Only Teardrops / Danmark 2013

ESC hade skakats om rejält av "Euphoria". Inte bara hade Sverige äntligen fått en femte seger efter många års intensiva försök, men hela tävlingen hade fått en tydlig evergreen - en låt som uppenbarligen skulle leva kvar och vara en referens under många år.

"Euphoria" hade legat etta på topplistorna i sexton länder och blivit en enorm kommersiell framgång. En gång för alla ansågs det nu bevisat att mer progressiva låtar kunde vinna och att en ESC-seger kunde agera språngbräda för potentiella hitsinglar. Med ens stod alla dörrar öppna och allt borde ha kunnat vara möjligt.

Helt tydligt fick detta Europas låtskrivare att gå i lås. När kontinenten samlades för nästa schlagerbatalj i Malmö 2013 fanns det få bidrag som utmanade formen eller försökte gå utanför ramarna. Den allra största förhandsfavoriten var en låt som kändes måttbeställd för att ha framgång i en melodifestival. Välskriven men ack så traditionell.

Lise Cabble hade alltsedan femteplatsen i Dublin 1995 varit den där låtskrivaren som bidragit med de snygga och kul låtarna som aldrig vann den danska finalen. 2011 hade hon försökt att skriva betydligt enklare än hon borde och belönades med en ny femteplats vid ESC i Düsseldorf. Nu vann hon den inhemska ligan för tredje gång och siktade mot stjärnorna i Malmö.

"Only Teardrops" var en hookig liten schlager kryddad med taktfasta trummor och en enveten liten flöjtslinga som fullkomligt gnagde sig in i hjärnroten på publiken. 

Vid mikrofonen stod Emmelie de Forest, en 20-åring med rötter i såväl Danmark som Sverige. Till en början påstods det att hon var avlägset släkt med drottning Victoria av England, men de släktbanden bestreds snabbt av historiker. Hon hade lång erfarenhet av att uppträda - bland annat med den skotske musikern Fraser Neill - men segern i Dansk Melodi Grand Prix var hennes första utflykt i de riktigt stora sammanhangen.

I ESC var det egentligen bara Azerbajdzjan som bjöd något riktigt motstånd (och snart visade det sig att de kanske betalat sig till en del av den framgången) och Danmark knep som förväntat en tredje seger. DR hade kaxigt nog låtit köra fram en stor lastbil utanför tävlingsarenan och hälsade publiken på väg ut ur lokalen att de var varmt välkomna över bron nästan år.

"Only Teardrops" blev en internationell framgång men kom inte i närheten av de listplaceringar "Euphoria" fått året innan. 

Emmelie de Forest skulle snart råka ut för samma öde som de flesta som tävlat för Danmark i ESC de senaste åren före henne: stor uppmärksamhet skulle snart förbytas i tystnad. Året efter segern blev hennes singel "Rainmaker" - utsedd till officiell temalåt för ESC 2014 - en hit, men sedan hände inte så mycket mer alls.

Sångerskan bytte skivbolag och har gett ut ett antal singlar - inte minst den snygga "Drunk Tonight" - men "Only Teardrops" och "Rainmaker" förblir hennes enda topplistenoteringar. 2017 återvände hon till ESC som låtskrivare för Storbritannien.

Only Teardrops / Emmelie de Forest (Danmark 2013)

1:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Ég á líf / Island 2013

Att släppa sångspråket fritt 1999 hade förmodligen varit ett ganska lätt beslut. Flera deltagande tv-bolag hade önskat sig en förändring och det tog bort den orättvisa fördelen som länder med stora språk som många människor förstod ansågs ha.

Dessutom tog man ju inte bort något för någon. Om en artist hellre ville sjunga på sitt eget språk fanns ju den möjligheten kvar. Åtminstone i teorin.

När verkligheten kom emot visade det sig att flera tv-bolag mer eller mindre tvingade sina artister att välja engelska, då man trodde att det var det enda sättet att lyckas i tävlingen. Om artisten kände sig osäker på engelskan eller om något av låten gick förlorat i översättning verkade spela väldigt liten roll.

Island hörde till de länder som sjungit på engelska varje år sedan regeländringen. Inte sällan sjöngs bidragen i den nationella finalen på isländska och sedan fick vinnaren en engelsk version inför ESC. Lite underligt kan tyckas för ett bolag som enligt sin egen mediestrategi ska värna om det egna språket.

Nya vindar drog ändå in då Eyþór Ingi Gunnlaugsson stod som segrare i Söngvakeppnin 2013: han och låtskrivarna (däribland Örlygur Smári som tidigare skrivit för Island 2000, 2008 och 2010) meddelade raskt att de tänkte sjunga på eget språk i Malmö. För första gången någonsin spelades det inte ens in en engelskspråkig version av det isländska bidraget.

Eyþór Ingi var en 23-årig fiskarson från Dalvík på norra Island. Som 15-åring hade han spelat med i musikalen Oliver och hade sedan dess sjungit solo och i olika band, mest rock och progg.

Tävlingslåten var allt annat än rock och progg: en avskalad liten visa om den lilla människan som mitt i allt det stora bara kan häpna över livet och kanske hoppas att himlens portar någon dag ska öppnas för en. Lågmält och attraktivt bland de många stora gester och uttryck som ofta syns i ESC: balladen tog sig hela vägen till final, där publiken fick höra sång på isländska för första gången sedan 1997.

Eyþór Ingi var säkert nöjd med sin finalplats men hade en ännu större sak på lut: i juli samma år gifte han sig med sin flickvän som han varit ihop med i många år redan.

Eyþór Ingi Gunnlagsson / Ég á lif (Island 2013)

17:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Glorious / Tyskland 2013

Med hjälp av Stefan Raab och den kommersiella tv-kanalen ProSieben hade tysk tv hittat sina bidrag genom en talangjakt à la Idol. Det hade gått väldigt bra - Lena vann, Roman Lob hamnade bland de tio främsta - men talangjakter började kännas lite trötta och konceptet skrotades.

Vad skulle man erbjuda tittarna istället? Man anar att någon på NDR - den regionala avdelningen av ARD med ansvar för ESC - sett en upplaga av den svenska Melodifestivalen och tyckt att det såg lovande ut. 2013 ordnade man en galafinal med tolv bidrag där tittarna skulle få välja den låt som skulle skickas till Malmö.

På förhand såg det ganska lovande ut. Startfältet rymde såväl nya lovande talanger som väletablerade artister och låtarna spände över ett antal genrer, men trots ett påkostat evenemang och trots att man hade den fantastiska Anke Engelke som värd var programmet i sig inte särskilt lyckat.

Precis som den tyska finalen 1979 - som också varit en ambitiös nystart på många sätt - kändes programmet utdraget och avslaget. Efter att låtarna spelats upp kokades det soppa på en spik i vad som kändes som en evighet. 

Minst lyckat av allt i spiksoppan var att nio av ARD:s radiostationer låtit sina lyssnare rösta på förhand efter att låtarna spelats i radio, röster som räknades som en tredjedel av hela resultatet i finalen. Helt tydligt hade en av kandidaterna - LaBrassBanda, som blev tvåa till slut - uppmanat sina fans att rösta flitigt och fick fullpoängare från samtliga distrikt. 

Till slut vann ändå tävlingens i särklass största namn. Cascada var en av den internationella dansmusikens största namn, inte minst tack vare megahiten "Everytime We Touch". I blickfånget stod sångerskan Natalie Horler men gruppen bestod även av producenterna Manuel Reuter och Yann Peifer. 

"Glorious" lät dessutom som en riktig hit. Dessvärre påminde början av refrängen också en hel del om fjolårsvinnaren "Euphoria" - ett helt obegripligt val då allt fokus plötsligt plockades från bandet till huruvida låten var ett plagiat eller inte. Och ett plagiat är det verkligen inte.

I Malmö räknades Tyskland till favoriterna men stod fullständigt på näsan i röstningen. Cascada fick poäng från fem länder och landade femma från slutet. Det som skulle ha blivit en triumf blev istället början på ett decennium då Tyskland skulle samla bottenplaceringar på hög.

För Cascada betydde den svaga placeringen just ingenting alls. Bandet turnerar och släpper nytt material än idag och 2018 passerade "Everytime We Touch" hundra miljoner visningar på YouTube. 

Cascada / Glorious (Tyskland 2013)

21:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Waterfall / Georgien 2013

Det tråkigaste jag vet i Eurovision Song Contest är när länder tävlar med låtar de köpt in någonstans ifrån, skrivna av låtskrivare utan någon koppling till landet ifråga. Bidrag som på inget vis representerar det som händer i det tävlande landets egna musikliv. Urtrist.

Ännu lite tråkigare blir det faktiskt om man dessutom gör något så fegt och andefattigt som att be förra årets vinnare - som inte på något sätt har någon koppling till det egna musiklivet - att skriva ens bidrag. Det är rent häpnadsväckande poänglöst.

Att Georgien ville ha ett stabilt och säkert kort må vara dem förlåtet efter fiaskot i Baku där Anri Djochadze högst begripligt och välförtjänt blev landets första representant att misslyckas i en semifinal. Redan 2010 hade man provat att köpa in en utländsk låt med gott resultat och nu hoppades man på ny succé.

Kanske var det vad georgisk tv hade beställt, men Thomas G:son lade sig betydligt närmare "Quédate conmigo" än "Euphoria" när han snidade ihop "Waterfall" - en stor och känslodrypande kärleksduett av ett mycket klassiskt snitt. Välskrivet men allt annat än nyskapande.

Duetten sjöngs av Nodiko Tatisjvili - en erfaren artist som uppträtt professionellt redan som barn - tillsammans med den något mer nyupptäckta talangen Sophie Gelovani (som endast kallade sig Sophie i ESC och som egentligen var den fjärde Sopho som representerat Georgien på sex försök). 

Till en början gick en stor del av eurovisionsfansen igång på alla cylindrar och det talades en del om duetten som en tänkbar vinnare. I Malmö hade favoritskapet redan svalnat en aning och svalnade ännu mer under de välkoreograferade men aningens kyliga georgiska repetitionerna. I slutändan tog "Waterfall" den sista av de tio finalplatserna i sin semifinal.

I finalen gick det snäppet bättre men man hamnade ändå långt ifrån toppen. Slutsatsen man kunde dra är att Thomas G:sons låtskrivande verkade fungera bäst då han fick stångas med någon lika envis och full av artistisk vision som Loreen.

Nodiko och Sopho fick ändå en del fans på kuppen. 2014 läste de upp Georgiens röster vid finalen i Köpenhamn och året därpå ingick de båda i den georgiska juryn.

Nodiko Tatisjvili & Sophie Gelovani / Waterfall (Georgien 2013)

15:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Mižerja / Kroatien 2013

Ingenting verkade längre fungera för Kroatien - man floppade med förhandsfavoriter, med nykomlingar, med rutinerade stjärnor. Man bestämde sig för att om man ändå ska vara med och tävla kan man ju lika gärna skicka något riktigt lokalt.

Klapa är en typ av stämsång med långa traditioner i Dalmatien och vars rötter kan spåras tillbaka till den romersk-katolska liturgiska kyrkomusiken. En klapa (ordet betyder ungefär "en grupp vänner") är traditionellt ett antal män som sjunger intrikata harmonier med texter som handlar om vin, kärlek, havet och hemlandet.

En klapa består alltid av en förstetenor, en andretenor, en bariton och en bas. Samtliga röster kan dubbleras utom förstetenoren. Traditionellt sjunger en klapa a cappella och sångformen är sedan 2012 upptagen på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv.

HRT bestämde sig för att rida på vågen och skicka en klapa till Malmö. Två olika jurygrupper tillsattes: den ena valde ut en passande sång och den andra satte ihop en "super-klapa" av medlemmar från färdigt existerande grupper.

Den nya gruppen fick namnet Klapa s mora ("Klapan från havet") och den utvalda låten hette "Mižerja". Först övervägde man att framträda a cappella även i ESC men bestämde snart att en musikbakgrund skulle passa bättre i sammanhanget.

De sjungande herrarna uppträdde i kläder inspirerade av de klassiska tornerspel som hållits varje år i Sinj sedan 1715 och som även de står på samma UNESCO-lista som klapan. Sången satt prickfritt men de kroatiska traditionerna slog inte an någon djupare sträng i det övriga Europa och det blev ingen finalplats.

Faktum är att hela det före detta Jugoslavien åkte ut i semifinalerna i Malmö och nu hade man fått nog i såväl Zagreb som Belgrad: året efter hoppade Kroatien och Serbien av tävlingen, precis som Bosnien-Hercegovina gjort redan tidigare.

Klapa s mora / Mižerja (Kroatien 2013)

13:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

 

Identitet / Albanien 2013

Det kan vara svårt som ung artist att etablera sig, hitta en publik och nå ut med sin musik. Extra svårt om man som Bledar Sejko växt upp i det politiskt paranoida och tillslutna Albanien där det enda partiet förbjudit pop och rock av västerländskt snitt från att framföras, spelas in eller ens finnas.

Bledar - också känd under sitt smeknamn "Qepa" ("Löken") - bildade sitt första band i hemlighet och skaffade sig en publik i det tysta. Först efter de politiska förändringarna i landet kunde man ge konserter eller ge ut musik öppet.

Trots att han verkligen inte var någon schlagerkille hade han fått åka med Aurela Gaçe till Düsseldorf 2011 och trots att det inte blev någon finalplats verkar äventyret ha gett mersmak.

"Identitet" var en sång om broderskap albaner emellan. Trots att Albanien är ett förhållandevis litet land finns stora skillnader mellan nord och syd, och även mellan de albaner som lever i andra länder än hemlandet. 

Musikaliskt blandade man element från musiken i olika delar av Albanien och lät allt mötas i ett stycke symfonisk rock. För att understryka broderskapet bjöd Bledar in Adrian Lulgjuraj - en ung albansk rocksångare från Montenegro - att dela rampljuset bakom mikrofonen.

Runt omkring i ex-Jugoslavien viskades det att låten lånat lite för mycket från "Plavi safir" med Bajaga från 1988, men så lika är de faktiskt inte. Bledar Sejko slog tillbaka mot kritiken och menade att Bajaga i sin tur lånat en stor del av sin låt från en gammal albansk sång.

Albanerna tog lite hjälp av värdlandet Sverige och spelade in en ny version av sin låt - en som klarade tidsgränsen på tre minuter. Dessutom låter bidragets gitarrsolo som hämtat rakt från Europes ”The Final Countdown”-LP som erövrade världen 1986.

"Identitet" är kanske inte låten man visslar i duschen nästa dag men jag går åtminstone igång på stråkarna och det väldigt livliga arrangemanget. Det var ingen stor överraskning då det inte blev någon finalplats men 2018 visade det sig att rock på albanska kan fungera bra i ESC när den kommer i rätt förpackning.

Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko / Identitet (Albanien 2013)

15:e plats av 17 bidrag (semi) i Malmö

You And Me / Schweiz 2013

Många etablerade artister har genom året förklarat att de inte vill ställa upp i Eurovision Song Contest - eller att de inte vill ställa upp på nytt - eftersom de anser att det framför allt är en tävling för yngre artister. Sådana som behöver uppmärksamheten, sådana som kan dra nytta av rampljuset.

Till viss del är det ett svepskäl. Ju mer etablerad man är, desto större risk att ett dåligt resultat skulle skada ens popularitet. Men med åren har ESC alltmer utvecklats till ett slags maratonlopp som tar stort fokus och kräver stor uthållighet från artisternas sida.

När Kroatien 2008 ställde upp med den dittills i särklass äldsta deltagaren genom tiderna (redan året innan hade man slagit Lale Andersens rekord från 1961 men med betydligt mindre marginal) verkar något ha förändrats och det ser ut som om flera länder aktivt velat sno åt sig just den titeln.

Lys Assia ställde upp på nytt i den nationella finalen 2011 och året därpå skulle Engelbert Humperdinck ha slagit rekordet om det inte varit för en udmurtisk babusjka i bakartagen.

Rekordet slog istället - troligen för gott - av Schweiz bidrag till Malmö 2013. Vinnare av den nationella finalen blev Heilsarmée - ett klämmigt band bestående av sex medlemmar av varierande ålder ur Frälsningsarmén - där basisten Emil Ramsauer hunnit fylla 95 år.

Däremot hade EBU invändningar mot gruppen som helhet. Reglerna tillåter inte religiösa budskap och att då ha frälsningssoldater i uniform som uppträder under namnet Frälsningarmén var otänkbart. Medlemmarna som raskt blev av med sin gimmick lär ha grumsat en stund men döpte sedan om sig till Takasa inför Malmö.

"Takasa" skulle vara ett verb på swahili som betyder "att rena", men kan också läsas ut som The Artist Known As Salvation Army". Möjligen en referens till såväl The Artist Formerly Known As Prince som till Spots (Sex Pistols On Tour, Secretly). En oväntat hipp referens för Frälsis, kan tyckas.

I Malmö fick man som väntat en hel del uppmärksamhet för Emil Ramsauers aktningsvärda ålder såväl som för kopplingen till Frälsningsarmén, men minst lika väntat var det att låten inte skulle räcka till för att avancera till finalen. Schweiz åkte ur i den andra semin och sedan upplöstes bandet relativt snabbt efter ett par gemensamma spelningar.

I februari 2018 blev Emil Ramsauer den första ESC-deltagaren som fyllt 100 år. Han avled i december 2021 i den aktningsvärda åldern av 103 år.

Uppdaterad 13 september 2023

Takasa / You And Me (Schweiz 2013)

13:e plats av 17 bidrag (semi) i Malmö

You / Sverige 2013

"Euphoria" hade varit en makalös seger: en magnifik vinnare med en alldeles oerhörd genomslagskraft även utanför tävlingen. För första gången på över ett decennium skulle Sveriges Television få stå värd för en tävling som växt rejält sedan det begav sig senast.

Christer Björkman och hans medarbetare hade längtat så länge och ville det här så mycket. Men det skulle visa sig övermäktigt att jonglera såväl Europas största underhållningsprogram som den mastodontapparat som den svenska melodifestivalen förvandlats till. En hel ansvar för den svenska uttagningen fick lämnas över på andra.

De svenska låtskrivarna hade kanske inte i första hand låtit sig inspireras av "Euphoria" utan snarare förlamas. Den genomgående standarden var om inte dålig så åtminstone lite avslagen, vilket kanske bäst illustreras av att vinnaren för första gången blev ett bidrag från Andra Chansen.

Robin Stjernberg - som startat sin bana i pojkbandet What's Up tillsammans med Eric Saade för att sedan komma tvåa i Idol - hade bara kommit trea i sin semifinal men förvaltade sin andra chans väl och tvålade slutligen till förhandsfavoriten - och tittarnas överlägsna etta - Yohio. 

"You" var en självbiografisk sång tillägnad artistens pappa. skriven av Robin själv tillsammans med bland andra de relativa nykomlingarna Linnea och Joy Deb som skulle komma att göra ett stort avtryck i tävlingen de kommande åren.

Inför ESC i Malmö låg ansvaret för det svenska numret på den nya delegationschefen Rennie Mirro. Den första repetitionen blev kaotisk, varpå Christer Björkman blev rasande och krävde bättring ögonblickligen. 

Även om numret fick bättre styrfart i tid för finalen var det ganska tydligt att värdlandet var långt ifrån att ha häng på hemmaseger. En fjortondeplats kändes riktigt blek året efter "Euphoria".

Robin Stjernberg blev aldrig något särskilt stort namn som soloartist men har fortsatt spela in musik såväl som att skriva och producera musik för andra. 2017 vann han Melodifestivalen en gång till som låtskrivare åt Robin Bengtsson.

Robin Stjernberg / You (Sverige 2013)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Alcohol Is Free / Grekland 2013

Sett några år i backspegeln kan det vara svårt att på allvar greppa hur förlamande den finanskris som drabbade världen i slutet av 2008 verkligen var. Den bet sig fast och sipprade in överallt och överskuggade nästan alla andra frågor i flera år.

För Grekland var det rutschkana rakt ned i helvetet. 2004 hade man stått värd för de olympiska spelen och fått beundrande blickar av en hel värld: nu var man allas slagpåse och allmänt åtlöje. Inte nog med att den nationella ekonomin rasade samman så var Grekland det hopplösa landet där ingen brytt sig om regler och där alla fuskat sig fram. Det var ett hårt slag för den grekiska självbilden.

Vinnaren av den grekiska finalen 2013 satte ord på det många kände. Texten beskriver Grekland som en liten hjälplös båt (roligt nog för ESC-fansen så är det inte vilken sorts båt som helst, utan en trehantiri) som driver runt på ett hav av sprit. Kaptenen är plakat, sjöjungfrurna sjunger (enligt grekisk folklore är sjöjungfrur inga klatschiga Disneyprinsessor utan ondskefulla väsen som drar sjömän ned i djupet) och ingen kan styra upp skeppet.

Om vi trycker på paus en liten stund här vill jag uttrycka min förvåning - än en gång - över hur lite EBU bryr sig om sin egen regelbok. Det finns en passus som säger att inga bidrag får innehålla politiska bidrag men den här låten är helt uppenbart politisk, engagerad och arg.

De argaste budskapen går hem bäst om de kläs i glada toner och Koza Mostra - under ledning av Ilias Kozas och förstärkta med den 57-årige Agathonas Iakovidis, med fyrtio års karriär i bagaget - hade blandat punk och ska med rebetiko, en modern och urban grekisk folkmusik.

Framför allt svängde det som sjutton om hela paketet och de grekiska karlarna - iförda fustanella, en sorts kilt som förekommer över hela Balkan - dansar runt som om det gällde livet. Glöden gick igenom rutan och Grekland fick en framskjuten placering. Den sista på många år, kan tilläggas.

Låten blev en enorm succé och toppade de grekiska listorna men det vilsna skepp som var Grekland skulle snart irra sig ut på riktigt djupt vatten.

Mindre än en månad efter finalen i Malmö - den 13 juni 2013 - meddelade den grekiska regeringen att rundradiobolaget ERT skulle upplösas med omedelbar verkan. Folkstormen lät inte vänta på sig och EBU skickade ett kraftigt formulerat brev till landets ledning.

Ingenting hjälpte och vid midnatt gick de grekiska tv-rutorna ned i svart i väntan på det nya tv-bolag man hade för avsikt att starta och Grekland - ett land i djup kris - stod utan nationell public service.

Koza Mostra lyckades aldrig riktigt följa upp sin hit och bandets andra album gick rätt obemärkt förbi 2017. Agathonas Iakovidis fortsatte en mycket framgångsrik karriär fram till sin död 2020.

Koza Mostra feat Agathonas Iakovidis / Alcohol Is Free

6:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Ljubav je svuda / Serbien 2013

Det hade verkligen inte gått dåligt för Serbien i ESC. Man hade vunnit på första försöket, varit i final alla år utom ett och parkerat i topp tio hälften av gångerna man deltagit. Men man hade också hattat hit och dit och valt sina bidrag på nya sätt nästan varje gång och förvirrat den egna publiken lite grann.

Det bästa alternativet vore nog att återinföra en stor nationell final där tittarna fick sista ordet vem som skulle representera landet i Malmö. Beosong 2013 ordnades två kvällar i rad: först spelades femton hoppfulla kandidater upp varav fem röstades vidare till den andra kvällens superfinal. 

Man kan notera att en del kända namn rök ut redan i semifinalen och den slutliga vinnaren var riktig färskvara: en trio sammansatt speciellt för sammanhanget av tre solosångerskor som inte riktigt hittat sin plats i musikvärlden.

Moje 3 bestod av Mirna Radulović, Nevena Božović och Sara Jovanović som alla tre tävlat i serbiska The Voice och kommit etta, tvåa och trea i tävlingen. Nevena Božović hade dessutom kommit trea i Junior Eurovision 2007.

"Ljubav je svuda" ("Kärleken finns överallt") hade dessutom väletablerade låtskrivare bakom sig: Saša Milošević Mare hade skrivit Serbiens vinnarlåt 2007. Det här kunde väl inte bli annat än succé?

Det kunde det dessvärre. I Malmö fick trion aldrig ordning på sin låt som bara lät mer och mer gapig. Tittarna lät sig inte imponeras och i likhet med alla andra länder som tidigare varit delar av Jugoslavien åkte Serbien ut i semifinalen.

Snopet och pinsamt tyckte man på RTS i Belgrad och bestämde sig raskt för att ta en liten paus och stå över ESC 2014 i Köpenhamn. Moje 3 satte också raskt punkt för samarbetet och gick vidare till solokarriärer istället. Nevena Božović skulle representera Serbien på nytt 2019.

Moje 3 / Ljubav je svuda (Serbien 2013)

11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

Contigo hasta el final / Spanien 2013

Att välja ut Pastora Soler och sedan låta henne sjunga samtliga låtar i den nationella finalen hade gett god utdelning 2012. Hon fick stor uppmärksamhet i spanska medier, bidraget blev en kommersiell framgång och en snackis inför finalen i Baku.

Även om man hoppats på lite mer generös poängutdelning tog man sig ändå in bland de tio bästa för första gången på åtta år. Självklart skulle upplägget upprepas - frågan var bara vem som var den rätta artisten? RTVE letade efter någon som både var etablerad på hemmaplan och hade internationell potential.

Valet föll på El sueño de Morfeo - en trio som blandade lite rockigare pop med influenser från den keltiska folkmusik som traditionellt funnits i gruppens hemregion Asturien. Man hade slagit igenom stort efter ett gästspel i tv-serien Los Serrano och hade släppt fyra album tillsammans, varav det senaste inte sålt fullt lika bra som de tidigare.

I den nationella finalen sjöng gruppen tre bidrag. Tittarna hade halva makten, den andra halvan låg hos en trehövdad jury bestående av den spanska ESC-kommentatorn José María Íñigo, Rosa López (Spanien 2002) och Marco Mengoni (Italien 2013) som den spanska gruppen skulle tävla emot i Malmö.

Samtliga hade samma favoritlåt och "Contigo hasta el final" vann i stor stil. Den var ingen dålig låt egentligen men var full av underliga tempoväxlingar och krumsprång som gjorde att den aldrig riktigt kom loss. Gruppen spelade in en snygg video hemma i Asturien och låten blev en mindre hit i Spanien.

Det vore synd att kalla Spanien för en förhandsfavorit men det lilla hopp som ändå kunde ha funnits grusades rejält när repetitionerna började. Att El sueño de Morfeo - eller ESDM som de kallade sig för att göra livet lättare för alla journalister - var ett rutinerat gäng märktes det plötsligt väldigt lite av. 

Sångerskan Raquel del Rosario flängde hit och dit över scenen och tappade såväl kamerorna som andan och tonsäkerheten. Till slut fick man poäng enbart från Albanien och Italien och slapp undan en pinsam sistaplats med blotta förskräckelsen.

El sueño de Morfeo gav ut ett album till, där man samarbetade med en mängd andra kända artister, men ansåg sig sedan ha gjort allt man kunde göra och gick skilda vägar innan året var slut.

ESDM / Contigo hasta el final (Spanien 2013)

25:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Straight Into Love / Slovenien 2013

Den globala finanskrisen hade slagit olika hårt mot olika länder. Fem år senare var effekterna ännu påtagliga och nu började Sloveniens tv-bolag få riktigt tomt i plånboken. Man signalerade att man kanske skulle få lov att lägga alla större projekt på is i väntan på bättre tider.

Ett av de budgetfrämjande förslag som lades fram var att dra sig ur Eurovision Song Contest. Där skulle man spara en rejäl slant i ett nafs genom att stanna hemma. Men publiken var inte riktigt med på noterna.

Till slut beslutade man sig för att ställa upp ändå men utan någon nationell final. För första och hittills enda gången valdes det slovenska bidraget ut av en liten jury i tv-huset i Ljubljana.

Man fastnade för Hannah Mancini, en 33-åring från Kalifornien som kärleken tagit hela vägen till Slovenien. Hon sjöng med bandet Xequtifz och hade 2011 ställt upp i EMA med "Ti si tisti".

"Straight Into Love" lät samtida och uppdaterad och hade lånat en hel del element från dubstep - det hetaste heta runt den här tiden. Samtidigt var den i ärlighetens namn mer en samling fräcka ljud än en fungerande låt och väl på plats i Malmö visade det sig svårt att få paketet att fungera.

I semifinalen hade Hannah dessutom en hel del problem med att kontrollera sin röst. Slutresultatet blev ganska kallt och gapigt och Slovenien hamnade på allra sista plats i sin semifinal. Så dåligt hade landet aldrig lyckats tidigare och året efter var EMA tillbaka i rutan.

Då var också Hannah tillbaka, men nu enbart som låtskrivare. Hon har fortsatt sin artistbana och har de senaste åren sjungit med bandet Heron.



Hannah Mancini / Straight Into Love (Slovenien 2013)
16:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

L'enfer et moi / Frankrike 2013

Boris Bergman föddes i London 1944 dit hans föräldrar, som båda var ukrainska judar, flytt undan kriget. När Boris vid fjorton års ålder flyttade till Frankrike med sin familj var han redan uppslukad av litteratur och av skrivande.

1967 spelade den tyska sångerskan Eva in hans sång "Nocturne" och sedan var karriären i full gång. Han fick skriva för storheter som Mireille Mathieu, Nicoletta, Dalida, Juliette Gréco, Aphrodite's Child och många fler.

Med åren utökade Boris Bergman sin bana och har vid sidan av sina sångtexter även skrivit pjäser, skådespelat och regisserat. Han skrev texten till Monacos bidrag 1973 och 1975 och ses som ett av de tyngsta namnen inom den franska rockmusiken.

2013 erbjöd han Amandine Bourgeois att spela in "L'enfer et moi" ("Helvetet och jag"). Amandine hade vunnit franska Idol 2008 och fått en storsäljare med sitt debutalbum. Tiden gick och nya idoler plockades fram och Amandines karriär hade svalnat betänkligt. I samband med sin andra skiva hade hon samarbetat med Boris Bergman och de båda hade gillat varandra.

"L'enfer et moi" skickades in till France 3 som letade lämpliga bidrag att skicka till ESC. Troligen gick man igång på att den kändes rå och otypisk för tävlingen. Hade man lite tur kunde den bryta av rejält från alla andra bidrag.

För första gången bestämdes inte startordningen via lottdragning: de ansvariga producenterna bestämde själva vilken ordning länderna skulle framträda i och SVT valde att låta Frankrike öppna hela tävlingen. En energisk inledning förvisso men också förödande för bidragets chanser att skilja ut sig från mängden. Resultatet blev svagt och Amandines karriär fick inte den nytändning den skulle behövt.

Amandine fortsätter att sjunga och uppträda och spela in skivor. Boris Bergman förblir produktiv även om han med ålderns rätt trappat ned på verksamheten.



Amandine Bourgeois / L'enfer et moi (Frankrike 2013)
23:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Shine / Österrike 2013

För alla de som hoppades att Österrike skulle hållas kvar i Eurovision Song Contest efter att ha hoppat av åtskilliga gånger under de senaste tio åren fanns det all anledning till oro. Landets comeback i Düsseldorf hade gått ganska bra men året efter i Baku hade man kommit på allra sista plats i sin semifinal.

ORF hade en tradition av att surna till när det inte gick bra och något som kunde tolkas som en fingervisning i det här fallet var att man lät den nationella finalen inför Malmö krympa ihop till bara fem bidrag istället för de tio man haft 2011 och 2012.

Vann gjorde en ung veteran. Trots att hon bara var 18 år hade Natália Kelly hunnit med en hel del. Denna unga brasiliansk-amerikanska hade kommit till Österrike som sexåring och hade börjat studera musik i samma veva. Hon hade spelat med i en barnmusikal, vunnit såväl en poptävling som en tävling i klassisk sång. Dessutom hade hon varit en av medlemmarna i barnpopgruppen Gimme 5.

2011 vann hon en tv-sänd talangjakt som förvirrande nog hette "The Voice" utan att vara det internationella format som började erövra världen vid samma tid.

"Shine" var en trevlig men rätt lättglömd låt som visserligen blev en mindre hit hemma i Österrike men som inte var i närheten av att kvalificera sig för lördagens final. Natália släppte ett album i samma veva men verkar inte ha gjort något större väsen av sig som artist sedan dess.

Glädjande nog drog inte ORF öronen åt sig den här gången heller men skrotade den nationella finalen för att istället välja 2014 års representant internt. Inte alls en dum idé, skulle det visa sig.



Natália Kelly / Shine (Österrike 2013)
14:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

Pred da se razdeni / Makedonien 2013

Esma Reždepova var inget mindre än en levande legend i Makedonien och i hela Jugoslavien. Från en ytterst modest barndom hade hon jobbat sig upp till en orubblig position inom folkmusiken och kallades ofta den romska musikens drottning.

Med hjälp av sin musik bekämpade hon fördomar mot romer och hjälpte till att sprida kunskap istället. Dessutom var hon en ihärdig aktivist och hade tillsammans med sin musicerande make uppfostrat inte färre än 47 barn. 2010 utsågs hon till en av världens femtio bästa röster av amerikanska National Public Radio.

Hon hade ställt upp i den jugoslaviska finalen redan 1971 och nu ville makedonisk tv ge henne äran att få representera sitt land internationellt. Det bestämdes att Esma skulle sjunga duett med den fyrtiotvå år yngre Vlatko Lozanoski, med artistnamnet Lozano.

Man offentliggjorde låten ”Imperija” som offentliggjordes med påkostad video och allt men bara några dagar senare bestämde man sig för att dra tillbaka låten. Ingen förklaring gavs, vilket födde en mängd mer eller mindre sannolika teorier:

Onödig nationalism. Det viftades en del med flaggor och anspelades på det antika Makedonien och Alexander den store. Kanske ansåg man det onödigt att reta upp Grekland då ländernas relation ändå förbättras med åren.

Lozano är avundsjuk. Det ryktades att den betydligt mindre kända Lozano kände sig för liten och osynlig bredvid Esma och krävde en låt där han fick sjunga mer.

Esma är ostämd. Även en av världens femtio bästa röster kan tappa stinget och det hävdades att hon inte riktigt klarade av den första låten längre.

Oavsett vilken av teorierna som stämmer - om ens en enda av dem gör det - så kändes ”Pred da sa razdeni” (”Före soluppgången”) mer som ett solonummer med Lozano där Esma kom intrallandes som en glad specialeffekt då och då. Möjligen inte fullt så värdigt som man hade tänkt sig från början. Poängen uteblev och låten kom näst sist i sin semifinal.

Såväl Esma som Lozano anklagades efter finalen för att ha uttalat sig homofobiskt om ESC. Esma dementerade raskt det hela och omfamnades varmt av flera ESC-sidor på nätet.

I december 2016 avled Esma efter en kort tids sjukdom, 73 år gammal. Hon var aktiv in i det sista. Lozano har däremot fört en ganska anonym tillvaro ofter finalen i Malmö och verkar varken ha släppt skivor eller deltagit några lokala sångtävlingar.



Esma & Lozano / Pred da se razdeni (Makedonien 2013)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

Samo shampioni / Bulgarien 2013

Elitsa och Stoyan hade fastnat i eurovisionsfansens kollektiva minne av två anledningar. Dels var de det enda bulgariska bidraget som lyckats ta sig till final på åtta försök, dels hade de gjort ett gott intryck i Helsingfors där de visat sig älskvärda, sympatiska och ödmjuka.

Bulgarisk tv - som började få slut på idéer - bestämde sig för att bjuda in duon på nytt för att få göra ett andra försök. Då visade sig dessvärre alla deras positiva sidor ha gått över med åren och ersatts av betydligt mindre ödmjukhet.

Det bestämdes att låten skulle väljas ut i en nationell final där Elitsa och Stoyan - som nu var gifta med varandra - framförde tre låtar som sedan bedömdes av en jury samt av tv-tittarna.

Dessvärre valde tittarna helt fel. Istället för parets favorit utsågs nu "Kismet" ("Ödet") till Bulgariens bidrag. Ute i kulisserna kokade artisterna och sändningen slutade kaotiskt då de båda vägrade att framföra någon vinnarrepris alltmedan minuterna gick i direktsändning.

Som på beställning visade det sig kort tid efter uttagningen att det var osäkert vem som ägde rättigheterna till "Kismet" som snabbt ratades och byttes ut mot låten Elitsa och Stoyan önskat sig hela tiden. Tänk så det kan slumpa sig.

Varför de så gärna ville åka till Malmö med just "Samo shampioni" ("Endast de bästa") framstår som en smula oklart då den i grunden mest var en svagare variant på samma låt de tävlat med sex år tidigare. Om den kändes rätt i tiden första gången var den nu istället daterad och rätt tjatig.

Europa lät sig inte imponeras, trumorgien fick respass redan i semifinalen och nu tappade bulgariska BNT orken helt. Bulgarien drog sig ur ESC och stod över i två år i väntan på ny inspiration och nya, bättre idéer. Det visade sig vara en riktigt klok strategi.



Elitsa & Stoyan / Samo shampioni (Bulgarien 2013)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

Marry Me / Finland 2013

Den nya finländska nationella finalen hade verkligen inte gjort någon succé 2012. Trots att den blev utskälld i pressen lyckades den gå den stora allmänheten förbi och vinnaren avancerade inte vidare från semifinalen. Verkligen ingen spektakulär start men kanske kunde det bli bättre?

Nu satsades det hårt på att göra konceptet tydligare och mer inbjudande. Alla semifinalister fick sjunga upp inför en Idols-inspirerad panel som kom med förslag och feedback och de låtar med mest potential fick fortsätta vidare.

I slutändan fanns tre riktigt starka kandidater: röststarka musikalskådisen Mikael Saari, Idolsvinnaren Diandra och det finlandssvenska yrvädret Krista Siegfrids. Krista satsade på en fartfylld scenshow av ett snitt de finländska tittarna sällan skådat och segern var ett faktum.

"Marry Me" var ett högenergisk stycke som blev föremål för en förvånansvärt hätsk debatt om huruvida texten var kvinnofientlig och sexistisk eller inte. Diskussionen gick snabbt överstyr på finlandssvensk radio där de flesta programledare och redaktörer var lite onödigt goda vänner med Krista. En redaktör blev satt i karantän efter att ha uttalat sig osakligt i direktsändning om en bloggare som skrivit ett kritiskt inlägg.

Krista själv navigerade elegant genom stormen och lade istället sin energi på att marknadsföra sig, spela in en kul video och skriva kontrakt med ett stort skivbolag.

I Malmö hade man kryddat numret med lite planerad könsförvirring och på slutet slätade Krista av en av sina körsångerskor. Skandalöst tyckte flera länders tv-bolag, föga förvånande med rysk tv i spetsen. Flera länder hotade att gå ned i svart under Finlands bidrag men alla lär ha visat kyssen i slutändan.

Allt hallå kring låten hjälpte till att föra Finland till final men där väntade hårda bandage och en placering nära botten. Det spelade ingen roll - alla verkade nöjda med en finalplats - och Kristas karriär snurrade vidare. Bland mycket annat deltog hon i svenska melodifestivalen 2016 och 2017 och har flera gånger varit programledare för den finska finalen.



Krista Siegfrids / Marry Me (Finland 2013)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Kedvesem / Ungern 2013

Olika länder har lite olika definitioner av vad framgång är i Eurovision Song Contest. Ungern hade tagit sig till final både 2011 och 2012 och den nya nationella finalen A Dal ("Sången") hade blivit pop bland publiken. Ungern som så många gånger hoppat av tävlingen verkade nu ha bestämt sig för att stanna kvar.

Nu byggde man dessutom ut A Dal jämfört med året innan. 30 låtar valdes ut och placerades ut i tre stycken kvartsfinaler. Från varje kvartsfinal fick expertjuryn - bestående av bland andra Magdi Rúzsa (Ungern 2007) och Alex Rakonczai (Ungern 1997, 2008, 2011) - välja tre låtar vidare medan tittarna fick välja ytterligare tre.

Via två semifinaler valdes de slutliga åtta finalisterna ut: två av juryn och två av publiken i varje semifinal. Totalt fokus lades i programmet på expertjuryns poäng, vilket bäddade för en stor överraskning i finalen.

Att ByeAlex (Alex Márta) var publikens stora favorit hade inte märkts alls i programmen och när domarna i ensamt majestät fick välja fyra superfavoriter för tittarna att utse den slutliga vinnaren bland kom "Kedvesem" ("Min älskling") på fjärde plats, långt efter de tre andra.

Superfinalen avgjordes enbart av tittarnas SMS-röster och fler hakor föll när den rätt introverta och lätt hypnotiska vinnaren kungjordes.

Tittarna visade sig ha helt rätt. Ungern blev en snackis inför finalen i Malmö, inte minst efter att ByeAlex bett att få sjunga en del av sin låt på svenska. Hans gitarrist Dániel Kővágó hade bott i Finland som liten och lärt sig svenska där, och skrev en svensk text. EBU menade att förfrågan kom för sent och sade nej.

"Kedvesem" tog sig inte bara till final utan slog sig slutligen in bland de tio bästa, blev en stor hit på hemmaplan och tog sig in i lägre regionerna av flera andra länders topplistor.

ByeAlex var nu rejält etablerad för den ungerska publiken och har fortsatt sin karriär. Någon mer listetta har det inte blivit men han har förblivit synlig i många olika sammanhang. 2014 debuterade han som romanförfattare.



ByeAlex / Kedvesem (Ungern 2013)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Love Kills / Belgien 2013

"Because first impressions last". På 1980- och 90-talen var det en ofta citerad slogan för en serie doftprodukter för män, och visst bor det en viss sanning i det uttrycket. Fråga bara belgiske Roberto Bellarosa.

18-åringen från Wanze, nära Sandra Kims hemstad Liège, hade internt valts ut som belgisk representant av franskspråkiga RTBF. För att publiken inte helt skulle åsidosättas i processen fick unge Bellarosa stiga upp tidigt och sjunga tre kandidatlåtar live i radio. Roberto Bellarosa var sannerligen inte på topp. Han lär ska ha dragit på sig en envis förkylning och låtarna hade valts ut med så kort varsel att han inte hunnit lära sig texterna utantill. Han sjöng surt flera gånger och kämpade rejält med engelskan i vinnarlåten "Love Kills".

Här bestämde sig stora delar av eurovisionsfansen för att den unge sångaren inte kunde sjunga och att Belgien skulle misslyckas i Malmö. Trots att han vunnit den första upplagan av vallonska The Voice Belgique och trots att det fanns åtskilliga klipp där Roberto sjöng både rätt och rent bet inga argument alls.

Hemma i Belgien var Roberto ändå ett populärt val. Hans debutskiva hade sålt bra, singeln "Je crois" hade blivit populär och ESC-bidraget klättrade upp högt på den vallonska topplistan.

I Malmö var Roberto ganska nervös till en början men blev snabbt avslappnad både på scenen och i umgänget med pressen. Att han tog Belgien till final för första gången sedan 2010 överraskade endast de ESC-fans som fortfarande trodde att han inte kunde sjunga.

Att delta i ESC visade sig vara en rejäl språngbräda och snart nog flyttades Roberto Bellarosas kontrakt över från belgiska till franska Sony music. 2015 släpptes hans andra skiva - med "Agathe" som första singel - producerad av den franska stjärnan Pascal Obispo.

Att välja en ung artist från The Voice Belgique ansågs vara ett lyckat drag och RTBF använde sig av samma trick såväl 2015 som 2017 med mycket gott resultat.



Roberto Bellarosa / Love Kills (Belgien 2013)
12:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

L'essenziale / Italien 2013

Sanremofestivalen hade inte bara stått som inspiration och förebild då Eurovision Song Contest startades en gång i tiden. Fram till och med 1966 skickade Rai även Sanremovinnaren som italiensk representant till ESC. De flesta år gjorde EBU:s regler det omöjligt för en låt att tävla i båda tävlingarna, men vinnaren från Sanremo hade hörts i ESC också 1972 och 1997.

När Italien kom tillbaka till ESC efter sin långa frånvaro insåg det nya teamet vikten av att koppla ihop den europeiska sångtävlingen med den inhemska och man valde ut sin representant bland de artister som tävlade i Sanremo. 2013 hade man tur som tokiga då den utvalda artisten dessutom gick åstad och vann hela finalen.

Marco Mengoni föddes på juldagen 1988 i Ronciglione i mellersta Italien. Han hade studerat industridesign och språk när han började sjunga i en vokalgrupp och började fundera på att satsa på musiken. I december 2009 vann han den tredje upplagan av italienska X-Factor och fick sitt första skivkontrakt.

Marco Mengoni tog väl vara på chansen och etablerade sig snabbt som en spännande talang med något eget att förmedla. Hans största idoler och inspirationskällor var David Bowie, Michael Jackson och Renato Zero.

Sanremovinnaren "L'essenziale" var den första singeln från Marco Mengonis andra soloalbum och båda blev fantastiska framgångar i Italien. Underligt nog sågs låten aldrig som någon riktigt tung favorit i Malmö, där den var långt ifrån att slå den segrande danska flöjten.

Italien fick tolvor av Albanien, Spanien och Schweiz samt nollor från ett förvånansvärt stort antal länder. Att en så kallad expertjury inte öste fler poäng över en låt och en artist av den här kalibern är minst sagt underligt. Marco Mengoni såg lagom road ut under omröstningen men återvände hem till sin oerhört framgångsrika karriär i hemlandet.

Till dags dato (2017) har han gett ut fyra soloalbum som samtliga toppat den italienska albumlistan.



Marco Mengoni / L'essenziale (Italien 2013)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö