Även om man hoppats på lite mer generös poängutdelning tog man sig ändå in bland de tio bästa för första gången på åtta år. Självklart skulle upplägget upprepas - frågan var bara vem som var den rätta artisten? RTVE letade efter någon som både var etablerad på hemmaplan och hade internationell potential.
Valet föll på El sueño de Morfeo - en trio som blandade lite rockigare pop med influenser från den keltiska folkmusik som traditionellt funnits i gruppens hemregion Asturien. Man hade slagit igenom stort efter ett gästspel i tv-serien Los Serrano och hade släppt fyra album tillsammans, varav det senaste inte sålt fullt lika bra som de tidigare.
I den nationella finalen sjöng gruppen tre bidrag. Tittarna hade halva makten, den andra halvan låg hos en trehövdad jury bestående av den spanska ESC-kommentatorn José María Íñigo, Rosa López (Spanien 2002) och Marco Mengoni (Italien 2013) som den spanska gruppen skulle tävla emot i Malmö.
Samtliga hade samma favoritlåt och "Contigo hasta el final" vann i stor stil. Den var ingen dålig låt egentligen men var full av underliga tempoväxlingar och krumsprång som gjorde att den aldrig riktigt kom loss. Gruppen spelade in en snygg video hemma i Asturien och låten blev en mindre hit i Spanien.
Det vore synd att kalla Spanien för en förhandsfavorit men det lilla hopp som ändå kunde ha funnits grusades rejält när repetitionerna började. Att El sueño de Morfeo - eller ESDM som de kallade sig för att göra livet lättare för alla journalister - var ett rutinerat gäng märktes det plötsligt väldigt lite av.
Sångerskan Raquel del Rosario flängde hit och dit över scenen och tappade såväl kamerorna som andan och tonsäkerheten. Till slut fick man poäng enbart från Albanien och Italien och slapp undan en pinsam sistaplats med blotta förskräckelsen.
El sueño de Morfeo gav ut ett album till, där man samarbetade med en mängd andra kända artister, men ansåg sig sedan ha gjort allt man kunde göra och gick skilda vägar innan året var slut.
ESDM / Contigo hasta el final (Spanien 2013)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö
Jag har alltid gillat denna i sin studioversion, där sen känns luftig och intensiv. Numret däremot.... Det enda som funkar är den rätt fantastiska sekvensen där sångerskan låter lyktan röra sig upp mot taket. Malmö-scenen må inte ha varit speciellt spektakulär eller påkostad, men den uppvisade en mångsidighet som många andra scenografier saknat. Varje nummer kunde i princip få ut nåt eget av scenografin.
SvaraRadera