Den andra stationen, som nu blev den enda, döptes om till Monaco-Monte-Carlo och var i trafik ända fram till 1999, då man än en gång drog om tunnlarna och byggde den splitternya terminal som idag är i bruk. Vid den gamla stationen löpte ett par spår även ovan jord och var den perfekta platsen att spela in en förhandsvideo för en sång som handlar om just tåg.
"Ett tåg som ger sig av är lite grann som ett hem för den som aldrig känt sig som hemma någonstans" löd refrängen i sången om den unga flickan som lämnar allt för att skapa sig ett nytt liv i Paris, där möjligen kärleken väntar på henne bakom stationen. Texten var signerad den brittiske poeten, sångaren och skådespelaren Boris Bergman.
Marie-France Dufour fick stå rakt upp och ner på perrongen medan ett stort och tungt tåg från franska SNCF först rullade in och sedan försvann i fjärran på nytt. Kanske inte stor filmkonst men en rätt intressant tidsbild, inte minst för den som gillar tåg.
Marie hade slagit igenom två år tidigare då hon vunnit guldrosen vid sångtävlingen i Antibes med "Soleil". Samma år fick hon pris för bästa tolkning vid festivalen i belgiska Spa.
I Luxemburg gav hon dessvärre ett lite spänt intryck och lät lite onödigt vass i rösten, samtidigt som orkestern slarvade bort en del av det fyndiga arrangemanget som härmade tågets ljud på väg bort genom de franska landskapen.
Marie fortsatte att spela in skivor under hela 1970- och 80-talen och fick äran att sjunga rollen som Éponine i den allra första versionen av musikalen Les Misérables. 1990 avled Marie, endast 41 år gammal, till följd av leukemi.
Marie / Un train qui part (Monaco 1973)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Luxemburg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar