La venda / Spanien 2019

Att använda talangsåpan Operación Triunfo som uttagning till ESC för första gången på fjorton år hade inte alls fungerat som man hoppats i Lissabon 2018. Nog för att man fick mycket uppmärksamhet hemma i tidningarna, men "Tu canción" hade landat på näsan långt ned i resultatet.

Skam den som ger sig: konceptet fick en ny chans och man bestämde att även landets bidrag till Tel Aviv skulle tas fram i samarbete med OT. 

Än en gång bestämde man sig helt obegripligt för att inte automatiskt ge vinnaren biljetten till ESC. Istället ordnade man en nationell final där de tävlande i OT fick tävla med låtar som skickats in via en öppen final. Tre av de sexton kandidaterna bestämde sig dessutom för att inte ställa upp i ESC-tävlingen.

Nu underströk man hur viktigt det var att tittarna röstade på sin favoritlåt och inte nödvändigtvis på sin favorit i OT. Kanske tog tittarna arrangörerna på orden och vinnare blev 23-årige Miki Núñez från Barcelona, som sedan "bara" blev sexa i OT.

Vinnarlåten "La venda" ("Ögonbindeln") var skriven av Adrià Salas, känd från gruppen La Pegatina som i mer än femton år spelat en blandning av ska och rumba, och som nyligen nominerats för en Latin Grammy. Texten handlade om att se livet klart och tydligt: när ögonbindeln väl fallit av dig kan du vara den du vill vara. I slutändan fick "La venda" hela 34% av tittarrösterna och vann en klar seger.

I den nationella finalen gav Miki ett livligt framträdande men studsade runt så mycket att sången blev lidande. Till Tel Aviv verkar RTVE ha önskat sig något mer strukturerat och kallade in grekiske Fokas Evangelinos som tidigare iscensatt bidrag för Ryssland, Ukraina, Belarus, Azerbajdzjan samt - inte minst - Greklands enda vinnare 2005.

Evangelinos placerade Miki och hans körsångare (en av dem var Mikel Hennet som tävlat i ESC 2007 som en del av D'Nash) i något slags dockhus där de ett tag fick sällskap av något slags robot. Inget av det som hände på scenen verkade på något sätt ha något som helst med själva låten att göra och under den sista refrängen fick Miki lik eländigt springa sig lika andfådd som i den nationella ligan. Än en gång fick Spanien åka hem med en blek placering i bagaget.

Miki blev ändå populär hemma i Spanien. Hans två första album sålde i stora mängder och sedan dess har han skrivit en självbiografi och profilerat sig som programledare i tv. 2022 släppte han "Electricitat" - en sång på katalanska i duett med Alfred Garcia (Spanien 2018).

För Operación Triunfo som ESC-uttagning var klockan nu slagen. Inför Rotterdam 2020 valde RTVE internt ut Blas Cantó med låten "Universo", men tävlingen ställdes in till följd av coronapandemin.

Miki / La venda (Spanien 2019)

22:a plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Amanecer / Spanien 2015

En lovande ung artist slår igenom i en tv-sänd talangjakt och blir känd och får spela in skivor. Efter några goda år börjar karriären gå lite grann på halvfart - inte minst för att samma gamla talangjakt fortsätter att ge publiken nya förmågor att gilla - och något måste göras för att blåsa ny vind i seglen.

Då griper man gärna tag i Eurovision Song Contest och representerar sitt land i hopp om nya framgångar. De senaste två decennierna har den här historien blivit allt vanligare och varje år finns flera deltagare som den skulle passa in på.

Edurne Garcia Almagro hade börjat sin artistbana redan som barn: hon var med i sånggruppen Trastos och spelade små roller i ett par spanska tv-serier. Som 20-åring fick hon sitt breda genombrott då hon tävlade i den fjärde upplagan av Operación Triunfo där hon kom på sjätte plats.

Hennes första skiva sålda platina och singeln "Despierta" blev en stor hit. Parallelt med sin solokarriär spelade hon också Sandy i en uppmärksammad uppsättning av Grease och hölls i rampljuset genom att tävla i spanska Let's Dance. Kamerablixtarna blev inte färre då hon blev ihop med målvakten David de Gea och de båda blev Spaniens egna Posh & Becks. Ändå sålde hennes skivor i allt mindre upplagor.

När hon spelade in sitt sjätte album i slutet av 2014 landade "Amanecer" på hennes bord, skriven av Tony Sánchez-Olsson i samarbete med Thomas G:son och Peter Boström, som vunnit hela ESC med "Euphoria". Edurne och hennes skivbolag bestämde sig för att närma sig spansk tv och föreslå "Amanecer" som Spaniens bidrag till Wien.

RTVE nappade på erbjudandet, vilket kan tyckas en smula underligt. Såväl 2012 som 2014 hade man fått helt godkända resultat med låtar valda i nationella finaler, men spansk tv verkar inte ha haft någon riktig linje i sitt tävlande vid den här tiden. Edurne valdes ut internt.

Vid en första anblick är det lätt att tänka att låtskrivarna gjort det lätt för sig och skrivit en ny variant av "Euphoria", men där Loreens låt hela tiden växte och ökade i intensitet slog den nya låten till med full gas redan från början. På ytan påminner de båda om varandra men "Amanecer" blir mer än en smula stillastående innan tre minuter har gått.

De spanska ESC-fansen gick i full spinn av lycka och det talades en del om en möjlig spansk seger. Utanför fansens bubbla trodde inte så många på en topplacering men få anade det magplask som väntade Edurne och hennes lättklädde dansare i Wien.

Dels berodde det förstås på otur: en final med 27 bidrag är alldeles för lång och poängen räcker inte till för alla. Men det spanska bidraget var helt tydligt inte heller vad Europa önskade sig.

Kanske hade Edurne misslyckats i ESC men på samma gång hade hon blåst nytt liv i sin solokarriär. "Amanecer" blev karriärens dittills näst största hit och det påföljande albumet fick liknande listplaceringar som Edurnes första skivor fått. När man tävlar i ESC kan man helt klart vinna även utan att vinna.

Edurne / Amanecer (Spanien 2015)

21:a plats av 27 bidrag (final) i Wien

Tu canción / Spanien 2018

Under tre år (2002-2004) hade spansk tv använt talangdokusåpan Operación Triunfo som uttagning för ESC med ganska stor framgång. Sedan sålde produktionsbolaget rättigheterna till en annan kanal och sedan dess hade de spanska resultaten i den europeiska finalen rasat ihop totalt.

Ibland hade man valt internt, ibland hade man ordnat nationella finaler men inget verkade fungera. Man hade två godkända tiondeplatser i bagaget (2012, 2014) men för det mesta hamnade man nära den absoluta botten.

När RTVE 2017 fick chansen att ta tillbaka Operación Triunfo - som i alla år tuffat på i rutan och förblivit populär även om den aldrig lyckats återfå det närmast osannolika genomslag den haft under sina första år - tvekade man förmodligen aldrig länge och snart bestämdes det att någon från OT skulle skickas till Lissabon för Spaniens räkning.

Inte heller den här gången var det självklart att vinnaren skulle åka till ESC. Veckan före hela tävlingens final anordnades "Gala Eurovisión", där de OT:s fem kvarvarande tävlande framförde nio tävlingsbidrag i olika konstellationer.

Amaia Romero och Alfred García hade inte bara tagit sig in bland de fem främsta utan dessutom förälskat sig i varandra på vägen till tittarnas förtjusning. De båda tillsammans i en sentimental kärleksballad var mer än tittarna kunde motstå och "Tu canción" ("Din sång") vann en solklar seger. Veckan därpå vann Amaia dessutom hela OT medan Alfred hamnade på en fjärdeplats.

I Lissabon var de båda förfärligt förälskade men för de tittare som inte kände dem sedan tidigare framstod de mest som två rätt orutinerade artister med fullt fokus på varandra och inget på publiken. Än en gång misslyckades Spanien kapitalt.

De båda turturduvorna lanserade varsin solokarriär och Amaia gästade Alfreds debutskiva men snart nog tog kärleken slut. Enligt skvallertidningarna hittade Amaia en ny snygging, dumpade Alfred och gick vidare i livet. 

Amaia är den av de båda som bäst lyckats med att etablera sig - enligt en undersökning gjord 2020 visste över 80 % av spanjorerna vem hon var - men ingen av dem har haft några särskilt stora framgångar på topplistorna sedan OT. 

I slutändan är det ganska få av alla de lovande artister som deltagit i tv-sända talangjakter som sedan lyckas i musikbranschen. När nästa säsong startar hittar publiken nya favoriter och glömmer snabbt bort dem de röstade på förra året.

Amaia & Alfred / Tu canción (Spanien 2018)

23:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

¡Ay, qué deseo! / Spanien 1996

Med hjälp av ett dramatiskt framförande (och en del poängbyten om sanningen ska fram) hade Spanien erövrat sin bästa placering på sexton år i Dublin 1995. Spansk tv tyckte kanske att segern varit lite väl nära och bestämde sig kanske för att ta det lite mer försiktigt året därpå.

När man valde bidrag internt satsade man därför på lite inhemsk folklore - det brukade minsann inte Europa ösa några större poängsummor över. Man bestämde sig för en låt skriven och producerad av den framgångsrika gruppen Ketama, de hetaste inom den nya, moderna flamencomusiken.

Istället för att sjunga själva släppte de fram sin kusin till mikrofonen. 27-årige Antonio Carbonell hade sjungit hela sitt liv och uppträdde i tv redan som nioåring. Han hade en skiva med begränsad framgång i bagaget men hade en stark röst och skänkte glöd och intensitet till "¡Ay, qué deseo!" ("Åh, vad jag vill ha dig").

Inför ESC 1996 fick alla länder utom värdlandet Norge gå igenom en intern semifinal för att göra upp om tjugotvå finalplatser. Förvåningen var total då förhandsfavoriten från Tyskland föll bort medan Spaniens betydligt mindre lättillgängliga bidrag gick vidare. Hur hade det gått till?

Om man studerar poängprotokollet visar det sig att Spanien fått sina högsta noteringar från just Kroatien, Malta och Slovakien - 90-talets värstingar då det gällde att mygla med poängen. Räknar man bort de poängen hade det spanska bidraget hamnat utanför och Ungern fått den sista finalplatsen istället.

I Oslo intog åtminstone de svenska tidningarna en avvaktande, på gränsen till fientlig, inställning till spanjorernas laguppställning och förväntade sig spansk jumboplats med noll poäng. Det är intressant att notera att en tävling som varit så full av folkmusik av olika slag under de senaste åren fortfarande var lika avvisande till flamenco som man varit i München 1983.

Själv var jag inte ett dugg bättre än de svenska tidningarna men har omvärderat "¡Ay, qué deseo!" en aning med åren och ser numer inte minst vilken bra sångare Antonio är. Till skillnad från många av de andra bidragen i ESC 1996 representerade den också en musikstil som fanns och var kommersiellt gångbar utanför tävlingen.

I Oslo verkade vänskapen till poängbytarländerna ha svalnat en smula och även om det rann till betydligt fler poäng än jag och Aftonbladet förväntat oss blev placeringen blygsam.

Antonio gav ut en skiva till men blev aldrig något stort namn inom spansk showbiz. Däremot är han en uppskattad scenartist som ofta uppträder med sin bror som kompgitarrist.

Ketama förblev populära i flera år och räknades till de riktigt nyskapande inom sin genre. 2004 gick man skilda vägar men återförenades femton år senare för en ny skiva och en ny turné.

Antonio Carbonell / ¡Ay, qué deseo! (Spanien 1996)

20:e plats av 23 bidrag i Oslo

Vivo cantando / Spanien 1969

Att det auktoritära Spanien skulle stå värd för ESC var en het potatis för många av de andra deltagarländerna. De nordiska länderna tvekade in i det sista och tog ett gemensamt beslut om deltagande först ett par veckor före finalen i Madrid.

Att Österrike stannade hemma från finalen hade av allt att döma ingenting att göra med värdlandet Spanien. Däremot stannade Nederländernas dirigent Dolf van der Linden hemma i protest medan Pekka Langer som varit programledare för den svenska finalen vägrade åka till Spanien som kommentator.

Värdlandets representant Salomé hade valts ut internt och sedan vid en nationell final tilldelats en låt hon inte alls förstod sig på. "Vivo cantando" ("Jag lever sjungandes") lät inte alls som den musik hon normalt sett sjöng och hade hon fått välja fritt bland låtarna som stod till buds så hade hon valt att tävla med "Palabras" ("Ord") istället.

Salomé - egentligen María Rosa Marco Poquet - hade varit en flitig artist som det senaste året deltagit i en mängd internationella sångtävlingar. 1968 hade hennes namn nämnts som en tänkbar kandidat då Serrat diskvalificerades mindre än två veckor före finalen i London.

Salomé tog sitt tävlande på största allvar - trots bristande entusiasm inför tävlingslåten - och hade skaffat sig en minst sagt anslående scenklädsel: en turkos byxdress med mängder av små hängen i porslin. Kreationen som var designad av Manuel Pertegaz vägde fjorton kilo, dessutom bar Salomé tre halsband som tillsammans vägde tre kilo till.

Det här året fanns ingen kamera som följde artisternas reaktioner under omröstningen och Salomé har berättat att hon i likhet med flera andra artister - däribland Lulu - inte brydde sig om poängen alls. Salomé hade ingen aning om poängställningen förrän en scenarbetare kom rusande för att få henne till scenen.

Salomé berättar gärna i intervjuer hur mycket hon jobbade runt om i Europa efter sin seger men en populär coverversion stal en stor del av hennes chanser. Franska stjärnan Rika Zaraï fick en stor hit med "Alors je chante" - en underligt modifierad version där man skrivit en helt ny refräng. 

Att vinna ESC är något Salomé är stolt över men idag är det i princip det enda man associerar henne med. Än i denna dag ligger hon i fejd med Massiel - 1968 års vinnare - som i en intervju ansåg sig vara Spaniens enda riktiga vinnare, då Salomé delade sin vinst med tre andra länder.

2019 uttalade hon sig kritiskt om ESC som hon tyckte blivit en kall och teknisk tillställning som handlar mer om ljus och bild än om musik. Spaniens Miki hade inte imponerat på henne: "Är det bara en tävling i att vara charmig så kan jag lika gärna tävla en gång till, jag är rätt sympatisk..."

Salomé / Vivo cantando (Spanien 1969)

Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

Canta y se feliz / Spanien 1974

Över hela Europa hade romer förföljts och motarbetats i hundratals år. Romer har misstänkliggjorts och hindrats från att bli en del av samhället, i likhet med många andra minoriteter. Romerna i Spanien - ofta kallade gitanos - är inget undantag.

Även om det inte förbättrat romernas ställning har deras musik och kultur genom åren setts som en omistlig del av det spanska kulturarvet och under Francotiden användes romska musiker flitigt i marknadsföringen av Spanien som ett spännande turistmål.

Den förste gitano (om jag inte missat något i någon annans biografi)  som fick tävla för Spanien i Eurovision Song Contest - det mest självklara fönstret för kulturell marknadsföring vid den här tiden - blev Peret som valdes ut internt av spansk tv 1974.

Pedro Pubill Calafat Moya (det namn som stod i alla officiella papper) spelade in sin första skiva redan som 12-åring och jobbade på som ganska anonym musiker i många år. I slutet av 1960-talet gjorde han sensation med sin rumbamusik och "Una lágrima" blev en stor hit på de diskotek där man i regel bara spelade pop på engelska.

"Canta y se feliz" ("Sjung och var glad") väckte stor uppmärksamhet på förhand i Brighton och sågs som ett exotiskt glädjepiller. Peret, uppbackad av en livlig samling bakgrundssångare, sjöng och spexade med sin gitarr och hade sin sångmikrofon fastknuten i slipsen.

Jurygrupperna - som aldrig varit hemskt pigga på att premiera något som lät eget eller inhemskt - gav ändå förvånansvärt många poäng till rumban. Om inte den lika lokalt färgade låten från Grekland konkurrerat om samma poäng hade det kanske kunnat bära ännu längre.

Peret pensionerade sig från musiken 1982 och engagerade sig istället i en frikyrka med en stor mängd romska medlemmar. När han lämnade rörelsen nästan tio år senare var han inte nådig i sitt omdöme och menade sig ha slösat bort många år på meningslöst nonsens.

Peret återvände till musiken där han fått efterföljare som Gipsy Kings och Azúcar Moreno (Spanien 1990). Han uppträdde vid OS-avslutningen i Barcelona 1992 och förblev en älskad och uppskattad artist.

2014 meddelade Peret sin publik att han drabbats av lungcancer och att han skulle dra sig tillbaka i väntan på ett tillfrisknande som aldrig kom. Bara en månad senare avled Peret i en ålder av 79 år.

2016 visade en undersökning att 49 % av spanjorerna har en negativ bild av romer. Idag lever 98 % av Spaniens romer under fattigdomsgränsen.

Peret / Canta y se feliz (Spanien 1974)

Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton

Dancing In The Rain / Spanien 2014

Det var ingen stor överraskning när Ruth Lorenzo slutligen satsade på att representera Spanien i Eurovision Song Contest. Fansen hade i flera år pratat om henne och när en lovande karriär tycks rinna en mellan fingrarna är det ju aldrig en dum idé att synas i ett sammanhang med hög profil.

2008 hade hon tävlat i den femte upplagan av brittiska X-Factor, en serie med skyhöga tittarsiffror och massiv mediabevakning. Coachad av Dannii Minogue kom Ruth slutligen på en femteplats och framtiden såg ljus ut. Inte minst spekulerades det i om hon skulle representera Storbritannien eller Irland vid ESC i Moskva 2009.

Den brittiska karriären sladdade till när Ruth först kom i onåd hos Simon Cowell genom att skriva kontrakt med Virgin Records istället för hans eget bolag, ännu mer när samarbetet med Virgin skar sig och kontraktet revs. En i princip färdigt inspelad skiva skrotades helt och gavs aldrig ut.

Ruth försökte istället ge ut en skiva på eget bolag i Spanien men inte heller det resulterade i något. Ruth skrev mest låtar åt andra - inte minst sin tidigare coach Dannii Minogue - medan hennes egen stjärnstatus svalnade allt mer.

När RTVE avslöjade att hon var en av sex deltagare i den spanska nationella finalen 2014 utpekades hon ändå som storfavorit med "Dancing In The Rain", som hon själv varit med och skrivit.

Hon skulle ändå möta oväntat starkt motstånd från Brequette - en sydafrikansk sångerska som slagit sig ned i Madrid och fått stor uppmärksamhet i spanska The Voice 2012. När röstningen var klar var det dött lopp mellan "Más" och "Dancing In The Rain". 

Ruth hade fått större stöd i telefonomröstningen och utropades till vinnare i en sekvens som är Ruth Lorenzo i ett nötskal: en duktig sångerska som lätt bubblar över och blir intensiv och aningens för mycket.

I Köpenhamn lyckades hon ändå hålla ordning på nerverna och vid sidan av att bli god vän med vinnande Conchita Wurst rodde hon också hem en tiondeplats (tillsammans med Pastora Soler 2012 Spaniens bästa placering på hela decenniet). "Dancing In The Rain" gick också upp på den spanska hitlistans förstaplats.

Sedan dess har Ruth lyckats hålla fast i sin status som stjärna på hemmaplan. Hon har två framgångsrika album under bältet - det senare utgivet på eget bolag - och har både spelat musikal och startat eget klädmärke.

2016 hamnade hon i Guinness rekordbok efter att ha uppträtt i åtta olika spanska städer under tolv timmar i ett insamlingsjippo till förmån för bröstcancerforskning.

Ruth Lorenzo / Dancing In The Rain (Spanien 2014)

10:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Contigo hasta el final / Spanien 2013

Att välja ut Pastora Soler och sedan låta henne sjunga samtliga låtar i den nationella finalen hade gett god utdelning 2012. Hon fick stor uppmärksamhet i spanska medier, bidraget blev en kommersiell framgång och en snackis inför finalen i Baku.

Även om man hoppats på lite mer generös poängutdelning tog man sig ändå in bland de tio bästa för första gången på åtta år. Självklart skulle upplägget upprepas - frågan var bara vem som var den rätta artisten? RTVE letade efter någon som både var etablerad på hemmaplan och hade internationell potential.

Valet föll på El sueño de Morfeo - en trio som blandade lite rockigare pop med influenser från den keltiska folkmusik som traditionellt funnits i gruppens hemregion Asturien. Man hade slagit igenom stort efter ett gästspel i tv-serien Los Serrano och hade släppt fyra album tillsammans, varav det senaste inte sålt fullt lika bra som de tidigare.

I den nationella finalen sjöng gruppen tre bidrag. Tittarna hade halva makten, den andra halvan låg hos en trehövdad jury bestående av den spanska ESC-kommentatorn José María Íñigo, Rosa López (Spanien 2002) och Marco Mengoni (Italien 2013) som den spanska gruppen skulle tävla emot i Malmö.

Samtliga hade samma favoritlåt och "Contigo hasta el final" vann i stor stil. Den var ingen dålig låt egentligen men var full av underliga tempoväxlingar och krumsprång som gjorde att den aldrig riktigt kom loss. Gruppen spelade in en snygg video hemma i Asturien och låten blev en mindre hit i Spanien.

Det vore synd att kalla Spanien för en förhandsfavorit men det lilla hopp som ändå kunde ha funnits grusades rejält när repetitionerna började. Att El sueño de Morfeo - eller ESDM som de kallade sig för att göra livet lättare för alla journalister - var ett rutinerat gäng märktes det plötsligt väldigt lite av. 

Sångerskan Raquel del Rosario flängde hit och dit över scenen och tappade såväl kamerorna som andan och tonsäkerheten. Till slut fick man poäng enbart från Albanien och Italien och slapp undan en pinsam sistaplats med blotta förskräckelsen.

El sueño de Morfeo gav ut ett album till, där man samarbetade med en mängd andra kända artister, men ansåg sig sedan ha gjort allt man kunde göra och gick skilda vägar innan året var slut.

ESDM / Contigo hasta el final (Spanien 2013)

25:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

No estás solo / Spanien 1987

Egentligen borde det alltid ha varit delegationsledarens roll, men förvånansvärt ofta verkar det ha varit dirigenten som fått se till att hålla ihop sitt landslag på plats. Att vara den som är diplomat, den som håller stämningen uppe och den som får paketet att fungera åtminstone hjälpligt då allting hotar att spricka i sömmarna.

Eduardo Leiva var en eftersökt och skicklig musiker och 1986 hade spansk tv hyrt in honom för att arrangera och dirigera landets bidrag i Bergen. Det hade han gjort med den äran och nu fick han frågan om han kunde tänka sig att göra detsamma i Bryssel. Ganska snart skulle han ångra sitt beslut.

"No estás solo" ("Du är inte ensam") hade valts ut internt av TVE, möjligen för att artisten var dotter till den världsberömde tenoren Alfredo Kraus. Pappas flicka Patricia hade studerat klassisk sång som liten men hade nu som 23-åring bestämt sig för att bli popstjärna.

Redan när Eduardo Leiva skrev arrangemanget tyckte han att låten var rätt kass och tvivlade på att den skulle ha någon chans att hävda sig. Dessutom tyckte han att Patricia Kraus var en ansträngande uppenbarelse: arrogant, överlägsen och benhårt övertygad om sin egen talang.

I Bryssel ställde Patricia upp med en rätt special styling och en ännu mer uppseendeväckande sminkning. Hon sjöng intensivt och starkt men låten var sannolikt för snårig för jurygrupperna.

"No estás solo" fick bara poäng från ett enda land och vid det laget var stämningen tryckt vid det spanska bordet i artistfoajén. Patricias album som släpptes kort tid efteråt blev en ytterst modest framgång, något som kännetecknat även hennes fortsatta karriär.

Hon har fortsatt med musiken, ibland med lovord med kritikerna men sällan med större bifall från publiken. 2007 var hon en av de sånglärare som jobbade med kandidaterna i Operación Triunfo.



Patricia Kraus / No estás solo (Spanien 1987)
19:e plats av 22 bidrag i Bryssel

La fiesta terminó / Spanien 1985

Det har sagts många gånger genom åren att spansk tv verkligen inte vill vinna den här tävlingen. De allra vildaste ryktena påstår att spansk tv med flit saboterade sina egna chanser 1979 - en teori som faktiskt inte kan stämma då juryns interna röstning finns bevarad. Men ändå.

Trots allt detta får man ändå känslan att spanjorernas tävlingsinstinkter vaknat till liv vissa år då TVE ser ut att ha satsat lite extra. 1985 är i allra högsta grad ett sådant åt. Möjligen hade framgången i Luxemburg året innan något med saken att göra.

I vilket fall ställde man upp med ett riktigt dream team. Juan Carlos Calderón hade nästan vunnit hela finalen med "Eres tú" 1973 och hade sedan dess blivit en av den spanskspråkiga världens mest framgångsrika kompositörer.

Paloma San Basilio började sin bana som popsångerska men blev en enorm stjärna efter att ha spelat titelrollen i den spanska uppsättningen av Andrew Lloyd Webbers musikal Evita.

Med glöd och intensitet och inte så lite diva-manér satte hon tänderna i "La fiesta terminó" ("Festen är slut") - en grandios ballad om det som inte längre är och det dumma i att lägga mer ved på den eld som brunnit ut. "Vad tjänar det till att älska varandra utan kärlek, varför ska vi fortsätta ljuga för oss själva?"

Spanien gick in i tävlingen som en av favoriterna och Paloma gnistrade och sprakade i direktsändning. Vad som sedan gick fel kan man diskutera till tidens ände men jurygrupperna visade sig inte alls särskilt imponerade. Den spanska favoriten slutade på en snöplig delad fjortondeplats med Turkiet.

Den eventuella besvikelsen skakade man snart av sig. Låten blev en stor framgång på hemmaplan och Palomas stjärna blinkade möjligen till men fortsatte sedan att stiga.

Möjligen dröjde sig en viss irritation kvar hos Juan Carlos Calderón som fyra år senare gav sig in i tävlingen på nytt, möjligen för att visa var skåpet ska stå.

Bland de bidrag som TVE valde bort är det värt att notera "Ni tú ni nadie" med Alaska y Dinarama, ett spår som idag är en riktig evergreen och popklassiker och som säkert kunna fylla en intressant lucka i det rätt balladtunga startfältet i Göteborg. 2010 spelade Alaska in låten på nytt med sitt nya band Fangoria.

Uppdaterad 12 juli 2023



Paloma San Basilio / La fiesta terminó (Spanien 1985)
Delad 14:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Estando contigo / Spanien 1961

Eurovisionsfamiljen växte så det knakade. Tidningarna och skivindustrin hade vaknat och televisionen var fortfarande ny och spännande. Program som sändes över gränserna erbjöd ett svindlande fönster i ett Europa där det ännu var dyrt och svårt att resa. Naturligtvis ville fler länder med på tåget.

I Cannes 1961 debuterade hela tre länder: Finland, Jugoslavien och Spanien som dessutom fick äran att inleda hela finalen. Att man släppte in diktaturer in tävlingen var en het potatis och något som skulle förbli ett känsligt ämne i många år. Det skulle ta fram till 1991 innan samtliga deltagarländer i startfältet var demokratier med fria val (ens på pappret).

Francos Spanien gav sig in i tävlandet med flit och energi. Man fick sällan vara med i internationella sammanhang och nu gällde det att visa sig från sin bästa sida. Med en enda poängs marginal vann "Estando contigo" ("När jag är med dig"), framförd av Conchita Bautista.

Conchita var en 24-åring från Sevilla som först gjort sig ett namn som skådespelerska på vita duken innan hon girat över i en sångkarriär. Hon hade temperament och personlighet och gjorde ett rivigt intryck på scenen i Cannes. En niondeplats var inte så illa på ett första försök och det skulle ta flera år innan Spanien skulle placera sig bättre än så.

Tävlingslåten blev populär hemma i Spanien men tråkigt nog för Conchita kom någon annan och stal showen. Det 13-åriga underbarnet Marisol sjöng "Estando contigo" i en film och fick den riktigt stora framgången. Idag förknippas låten minst lika ofta med Marisol som med ESC.

Conchita hade en lång och innehållsrik karriär men blev aldrig någon av Spaniens allra största artister. Hur som helst gavs hon en ny chans att bevisa sig internationellt då hon 1965 fick representera sitt land ännu en gång.



Conchita Bautista / Estando contigo (Spanien 1961)
9:e plats av 16 bidrag i Cannes

Quédate conmigo / Spanien 2012

Spanien gjorde det enda rätta och slängde ut den nationella final man använt under olika namn sedan 2007. Istället valde man ut en artist på förhand som skulle få framföra tre specialskrivna låtar i en uttagning där tittarna fick välja vinnare i samråd med en expertjury.

Pastora Soler var ett inspirerat val av artist. Hon skrev sitt första skivkontrakt som 16-åring, då hon mest sjöng egna versioner av kända låtar och mest ägnade sig åt lokal music som copla och flamenco. Med åren hade hon arbetat sig allt närmare popmusiken och blivit ett stort namn inom spanskt musikliv.

Av de tre låtarna i finalen valdes en via en omröstning på nätet medan Pastora och hennes team själva fick välja de två andra bland de låtar hon spelat in för sin nya skiva. Överlägsen vinnare blev balladen "Quédate conmigo" ("Stanna hos mig"), skriven av svensk-spanske Tony Sánchez-Ohlsson i samarbete med Thomas G:son.

Balladen må ha varit traditionell men även ruggigt effektiv med en lysande höjning mot slutet. Det tisslades och tasslades en del om vissa spanska chanser i omröstningen men till slut drog en annan av G:sons låtar det längre strået och de europeiska tittarna höll ned de spanska poängen.

"Quédate conmigo" blev ändå en stor framgång och den nya skivan blev Pastoras dittills mest framgångsrika. Dessvärre skulle den nya succén föra med sig problem för sångerskan som gradvis tappade självförtroendet. Till slut utvecklade hon en så svår scenskräck att hon fick lägga hela sin karriär på is under flera år.

2017 gjorde hon en efterlängtad comeback med en bejublad turné och ett nytt album som gick rakt in på den spanska topplistans förstaplats.



Pastora Soler / Quédate conmigo (Spanien 2012)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Vuelve conmigo / Spanien 1995

Spanien skulle egentligen inte ha fått vara med 1995 då Alejandro Abad gjort en slät figur i Dublin året innan och hamnat bland de nio länderna längst bak i resultatet som skulle få stå över ett år. Turligt nog för TVE hoppade såväl Italien som Luxemburg av tävlingen och plötsligt fanns det plats för såväl Österrike som Spanien.

Man bad José Maria Purón - mer känd som Chema Purón - att skriva ett passande bidrag. Han hade gjort sig ett namn som sångare redan som tonåring men hade i början av 1980-talet slutat att sjunga för att istället skriva låtar och producera skivor för andra artister.

Liksom Alejandro Abad hade han varit framgångsrik i OTI - den latinamerikanska motsvarigheten till ESC - där hans låtar vunnit 1992 och kommit tvåa 1994.

Nu skrev han den pampiga och dramatiska "Vuelve conmigo" ("Kom tillbaka till mig") för Anabel Conde, en okänd men lovande 20-åring från Málaga som visade sig besitta en riktigt imponerande röst.

Underligt nog hörde inte Spanien till de verkliga favoriterna inför finalen men när alla länder röstat klart hade Anabel och hennes körsångare - där man bland annat kunde känna igen José Maria Guzman från Cadillac (Spanien 1986) - erövrat en andraplats, vilket var Spaniens bästa placering sedan 1979.

Två saker är ändå högst anmärkningsvärda här. Dels är Spanien helt klart ett av de länder som är med och byter poäng - något dirigenten Eduardo Leyva erkänner utan omsvep i sin intervju på "And The Conductor Is" - och skulle förmodligen hamnat ett par pinnhål längre ned i resultatet om alla poäng fördelats på rätt sätt.

Det är mycket förvånande att TVE som enligt alla rykten varit så rädda och ovilliga att vinna tävlingen skulle byta till sig så mycket poäng att de nästan vann. Kanske ville man inte riskera att åka ut på nytt? Men reglerna hade ändrats och 1996 var bara värdlandet garanterat plats i finalen medan alla andra fick kvala in. Det här visste man redan före finalen i Dublin så vad var poängen att byta till sig poäng? Hade man kommit överens om poängbytena innan regeländringen blev offentlig?

Det andra riktigt uppseendeväckande är att "Vuelve conmigo" givits ut på skiva redan tre år tidigare då den spelats in av artisten Mar. Hennes album gick spårlöst förbi varpå Chema Purón dammade av den och använde den på nytt, helt i strid med EBU:s regler. I likhet med Rysslands bidrag borde den ha diskvalificerats från tävlingen.

Trots den lysande placeringen fick Anabel dessvärre aldrig någon fart på sin karriär. Hon har släppt tre album, har ställt upp i flera sångtävlingar och har flera gånger försökt ta sig till ESC på nytt. 2005 åkte hon till Kiev som körsångerska för Andorra.

Chema Purón ställde upp på nytt i ESC 2000 med lite mindre framgång men förblev en efterfrågad låtskrivare. 2003 vann hans låt "Este amor es tuyo", framförd av Gisela (Andorra 2008), de två tyngsta priserna vid festivalen Viña del Mar i Chile - något ingen annan gjort på fyrtio år.

Uppdaterad 29 januari 2022



Anabel Conde / Vuelve conmigo (Spanien 1995)
2:a plats av 23 bidrag i Dublin

Algo pequeñito / Spanien 2010

Kanske var det bara ett tecken på att RTVE ville ge sken av att de engagerade sig mer än de egentligen gjorde, men de spanska finalerna hade under ett par år haft hysteriskt bombastiska och uppskruvade titlar. 2010 års modus löd "Tu país te necesita!" ("Ditt land behöver dig").

Trots att Rodolfo Chikilicuatre (Spanien 2008) blivit en riktig succé på hemmaplan ville man inte ha fler humorbidrag och av de 313 som allmänheten fick i uppdrag och decimera till tio inför den tv-sända finalen diskvalificerades en hel del som inte ansågs uppfylla de strängt formulerade kraven.

Bland de utslängda fanns den rätt tveksamma "Soy un tsunami" ("Jag är en tsunami") med Pop Star Queen som låg i ledning då den fick foten.

Istället blev finalen en promenadseger för "Algo pequeñito" ("Något pyttelitet"). Vinnaren var en söt men väldigt gammaldags melodi framförd av Daniel Diges, en typiskt duktig sångare som tidigare synts i en populär tv-serie och som spelat huvudrollen i High School Musical.

Det spanska bidraget skulle nog ha fallit i glömska ganska snart efter finalen om inte arrangerande NRK gjort en riktig dunderblunder med säkerheten. Mitt under Daniel Diges framträdande dök det upp en extra person på scenen som med all önskvärd tydlighet inte hörde dit.

Klart och tydligt i bild rusade säkerhetspersonal fram och grep inkräktaren medan Daniel Diges tappert sjöng vidare, men skadan var redan skedd. Hastigt bestämdes det att Spanien skulle få sjunga på nytt, sist av alla bidrag. Det hade inte hänt sedan det blivit svart i rutan för Italien 1958.

Inkräktaren visade sig vara den ökände Jimmy Jump - en pellejöns som gjort sig ett namn genom att störa diverse stora evenemang. NRK och EBU försökte släta över händelsen och menade att inget allvarligt hade skett men frågan som aldrig besvarades var hur någon kunde smita igenom säkerheten på det här sättet.

Nu handlade det om någon som ville synas men det kunde lika gärna ha varit en galning med kniv.

Att säkerheten fortfarande inte fungerar som den ska blev smärtsamt uppenbart på nytt såväl 2017 i Kiev där en man hoppade upp på scenen och visade rumpan under fjolårsvinnaren Jamalas pausakt, som i Lissabon 2018 där en man rusade fram och slet mikrofonen ur handen på Storbritanniens SuRie. Man undrar vad som måste hända innan arrangemangen skärps upp.

Uppdaterad 4 juni 2018



Daniel Diges / Algo pequeñito (Spanien 2010)
15:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Él / Spanien 1982

Falklandsöarna i Sydatlanten hade i många år skapat spänningar mellan Argentina och Storbritannien, men de senaste åren hade orden mellan länderna blivit allt hårdare. Det har spekulerats i om spansk tv valde att skicka en eldig tango av argentinskt snitt till ESC i Harrogate som något slags blinkning till den situationen.

Om det var så kunde den spanska tajmingen verkligen ha varit bättre. Tre veckor före finalen invaderades öarna av den argentinska armén varpå britterna slog tillbaka militärt. Falklandskriget var ett faktum och med ens kunde den energiska tangon ses som allt annat än oskyldig.

Textmässigt var den inte oskyldig på något sätt. Textens jag är en hetlevrad skolflicka som tröttnat på sina böcker och på sin snälla men tråkiga pojkvän. Nu vill hon ha rajtantajtan med någon spännande, även om han glömmer henne direkt efteråt.

Möjligen valdes låten ut för att fira kvinnornas nya frihet i det demokratiska Spanien. Fram till 1975 hade gifta spanska kvinnor ingen rätt till ägande, till att arbeta eller ens resa utan sin makes tillåtelse. 1981 tilläts skilsmässa och först 1985 skulle en begränsad rätt till abort införas.

Lucía - egentligen María Isabel Lineros Rodríguez - kom från Sevilla och hade börjat sin bana som flamencosångerska. Nu var hon den yngsta som dittills representerat Spanien och det gjorde hon med energi och övertygelse. Med sig på scenen hade hon tre dansare och gav ett framträdande det slog gnistor om.

Sin vana trogen höll juryn ned poängen för alla låtar med något slags lokal touch men för den spanska publiken betydde det väldigt lite. Lucía fick ett storartat genombrott och förblev en av landets ledande stjärnor under 1980-talet. Idag sjunger hon fortfarande men är också ett känt ansikte för tv-tittarna i Sevilla.

Falklandskriget slutade med ett förnedrande nederlag för den argentinska militärjuntan som alltmer isolerades internationellt. De diplomatiska förbindelserna mellan dem och Storbritannien låg på is ända fram till 1989 och ögruppens internationella status är ännu olöst.



Lucia / Él (Spanien 1982)
10:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Gwendolyne / Spanien 1970

Om en karriär går i stöpet kan man alltid försöka sadla om och se om man kan bli framgångsrik på något annat sätt. Julio José Iglesias de la Cueva var vid sidan av sina juridikstudier en lovande fotbollsmålvakt och spelade för Real Madrid Castilla i den spanska B-ligan. En svår bilolycka 1963 satte stopp för målvaktandet och Iglesias fick tillbringa två år i konvalescens innan han kunde gå igen.

Enligt legenden skaffade en av hans sjuksköterskor fram en gitarr till patienten så han kunde öva upp motoriken i sina händer på nytt. Så upptäcktes hans musikaliska ådra och snart nog ställde han upp i den klassiska sångfestivalen i Benidorm. Hans bidrag blev en hit och hans debutalbum slog även det an hos publiken.

Efter att det gjorts en film om hans liv och öde ställde han upp i den spanska uttagningen till ESC med den egenhändigt komponerade "Gwendolyne", tillägnad hans första flickvän. Möjligen inget oförglömligt låtbygge men Julio fick åtminstone visa upp sina imponerande röst inför hela Europa.

Gissningsvis öppnade deltagandet i Amsterdam dörrar och snart fick sångaren sin första internationella hit med "Un canto a Galicia". En hit ledde till en annan och efter att Julio flyttat till Florida 1979 började hans skivbolag satsa hårt på den amerikanska marknaden. Det tog några år men 1984 gick två duetter - "To All The Girls I've Loved Before" med Willie Nelson och "All Of You" med Diana Ross - upp i de högre regionerna av Billboards olika topplistor.

Idag är han en av musikhistoriens tio mest framgångsrika artister och ingen annan europeisk solosångare har sålt fler skivor än han. Inte illa för ett slocknat målvaktslöfte. Även två av hans barn - Julio Iglesias Jr och Enrique - är framgångsrika artister.



Julio Iglesias / Gwendolyne (Spanien 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Ella no es ella / Spanien 1994

Spaniens hopp i Dublin var en 31-åring från Santiago de Chile vid namn Alejandro Antonio García Abad. Han hade flyttat till Spanien i början av 1980-talet och hade redan gett ut tre soloskivor då han och hans låt valdes ut internt på TVE.

Redan då var han en uppmärksammad låtskrivare för andra artister. Året innan hade han skrivit det spanska bidraget till Festival OTI de la Canción - Latinamerikas svar på ESC där även Spanien och Portugal hängde med på ett hörn. "Enamorarse" med Ana Reverte hade vunnit hela tävlingen och blivit en betydande hit efteråt.

"Ella no es ella" ("Hon är inte hon") lät knappast som en vinnare på något plan. Kanske det inte var meningen heller - ihärdiga rykten gör gällande att spansk tv verkligen inte hade någon längtan efter att vinna och organisera ESC.

Alejandro Abad visade sig vara en prydlig men aningens ointressant scenartist och placeringen i Dublin blev låg. Om inte såväl Italien som Luxemburg hade hoppat av tävlingen hade Spanien fått stå över finalen 1995, där TVE tog sin bästa placering på många år.

Nu koncentrerade sig Alejandro helhjärtat på att skriva låtar åt andra. 1995 vann han OTI en andra gång med "Eres mi debilidad", framförd av Marcos Llunas (Spanien 1997). 2001 skrev han Spaniens ESC-bidrag för andra gången.

Till dags dato har Alejandro Abad skrivit över tusen låtar och har sålt över 33 miljoner skivor i den spanskspråkiga världen. Hans kanske allra största framgång är singeln "Mi música es tu voz", framförd av deltagarna i den första omgången av Operación Triunfo. Skivan sålde i mer än 1,5 miljoner exemplar på mindre än en månad, vilket är spanskt rekord.



Alejandro Abad / Ella no es ella (Spanien 1994)
18:e plats av 25 bidrag i Dublin

La noche es para mí / Spanien 2009

En del sånger har långa och intressanta liv innan någon tar tag i dem och gör dem till sina. Som halvfärdiga modellplan flyger de omkring i något slags pophimmel för att ibland plockas ned och byggas om en smula i hopp om att någons intresse ska väckas. Ibland är bakgrundshistorien mer intressant än själva låten.

"La noche es para mí" började sitt liv som en låt skriven för Helena Paparizou (Grekland 2001 och 2005), skriven av svensk-grekiska Irina Michas och Dimitris Stassos. Helena ville göra en sväng i karriären och låten ratades. Ett par andra grekiska artister testade den och den var en hårsmån från att tävla i den grekiska finalen 2008.

Istället skrevs en engelsk text och till slut nappade den spanska stjärnan Soraya Arnelas på den. Nu skrev man om texten på nytt och lade till en del spanska fraser och i allra sista stund skickades den nya versionen in till den spanska finalen, där den valdes ut och tidigt sågs som en favorit.

Soraya hade fått sitt stora genombrott i Operación Triunfo 2005 - den första upplagan frikopplad från ESC - och hade främst med framgång spelat in coverversioner av internationella hits från 1980-talet, lite som en spansk Kate Ryan (Belgien 2006). Nu ville hon styra tillbaka och spela in originallåtar på spanska.

I den spanska finalen fick hon oväntat hård konkurrens och delade förstaplatsen med Melody - som haft en internationell hit åtta år tidigare med "El baile del gorila" - innan hon tilldelades segern efter att ha fått högst poäng från tittarna.

Låten i sig var det inget större fel på - skriven enligt en beprövad formula där Svensktoppen möter mer orientaliska toner, lite ospännande men välsvarvad - men i Moskva verkade det som om spanjorerna tappat tron på det egna bidraget. Man ändrade om i arrangemanget och lade till ett nytt långsamt intro och så lade man till en massa onödigt hokus pokus i framträdandet.

Soraya själv visade sig övertänd på scenen, blev lite gapig i vissa partier och kändes inte alls bekväm med det fåniga visuella trick - där hon helt trollades bort för ett par sekunder - som man övat in. Europa lät sig inte imponeras och hade det inte varit för de goda grannarna i Andorra - som bjöd på en tolva - hade man kommit allra sist med viss marginal.

"La noche es para mí" är fortfarande Sorayas största hit hemma i Spanien. Det nya albumet sålde helt godkänt men blev hennes dittills minst framgångsrika. Samma år spelade hon logiskt nog in en duett med just Kate Ryan men i likhet med de flesta singlar hon släppt sedan dess slog den aldrig riktig an hos publiken.



Soraya / La noche es para mí (Spanien 2009)
24:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Baila el Chiki Chiki / Spanien 2008

Först hade man gjort dokusåpa av de nationella finalerna, nästa steg var att låta hela tävlingen flytta ut på nätet. Inför den spanska finalen 2008 tog TVE hjälp av det nyaste och mest spännande sättet att lansera ny talang - den globala musikplattformen MySpace.

För att kvala in till den nationella finalen fick man ladda upp sitt potentiella bidrag på nätsajten och sedan fick den stora publiken där ute gör sitt val och rösta bland alla de tänkbara kandidaterna. De tio med flest röster då räkneverket stannades skulle få chansen att sjunga i tv och en av dem skulle bli Spaniens representant.

Samtidigt, i ett annat hörn av den spanska populärkulturen, lanserades den påhittade figuren Rodolfo Chikilicuatre - en talanglös odugling från Buenos Aires som påstod sig ha uppfunnit ett helt nytt instrument och en helt ny dansfluga.

Chikilicuatre var en skapelse av skådespelaren David Fernández och från början tänkt som en tillfällig parodi men någonstans längs vägen bestämde man sig för att ta skämtet ett steg längre och anmäla argentinaren till den spanska uttagningen. Det smällde bara till i hela internet när Chikilicuatre gick direkt upp i ledning och sedan vann den spanska finalen.

Så var det knappast tänkt att gå, om man frågat TVE. De hade höga förväntningar på sitt nya koncept som de något högtravande och humorbefriat döpt till "Salvemos Eurovision" ("Låt oss rädda ESC").

I efterhand framstår "Baila el chiki chiki" som ett riktigt lyckat skämt - kompletterat med två rejält övertända dansöser, varav den ena ständigt gör den imbecilla koreografin fel. Oturligt nog för spanjorerna var 2008 året då alltför många försökte skoja till det - Estland, Irland och Lettland bjöd alla på rätt billiga lustigheter - och när det blev Spaniens tur var publikens tålamod slut.

I vilket fall blev låten en stor hit på hemmaplan och spelades flitigt på radio även i andra länder - inte minst i Sverige. Framgången till trots gjorde sig David Fernández snabbt av med figuren som fick lov att "dra sig tillbaka och försöka skriva en ny låt".

Rodolfo Chikilicuatre (vars efternamn är argentinsk slang för något värdelöst) har dykt upp på nytt ett par gånger i offentligheten men någon ny hit har det inte blivit.

MySpace visade sig vara på sin topp just 2008 med runt en miljard besökare i månaden. Bara några år senare hade användarna dragit vidare och förvandlat communityn till något av en virtuell spökstad.



Rodolfo Chikilicuatre / Baila el Chiki Chiki (Spanien 2008)
16:e plats av 25 bidrag i Belgrad

Hablemos del amor / Spanien 1967

"Yo soy aquél" hade fått Spaniens dittills bästa placering och förvandlade den unge Raphael från kändis till superstjärna över en natt. Själv var artisten inte nöjd utan att hade förväntat sig en bättre placering. Till de spanska tidningarna sa han att för honom var ESC en död tävling som inte kunde ge honom något.

Ändå tackade han slutligen ja till att representera sitt hemland en gång till året därpå. Kanske handlade det helt enkelt om att den hårt styrda statliga televisionen frågade honom, och de var en viktig faktor för hans artistiska överlevnad. Han var visserligen mycket populär men också kontroversiell.

I ett land där den klassiska manligheten och machokulturen vägde tungt framstod Raphael som en suspekt typ. Han var liten och finlemmad och gestikulerade kraftfullt medan han sjöng. Det spekulerades ständigt om hans sexuella läggning och skämtades om hans bristande manlighet.

I Francos Spanien hade homosexuella män identifierats som en fara för samhället, och feminina män förlöjligades eller - i värsta fall - tvingades genomgå "terapi" för att anpassas till en acceptabel norm. Raphael - som aldrig uppvisat något annat än heterosexuella relationer i offentligheten - kunde snabbt ha utsatts för trakasserier på grund av sin flamboyanta scenkonst och behövde hålla sig väl med de tongivande delarna av samhället.

Man kan läsa mer om Raphael och hans ambivalenta förhållande till medierna och makten i den här väldigt intressanta artikeln.

"Hablemos del amor" kunde möjligen ses som något av en kommentar till Raphaels kritiker:
Vad rör de oss
Alla dessa människor som ser på jorden
Och bara ser jord?
Vad rör de oss
Alla dessa människor som går fram genom världen
Utan att se sanningen?

Än en gång lyckades Raphael förbättra Spaniens personbästa och fick ännu en monsterhit på hemmaplan. TVE bad sångaren att ställa upp en tredje gång - möjligen inspirerade av Österrikes Udo Jürgens som ställde upp tre år i rad och vann på sitt sista försök. Raphael tackade nej och spansk tv tvingades tänka om. Det skulle visa sig gå ganska bra, det med.



Raphael / Hablemos del amor (Spanien 1967)
6:e plats av 17 bidrag i Wien