioner. För det mesta skötte RAI sitt tävlande med vänsterhanden och man gjorde inget för att sälja in ESC till den egna publiken.

Att man bad sin enda vinnare Gigliola Cinquetti att ställa upp på nytt handlade förmodligen mest om att hon var rutinerad, erfaren och van att tävla i olika festivaler på hemmaplan och internationellt. Hon förstod vad jobbet gick ut på och var professionell och pålitlig.

Ville Gigliola Cinquetti vinna i Brighton, då? Det kan vi nog vara ganska säkra på att hon ville. Sedan sin seger i Köpenhamn tio år tidigare hade hon förblivit ett känt namn men hennes framgångar gick upp och ned. 

1973 hade hon visserligen fått en stor hit då hon vann Canzonissima med "Alle porte nel sole" men i Sanremofestivalen hade hon inte ens gått till final med "Mistero". En ny ESC-seger skulle blåsa nytt liv i den internationella karriären och ingen annan artist hade vunnit två gånger.

"Sì" ("Ja") var ett mästerligt nummer där en verkligt långsam vers sakta fick bygga upp till en förlösande refräng där textens jag slutligen kommer över sina tvivel och äntligen vågar ge sig hän åt kärleken. Låtskrivaren Mario Panzeri hade tidigare skrivit "Non ho l'età" 1964 och en rad hits sedan dess och visste verkligen vad han höll på med.

Det såg verkligen ut som att finalen var vikt för Gigliola. Inget annat land ställde upp med en lika klassisk ballad och Italien hade lottats att sjunga sist av alla. Det helt nya röstningssystemet såg också ut att spela italienarna i händerna.

De tre senaste åren hade juryn bestått av två ledamöter från varje deltagarland som suttit på plats i värdstaden och bedömt samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Tittarna hade haft svårt att hänga med bland siffrorna, så systemet skrotades. 

Istället bestämde man att varje land skulle ha en jury bestående av tio personer som bedömde samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Poängen skulle läggas ihop och sedan läsas upp i direktsändning, och varje bidrag kunde få mellan tio och femtio poäng från varje land. 

Kort tid före finalen bestämde sig arrangerande BBC för att skrota det nya systemet. Det ansågs bökigt och obegripligt, och att rabbla alla dessa nummer i direktsändning skulle ta en evighet. Istället bestämdes att de tio jurymedlemmarna i varje land skulle få ge en enda poäng var till sin favorit och i samma stund kan man säga att Abba slet segern ur händerna på Italien.

Gigliola gjorde ett strålande framträdande och belönades med en andraplats. Även i Abbas skugga slog hon an väl och låtens engelska version slog sig in bland de tio främsta på den brittiska singellistan.

Hemma i Italien märkte just ingen något av det, då tävlingen inte ens sändes i tv. Mitt i förberedelserna inför Brighton hade nämligen "Sì" satts i politisk karantän. 

Italien hade legaliserat skilsmässa i december 1970, men den nya lagen var kontroversiell och motarbetades aktivt av kyrkan. Nu bestämde man att saken skulle avgöras i folkomröstning i maj 1974, där invånarna kunde rösta ja eller nej till att avskaffa den nya lagen. Att framföra en sång där det ena alternativet i den stundande omröstningen sjöngs inte färre än sexton gånger ansågs kunna styra resultatet och låten bannlystes från italiensk media.

Den 12 maj 1974 röstade Italien för att behålla rätten till skilsmässa och när saken var klar kunde RAI äntligen visa ESC. Då var ingen så intresserad längre och "Sì" förblev en högst modest framgång. 

1987 blev istället Johnny Logan första artist att vinna ESC två gånger. Fyra år senare var Gigliola programledare för ESC i Rom tillsammans med Italiens andre vinnare Toto Cutugno.


Gigliola Cinquetti / Sì (Italien 1974)
2:a plats av 17 bidrag i Brighton

25 augusti 2021

One Life / Malta 2011

1919 blev det Brittiska imperiet större än det någonsin tidigare varit och förblir det största rike världen skådat genom historien. En sak de brittiska herrarna lämnade efter sig i nästan alla sina kolonier var sin repressiva syn på sexuella minoriteter och skarpa straffskala mot allt som inte vara heterosexualitet. Malta var inget undantag.

Malta avkriminaliserade homosexualitet 1973 trots hårda protester från såväl kyrkan som det kristdemokratiska Nationalistpartiet. Sedan hände det inte så mycket på ganska många år och det maltesiska samhället förblev konservativt och allt annat än gayvänligt.

När vinden väl vände så vände den hastigt. I en stor undersökning som gjordes 2006 motsatte sig hela 73% av befolkningen att samkönade par skulle få gifta sig, men bara sex år senare hade den siffran sjunkit till 52%. Och mitt i den här betydande attitydförändringen klev Glen Vella fram och vann den maltesiska melodifestivalen 2011.

Glen Vella hade börjat sjunga på allvar som 13-åring och studerade piano och röst. Han tog steget ut i offentligheten då han 2005 för första gången deltog i den maltesiska ESC-uttagningen.

Paul Giordimaina - som själv tävlat för Malta då landet gjorde comeback i Rom 1991 - skrev "One Life" till den unge sångaren som nu fick chansen att uttrycka sig ovanligt fritt om rätten att vara den man är utan att skämmas eller gömma sig. Bakom honom på scenen dansade hans pojkvän Sandro Zammit.

I Düsseldorf gjorde det maltesiska gänget ett sympatiskt men kanske lite valpigt och lättviktigt intryck. Precis som med Montenegros Slavko sex år senare förstod kanske inte tittarna riktigt en hur stor grej det här var på hemmaplan, men Glen Vella var ändå svindlande nära final. Två poäng till så hade han tagit den sista  finalplatsen istället för Schweiz.

Glen Vella har fortsatt att sjunga och har skaffat sig mer pondus med åren. 2021 kom hans kanske största stund hittills då han vann den återuppväckta inhemska sångtävlingen Muzika Muzika med den snygga "Ħarsa Biss" ("Titta bara"). 

Året innan hade Glen Vella och Sandro Zammit gift sig. Könsneutrala äktenskap infördes på Malta 2017 efter ett närmast enhälligt beslut i parlamentet och enligt ILGA Europe har Malta Europas bästa lagstiftning för hbtiq-personer. 


Glen Vella / One Life (Malta 2011)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

23 augusti 2021

Mižerja / Kroatien 2013

Ingenting verkade längre fungera för Kroatien - man floppade med förhandsfavoriter, med nykomlingar, med rutinerade stjärnor. Man bestämde sig för att om man ändå ska vara med och tävla kan man ju lika gärna skicka något riktigt lokalt.

Klapa är en typ av stämsång med långa traditioner i Dalmatien och vars rötter kan spåras tillbaka till den romersk-katolska liturgiska kyrkomusiken. En klapa (ordet betyder ungefär "en grupp vänner") är traditionellt ett antal män som sjunger intrikata harmonier med texter som handlar om vin, kärlek, havet och hemlandet.

En klapa består alltid av en förstetenor, en andretenor, en bariton och en bas. Samtliga röster kan dubbleras utom förstetenoren. Traditionellt sjunger en klapa a cappella och sångformen är sedan 2012 upptagen på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv.

HRT bestämde sig för att rida på vågen och skicka en klapa till Malmö. Två olika jurygrupper tillsattes: den ena valde ut en passande sång och den andra satte ihop en "super-klapa" av medlemmar från färdigt existerande grupper.

Den nya gruppen fick namnet Klapa s mora ("Klapan från havet") och den utvalda låten hette "Mižerja". Först övervägde man att framträda a cappella även i ESC men bestämde snart att en musikbakgrund skulle passa bättre i sammanhanget.

De sjungande herrarna uppträdde i kläder inspirerade av de klassiska tornerspel som hållits varje år i Sinj sedan 1715 och som även de står på samma UNESCO-lista som klapan. Sången satt prickfritt men de kroatiska traditionerna slog inte an någon djupare sträng i det övriga Europa och det blev ingen finalplats.

Faktum är att hela det före detta Jugoslavien åkte ut i semifinalerna i Malmö och nu hade man fått nog i såväl Zagreb som Belgrad: året efter hoppade Kroatien och Serbien av tävlingen, precis som Bosnien-Hercegovina gjort redan tidigare.



Klapa s mora / Mižerja (Kroatien 2013)
13:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö
 

21 augusti 2021

Dying To Try / Irland 2017

Den svenske låtskrivaren och producenten Jörgen Elofsson hade redan haft en lång och framgångsrik karriär och gjort stora hits för bland andra Britney Spears och Kelly Clarkson, men att arbeta med Agnetha Fältskog skulle bli den riktiga juvelen i hans krona.

När Abba gått skilda vägar och den egna solokarriären inte blivit vad någon hoppats på gick Agnetha in i en tyst period där hon varken sjöng, spelade eller lyssnade på musik under tio års tid. Att Jörgen Elofsson lyckades locka henne till studion för att spela in sin första popskiva med nyskrivet material på tjugosex år var en sensation.

"A" släpptes under våren 2013 och möttes av idel entusiasm: lovord i pressen och guldskiva i flera länder. Möjligen att slutprodukten var lite väl snäll och polerad men helheten var stark och den verkliga attraktionen låg i att få höra Agnethas röst på nytt. 

Albumet innehöll tio spår, samtliga skrivna helt eller delvis av Jörgen Elofsson. Gissningsvis hade det funnits ett antal låtar till som man testat men som slutligen blivit liggande i byrålådan.

I december 2016 meddelade RTÉ att de lagt sitt deltagande i den kommande upplagan av ESC i händerna på nöjespappan Louis Walsh som tidigare lanserat Boyzone, Westlife och Jedward. Han valde ut den 20-årige Brendan Murray, som tidigare sjungit i bandet HomeTown som haft en framgångsrik men kort bana under Walsh ledning.

Glädjen var inte direkt öronbedövande i irländsk media då det offentliggjordes att den utvalda låten var skriven av Jörgen Elofsson i samarbete med brittiske James Newman. Än en gång hade irländska låtskrivare förbigåtts i urvalsprocessen.

"Dying To Try" var en prydlig liten ballad som faktiskt mycket möjligt skulle kunna ha varit en av låtarna som blev över från Agnethas skiva. Med en annan text och i en annan tonart - och kanske lite mindre röstakrobatik - kunde den absolut ha varit skivans nionde spår eller så.

I Kiev hade man utrustat Brendan Murray med en hel luftballong som mest verkade distrahera utan att ha något direkt med varken låten eller sångaren att göra. Ballongen till trots lyfte aldrig framträdandet och Irland misslyckades i semin för fjärde året i rad.

Mest överraskande i hela soppan är väl att någon så erfaren som Louis Walsh - som ofta fått uttala sig som något slags expert då det gällde ESC - för en sekund kunde tro att en sådan dussinlåt skulle kunna hävda sig i sammanhanget. Året efter dök Brendan Murray upp i brittiska X-Factor - ett program där Louis Walsh hade utmärkta kontakter - men har sedan dess mest släppt singlar utan någon större framgång.

Jörgen Elofssons låtar har sedan dess medverkat i såväl svenska som tyska finaler medan hans låtskrivarpartner James Newman representerade Storbritannien vid ESC i Rotterdam 2021, där han fick noll poäng från såväl jury som tittare.


Brendan Murray / Dying To Try (Irland 2017)
13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

19 augusti 2021

Follow My Heart / Polen 2006

En av de mest obekväma saker många kan tänka sig är att man helt plötsligt ska befinna sig öga mot öga med någon man tidigare haft ihop det med, eller - ännu värre - flera stycken av sina ex på samma gång. Inte minst om man står där tillsammans med sin nuvarande kärlek. Michał Wiśniewski - frontfigur i polska Ich Troje - verkar inte haft några betänkligheter alls beträffande sådant.

Den första upplagan av gruppen hade haft Magdalena Pokora som kvinnlig vokalist (under artistnamnet Magda Femme). Hon och Wiśniewski var gifta med varandra och hade ett barn tillsammans, men när skilsmässan var ett faktum lämnade hon bandet.

Också bandets nya sångerska Ania Świątczak var ihop med den manliga frontfiguren, om någon tycker det är kul att leta mönster i tillvaron.

När Ich Troje för andra gången vann den polska finalen hade man bestämt sig för att slå på stort och bjuda in såväl Magda Femme som Justyna Majkowska - bandets sångerska i glappet mellan fruarna som varit med på scenen i Riga 2003 och som såvitt källorna hävdar aldrig varit ihop med sångaren - att delta i bidraget.

För att utnyttja regelverket till fullo och ha maxbesättning på scenen tog man även in den tyske rapparen Olaf "O-Jay" Jeglitza från eurodance-gruppen Real McCoy. Under namnet "Ich Troje featuring Real McCoy" bjöd man på extravaganta kläder, pyroteknik, masker och en mängd människor som sjöng så mycket de bara kunde. Som om det inte räckte slutade framträdandet med att Michał Wiśniewski visade upp den för tillfället aktuella flickvännens stora gravidmage inför kamerorna.

Sannolikt tyckte en och annan tittare hemma i soffan att det blev lite mycket av allt det goda, men det polska landslaget var snubblande nära att ta sig till final. I slutändan blev det stolpe ut och tidig sorti.

Ich Troje har levt vidare med stor framgång men inte heller Ania Świątczak bestod. Även hon gifte sig med Michał Wiśniewski men skilde sig efter bara ett par år och lämnade även hon bandet i samma veva.

Om Michał Wiśniewski skulle vilja förena sina tidigare sångerskor på nytt får han göra det någon annanstans än i ESC - med nuvarande regler som föreskriver max sex personer på scenen skulle inte alla tidigare medlemmar få plats.


Ich Troje feat Real McCoy / Follow My Heart (Polen 2006)
11:e plats av 23 bidrag (semi) i Aten

10 juli 2021

That Night / Lettland 2019

Det hade verkat som en så bra idé från början. Man skulle stöpa om sin nationella final och strunta helt i Europa när man valde låt. Hade man en låt som letterna själva gillade så räckte det. Och Supernova hade levererat bra placeringar såväl 2015 som 2016.

Men sedan, då? Hur roligt är det att skicka egna lokala favoriter som blir utslagna i semifinalen år efter år? Hur lätt är det inte att börja snegla lite på vad européerna kunde tänkas vilja rösta på, även om det inte var så man skulle göra? Eller vad någon annan - vem som helst - tycker.

Vinnare av Supernova 2019 blev Carousel, ett relativt nytt band som inte gjort särskilt mycket väsen av sig men som fick den högsta poängen av såväl jury som tittare. 

Så hade det inte varit i semifinalen där juryn från början älskade Carousel medan tittarna bara hade dem på tredje plats. Hade tittarna tagit hänsyn till juryns smak när de röstade i finalen?

Intressant nog räknades även antal spelningar på Spotify in i resultatet plus en gallup som gjorts i samarbete med ett stort shoppingcenter och där visade sig den stora allmänheten måttligt förtjust i Carousel. På Spotify hade "That Night" näst lägst antal lyssningar.

Frågan som inställer sig är om tittarna tänkte att juryn visste bättre än de själva och lät sig svepas med i entusiasmen. Röstade Lettland fram en vinnare de själva inte var så intresserade av att lyssna på för att de trodde att juryn hade bättre smak?

Spotify och shoppinggallupen antyder att kandidaterna letterna gillade på riktigt var Double Faced Eels respektive Markus Riva. Kanske borde man skickat någon av dem till Tel Aviv istället?

"That Night" var en prydlig och trevlig liten akustisk låt som inte var i närheten av att kvalificera sig till finalen. Visserligen fick den en tolva även av Litauens tittare men för de flesta verkar den ha gått rätt spårlöst förbi - så även på den lettiska topplistan.

I den inställda finalen 2020 skulle Lettland ha representerats av Samanta Tīna, som istället fick en ny chans 2021.


Carousel / That Night (Lettland 2019)
15:e plats av 18 bidrag (semi) i Tel Aviv

7 juli 2021

My Impossible Dream / Nederländerna 2005

Trots att man ordnat hela fem semifinaler inför sin nationella final 2004 hade Nederländernas placering i Istanbul blivit en besvikelse. Kanske hade det varit frestande att stuva om i uttagningsprocessen men man behövde ändå lite glitter och glam att locka publiken med.

Dessutom hade man ett storts jubileum att uppmärksamma: det hade gått trettio år sedan man senast vann den internationella finalen. Med tillräckligt bra låtar kunde man säkert få det att fungera. De fem semifinalerna fick bestå.

Ett äss i rockärmen var att Mister Eurovision själv - den trefaldige vinnaren Johnny Logan - skrivit en av låtarna som automatiskt blev storfavorit att vinna. 

"How Does It Feel" med gruppen Airforce - där den med gott ansiktsminne kunde känna igen Laura Vlasbom från Frizzle Sizzle (Nederländerna 1986) - var ärligt talat inget odödligt verk och kunde ha deltagit i vilken nationell final som helst runt 1990 eller så. Tillräckligt många av tittarna såg igenom hajpen och Team Logan fick nöja sig med en andraplats.

Inte för att vinnaren var någon riktig höjdare heller. "My Impossible Dream" var en mycket bombastisk och "amerikansk" ballad som visserligen var luftig men också riktigt förutsägbar.

Glennis Grace (egentligen Glenda Batta, med rötter i Curaçao) hade sjungit mycket som barn och blev upptäckt som 15-åring då hon vann Sikta mot stjärnorna ("The Soundmix-show") som Whitney Houston. Sedan dess hade hon visserligen gett ut två album utan att få det riktiga genombrottet.

I Kiev blev det hela lite för mycket för publiken, gissningsvis. Den amerikanska balladstilen går sällan hem fullt ut i ESC och att inleda genom att anspela på Martin Luther Kings berömda tal kändes mer töntigt än anslående. Glennis gjorde fortfarande sitt bästa för att låta så likt Whitney Houston som möjligt, men originalets stjärnglans hade falnat rejält med åren. Nederländernas delegation - som till en början varit väldigt säkra på sin sak - fick stå med långa ansikten efter att ha missat en finalplats.

Singeln förblev en modest framgång i hemlandet och Glennis fick inget riktigt stort genombrott nu heller, även om hon nu var ett mer känt namn än förut. Efter ett par musikalroller dök hon 2012 upp i den nederländska versionen av "Så mycket bättre" och fick karriärens största hit med "Afscheid". Samma år bildade hon gruppen Ladies of Soul med bland andra Edsilia Rombley och Trijntje Oosterhuis.

2018 imponerade hon på många då hon ställde hon upp i America's Got Talent, där hon tog sig in bland det tio främsta.



Glennis Grace / My Impossible Dream (Nederländerna 2005)
15:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

5 juli 2021

Space / Montenegro 2017

När föddes idén att Eurovision Song Contest är det bästa homosexuella män vet? Bögarnas julafton? Konceptet har funnits länge men verkligen inte från tävlingens början. Under tävlingens första decennium var manlig homosexualitet en kriminell handling i flera av de mest tongivande deltagarländerna.

Företeelsen är betydligt äldre än så men den första gången jag kan minnas att svenska tidningar skulle ha gjort kopplingen mellan ESC och homosexuella män är i Dublin 1997, då Per Bjurman i Aftonbladet kallade hela tävlingen en "gayhappening" i en ganska snäll men ändå sensationslysten krönika.

Om man i kontinentens nordvästra delar varit relativt snabb att låta sin gamla favorittävling draperas i regnbågsflaggor - kanske i ett försök att visa hur frigjorda och välvilliga man är - gäller verkligen inte samma förutsättningar överallt. I många länder var och är mainstreampublikens uppfattning att det här främst rör sig om underhållning hela familjen kan samlas kring utan att någon ska behöva förfäras.

Montenegro hörde definitivt till den skaran länder och när tv-bolaget internt valde ut Slavko Kalezić så utmanade man de lokala normerna rejält. Det tyckte RTCG i och för om att göra: såväl 2012 som 2013 hade tänjt på ramarna men nu gjorde man det på ett annat sätt.

Slavko hade blivit känd via X-Factor Adria och hade släppt ett par singlar sedan dess. Han väckte uppseende på många sätt - inte minst för sin brist på traditionellt manlig utstrålning - och han hade inte tänkt vara mindre uppseendeväckande i ESC.

Iförd genomskinlig topp och en blå kjol som snart byttes mot glitterbyxor dansade Slavko fram och viftade med sin långa fläta. Och här uppstod en krock som hette duga. I de länder där Slavko sågs som utmanande framstod han garanterat som lite för mycket medan hans show framstod som tam och snäll för den andra delen av publiken. Det tillsammans med en låt som var trevlig men lite väl harmlös resulterade i ännu en missad finalplats.

Mest av allt visar det kanske att den stora publiken har dåligt minne. Det hade bara gått tjugo år sedan Europas församlade kommentatorer flämtade till över Islands Paul Oscar.

Slavko dök senare samma år upp i brittiska X-Factor och gav ut 2018 ut boken "Moja istina" ("Min sanning") om sin erfarenhet i rampljuset. Ett år senare satte Slavko upp "Moja istina" som en stor show med finansiellt stöd av Montenegros kulturministerium.


Slavko Kalezić / Space (Montenegro 2017)
16:e plats av 18 bidrag (semi) i Kiev

1 juli 2021

Sunlight / Irland 2016

Boyzone hade varit en av 90-talets stora akter men när decenniet närmade sig sitt slut stod det ganska klart att bandet nått slutet på sin bana. Bandets frontfigur och fixstjärna Ronan Keating - som även varit programledare för ESC 1997 - ville bryta sig loss och pröva vingarna som soloartist.

Bandets manager Louis Walsh var inte typen som gråter över spilld mjölk och plockade istället ihop Westlife - ett gäng som på många sätt kändes som Boyzones lillbrorsor. Snart nog hade det nya bandet rusat upp i topp på världens hitlistor och skulle med åren bli betydligt mer framgångsrikt. När man gick skilda vägar 2012 hade man tolv album och femtiofem miljoner sålda skivor i bagaget.

Nicky Byrne - Westlifes oldboy som redan hunnit fylla 20 då bandet bildades 1998 - hade en hyfsat framgångsrik karriär som fotbollsmålvakt i irländska juniorlandslaget bakom sig då han satsade på sång istället. 

När Westlife satte lapp på luckan fick Nicky Byrne snabbt jobb på RTÉ där han var programledare på både radio och tv. Tre år i rad - 2013 till 2015 - läste han upp de irländska poängen i ESC och 2016 valdes han internt ut att representera sitt land i samma tävling.

Det är alltid lite skumt när tv-bolag väljer att skicka någon av sina anställda till ESC. Man undrar ju om ingen annan ville ställa upp. Eller om deltagandet var ett krav för att ens program skulle få fortsätta?

Nicky Byrne sade sig vara mycket entusiastisk inför uppgiften och hade spelat in ett helt soloalbum som skulle lanseras. Det är också en krånglig sits: ska ett public service-bolag faktiskt marknadsföra sina anställdas produkter på det sättet?

Dessutom kan man kanske tänka att någon som legat etta på engelska topplistan fjorton gånger skulle ha lite näsa för när en låt håller måttet eller inte. "Sunlight" var en glad men oerhört tunn låt som liksom bara skvalade förbi, och då hjälper det inte att artisten varit populär någon gång förut.

Irland missade finalen för tredje året i rad och "Sunlight" blev en högst blygsam framgång hemma på Irland, även om Nicky Byrnes album sålde hyfsat. Han återgick till sitt programledarjobb på RTÉ och behöll det fram till 2019 då fyra av Westlifes fem medlemmar återförenades för en stor turné och lite ny musik.


Nicky Byrne / Sunlight (Irland 2016)
15:e plats av 18 bidrag (semi) i Stockholm

29 juni 2021

Nebo / Kroatien 2012

Det tidigare så framgångsrika Kroatien - som bland annat producerat Jugoslaviens enda vinnare 1989 - hade tappat formen rejält och missat finalen två år i rad. Allt detta medan Serbien och Bosnien-Hercegovina lyckades betydligt bättre.

Istället för att ordna en nationell final inför Baku bestämde man att utse en etablerad artist som kunde göra jobbet. Nina Badrić - en mycket framgångsrik sångerska från Zagreb - fick frågan och tackade ja. 

Nina hade tidigare ställt upp i den kroatiska uttagningen fyra gånger (min personliga favorit av hennes bidrag är "Godine nestvarne" som verkligen skulle ha stått ut i balladsörjan i Dublin 1994) och hade på allvar hittat sin egen stil i slutet av 90-talet.

Nu var hon en etablerad stjärna som sålde skivor i mängd och massor och som åkte på utsålda turnéer runt hela det tidigare Jugoslavien. Och i egenskap av etablerad stjärna tänkte hon inte kompromissa. Till Baku vill hon åka med titelspåret från sin nya skiva och inget annat. 

"Nebo" ("Himmel") var en solid poplåt i ett snyggt arrangemang men kanske ändå inte låten man skulle skickat till ESC om man haft några kandidater att välja mellan. Den krävde ett par lyssningar och var underligt undflyende till en början.

Så kan det gå ibland när en stor stjärna ramlar in i sammanhanget och enbart följer sin egen intuition. Fransk tv lär enligt vissa källor ha hoppats att Patricia Kaas skulle ha valt en hitvänligare låt 2009. En urvalskommitté skulle ha kunnat varna DJ BoBo för att hans låt skulle framstå som en billig kopia 2007. Och någon med kritisk blick kunde ha bett Nina Badrić att tänka ett varv till.

Istället gick det som det gick och Kroatien missade finalen för tredje året i rad. Nina påverkades inte desto mer - albumet sålde bra och följdes av en arenaturné runt om i regionen. 

Nina Badrić är en ivrigt praktiserande katolik som åkte på flera pilgrimsfärder. Hon har kampanjat en del politiskt - bland annat för det konservativa HDZ-partiet - och var 2016 en av flera artister som sjöng låten "Želim živjeti" ("Jag vill leva") som del av en kampanj mot abort.


Nina Badrić / Nebo (Kroatien 2012)
12:e plats av 18 bidrag (semi) i Baku

28 juni 2021

Vampires Are Alive / Schweiz 2007

Ett av de underligaste fenomen man kan skåda i ESC är de som kopierar det som funkat tidigare. De flesta år hittar man ett eller flera bidrag som tydligt låtit sig inspireras av fjolårets vinnare. Och det de alla har gemensamt är att de aldrig vinner. Blixten slår aldrig ned på samma ställe två år i rad.

Visserligen vann dramatiska ballader på franska tre år i rad 1971, 1972 och 1973, men de är inte särskilt lika varandra annat än möjligen på ytan. Man kan möjligen se Teach-In som en förlängning av Abba men "Ding-A-Dong" är också en stark låt som vann av egen kraft istället för att komma virvlande i vinddraget efter "Waterloo".

Man kan fortsätta resonemanget men faktum kvarstår: kopiorna vinner inte. Ibland placerar de sig högt men ju tydligare man lånar, desto större är risken att poängen blir låg.

Att ställa upp med en sång om vampyrer året efter att de finska rockmonstren i Lordi vunnit en jordskredsseger var verkligen inte den bästa idén. Men knappast var det ett så kalkylerat drag som det kunde verka vid första anblicken.

DJ BoBo (Peter René Baumann) hörde till Schweiz allra största musikexporter - det finns handen på hjärtat inte så hemskt många av dem - ända sedan genombrottshiten "Somebody Dance With Me" 1992. Med åren hade han lyckats hålla sig kvar på toppen trots att den eurotechno han var mest känd för tappat mark rejält. 2003 fick han karriärens största hit med "Chihuahua", som användes i en reklamfilm för Coca-Cola.

2005 - ett drygt år innan världen visste vilka Lordi var - gav han ut albumet "Pirates of Dance" som också blev en stor framgång på kontinenten. "Vampires Are Alive" - låten han tävlade med i ESC - var helt tydligt en fortsättning på samma tema.

BoBo avslöjade att han ansökt om att få representera Schweiz redan innan han blivit utvald. Han menade att schweizarnas licenspengar skulle användas till att visa upp inhemska artister istället för att köpa in någon från utlandet (som man gjort 2005 och 2006). 

SRG förstod vinken och föga förvånande utropades DJ BoBo som landets representant. Helt rätt tänkt, dessutom. Har man en stjärna som vill tävla borde de absolut få göra det. Åtminstone om låten håller måttet.

"Vampires Are Alive" gjorde kanske inte riktigt det. En helt okej låt i sin genre, med en hyfsat stark refräng, men året efter Lordi framstod den bara som en trött och andefattig kopia. Trots att DJ BoBo nämnts som en favorit på förhand hamnade han långt bak i resultatet i semifinalen.

Med sig på scenen hade han sin fru Nancy Baumann som tidigare varit dansare för Haddaway och sångerska i flera olika technoband. 1998 var hon med i den tyska finalen som en av medlemmarna i oförglömliga Ballhouse.

Det var naturligtvis snopet för en så stor stjärna att floppa redan i semifinalen men fansen brydde sig inte så mycket om det. Karriären rullade vidare och DJ BoBo är en idag en publikmagnet i Centraleuropa.


DJ BoBo / Vampires Are Alive (Schweiz 2007)
20:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

27 juni 2021

Legenda / Polen 2010

En del artister får stora och definitiva genombrott över en natt. Som Carola kastas de rakt in i offentligheten och blir allmän egendom för alltid. Och så finns det andra artister som får jobba på i många år innan den stora chansen kommer.

Marcin Mroziński från Inowrocław hade börjat sjunga redan som barn och tävlat i en mängd sångtävlingar. Som 16-åring sökte han för första gången till polska Idol och syntes i flera liknande program medan han utbildade sig till artist. Han spelade med i flera musikaler, som "Phantom of the Opera", "Les Misérables" och "Boyband".

2010 ställde han för andra gången upp i den polska ESC-uttagningen och nu stod stjärnorna rätt. Hans egen komposition "Legenda" - en dramatisk sak med högt tonläge framförd på både polska och engelska - vann hela rasket och Marcin skickades till Oslo. 

Ett intensivt framträdande till trots gick finalplatsen Polen förbi men Marcin var lika glad för det. Att tävla i ESC var en dröm för honom och han har flera gånger åkt till ESC på nytt för att visa upp sig och hänga med fansen. 

Tävlandet öppnade också nya dörrar och han fick jobb som programledare på polska Nickelodeon. Programmen spelades in i London och 2013 meddelade sångaren att han numer använde sig av artistnamnet Martin Fitch, som möjligen låg lite bättre i engelsmännens munnar.

Han har fortsatt att vara en mångsysslare som ägnar sig åt sång, skådespeleri och att dubba filmer till polska. Han har sin bas i London men jobbar också en hel del i hemlandet. 2017 ställde han upp än en gång i den polska finalen utan att vinna.

2014 drog sig sångaren ur en stor sångfestival i Ryssland med motiveringen att han inte kan uppträda i ett land som diskriminerar hbtiq-personer. De senaste åren har Polen dessvärre rört sig i samma riktning då landets alltmer auktoritära ledning försöker avveckla rättigheter för inte bara sexuella minoriteter utan även många andra grupper


Marcin Mroziński / Legenda (Polen 2010)
13:e plats av 18 bidrag (semi) i Oslo

26 juni 2021

Identitet / Albanien 2013

Det kan vara svårt som ung artist att etablera sig, hitta en publik och nå ut med sin musik. Extra svårt om man som Bledar Sejko växt upp i det politiskt paranoida och tillslutna Albanien där det enda partiet förbjudit pop och rock av västerländskt snitt från att framföras, spelas in eller ens finnas.

Bledar - också känd under sitt smeknamn "Qepa" ("Löken") - bildade sitt första band i hemlighet och skaffade sig en publik i det tysta. Först efter de politiska förändringarna i landet kunde man ge konserter eller ge ut musik öppet.

Trots att han verkligen inte var någon schlagerkille hade han fått åka med Aurela Gaçe till Düsseldorf 2011 och trots att det inte blev någon finalplats verkar äventyret ha gett mersmak.

"Identitet" var en sång om broderskap albaner emellan. Trots att Albanien är ett förhållandevis litet land finns stora skillnader mellan nord och syd, och även mellan de albaner som lever i andra länder än hemlandet. 

Musikaliskt blandade man element från musiken i olika delar av Albanien och lät allt mötas i ett stycke symfonisk rock. För att understryka broderskapet bjöd Bledar in Adrian Lulgjuraj - en ung albansk rocksångare från Montenegro - att dela rampljuset bakom mikrofonen.

Runt omkring i ex-Jugoslavien viskades det att låten lånat lite för mycket från "Plavi safir" med Bajaga från 1988, men så lika är de faktiskt inte. Bledar Sejko slog tillbaka mot kritiken och menade att Bajaga i sin tur lånat en stor del av sin låt från en gammal albansk sång.

Albanerna tog lite hjälp av värdlandet Sverige och spelade in en ny version av sin låt - en som klarade tidsgränsen på tre minuter. Dessutom låter bidragets gitarrsolo som hämtat rakt från Europes ”The Final Countdown”-LP som erövrade världen 1986.

"Identitet" är kanske inte låten man visslar i duschen nästa dag men jag går åtminstone igång på stråkarna och det väldigt livliga arrangemanget. Det var ingen stor överraskning då det inte blev någon finalplats men 2018 visade det sig att rock på albanska kan fungera bra i ESC när den kommer i rätt förpackning.


Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko / Identitet (Albanien 2013)
15:e plats av 17 bidrag (semi) i Malmö

25 juni 2021

Why Angels Cry / Cypern 2006

Cypern ville naturligtvis göra ett solitt intryck då deras bästa vän och godaste granne Grekland skulle stå värd för ESC för första gången. Och det såg ut som om man tänkte skapa historia genom att skicka den första artisten som tävlat i både Junior Eurovision och i vuxenvarianten.

Marios Tofi hade kommit på åttonde plats i den andra upplagan av JESC i Lillehammer 2004. Hans "Congratulations" - som sannolikt anspelade på såväl Cliff Richards andraplats 1968 som på den show med samma namn som anordnats i Köpenhamn 2005 för att fira tävlingens 50-årsjubileum - var skyhög förhandsfavorit att vinna.

Men när de cypriotiska tittarna fick telefonrösta fram en vinnare kom popgossen på andra plats. Istället vann Annet Artani, en cypriotättad 29-åring från Flushing, New York, som varit körsångerska åt och skrivit låtar med Britney Spears. 

Annet Artani (egentligen Annette Stamatelatos) hade turnerat tillsammans med Britney och de både blev vänner då stjärnan märkte att Artanis förhållande knakade i fogarna under turnén. Tillsammans skrev de Britneys hitsingel "Everytime".

Artani talade öppet om hur sårad Britney känt sig av Justin Timberlakes "Cry Me A River" och att deras gemensamma låt på sätt och vis var ett svar på hans låt. Britney har aldrig själv uttalat sig om just den saken och det är oklart om vänskapen bestod mellan henne och Annet.

Nu satsade Annet Artani på att erövra den grekiska marknaden och tackade ja till att sjunga den bombastiska "Why Angels Cry", skriven av Peter Yiannakis som tidigare skrivit "Tora zo" 1986 - Cyperns enda sistaplats i tävlingens historia. Nu mötte en stor röst en medioker ballad och resultatet blev det förväntade: den duktiga vokalisten tar i från tårna för att frammana något som bara inte står att finna i själva låten.

I Aten ställdes "Why Angels Cry" än en gång mot en låt med titeln "Congratulations" - Islands bidrag med den oförlikneliga Silvia Night - men den här gången blev ingen av dem en vinnare och Cypern missade finalen.

Annet Artani var en av artisterna grekiska ERT valde emellan då de skulle utse sin representant 2008 men det hela rann ut sanden. Det gjorde också sångerskans försök att erövra den europeiska publiken och hon flyttade tillbaka till New York.

Det senaste decenniet har hon mest fungerat som låtskrivare för andra men sjunger också själv i bandet Identity Crisis. 


Annet Artani / Why Angels Cry (Cypern 2006)
15:e plats av 23 bidrag (semi) i Aten

22 juni 2021

Ljubav je / Bosnien-Hercegovina 2016

Trots att man hört till de riktigt framgångsrika länderna - med en väldigt egen och originell profil - drog sig Bosnien-Hercegovinas tv-bolag BHRT ur tävlingen efter finalen i Baku 2012. Bolagets ekonomi hade stadigt försämrats genom åren och nu hade man knappt råd med någonting alls längre.

Valet var förmodligen enkelt. Har man knappt råd att producera dagliga nyhetssändningar kan man inte med ansiktet i behåll sätta stora pengar på att delta i en schlagerfestival.

Efter tre års frånvaro kunde man med glädje konstatera att man nu fått hjälp av sponsorer som var villiga att betala alla kostnader för deltagandet och man anmälde sig till ESC i Stockholm.

Dessvärre nöjde sig inte sponsorn - produktionsbolaget Tempo Production Studio - med att hosta upp en massa pengar. De ville också bestämma det mesta angående själva bidraget. BHRT, som tidigare haft en stram linje i vilken typ av bidrag de valde ut, hade nu bara att tacka och ta emot.

"Ljubav je" ("Kärleken är") var en i grunden trevlig men rätt anonym låt, framförd av två artister utan särdeles mycket kemi sinsemellan. Dels var det Dalal Midhat med ett förflutet i r'n'b-bandet Erato samt Deen som egenligen pensionerat sig från scenen efter att ha representerat Bosnien i Istanbul 2004.

Inte räcker det med bara två artister som tar i från tårna och produktionsbolaget bestämde att även den kroatiska cellisten Ana Rucner - gift med Vlado Kalember som representerat Jugoslavien 1984 - skulle dela på rampljuset. Nu började vagnen redan kännas lätt överlastad och lagom som man tänkte att det enda som saknades nu var ett omotiverat stycke rap så dök Bosniens rapkung Jala Brat - som också var en av låtskrivarna - upp och gjorde sin grej.

Hela det här bidraget är som ett hyperaktivt Kinderägg som bara fortsätter att spruta ur sig fler och fler överraskningar under sina tre minuter tills alla i publiken tappat andan. Som om inte allt detta räckte beslutade man även att ta med värmefiltar på scenen för att anspela på den pågående flyktingkrisen. Att säga att det här bidraget spretar åt alla håll är ändå ganska snällt.

Bristen på fokus och mening lyste tydligt igenom och för första gången missade Bosnien-Hercegovina att ta sig vidare från en semifinal. För enda gången, skulle det visa sig.

Kort tid före ESC i Stockholm kastades Rumänien ut ur startfältet då tv-bolaget TVR hade för stora obetalda skulder till EBU. BHRT var i nästan exakt samma sits och kort tid efter ESC var bolaget en hårsmån ifrån att kollapsa ekonomiskt. Bankrutten undveks i sista sekund men bolaget har fortsatt usel ekonomi och att återvända till ESC har inte varit att tänka på. Det lär dessvärre dröja innan vi ser Bosnien-Hercegovina i tävlingen på nytt.


Dalal & Deen feat Ana Rucner & Jala / Ljubav je (Bosnien-Hercegovina 2016)
11:e plats av 18 bidrag (semi) i Stockholm

18 juni 2021

Irelande, douze pointe / Irland 2008

Irland hade haft en riktig resa inom ESC och under femton intensiva år hade de först utvecklats till tävlingens keltiska tiger som rusade upp från nästan ingenstans till att bli alla tiders mesta vinnare och en riktig tungviktare för att sedan tappa greppet helt.

Sedan man senast stod värd 1997 hade man fått en hel del snytingar: man hade börjat placera sig riktigt illa, fått stå över ett år, skickats ut i semifinalen och blivit utslagna där. I Helsingfors 2007 fick man för första gången smaka på en sistaplats i finalen. Nu fick det vara nog.

Runt den här tiden var det inte helt ovanligt att länder som lyckades illa manifesterade sitt missnöje i sång. Litauen hade lyckats bäst 2006 men även Island 2006 och Estland 2008 spelade på samma tema: protestsånger mot att ingen röstar på våra bidrag.

Naturligtvis är det helt feltänkt. Ingen gillar en gnällspik. Misslyckas man i en tävling för man kanske anstränga sig lite mer nästa gång?

Men inte då. I den irländska finalen fick fem riktiga artister - bland annat Marc Roberts (Irland 1997) - stryk av något slags technolåt framförd av en kalkon i plast.

Dustin The Turkey - som för att vara exakt var hälften kalkon, hälften gam - var en gammal bekant för tittarna. Han hade slagit igenom i en tv-show 1989 och gjort ett stort intryck. Han kallades för det mest utmanande inom irländsk humor och spelade dessutom in ett par låtar genom åren, inte sällan tillsammans med kända artister som Chris de Burgh, Bob Geldof och Boyzone.

I Belgrad satt Dustin på ett slags DJ-bås som John Morrison - hans röst och dockspelare - gömde sig bakom. Trots att Dustin var konstgjord tyckte Europa att låten var en äkta kalkon och poängutdelningen blev snål. Irland åkte ut i semifinalen för andra gången.

Irländarna fortsatte att skratta åt Dustin även efter Belgrad men nu verkade poletten trilla för de flesta att interna skämt säkert har sin plats men att den platsen inte är som tävlande i ESC. Efter 2008 har det synts få gråtlåtar över dåliga placeringar förklädda till humorbidrag. Och det är skönt.


Dustin The Turkey / Irelande, douze points (Irland 2008)
15:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

15 juni 2021

On A Sunday / Rumänien 2019

När Rumänien för första gången missade finalen i Lissabon sågs det som ett fiasko och huvuden skulle komma att rulla internt på TVR. Ett drastiskt sätt att uttrycka det på måhända men de flesta med ansvar för den nationella finalen byttes ut. Nu skulle det bli nystart och man skulle imponera på Europa på nytt.

Den största förändringen var att finalen blivit mer kompakt med två semifinaler istället för fem, men fortfarande sände man från olika städer i Rumänien för att engagera hela landet. 

Fortfarande höll expertjuryn i det mesta av makten. I varje semifinal fick juryn rösta sina fem favoriter vidare innan tittarna fick telefonrösta bland de kvarvarande och rädda ytterligare en låt till finalen. Tre tidigare vinnare valdes ut - Nicola, Dan Bittman och Mihai - men de båda sistnämnda drog sig ur innan tävlingen började.

Den riktigt stora förändringen syntes först i finalen där tittarnas makt reducerats rejält. Tittarnas röster räknades som en sjundedel av hela resultatet, vilket gjorde att fansajten Wiwibloggs - med två representanter i den sexhövdade juryn - hade större inflytande än alla rumänska tittare tillsammans.

När resultatet stod klart skulle det komma att storma rejält runt just Wiwibloggs. Deras båda jurymedlemmar - William Lee Adams och Deban Aderemi - hade i ett tidigt skede hyllat publikens favorit och telefonomröstningens stora vinnare Laura Bretan för att sedan hålla ned hennes poäng i finalen.

Laura Bretan - en 16-årig rumänsk-amerikan med klassiskt skolad röst - hade vunnit rumänska Talang och kommit långt i America's Got Talent. Hon var också aktiv inom kyrkan och hade uttalat sig negativt om könsneutrala äktenskap, men var också tittarnas storfavorit. När hon valdes bort av några utländska experter var vreden stor och invektiven haglade i kommentarfälten.

Inte minst för att låten juryn matchade fram till seger bara hade kommit på åttonde plats hos tittarna. Ester Peony (egentligen Ester Crețu) hade bott ett par år i Montreal som liten men flyttat hem igen för att studera sång, gitarr och jazzmusik. Hon var själv en av tre upphovsmän till "On A Sunday".

Nu verkade det ha gått troll i det rumänska tävlandet och i Tel Aviv blev placeringen ännu mer blygsam än året innan. Vad hade hänt med Rumänien som tidigare alltid varit en så bergsäker finalist?

Även om Ester Peony varken fick de rumänska eller europeiska tittarna med sig fick hon åtminstone ett kontrakt med ett stort skivbolag. Hennes fullängdsdebut skulle ha släppts 2020 men verkar ha lagts på is till följd av Covid.

2020 valde TVR helt bort den nationella finalen och utsåg istället bidrag helt internt. Den 20-åriga Roxen skulle ha framfört "Alcohol You", men ESC i Rotterdam ställdes in. Roxen fick en ny chans 2021 och för tredje gången i rad missade Rumänien finalen.


Ester Peony / On A Sunday (Rumänien 2019)
13:e plats av 18 bidrag (semi) i Tel Aviv

14 juni 2021

Vjerujem u ljubav / Kroatien 2007

Dado Topić hade varit en av Jugoslaviens största stjärnor sedan början av 1970-talet då han först varit sångare i Korni grupa (Jugoslavien 1974) och sedan som grundare av progrockbandet Time.

Hans egentliga namn är Adolf - något som väckte uppseende redan då han döptes 1949 och då namnet av förklarliga skäl inte stod särskilt högt i kurs. Dados fars bästa vän var en judisk man som hette Adolf och vars högsta önskan var att hans bästa vän skulle föra hans namn vidare om han fick en son. En fin historia men alltför jobbig att berätta överallt och hela tiden, så gossen fick snart smeknamnet Dado.

När det allmänna intresset för progrock falnade i slutet av 70-talet sökte sig Dado in på nya vägar och blev mer mainstream. 1984 tävlade han för TV Belgrad i Jugovizija och sjöng "Negde izvan planeta" tillsammans med Slađana Milošević. Låten lyckades halvdant i tävlingen men under namnet "Princeza" blev skivinspelningen en av årets största hits i Jugoslavien.

2007 ställde han upp på nytt i den kroatiska finalen Dora, nu tillsammans med bandet Dragonfly. De behövde draghjälp i marknadsföringen och Dado hade en Greatest Hits-samling att sälja och tillsammans sjöng de "Vjerujem u ljubav" ("Jag tror på kärleken").

Trots att verkligen inte alla toner landade där de skulle gick denna den mjukaste av mjuka rockballader hela vägen till segern i Dora och den 58-årige legendaren blev den dittills äldsta deltagaren i tävlingens historia - ett rekord Lale Andersen hållit sedan 1961. Kroatien skulle slå samma rekord på nytt året därpå.

Inte för att det hjälpte. Nu satt tonerna något bättre men för första gången rasade det forna Jugoslaviens riktiga popfabrik ut redan i semifinalen. Man hade lyckats förträffligt under sina första år i ESC men sedan dalat lägre och lägre i placeringerna och har inte placerat sig bland de tio bästa sedan 2001

Hemmapubliken förlät snabbt sin rocklegend medan Dragonfly verkar ha förblivit en högst anonym akt.


Dragonfly feat Dado Topić / Vjerujem u ljubav (Kroatien 2007)
16:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

13 juni 2021

Qami / Armenien 2018

Armeniska är ett indoeuropeiskt språk med långa traditioner tillbaka i tiden. Av de nu talade språken är det förmodligen närmast (om än avlägset) släkt med grekiskan och bär sannolikt spår av flera språk som dött ut utan att lämna skrivna texter efter sig.

Armeniskan skrivs med ett alfabet som omfattar 38 tecken och som inte används för något annat språk. Idag talas armeniska av minst 11,7 miljoner människor världen över.

Det skulle hur som helst ta en rund stund för detta anrika språk att leta sig in på allvar i Eurovision Song Contest. När Armenien debuterade 2006 var sångspråket redan fritt och man valde år efter år att sjunga på engelska. 2007, 2008 och 2009 hade man visserligen sjungit lite grann på den egna språket men först 2018 skickade man en låt framförd helt på armeniska.

Sevak Chanaghjan hade flyttat till Ryssland som tonåring med sin familj och hamnade så småningom i Moskva där han studerade och sjöng vid sidan om. När examen var klar började han söka sig till olika talangprogram i tv och hade synts i såväl ryska The Voice som X-Factor innan han slutligen vann X-Factor i Ukraina 2016.

Han verkar ha trivts i den miljön och året därpå flyttade han hem till Armenien för att själv vara domare i den inhemska varianten. Dessutom skickade han in ett egenhändigt komponerat bidrag till den lokala melodifestivalen.

"Qami" ("Vind") var en pampig popballad med gospelkör och gott om plats för en stark röst, men trots bra röst och dramatiskt rött ljus gick bidraget tittarna förbi. Kanske blev Sevak onödigt ensam och stillastående på scenen då körsångarna gömts undan i kulissen. För andra gången missade Armenien finalen och känner sig kanske inte så förfärligt uppmuntrade till att sjunga på eget språk igen.

Sevak släppte 2019 sitt första ryskspråkiga album men fortsätter också en parallel karriär i hemlandet med delvis annat material. Notera att hans namn transskriberas olika på svenska och engelska.


Sevak Chanaghjan / Qami (Armenien 2018)
15:e plats av 19 bidrag (semi) i Lissabon

12 juni 2021

O julissi / Belgien 2008

Belgien har inte färre än tre officiella språk: i tillägg till flamländska och franska talas tyska av närmare åttiotusen personer i landets allra östligaste del. Om belgarna skulle ha varit på det humöret skulle de när som helst fått skicka ett bidrag till ESC med tysk text och sedan 1999 får man sjunga på vilket språk som helst i hela världen.

Och ändå verkade det inte riktigt räcka. För andra gången på sex tävlingar ställde Belgien upp med en låt vars text var skriven på ett hittepåspråk. Det hade förstås gått vägen för RTBF i Riga 2003 - kanske skulle det ge framgång till VRT nu?

I gammal god flamländsk tradition hade man ägnat sju veckor åt att välja ut en vinnare bland totalt tjugo kandidater. Lite överkurs kan tyckas, men man fyllde rejält med sändningstid.

Vinnare blev Ishtar, en tidigare okänd folkmusikgrupp som tagit sitt namn efter en mesopotamisk gudinna för krig och mänsklig sexualitet. Ingen av gudinnas egenskaper återspeglades i sången som mest var kysk och trallig i ett musikaliskt landskap som kändes inspirerat av Disneys Mary Poppins.

"O julissi na jalini" (titeln kortades ned till ESC i Belgrad) påstods handla om en promenad genom en förtrollad skog och sades vara skriven på ett påhittat språk men här fanns en hel del identifierbara ord och den första raden är fullt begriplig ukrainska. 

Belgien bjöd på en glad stund i den första semifinalen men till syvende och sist framstod det hela nog som lite väl tramsigt. Ishtar - med sångerskan Soetkin Baptist i spetsen - fick poäng från två länder (Estland och Nederländerna) och kom trea från slutet.

"O julissi" toppade den flamländska hitlistan men Ishtars framgång verkar ha börjat och slutat med den låten. Bandet fortsatte ändå att spela tillsammans och har gett ut ett par skivor.

Vad som inte fick fortsätta var den flamländska uttagningen Eurosong som skrotades till nästa gång VRT skulle välja bidrag.


Ishtar / O julissi (Belgien 2008)
17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

11 juni 2021

'Ajde, kroči / Montenegro 2007

Bara för att man skrivit en bra låt betyder inte det nödvändigtvis att allt man totar ihop blir briljant. Slaven Knezović hade skrivit "Zauvijek moja" - en låt som visserligen vann sin nationella final på ett skandalöst sätt men som gav Serbien-Montenegro en sjundeplats i Kiev 2005.

Nu när Montenegro för första gången skulle tävla som eget land och under egen flagga vann han den nationella finalen på nytt, nu som låtskrivare till den 20-årige Stevan Faddy jr.

Stevan Faddy hade visat upp sig i flera sångtävlingar tidigare och kommit trea i Serbien-Montenegros ännu mer kontroversiella final 2006 där Montenegros domare enbart röstade på sina egna låtar och sändningen slutade med kravaller, att landet drog sig ur finalen i Aten och - om man vill vara lite onödigt dramatisk - att unionen mellan Serbien och Montenegro upplöstes.

Stevan Faddy må ha haft en del erfarenhet men var inte så hemskt mycket mer än en stöddig ung man med en okej röst och begränsat med scenpersonlighet. "'Ajde, kroči" (ungefär "Kom igen") var verkligen inte heller någon höjdare: en tjatig rocklåt om killen som ser världens snyggaste tjej och automatiskt anser sig ha rätt till henne.

Den föga imponerande texten var skriven av Milan Perić som tidigare gjort betydligt bättre ifrån sig då han skrivit "Ciao amore" (Jugoslavien 1984) eller "Zauvijek moja". Hans son Marko Perić hade spelat trummor i No Name 2005 och syntes nu på scenen bakom Stevan Faddy tillsammans med kompositören Slaven Knezović.

Montenegro imponerade inte direkt på sin debut, varken på scenen eller utanför. Min minnesbild är att den montenegrinska delegationen var ett arrogant litet gäng som inte direkt spred glädje omkring sig där de dök upp. 

Stevan Faddy åkte ut så det sjöng om det men verkar ha fortsatt att uppträda på hemmaplan och bor idag i Podgorica.


Stevan Faddy / 'Ajde, kroči (Montenegro 2007)
23:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

10 juni 2021

Love? / Irland 2005

"You're A Star" - skojigt nog uttalat som "Eurostar" - var RTÉ:s eget försök att göra dokusåpa av sin ESC-uttagning, precis som Spanien gjort med stor framgång. Irländarna hade mest sneglat på "Idol" när de skapat sin variant som - handen på hjärtat - inte varit någon monumental succé.

I Istanbul 2004 hade man kommit på näst sista plats och nu fick den gröna ön - hela tävlingens mesta vinnare och tidigare tungviktare - lov att ta sig igenom en semifinal för att vara i final. Nu behövde man verkligen visa framfötterna.

Vinnare av den inhemska ligan blev de två syskonen Donna och Joseph McCaul från Athlone mitt på Irland. De var unga och oerfarna men tog tittarna med storm, och med sina 16 år blev lillebror McCaul den yngsta som dittills representerat Irland i ESC.

Donna & Joe är förtjusande att skåda i sin naiva entusiasm men "Love?" var verkligen ingen smidig låt och framträdandet i den nationella finalen var riktigt amatörmässigt. Riverdance-biten före tonartshöjningen är en riktig rysare och de flesta spådde total flopp i Kiev.

RTÉ anade kanske vartåt vinden blåste och bestämde sig för att snygga till paketet en smula. Man kallade in stylister och koreografer och lät fyra dansare ta hand om steppdansandet medan syskonen fick fokusera på att hitta rätt toner.

Någon finalplats blev det inte men slutresultatet blev bättre än de flesta skulle ha trott på förhand. Det räckte inte för att etablera syskonen på musikscenen och inte hjälpte det att de flesta program som bjöd in syskonen efteråt mest ville göra sig lustiga över dem. De båda försvann snabbt in i den relativa anonymiteten igen.

Inte för att de haft för avsikt att stanna där. Donna - som kom ut som lesbisk efter framträdandet i Kiev - ställde upp på nytt i den nationella finalen 2012 där hon kom på tredje plats. 2015 syntes hon på The Voice i USA medan Joe tog sig en bit i brittiska X-Factor samma år.


Donna & Joe / Love? (Irland 2005)
14:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

9 juni 2021

Aina mun pitää / Finland 2015

Eurovision Song Contest borde vara en tävling där låtar - och om man så vill framträdanden och artister - tävlar mot varandra. Alla låtar spelas upp och så röstar man på den man gillar mest. Den med flest poäng vinner, den med minst poäng kommer sist. Men ibland letar sig andra bevekelsegrunder in och grumlar sikten en aning.

Ibland förväntas man gilla saker och rösta saker för att vara En Bra Person eller En God Människa. Då låtar inte borde vinna för att de är bra utan för att de har rätt budskap eller skickar rätt signaler.

UMK 2015 borde enligt alla konstens regler ha varit vikt åt Satin Circus - ett finlandssvenskt popband som i flera år bubblat under ytan och som spelats flitigt på Yle svenskspråkiga ungdomskanal X3M i väntan på att brejka stort. "Crossroads" var om inte deras allra starkaste låt ändå ett fungerande paket likafullt.

I finalen fick de dessvärre möta Den Goda Saken i form av punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät ("Pertti Kurikkas namnsdagar"), eller PKN i kort form. Bandet hade bildats efter en workshop för vuxna personer med olika sorters funktionsnedsättning och bandets medlemmar har Downs syndrom och/eller autism. 

PKN hade spelat på allvar tillsammans sedan 2009 och 2012 gjordes dokumentären The Punk Syndrome som fick en del uppmärksamhet utanför Finland och gav bandet en internationell publik. 

2014 spelade man på samma välgörenhetskonsert som Lordi och där verkar idén ha fötts att PKN skulle ställa upp i den finska finalen, med syfte att ge uppmärksamhet till personer med Downs syndrom. Det får väl sägas ha lyckats då man tog en överlägsen seger i UMK trots att juryn föredrog Satin Circus.

"Aina mun pitää" ("Alltid måste jag") var en punkig protestsång om hur man måste göra en massa tråkiga saker som att diska eller städa medan man aldrig får träffa sina kompisar eller ens dricka alkohol. Kort och kärnfull, och med sina 87 sekunder alla tiders kortaste ESC-bidrag (ett rekord "All" med Patricia Bredin hållit sedan 1957).

I Finland uppstod en diskussion efter UMK om huruvida det över huvud taget var okej att tycka att fel låt vann. Vad spelade låten i sig för roll när man skickade ett så positivt budskap till ESC? Personligen tycker jag nog att man främst ska skicka en så bra låt som möjligt till en låtskrivartävling och att alla budskap - om än hur positiva - måste backas upp av en stark komposition.

Europa verkar ha varit mer på min linje och i den första semifinalen kom Finland på allra sista plats. Det spelade in så stor roll för PKN som ändå hade slutet av karriären i kikarsiktet. Den 26 december 2016 - Pertti Kurikkas 60:e födelsedag - spelade bandet sin sista konsert och upplöstes efter det.

Möjligen blev det ytterligare lite svårare för Yle att få etablerade artister att vilja ställa upp i UMK och löpa risken att bli utklassade av någon som haussats upp i pressen av andra orsaker än just tävlingslåtens förträfflighet.


Pertti Kurikan Nimipäivät / Aina mun pitää (Finland 2015)
16:e plats av 16 bidrag (semi) i Wien

8 juni 2021

Firefly / Cypern 2009

Nikolas Metaxas var en lovande ung talang, född av cypriotiska föräldrar i New York. Tjugo år gammal fick han med hela två bidrag i den cypriotiska uttagningen och imponerade stort på både tittare och jury. 

Men så gick det som det så ofta går när man tävlar med två bidrag och de båda tog ut varandra och stal poäng från varandra. I slutändan hade "I Can't Be" fått fyra små poäng färre än vinnaren Evokia Kadi och högst sannolikt hade Nikolas vunnit om han dragit tillbaka "Butterfly" (som kom på femte plats) ur tävlingen. 

Troligen kände han sig ändå uppmuntrad av framgången och sökte till den första omgången av grekiska X-Factor. Även där blev han tvåa, efter en annan cypriot - Loukas Giorkas skulle tävla för Grekland i Düsseldorf 2011.

2009 fick Nikolas på nytt med en låt i den cypriotiska finalen men nu gissar man att hans nya skivbolag hade synpunkter på var han syntes och medverkade. Istället fick hans yngre syster ställa sig bakom mikrofonen istället. Det visade sig inte vara något direkt genidrag.

Christina Metaxa hade en fin röst men var av allt att döma synnerligen oerfaren av att uppträda. På hemmaplan vann hon en jordskredsseger men det kan ju ha varit storebrorsan namn tittarna röstade på.

I Moskva sjöng lillasyster Metaxa förfärligt nervöst och vingligt. På juryrepet lät det direkt förfärligt och även om det gick något bättre i direktsändning hamnade Cypern till få människors förvåning utanför finalen för fjärde året i rad.

Wikipedia kallar Christina för sångerska och låtskrivare men "Firefly" förblir den enda skiva hon gett ut. Däremot syntes hon i rutan på nytt 2010 då hon gav Cyperns poäng vid ESC i Oslo. 

Nikolas skriver, producerar och ger ut musik under namnet Metaxas och både syskonen bor idag i USA.


Christina Metaxa / Firefly (Cypern 2009)
14:e plats av 19 bidrag (semi) i Moskva

7 juni 2021

Rusinka / Makedonien 2011

För en gångs skull var juryn och tittarna helt överens: trots att de hade tjugo kandidater att välja på fick Vlatko Ilievski full poäng från båda lägren. Inte så underligt med tanke på att allt han tog i verkade bli till guld.

Vlatko hade börjat sjunga offentligt redan som 15-åring och hade i flera år varit vokalist i rockbandet Moral som bland annat var förband till Deep Puple då de gav en konsert i Skopje. 2007 hade han startat en mycket framgångsrik solokarriär och 2010 fyllde han Skopjes största största konsertlokal med plats för 10.000 åskådare. Han var inte bara en populär artist utan även en efterfrågad skådespelare med examen från den lokala skådespelarhögskolan.

"Rusinka" ("Ryska flicka") var en hookig (om möjligen lite väl repetitiv) slagdänga om den makedonske pojken som möter en betagande rysk flicka och blir förälskad trots att han inte förstår vad hon säger. Texten nämner såväl vodka som raki, något som kanske hjälpte kommunikationen på traven. Bakom låten stod namn som Grigor Koprov - en av landets mest kända popsnickrare - såväl som Ivan Ivanov, som var son till landets premiärminister. 

Trots ett livligt framförande i Düsseldorf missade Makedonien målet för tredje året i rad. Trenderna hade förändrats på bara några år och den här typen av glad låt med en tydlig textmässig idé hade förmodligen lyckats bättre några år tidigare. 

Själv fick jag byta några ord med Vlatko Ilievski på en tillställning Finlands och Makedoniens artister bjudits in till i Düsseldorf och fick ett väldigt gott intryck med mig hem.

Desto sorgligare var det då nyheten kom att sångaren hittats död i sin bil i juli 2018 - endast 33 år gammal - till följd av en överdos. Trots att Makedonien debuterade så sent som 1998 blev Vlatko Ilievski den tredje av landets representanter i ESC som avlidit, efter Toše Proeski och Esma Redžepova.


Vlatko Ilievski / Rusinka (Makedonien 2011)
16:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf

6 juni 2021

Goodbye / Rumänien 2018

Med åren hade Rumänien skaffat sig en ganska underlig profil i ESC. Man hade varit i final varje år sedan semifinalerna införts 2004 men trots en stark lokal popscen räckte aldrig de rumänska bidragen riktigt till. De flesta år tog de sig över kvalgränsen för att sedan placera sig rätt blygsamt i finalen.

Den nationella finalen 2018 hade åtminstone storslagna ambitioner då den anordnades under namnet "ESC förenar Rumänien". För att uppmärksamma hundraårsjubileet av Rumäniens union med Transsylvanien - som gjorde landets yta större än den någonsin tidigare varit i fredstid - höll man fem semifinaler runt om i Rumänien för att slutligen ordna stor final i Bukarest.

I semifinalerna fick tv-publiken bara se på då en jury valde tre finalister vidare till finalen. I finalen fick sedan juryn foten och tittarna fick hela makten, men om domarna sparkat ut någon publikfavorit fanns ingen chans att fiska tillbaka den.

Det blev en tät kamp mellan ettan och tvåan men flest röster fick rockbandet The Humans med ett stycke radiorock helt i stil med hur Heart eller Bonnie Tyler låtit under slutet av 1980-talet. The Humans var ett ganska nytt band med bara en tidigare singel i bagaget.

I Lissabon hade bandet släpat med sig en ansenlig samling provdockor med sig på scenen. De skulle representera en brist på personlighet i dagens värld men som de visuella påhitt som med åren blivit alltmer populära ofta gjorde så distraherade dockorna mer än de hjälpte och gjorde framträdandet onödigt rörigt.

För första gången missade Rumänien finalen, endast fem försmädliga poäng bort från att ta tiondeplatsen. Hur hade det gått om man satsat på kamerorna och ett fokuserat framträdande istället? Nu gick botten ur det rumänska tävlandet och man missade finalen även 2019 och 2021. 

The Humans verkar inte ha blivit någon större succé och har inte ens en sida på rumänska Wikipedia. Åtminstone valdes sångerskan Cristina Caramarcu ut att sjunga på soundtracket till den rumänska dubbningen av Tim Burtons "Dumbo" 2019.


The Humans / Goodbye (Rumänien 2018)
11:e plats av 18 bidrag (semi) i Lissabon