29 juni 2023

Donne-moi une chance / Luxemburg 1993

Vilket ben skulle Luxemburg stå på i ESC? Tävlingen hade inte alls samma lyskraft som bara tio år tidigare och det var svårt att locka med etablerade artister backade av skivbolag i Frankrike eller Tyskland. Men att satsa på luxemburgska talanger hade inte heller blivit någon stor succé. 

Gissningsvis fanns det en förväntan på RTL att köra på den inhemska linjen. Sedan det luxemburgska språket standardiserats och givits officiell status 1984 hade landets ledning ansett det allt viktigare att framhålla landets egna särdrag. Lånta fjädrar satt inte längre lika snyggt.

Till Millstreet skickade man något av ett Dream Team från Luxemburgs rockscen. Jimmy Martin hade stuckit till Kalifornien som 19-åring för att sjunga i ett rockband. Han blev kvar i två år och sjöng senare i olika band i Europa tills han 1989 startade en solokarriär.

Nu hade han skrivit en låt tillsammans med Patrick Hippert från Skara Bray (Luxemburg 1991) och bildade duon Modern Times tillsammans med Skara Brays tidigare sångerska Simone Weis. Även i kompgruppen bakom de båda syntes välrenommerade luxemburgska rockmusiker.

Och då infinner sig samma fråga som 1991 och 1992: när alla dessa människor från rockscenen får skriva för ESC - varför blir det bara schlager och inte rock? 

"Donne-moi une chance" var ingen dålig låt men introt och den ösiga bryggan mellan vers och refräng lovade mer än själva låten sedan kunde infria. Man spelade in en söt förhandsvideo på Luxemburgs flygplats och sedan dess har jag alltid haft en liten dröm om att en dag flyga med sponsrande Luxair.

I förhandsvideon och i Millstreet sjöng man den andra versen på luxemburgska - kanske en liten blinkning till det egna kulturministeriet? - medan skivversionen är helt på franska.

Om man får tro SVT:s kommentator Jan Jingryd - som i ärlighetens namn inte hade sin skarpaste stund i karriären just den kvällen - kämpade Modern Times ganska hårt under repetitionerna för att få ordning på sitt framträdande. I ett starkt startfält med fler bidrag med egen ton och personlighet än på flera år blev troligen "Donne-moi une chance" helt enkelt för slätstruken och fick bara poäng från två jurygrupper.

Värt att notera är att Maltas jury för andra året i rad hade Luxemburg på sin andraplats och för andra året i rad räddade Luxemburg från att hamna på allra sista plats.

Modern Times som satts ihop enbart för att tävla i Millstreet gick skilda vägar omedelbart efteråt. Jimmy Martin har fortsatt en framgångsrik karriär - han har jobbat mycket i Tyskland, spelat in en hyllningslåt till Martina Navratilova och gav 2011 ut sin självbiografi - medan Simone Weis verkar ha lagt karriären på hyllan.

De nya kvalificeringsreglerna som införts 1993 innebar att Luxemburg fick stå över tävlingen ett år. Istället för att göra comeback i Dublin 1995 meddelade man att man drar sig tillbaka från allt framtida schlagertävlande. Kanske hade man insett att man skulle få svårt att hävda sig i konkurrensen med luxemburgska låtar och föredrog att kasta in handduken hellre än att sitta i utvisningsbåset vartannat år.

Exakt trettio år efter finalen i Millstreet meddelade RTL högst oväntat att man omvärderat sitt beslut och att man ämnade delta på nytt vid Eurovision Song Contest 2024.


Modern Times / Donne-moi une chance (Luxemburg 1993)
20:e plats av 25 bidrag i Millstreet

26 juni 2023

Dance With Me / Ungern 2009

Ungerska tv-bolaget MTV hade i alla år velat fram och tillbaka: skulle landets ESC-bidrag väljas ut internt eller via en tv-sänd final? Båda sätten hade gett vad man på vänligast möjliga vis kunde kalla blandade resultat.

Men att låta tittarna bestämma hade inte gett önskat resultat i Belgrad 2008. Kanske vore det bättre att välja internt? Enkelt och okomplicerat? Sagt och gjort: man bad den ungerska musikindustrin skicka in lämpliga kandidater och så fick en jury välja låten som skulle skickas till Moskva.

Det visade sig bli varken enkelt eller okomplicerat. Vid en presskonferens i Budapest offentliggjordes att juryn fastnat för "If You Wanna Party" med Márk Zentai, skriven av ett gäng ungerska och svenska låtskrivare tillsammans.

Bara ett par dagar senare drogs låten tillbaka. Redan fem år tidigare hade den använts som temalåt för svenska Big Brother och bröt sålunda mot en hel svärm av EBU:s regler. Istället utropades Kátya Tompos som ersättare med "Magányos csónak" men det tog inte någon längre stund innan även hon drog sig ur. Hon spelade med i flera teateruppsättningar i Budapest och ansåg sig inte ha tid att förbereda sig ordentligt för att tävla i ESC.

Nu surnade det ungerska musikerförbundet till rejält och protesterade mot vad de tyckte var ett amatörmässigt urval. De ifrågasatte om juryn hade kompetensen för sin uppgift och om de fått ordentligt med tid på sig att faktiskt utvärdera de insända bidragen på rätt sätt.

MTV skakade av sig kritiken och utsåg på tredje försöket sin låt till Moskva: "Dance With Me" med musikalartisten Zoltán "Zoli" Ádok.

Zoli Ádok var en dansant 33-åring med tolv år av danskarriär i bagaget. Han hade sjungit och dansat i en mängd uppsättningar i Tyskland och Schweiz och hade just släppt sitt debutalbum "Tánclépés". ESC-bidraget var skivans titelspår i engelsk version.

I Moskva bjöd Zoli Ádok på mycket dans i kläder skapade av den erkände ungerske designern och konstnären Tamás Náray. Satsningen till trots gick bidraget tittarna förbi och för andra året i rad missade Ungern finalen. Zoli Ádok tilldelades dessutom det årets Barbara Dex Award - det kanske allra mest avgrundstrista fenomen som omger ESC, skapat för att håna artister som klär sig okonventionellt och annorlunda.

Själv tycker jag att låten är ganska bra men att de borde ha sjungit på ungerska i Moskva. Den engelska versionen saknar lite profil och personlighet på något sätt.

Zoltán Ádok gav ut ett album till på den ungerska marknaden innan han lättade ankar och lämnade landet på nytt för en karriär som showartist på diverse kryssningsfartyg världen runt. Idag är han bosatt i Sydney och är en i allra högsta grad aktiv artist ännu. Dessutom är han klart och tydligt ute ur skåpet på ett sätt som dessvärre är allt svårare i hans alltmer auktoritära gamla hemland.

Efter två misslyckande i rad gjorde Ungern det de så många gånger tidigare gjort. De tog en paus, stod över tävlingen i Oslo 2010, tog sig en rejäl funderare och kom tillbaka med ny kraft 2011.


Zoli Ádok / Dance With Me (Ungern 2009)
15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

23 juni 2023

We Are The Heroes / Vitryssland 2012

Genom alla år som Vitryssland (numer Belarus) deltog i ESC var det lätt att känna ett lätt obehag inför deras bidrag. Åtminstone jag skruvade olustigt på mig då deras nationella finaler ofta blev mycket politiska och såväl låtar som artister byttes ut enligt instruktion ovanifrån. 2012 var inget undantag.

Vinnaren togs ut i två steg: först ordnades en semifinal där fem finalister plockades ut bland femton kandidater. De slutliga fem fick tävla i finalen av Eurofest där en jury och tittarna i samråd skulle utse landets bidrag.

I slutändan var juryn och tittarna oense - juryn gillade rockbandet Litesound bäst medan tittarna föredrog Alyona Lanskaya med "All My Life" - men folkets favorit fick biljetten till Baku. Åtminstone en liten stund.

Snart nog märkte belarusiska medier att de internationella fansen inte direkt var överförtjusta i landets bidrag. I de flesta länder skulle man bara accepterat faktum men snart kom order från självaste presidenten att Eurofest skulle utredas. Man var tvungen att ta reda på om Alyona Lanskaya fuskat och riggat telefonomröstningen.

Naturligtvis kom utredningen fram till det presidenten ville att den skulle komma fram till. Alyona Lanskaya diskades och stämplades som fuskare även om ingen riktig förklaring gavs till hur hon lyckats styra telefonomröstningen. Hon tilläts ändå ställa upp på nytt året därpå då hon på nytt skulle köras över av statstelevisionens vilja.

Nu fick istället Litesound åka till Baku, så som arrangörerna tydligen velat hela tiden. Varför ens låta tittarna rösta när de ändå röstar fel?

Litesound hade bildats 2005 av bröderna Dmitry och Vladimir Karyakin medan andra medlemmar kommit och gått genom åren. Inför Baku snitsades deras låt till av grekiske Dimitris Kontopoulos (som aldrig dragit sig för att låna ut sitt kunnande till tv-bolag i auktoritära länder).

I semifinalen bjöd man på en rätt solid show (även om några toner gick lite snett) men i slutändan var låten lite för ospännande och Vitryssland missade finalen på nytt.

Litesound spelade vidare med viss framgång - 2019 gjorde man de officiella låtarna för inte färre än två internationella idrottsevenemang i Belarus - men snart nog skulle man falla i onåd och det rejält.

När coronaepidemin drabbade med full kraft uttalade sig bröderna Karyakin skarpt kritiskt om landets bristande krishantering. Genast började myndigheterna motarbeta dem med inställda bokningar till följd. Efter att Litesound talat på ett politiskt möte till stöd för oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja stod plötsligt mer än karriären på spel.

I oktober 2022 greps bröderna Karyakin och deras föräldrar av den belarusiska militärpolisen. Några månader senare dömdes de till flera år av "inskränkt personlig frihet" för sin inblandning i protester mot presidenten.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.


Litesound / We Are The Heroes (Vitryssland 2012)
16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

20 juni 2023

They Can't Stop The Spring / Irland 2007

Inte sällan tar livet underliga vägar och oväntade vändningar. Ibland kan helt små saker avgöra. I en alternativ tidslinje kunde det irländska bandet Dervish ha vunnit Eurovision Song Contest och gått till historien som ett gäng vinnare.

När låtskrivaren Brendan Graham skickade in sin låt "The Voice" till den irländska finalen 1996 var det Dervish som framförde den på demotejpen. Graham tyckte ändå att något saknades och lät i slutändan Eimear Quinn sjunga i tävlingen. Det blev succé och i Oslo tog låten hem Irlands sjunde seger.

Inte för att det gick någon nöd på Dervish ändå. Sedan sångerskan Cathy Jordan kommit med i bandet 1991 - och man bytt namn från The Boys of Sligo - hade de gett ut fem album och turnerat flitigt och byggt upp ett gott rykte inom den moderna folkmusiken.

Att välja artist internt och sedan låta tittarna välja låten hade funkat bra för RTÉ 2006 och nu ville man lyckas med samma trick en gång till. Dervish tackade ja till utmaningen och fick framföra fyra kandidatlåtar i en tv-sänd final.

Vinnare blev "They Can't Stop The Spring", en hoppfull sång om politisk förändring, ett musikaliskt jubel över en fallen Berlinmur och ett enat Europa. Som Ketil Stokkans "Brandenburger Tor" fast sjutton år senare. Och kryddad med en rejäl dos dragspel, fiol och flöjt.

Otidsenligt måhända men det största problemet var nog snarare att låten tog evigheter på sig att komma igång på riktigt. Sekunderna tickade iväg på ett sätt de telefonröstande tittarna verkligen inte hade tålamod med. Slutfacit blev fem poäng - från Albanien som använde jury i finalen - och allra sista plats.

Istället för att bli vinnare står Dervish i historieböckerna som Irlands första jumboplacering. Inte för att det skulle spela någon som helst roll för ett band av den här typen eller för deras fans. Karriären har snurrat vidare med oförminskad fart: 2019 spelade man in sitt första album för ett amerikanskt bolag och tilldelades ett "lifetime achievement award" av BBC.

För Irland hade det stora raset bara börjat. Sedan Dervish kom sist i Helsingfors har Irland endast en gång placerat sig bland de tio främsta i ESC och missat fler finaler än de flesta (2023). 

I första versionen av texten fanns ett faktafel att Irland inte kommit bland de tio främsta någon gång sedan 2007, det är korrigerat nu.


Dervish / They Can't Stop The Spring (Irland 2007)
24:e plats av 24 (final) i Helsingfors

17 juni 2023

Il était temps / Frankrike 2006

Efter att fransk tv skrotat sitt interna val efter halvdana resultat 2003 och 2004 visade sig två saker väldigt tydligt. Den första: man ville väldigt gärna ordna nationella finaler där tittarna fick välja vinnaren. Den andra: man hade ingen aning hur en framgångsrik nationell final ordnas.

Inför finalen i Aten sydde man ihop "Eurovision: Et si c'était vous?" ("Tänk om det var du?"), en helkväll på France3 där nya, hoppfulla talanger skulle tävla om att få tävla i ESC med en låt skriven av en etablerad stjärna.

Galafinalen föregicks av inte mindre än tre olika urvalstävlingar ordnad av tre olika tv-kanaler. France 3 ordnade castings runt omkring hela landet där tretton kandidater valdes ut bland över femhundra sökande. RFO (som sänder program till de delar av Frankrike som ligger utanför Europa) ordnade en egen uttagning där ytterligare fyra talanger plockades ut. France2 hade en färdigt etablerad talangjakt vid namn "Entrée les artistes" där de fyra bästa helt enkelt fick varsin plats i den nationella ESC-finalen.

I finalen fick samtliga 21 kandidater sjunga varsin cover innan en proffsjury (bestående av Pierre Gage, Natasha St-Pier, Lara Fabian och Charles Aznavour) valde ut sina tio favoriter som fick gå vidare till nästa obegripliga steg: de skulle samtliga tillsammans sjunga ett medley på engelskspråkiga discohits innan juryn och tittarna tillsammans valde ut en topp tre.

Jag har aldrig sett programmet men man undrar ju lite hur lång tid hela den här processen tog i anspråk? Var det verkligen högoktanig underhållning hela vägen?

Till slut fick kvällen sin kulmen då vinnaren - den 25-åriga sjungande hårfrisörskan Virginie Pouchain - ropades ut och äntligen skulle få avslöja tävlingslåten för Aten, skriven av Corneille.

Corneille var en intressant artist som haft stor framgång i den franskspråkiga världen. Född i Tyskland men uppvuxen i Rwanda hade han flytt inbördeskrig och folkmord och slutligen hamnat i Kanada där han etablerat sig som soulsångare. En spännande typ men varför hade man valt ut just honom för uppdraget? Och kunde man inte ha utsett en vinnare först och sedan bett Corneille skriva en passande låt?

Virginie Pouchain och tävlingslåten "Vous, c'est nous" ("Ni är vi") var verkligen inte gjorda för varandra, det stod klart redan i direktsändning. Bara några dagar senare bad Virginie Pouchain offentligt att få byta låt. France3 fick be Corneille att skriva något nytt och med kort varsel rafsade han ihop balladen "Il était temps" ("Det var dags").

Kanske blev stämningen tryckt i det franska lägret efter allt krångel. Kanske var den nya talangen inte riktigt redo för en så stor utmaning. I vilket fall var Virginie Pouchain förfärligt nervös och obekväm på scenen i Aten och sjöng bitvis riktigt illa under repetitionerna. När pressen började spekulera i platt fall svarade hon sturskt att hon minsann skulle visa alla som trodde att Frankrike skulle komma sist.

Det gjorde hon väl på sätt och vis. I finalen träffade hon tonerna betydligt bättre och lyckades i alla fall skrapa ihop fem poäng. Någon sistaplats blev det inte.

Någon stjärnkarriär blev det inte heller, men Virginie Pouchain sjöng vidare och har synts i ett par mindre sammanhang genom åren. 2016 deltog hon i ett lekprogram i tv och berättade där att hennes dröm var att producera eget material i framtiden.

Corneilles karriär tog ingen skada. Efter en kort utflykt med engelskt material satsade han återigen på franska texter. Han har varit domare i The Voice, dansat i Let's Dance och släpper regelbundet nytt material.

2006 års franska final skrotades omgående och ersattes med ett annat koncept som också det såg lovande ut i teorin utan att leverera i slutändan.


Virginie Pouchain / Il était temps (Frankrike 2006)
22:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

14 juni 2023

Time To Shine / Schweiz 2015

Bland alla svenska talesätt som finns är det följande en av mina absoluta favoriter: "Mycket skrik för lite ull" sa kärringen när hon klippte grisen. Vet inte om om någon direkt motsvarighet finns på något av Schweiz fyra nationella språk men annars kunde det ha varit en bra slogan för landets nationella final 2015.

De tre stora avdelningarna av landets public service-bolag (tyskspråkiga SRF i samarbete med rätoromanska RTR, franskspråkiga RTS och italienskspråkiga RSI) utlyste öppna tävlingar dit vem som helst fick skicka in bidrag.

De olika avdelningarna hade sedan olika sätt att välja ut bidrag till Expert Check, ett i och för sig inte dumt inslag där en professionell jury fick bedöma de potentiella finalisternas förmåga att uppträda live. RSI lät en jury välja ut sina kandidater internt medan RTS lät en jury välja ut sina kandidater i en radiosänd semifinal. 

SRF/RTR hade istället en nätportal där alla hugade kunde ladda upp sina bidrag och där vem som helst kunde lyssna på dem och rösta på dem. Publikens röster kombinerades sedan med en jurys röster och vips hade man sina kandidater. En av de som kände sig kallade utan att ta sig vidare var UFO-vännen Nayah (Frankrike 1999).

Expert Check sändes live över nätet och där fick de kvarvarande arton kandidaterna sjunga live inför en jury som slutligen valde ut sex finalister. Nu börjar vi kanske komma någonstans?

I finalen - direktsänd från Kreuzlingen med Sven Epinay som programledare - sjöng de sex kandidaterna inte bara sina tävlingslåtar utan även varsin cover för att få visa upp fler sidor av sitt artisteri. Sådant är alltid farligt och förvirrande: röstar tittarna på den bästa låten eller den bästa artisten eller röstar rentav någon på sin favoritlåt av de låtar de hört förut?

Efter allt detta väljande och vrakande stod slutligen Mélanie René som segrare. Hon var 24 år gammal, född i Geneve av föräldrar från Mauritius. Hon hade pluggat musik i Brighton och bildat bandet Motherfunkers. Som tonåring hade hon vunnit en sångtävling i Rumänien med en låt hon skrivit själv.

Även bidraget "Time To Shine" var skrivet av henne själv: en trevlig liten sång av en sort som få tycker illa om men som ännu färre har som favorit. I semifinalen i Wien skvalade den förbi obemärkt och kom på allra sista plats. Hela den långa urvalsproceduren gav bara fyra poäng i slutändan.

Värt att notera att de tyskspråkiga länderna verkligen inte imponerade det här året: två dagar senare fick såväl Tyskland som värdlandet Österrike noll poäng i finalen.

Mélanie fortsatte sin karriär efter Wien. 2018 slog hon sig in på en mer elektronisk bana med "Dancefloor" - en Kylie-inspirerad låt som nog skulle gjort större lycka i ESC - och använder sig sedan dess av artistnamnet Melyz.


Mélanie René / Time To Shine (Schweiz 2015)
17:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

11 juni 2023

Don't Break My Heart / Rumänien 2003

"Imitation är den uppriktigaste formen av smicker" säger de som vet. Om det är sant hade finska Bomfunk MC:s all anledning att sträcka på sig då bidraget inför ESC 2003 spelades upp. Helt klart hade deras arbete gått hem någonstans. 

Vid en tidpunkt då väldigt få finländska akter fick någon som helst uppmärksamhet utanför landets gränser fick Bomfunk MC:s - främst bestående av rapparen Raymond Ebanks och producenten Jaakko Salovaaro - en monsterhit med sin lätt uppkäftiga och synnerligen lättfångade "Freestyler".

Succén hjälptes på traven av en enkel men distinkt video - full av produktplacering för olika prylar från Sony - där ett hippt barn och hans plötsligt magiska MiniDisc-spelare tar sig igenom Helsingfors metro en dag då uppenbarligen alla som gillar att dansa offentligt är ute. 

"Freestyler" låg etta på listorna i Australien, Tyskland och Sverige men verkar ha hörts en del även i Rumänien. "Don't Break My Heart" som vann den rumänska melodifestivalen 2003 lät åtminstone påtagligt inspirerad av de finländska hiphoparna. 

Den som låtit sig inspireras var i så fall sångerskan Nicola - egentligen Nicoleta Alexandru - en 34-åring från Bukarest som harvat i musikbranschen i flera år tillsammans med sin make, producenten Mihai Alexandru. 

2002 hade Nicola kommit femma i den nationella finalen med "I Do" - som var rätt tydligt inspirerad av rocksångerskan Anastacias låtar, imitation är den uppriktigaste formen av smicker och så vidare - men nu blev det fullträff och en stor hit på hemmaplan.

Kanske kände sig TVR på humorhumör eller så var det egna självförtroendet på topp, men inför Riga spelade man in en ganska kul förhandsvideo om hur Rumänien skulle komma att vinna hela finalen. Som en extra krydda hade man på slutet klippt in samtliga tre tolvpoängare man hade fått i röstningen året innan (och då är det kanske fult att påpeka att rumänerna av allt att döma bytt till sig de där poängen från länder de själva lovat att rösta på). 

I Riga bjöd rumänerna på en kul show där Nicola flankerades av tre dansare i den rumänska flaggans färger som dansade vilt, slet av sig diverse klädesplagg och försökte imponera på något slags DJ så han skulle spela just deras skiva. Paketet föll tittarna i smaken och för andra året i rad hamnade Rumänien bland de tio bästa - den här gången såg dessutom röstsiffrorna till all lycka betydligt mindre suspekta ut.

Nu var Nicola etablerad på allvar och är fortfarande ett känt namn i rumänsk showbiz. 2005 gick hon och Mihai Alexandru skilda vägar såväl privat som professionellt, men återupptog sitt musikaliska samarbete ett knappt decennium senare.

Bomfunk MC:s internationella karriär svalnade ganska snart. 2005 släppte de sitt tredje och sista album och hela karriärens bästa singel - "Hypnotic" med Elena Mady som gästsångerska hade förtjänat stor succé men slog enbart i Finland - och gick sedan skilda vägar. Precis som Nicola och Mihai Alexandru skulle Bomfunk MC samla ihop sig på nytt och spelade 2019 in en ny, uppdaterad video till "Freestyler" - nu i Belgrad istället för Helsingfors.


Nicola / Don't Break My Heart (Rumänien 2003)
10:e plats av 26 bidrag i Riga

8 juni 2023

't is OK / Nederländerna 1978

Harry van Hoof - mångårig dirigent för Nederländerna i ESC - menar i en intervju för utmärkta And The Conductor Is att den kreativitet och produktivitet som utmärkt landets musikindustri i början av 1970-talet ganska snabbt fick pyspunka och bara smälte bort.

När man kollar in den nationella final som Nederländerna ordnade 1978 så tror man gärna på hans ord. Fyra olika artister har valts ut att framföra två bidrag var och det är verkligen inte de odödliga alstrens kväll, för att uttrycka saken milt.

De tolv jurygrupper - en i var och en av landets elva provinser plus en kändisjury med tidigare vinnare - gav i särklass mest poäng till den nybildade trion Harmony vars båda låtar är skrivna av teamet bakom 1975 års vinnare "Ding A Dong": Eddy Ouwens hade signerat vinnaren medan Dick Bakker skrev "Bim Bam Bom" som hamnade på tredje plats (och som B-sida på gruppens singel).

Att Dick Bakker efter "Ding A Dong" skriver en låt som heter "Bim Bam Bom" säger väl egentligen allt man behöver veta om den här finalens allmänna ambitionsnivå.

Harmony må vara en ny skapelse men medlemmarna är rutinerade. Rosina Lauwaars och Ab van Woudenberg hade både ett förflutna i bandet Sommerset medan Donald Lieveld varit med i flera band och även spelat in ett antal solosinglar.

Skivversionen lät rätt bra ändå (och den engelska versionen lät ännu bättre) men när gruppen ställde sig på scenen i Paris saknades tryck och kraft i rösterna. Slutresultatet blev därefter med en del ströpoänger härifrån och därifrån.

Att vinnande Israel smällde i med en tolva kan för all del betyda att juryn i Jerusalem hörde något som gick alla andra förbi, men det är också möjligt att de anade sin egen vinstchans och ville slänga iväg sin tolva på någon som inte konkurrerade om segern.

Harmony gav ut en singel till men gick sedan skilda vägar tämligen snabbt. Under många långa år skulle Nederländernas bidrag fortsätta att samla halvdana placeringar på hög, om än med ett och annat lysande undantag.


Harmony / 't is OK (Nederländerna 1978)
13:e plats av 20 bidrag i Paris

5 juni 2023

Dès que le printemps revient / Luxemburg 1964

När Eurovision Song Contest är som allra bäst kan tävlingen fungera som en mötesplats för nya lovande talanger på väg upp såväl som heta, etablerade namn. Hugues Aufray som äntrade scenen i Köpenhamn först av alla för Luxemburgs räkning var lite av båda delarna på samma gång.

Hugues Jean-Marie Auffray var en erfaren 35-åring från en inflytelserik familj: fadern var industrimagnat men släkten var full av politiker, sångare, vetenskapsmän och skådespelare. Efter att ha studerat tre år i Francos Spanien påbörjar han en karriär som musiker i hemlandet.

Han sjöng i olika sammanhang och skrev låtar för andra, för att till slut bli upptäckt och skriva sitt första skivkontrakt 1959. Två år senare får han sin första stora hit med "Santiano"

Hugues Aufray reste till New York 1961, inbjuden av stjärnan Charles Aznavour, och blir kvar ett helt år. Han bekantar sig på nära håll med den nya generationens folksångare och blir personlig vän med självaste Bob Dylan, som ännu inte spelat in sitt debutalbum men som ska brejka med besked några månader senare.

Vänskapen med Bob Dylan skulle bestå: Hugues Aufray tog med sig Dylans sånger hem och sjöng in dem på franska och de båda herrarna har uppträtt flera gånger tillsammans genom karriären. Hugues Aufray påverkades på djupet av Dylan och vid hemkomsten till Frankrike sågs han som en av sin generations mest spännande artister.

Tävlingslåten "Dès que le printemps revient" ("Så snart våren är här igen") var ett stycke folkrock med doft av såväl country som den latinska våg som sköljt över världen (jämför Västtyskland 1960). Ett känsligt öra skulle kanske höra influenser av Johnny Cash snarare än Dylan just här. Musiken hade artisten skrivit själv medan texten var signerad den mångsidige Jacques Plante som han hade ett nära samarbete med.

En delad fjärdeplats med Frankrike var verkligen inget dåligt resultat för en så progressiv tävlingslåt som tydligt låg i tiden och bröt av musikaliskt mot hur ESC-bidrag brukade låta (jämför Nederländerna och Spanien som också försökte tänja på gränserna och som fick betydligt mindre utdelning). Kanske var domarna extra generösa för att den modernare låten fungerade så bra ihop med orkestern?

Den stora vinsten för Hugues Aufray var ändå låtens kommersiella framgång: singeln tog sig upp till den franska topplistans tredjeplats och har hängt kvar på artistens repertoar genom alla år. Det spelades till och med in en Scopitone-film för att marknadsföra låten - ett slags musikvideo som kunde ses i en viss typ av jukebox runt Frankrike.


Hugues Aufray / Dès que le printemps revient (Luxemburg 1964)
Delad 4:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

2 juni 2023

Amanecer / Spanien 2015

En lovande ung artist slår igenom i en tv-sänd talangjakt och blir känd och får spela in skivor. Efter några goda år börjar karriären gå lite grann på halvfart - inte minst för att samma gamla talangjakt fortsätter att ge publiken nya förmågor att gilla - och något måste göras för att blåsa ny vind i seglen.

Då griper man gärna tag i Eurovision Song Contest och representerar sitt land i hopp om nya framgångar. De senaste två decennierna har den här historien blivit allt vanligare och varje år finns flera deltagare som den skulle passa in på.

Edurne Garcia Almagro hade börjat sin artistbana redan som barn: hon var med i sånggruppen Trastos och spelade små roller i ett par spanska tv-serier. Som 20-åring fick hon sitt breda genombrott då hon tävlade i den fjärde upplagan av Operación Triunfo där hon kom på sjätte plats.

Hennes första skiva sålda platina och singeln "Despierta" blev en stor hit. Parallelt med sin solokarriär spelade hon också Sandy i en uppmärksammad uppsättning av Grease och hölls i rampljuset genom att tävla i spanska Let's Dance. Kamerablixtarna blev inte färre då hon blev ihop med målvakten David de Gea och de båda blev Spaniens egna Posh & Becks. Ändå sålde hennes skivor i allt mindre upplagor.

När hon spelade in sitt sjätte album i slutet av 2014 landade "Amanecer" på hennes bord, skriven av Tony Sánchez-Olsson i samarbete med Thomas G:son och Peter Boström, som vunnit hela ESC med "Euphoria". Edurne och hennes skivbolag bestämde sig för att närma sig spansk tv och föreslå "Amanecer" som Spaniens bidrag till Wien.

RTVE nappade på erbjudandet, vilket kan tyckas en smula underligt. Såväl 2012 som 2014 hade man fått helt godkända resultat med låtar valda i nationella finaler, men spansk tv verkar inte ha haft någon riktig linje i sitt tävlande vid den här tiden. Edurne valdes ut internt.

Vid en första anblick är det lätt att tänka att låtskrivarna gjort det lätt för sig och skrivit en ny variant av "Euphoria", men där Loreens låt hela tiden växte och ökade i intensitet slog den nya låten till med full gas redan från början. På ytan påminner de båda om varandra men "Amanecer" blir mer än en smula stillastående innan tre minuter har gått.

De spanska ESC-fansen gick i full spinn av lycka och det talades en del om en möjlig spansk seger. Utanför fansens bubbla trodde inte så många på en topplacering men få anade det magplask som väntade Edurne och hennes lättklädde dansare i Wien.

Dels berodde det förstås på otur: en final med 27 bidrag är alldeles för lång och poängen räcker inte till för alla. Men det spanska bidraget var helt tydligt inte heller vad Europa önskade sig.

Kanske hade Edurne misslyckats i ESC men på samma gång hade hon blåst nytt liv i sin solokarriär. "Amanecer" blev karriärens dittills näst största hit och det påföljande albumet fick liknande listplaceringar som Edurnes första skivor fått. När man tävlar i ESC kan man helt klart vinna även utan att vinna.


Edurne / Amanecer (Spanien 2015)
21:a plats av 27 bidrag (final) i Wien