Cinéma / Schweiz 1980

Skam den som ger sig: elva år efter sitt första försök var Paola del Medico tillbaka i Eurovision Song Contest. Sedan finalen i Madrid 1969 hade hon synts flitigt i olika sammanhang såväl hemma i Schweiz som i Västtyskland, där hon jobbade hårt på att slå igenom på allvar.

Hon hade haft en del blygsamma hits då hon 1977 slog till på allvar och fick en stor framgång med en tysk version av Roy Orbisons "Blue Bayou". Med den låg Paola - som ganska tidigt droppade sitt efternamn i offentligheten - på den västtyska hitlistan i ett halvt år.

Två gånger hade Paola varit nära att få beträda ESC-scenen på nytt: 1977 kom hon tvåa i Schweiz med "Le livre blanc", 1979 kom hon trea i den tyska finalen med "Vogel der Nacht". Nu tyckte schweizisk tv att det var hennes tur och gav henne biljetten till Haag utan någon nationell uttagning.

"Cinéma" - en glad sång om hur gamla tiders biofilmer lyst upp barndomen - var skriven av Peter Reber, den musikaliska motorn bakom Peter, Sue & Marc och nu med i ESC för femte gången. Texten var skriven av en annan gammal bekant: Véronique Müller hade själv sjungit för Schweiz i Edinburgh 1972. 

Juryn lät sig smittas av Paolas glittrande glada framträdande men singeln floppade på den tyska marknaden. Istället fick Paola karriärens andra megahit ett år senare med "Der Teufel und der junge Mann". 1982 blev hon än en gång tvåa i den tyska finalen med "Peter Pan", en låt som tydligt anspelade på den stora hiten.

Efter det lämnade Paola alltmer sången bakom sig. Samma år som hon tävlat i Haag gifte hon sig med den schweiziske tv-mannen Kurt Felix och tillsammans med honom skulle Paola komma att erövra en ny scen och bli tv-stjärna. Makarna Felix största hit var en variant på dolda kameran - "Verstehen Sie Spaß?" - där Paola bland annat fick Ireen Sheer (1974, 1978, 1985) att bränna propparna rejält.

När Paola 1990 fyllde 40 år pensionerade hon sig från offentligheten och satte punkt för båda sina karriärer, dock inte mer definitivt än att hon då och då dyker upp i gamla program och sjunger sina gamla hits. Hon är fortfarande den schweiziska artist som haft störst kommersiell framgång i Tyskland. 2010 valde de tyska tv-tittarna ut Paola och Kurt Felix som ett av de tio bästa paren på tv någonsin.

Dessutom har Paola bjudit publiken på kanske det bästa ögonblicket i den tyska tv-historien då hon i direktsändning rutschade av sin sittplats och kanade ut ur bild. Som det fullblodsproffs hon är fullföljde hon naturligtvis sitt framträdande utan att avbryta.

Paola / Cinéma (Schweiz 1980)

4:e plats av 19 bidrag i Haag

Amsterdam / Nederländerna 1980

Planen var hela tiden att Israel - som tagit en hemmaseger i Jerusalem - skulle ta sig an utmaningen och bli det första land som stod värd två gånger i rad. Då ESC dessutom skulle hållas för tjugofemte gången planerade man en spektakulär utomhusfinal där Medelhavet skulle fungera som kuliss för de tävlande.

Budgeten drog iväg, Knesset vägrade att skjuta till mer pengar och högst snopet fick israelerna se sin storslagna plan gå i stöpet. IBA kastade in handduken och avsade sig värdskapet. Nu var goda råd dyra för EBU att få någon att ta över.

Samtida tidningsurklipp antyder att EBU mest av allt skulle önskat att Monaco skulle tagit på sig värdskapet, då de var det enda land som vunnit utan att någonsin arrangera en final. Monegaskisk tv tackade inte bara nej utan försvann ur tävlingen och återkom först 2004 för ett kort gästspel.

Efter en del funderande tog Nederländerna på sig arrangemanget under förutsättning att EBU nöjde sig med en lågbudgetvariant, jubileet till trots. Dessutom krävde NOS att finalens datum - sedan länge spikat till 26 april - tidigarelades en vecka. 

Dels var den mest lämpliga lokalen - Het Congresgebouw i Haag - inte tillgänglig på det planerade datumet. Dels skulle landets nya drottning Beatrix sväras in bara fyra dagar senare och den begivenheten krävde också en del av tv-bolagets uppmärksamhet och monetära medel.

Radiounionen hade inte så mycket att välja på så finalen blev i allt väsentligt en repris på ESC 1976: samma lokal, samma logo och i princip samma scendesign. Det slutliga valet av tävlingsdag gjorde att fjolårsvinnaren Israel inte ens kunde vara med, och 1980 är därmed den enda upplagan där fjolårets vinnarland inte finns representerat.

Man filmade inte några vykort att visa mellan bidragen utan bad varje land att skicka med en egen speaker som på ett av landets officiella språk introducerade det bidrag som skulle komma. Sverige lät tv-kommentatorn Ulf Elfving göra jobbet medan Norge skickade ned Åse Kleveland enkom för att göra det jobbet.

Ytterligare lite pengar sparade man genom att inte ordna någon nationell final för att välja ut Nederländernas bidrag. En intern jury på NOS valde ut bidraget efter eget huvud och fastnade för en gammal bekant.

Maggie MacNeal (egentligen Sjoukje Smit) hade haft stor framgång som halva Mouth & MacNeal (Nederländerna 1974) men lämnade det stormiga samarbetet kort tid efter tredjeplatsen i Brighton. Hennes solokarriär hade fått en flygande start för att sedan tappa fart allt mer och nu var hon i akut behov av en nytändning.

Åtskilliga bedömare log åt att värdlandet sjöng om Amsterdam fast finalen anordnades i Haag, men de flesta verkade överens om att den utvalda låten var stark. Det tyckte juryn också: av de fyra först röstande länderna gav tre sin fullpoängare till Maggie. Sedan avstannade poängräkningen en aning men till slut blev det en femteplats - Nederländernas bästa placering sedan segern i Stockholm 1975 - och NOS pustade säkert lättat ut när det inte blev hemmaseger.

Efter tävlingen blev "Amsterdam" en högst modest framgång på de lokala listorna men uppmärksamheten lönade sig för Maggie MacNeal som nu fick en ny vår i karriären och flera betydligt större hits de kommande åren.

Det skulle dröja tills 1993 innan något land vann på hemmaplan på nytt och ändå till 2021 innan Nederländerna på nytt fick stå värd för ESC.

Uppdaterad 1 februari 2026

Maggie MacNeal / Amsterdam (Nederländerna 1980)

5:e plats av 19 bidrag i Haag

Euro-vision / Belgien 1980

Från början hade Kraftwerk varit en del av krautrock-rörelsen men rörde sig snart bort från vanliga, analoga instrument och fördjupade sig istället i sina synthar, vocoders och trummaskiner. Bandet fick en oväntad kommersiell framgång med "Autobahn" 1974 och deras elektroniska approach inspirerade en mängd andra musiker.

En som lät sig inspireras var belgaren Marc Moulin som redan var en väl etablerad jazzmusiker med flera band bakom sig. Han ville skapa något riktigt europeiskt - "något som verkligen inte var rock" - och landade i ett elektroniskt musiklandskap. Tillsammans med ljudteknikern Dan Lacksman och sångaren Michael Moers bildade han trion Telex.

Telex lade till en dimension av humor till musiken och fick stor uppmärksamhet för sina udda covers av "Twist à St Tropez", "Rock Around The Clock" och inte minst "Ça plane pour moi" som varit en stor hit för Plastic Bertrand (Luxemburg 1987).

Den egna låten "Moscow diskow" blev också en hit samtidigt som man producerade den sexuellt laddade "Le Banana Split" för den då 16-åriga Lio.

Gruppens manager tyckte av någon anledning att Telex borde ställa upp i ESC och efter en del funderande bestämde man sig för att nappa på idén. Tävlingen ordnades för 25:e gången och belgarna skrev ihop en medvetet banal liten hyllningsvisa som på något sätt vann den nationella finalen.

Gruppen fick uppträda sist av alla i Haag och enligt Marc Moulin var ambitionen att komma allra sist, "men Portugal gav oss poäng och förstörde alltihop". Han menade senare att det inte varit så lyckat att tävla då gruppens gamla fans tyckte att de sålde ut sig medan de som gillade deras bidrag inte förstod något av det andra de gjorde.

Eftersom gruppens sound byggde enbart på elektronik lade man all musik på band och använde sig inte alls av orkestern, precis som Italien gjort året innan.

Telex fortsatte att göra musik vid sidan av andra åtaganden - Marc Moulin etablerade sig bland annat som journalist - och fortsatte som existerande grupp i exakt trettio år.

När Marc Moulin avled 2008 till följd av en cancersjukdom satte de två andra medlemmarna lapp på luckan och avvecklade projektet genom att ge ut en Ultimate Best Of.



Telex / Euro-vision (Belgien 1980)
17:e plats av 19 bidrag i Haag

Sámiid ædnan / Norge 1980

Politik hör verkligen inte hemma i Eurovision Song Contest, åtminstone inte om EBU får säga sitt. Numer finns till och med regler som uttryckligen förbjuder bidrag med kommersiella, religiösa eller politiska budskap. Men var drar man gränsen? Vad är för mycket och vad är artistisk frihet?

När NRK för tjugonde gången anordnade Melodi Grand Prix för att vaska fram rätt bidrag för ESC så slopade man för första gången helt den öppna tävlingen och bjöd rätt och slätt in tio låtskrivare som fick varsin given plats i finalen. Förvånande nog fanns där en hel del representanter för mer "fin" musik - flera stycken som i högt tonläge sagt sig aldrig vilja delta i tävlingen.

Men det var nya vindar som blåste nu. Det rena och ideologiska och icke-kommersiella 1970-talet var helt tydligt döende och även låtskrivare med höga ideal behövde få en inkomst genom att synas i tv och sälja skivor. Men hur billigt som helst tänkte man inte sälja sig. Flera av bidragen visade sig vara av högst politisk art.

Här fanns flera starka bidrag som möjligen skulle ha kunnat göra väl ifrån sig i Haag - exempelvis Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982, 1983, 1988), Alex eller Inger-Lise Rypdal - men expertjuryn ville annorlunda och när röstningen var klar hade det blivit oavgjort mellan de två mest politiska låtarna i startfältet, dessutom framförda av artister som verkligen aldrig tänkt delta.

Det blev en extra utslagsomgång och nu drog Åge Aleksandersen (som några år senare skulle få en megahit i hela Norden med "Lys og varme") det kortaste strået med sin sång om Sovjetunionen och Afghanistan.

Istället vann det lokala över det internationella. Vinnarlåten "Sámiid ædnan" ("Sameland") var ett inlägg i Alta-konflikten där en planerad uppdämning av älven skulle komma att lägga renarnas betesmarker under vatten. Sverre Kjelsberg - en 33-årig låtskrivare, trubadur och skådespelare med ett förflutet i popgruppen The Pussycats - hade skrivit en sång om samernas protester mot överheten.

Trots att titeln är på samiska är resten av texten på norska och att hävda att det här var ett samiskt bidrag var nog att ta i en smula. Hur som helst innehöll den en god dos äkta jojk, framförd av den 21-årige Mattis Hætta - en lärare och skådespelare i vardande - som också deltagit själv i demonstrationerna.

Låten dundrande rakt in på norska VG-listans förstaplats - det var andra gången någonsin som ett norskt bidrag toppade den listan efter Jahn Teigen 1978 - och blev en stor hit i Norge. Även i Haag möttes jojken av stort intresse och än en gång trodde norrmännen att de möjligen skulle ha en chans att överraska.

Slutplaceringen var en stor besvikelse men faktum kvarstår: "Sámiid ædnan" må vara originell men den är samtidigt en spretig, ofokuserad och i grunden rätt svag låt. Faktum är att den egentligen är tre helt separata låtar som högst nödtorftigt hänger ihop med varandra och det enda folk minns är det jojkade slutet.

Jojkens genomslag ska ändå inte underskattas. Samerna hade alltid varit en högst osynliggjord grupp i Norge - nu låg en jojk etta på topplistan. Med ens föll strålkastaren på den samiska kulturen på ett sätt den aldrig gjort tidigare och samiska musiker i Norge talar än idag med vördnad i rösten om vad "Sámiid ædnan" och dess blotta existens betytt för dem.

Norrmännen var rätt vana att få stryk i ESC och de flesta borstade snabbt av sig besvikelsen. Nu var Sverre Kjelsberg ett ordentligt etablerat namn. De följande åren släppte han flera storsäljande skivor och valdes till programledare för den norska finalen 1981. Det hade kanske inte varit så dumt att vara med trots allt?

Sverre Kjelsberg förblev aktiv inom musiken fram till sin plötsliga och oväntade död 2016. Även Mattis Hætta - på nordsamiska känd som Simona Máhtte - gick bort i förtid 2022 efter en tids sjukdom. Hela sitt liv förblev han en nyckelfigur i samiska kulturkretsar och ställde även upp i den lokala sångtävlingen Sámi Grand Prix.

Värt att notera är att Åse Kleveland (Norge 1966) inte bara presenterade den norska finalen utan även följde med till Haag för att introducera Norge live på scenen inför hela Europa. Båda uppgifterna sköttes med glans och sex år senare - när NRK fick stå värd för den internationella finalen - blev det just hon som fick äran att hälsa världen välkommen till Bergen.

Uppdaterad 1 oktober 2023



Sverre Kjelsberg och Mattis Hætta / Sámiid ædnan (Norge 1980)
16:e plats av 19 bidrag i Haag

Love Enough For Two / Storbritannien 1980

Stephanie de Sykes hade börjat sin bana som popsångerska och 1974 hade hon legat tvåa på den brittiska topplistan med "Born With A Smile On My Face". Popkarriären hade blivit kort och snart nog fokuserade hon på att agera bakgrundssångerska och studiomusiker.

Dessutom skrev hon låtar tillsammans med sin partner Stuart Slater. 1978 hade de vunnit den brittiska uttagningen till ESC med Co-Co och "The Bad Old Days" som visserligen hade floppat i Paris - en elfteplats var Storbritanniens dittills sämsta placering - men ändå blivit en hyfsat stor kommersiell framgång.

Nu var de tillbaka på banan med den snabbt ihopplockade sexmannagruppen Prima Donna. Sannolikt kalkerade på populära Guys 'n' Dolls visade de sig vara en förvånansvärt otymplig ensemble som liksom saknade fokus och mer påminde om ett halvt fotbollslag än en popakt.

I mitten stod unga Sally-Ann Triplett (som fyllde 18 bara några dagar före finalen i Haag) och Danny Finn som tidigare varit med i The New Seekers (Storbritannien 1972) och sjungit huvudstämman på gruppens sista hitsingel 1978. Att Danny Finn var dubbelt så gammal som sin duettpartner verkar ingen ha reagerat desto mer på i deras samtid.

Den brittiska finalen hade blivit en riktig thriller som slutat med oavgjort och slipsbrytning mellan de två låtarna i toppen. Prima Donna slog Maggie Moone efter att samtliga jurygrupper fått rösta på nytt.

"Love Enough For Two" var en trevlig liten bagatell men även i Haag kändes Prima Donna som ett ofokuserat gäng, som sex bakgrundssångare som tappat bort sin soloartist. Underligt nog tände jurygrupperna ändå till på paketet - ibland kändes det som att man röstade på Storbritannien av gammal vana - och poängen räckte till en bronsplats. Sverige gav Prima Donna sin tolva.

Det hjälpte inte det minsta på hemmaplan där singeln floppade. Prima Donna släppte en singel till men gick snart skilda vägar till högst olika grader av framgång. Kate Robbins fann framgång som skådespelerska och fick en stor hit som soloartist. Lance Astons syster Jay skulle vinna hela ESC som en del av Bucks Fizz 1981 och Sally-Ann Triplett återkom till tävlingen året därpå som del av Bardo. Danny Finn pensionerade sig från offentligheten och tog sig ett civilt jobb istället.

Stephanie de Sykes och Stuart Slater fortsatte att skriva låtar tills kärleken tog slut några år senare. Deras gemensamma son Toby Slater spelade under 1990-talet med i indiepopbandet Catch.



Prima Donna / Love Enough For Two (Storbritannien 1980)
3:e plats av 19 bidrag i Haag

Theater / Västtyskland 1980

Katja Ebstein hade blivit en riktig institution inom den tyska underhållningen och stod stadigt med ena benet inom schlager och med det andra i en mer anspråksfull och seriös ådra. Under slutet av 1970-talet skulle hon ägna sig alltmer åt projekt med hög kvalitet och konstnärliga ambitioner men som kanske inte drog riktigt samma publik som de enklare refrängerna.

Tidigt hade Katja Ebstein insett att man kunde köpa sig artistisk frihet genom att spela in mer publikfriande material som publiken ville köpa och som höll skivbolagen på gott humör. I slutet av decenniet skrev hon kontrakt med jätten Ariola och påbörjade ett fruktbart samarbete med den omåttligt framgångsrike Ralph Siegel.

Tillsammans gjorde de skivan "Glashaus" som blev en stor succé. Singeln "Dann heirat doch dein Büro" blev populär och krattade i arenan för Katjas comeback i den tyska finalen.

Det blev strid på kniven mellan Katjas "Theater" och Costa Cordalis "Pan" - en annan av Siegels låtar. I en av alla tiders mest pinsamma tv-ögonblick ropade programledarna dessutom ut fel vinnare.

För att göra telefonomröstningen mer spännande gavs flera mellanresultat. När det sista av dessa lästes upp glömde programledarna bort att man ännu inte hade räknat alla röster utan ropade ut Costa Cordalis till vinnare. Misstaget korrigerades snabbt men skadan var redan skedd och Cordalis var förkrossad.

Inför finalen i Haag seglade Katja upp som en av storfavoriterna och än en gång förbättrade hon sitt lands bästa placering. Ända in i det sista hade hon chans att vinna innan Belgiens jury gav segern till Johnny Logan och Irland.

Låten spelades in på flera språk och skivan blev populär i flera länder med en av de bästa låtarna från "Glashaus" som B-sida, även den inspelad även på engelska och franska.

Katja hade lyckats med sitt uppsåt och fortsatte arbeta till och från med Ralph Siegel för att däremellan bjuda publiken på material med mer tuggmotstånd. Med åren har hon alltmer utvecklats till att skådespela vid sidan av sången och är en av alla tiders mest framgångsrika kvinnliga artister i Tyskland.



Katja Ebstein / Theater (Västtyskland 1980)
2:a plats av 19 bidrag i Haag

Du bist Musik / Österrike 1980

När Eurovision Song Contest skulle fira 25-årsjubileum ville inte den österrikiska tv:n ORF vara så seriösa och allvarliga som de ibland varit förr om åren. De satsade istället på en fjäderlätt och poppig liten låt som alla lätt skulle kunna ta till sig.

Upphovsmannen Klaus-Peter Sattler var en mångsidig kille som komponerat musik för film och tv samt skrivet en hel uppsjö av reklamjinglar. Han var egentligen tysk men hade tidigt flyttat till Wien för att studera musik på universitetsnivå och hade passande nog tagit österrikiskt medborgarskap 1979, efter att ha bott sexton år i landet.

"Du bist Musik" var kanske inte så djup, men den var hjärtlig och glad och vräkte musikaliska referenser över sina lyssnare: du är Bach, du är Strauss, Offenbach... du är en chanson, intermezzo, passion. Och så vidare.

För att framföra det glada stycket plockade man ihop en grupp som fick namnet Blue Danube. I SVT:s förhandsvisning antyder Ulf Elfving att gruppen tagit sitt namn efter en ny radiostation, vilket inte vore så underligt. Året innan hade ORF startat den engelskspråkiga Blue Danube Radio, och det verkar helt naturligt att de skulle ha velat marknadsföra kanalen utanför de egna gränserna.

I Haag verkar flera länder ha haft problem med ljudet under repetitionerna. Blue Danubes sista repetition - den som jurygrupperna fick lyssna på - gick så illa att låtskrivare Sattler försökte övertyga ORF om att hoppa av tävlingen. Det gjorde de inte men det dåliga ljudet på repetitionen kanske delvis kan förklara det svala mottagande låten fick av de flesta röstande länderna.

Gruppen spelade in två låtar till men upplöstes sedan tämligen omgående. Marty Brem skulle återvända till ESC redan året efter medan Wolfgang "Marc" Berry skrev de österrikiska bidragen 1990 och 1997. Idag är han en sånglärare och vokalcoach. Wolfgang Weiss lämnade musiken alltmer och blev istället en framgångsrik författare.

Blue Danube Radio lades ned år 2000 men ORF har fortfarande dagliga radiosändningar på engelska och franska.



Blue Danube / Du bist Musik (Österrike 1980)
8:e plats av 19 bidrag i Haag

Just nu / Sverige 1980

Rock har aldrig riktigt varit Sveriges grej i Eurovision Song Contest. Såväl jurygrupper som telefonröstare verkar alltid ha föredragit mer lättsmälta och poppiga tongångar och valt att lämna gitarrerna hemma när det väl gäller. Den enda svensk som lyckats rocka trovärdigt i den internationella finalen är och förblir Tomas Ledin.

Han hade debuterat i Melodifestivalen redan som långhårig 19-åring 1972 och kommit näst sist med "Då ska jag spela" innan han blivit något av den inhemska ligans evighetsmaskin som nästan alltid var med och som nästan alltid var favorit utan att nå riktigt hela vägen fram.

Efter att ha misslyckats - men fått stora hits - med "Minns du Hollywood?" 1977, "Mademoiselle" 1978 och "Det ligger i luften" 1979 gjorde han sig redo för ett sista deltagande som artist. Flera gånger har han sagt att han aldrig varit så säker på att inte vinna som 1980 och med ens var segern ett faktum.

Kanske hjälpte det att han varit på världsturné med Abba och fått framträda med ett eget solonummer där? Möjligen uppfattade svenskarna Tomas som internationellt gångbar med ens?

I Haag gjorde Tomas och hans rockiga kompgrupp - där man bland andra kan skåda Anders Glenmark och Abba-basisten Rutger Gunnarsson som senare skulle dirigera för Rysslands Alla Pugatjova 1997 - ett tajt framträdande som inte ens förstördes av att sladden lossnade från Tomas mikrofon efter första refrängen.

Vad som möjligen talade emot det svenska paketet var att Tomas Ledin aldrig kändes som någon riktigt tung rockare, snarare mest som någon som poserar på scenen. Den internationella lansering man laddade för tog aldrig fart och trots att han 1983 fick en internationell hit med "Never Again" stals uppmärksamheten av hans duettpartner Agnetha Fältskog. Även hans svenska karriär saktade in med tiden.

I slutet av 1980-talet tog Tomas Ledin ett par steg tillbaka och gjorde sedan stor comeback med skivan "Tillfälligheternas spel" som för alltid cementerade hans plats som superstjärna i Sverige.

Det var inte bara Tomas Ledin som skulle tappa fart. I och med att Abba gick skilda vägar tappade Polar snabbt sin ställning bland landets kanske ledande skivbolag. "Just nu" skulle visa sig vara Polars sista vinnare av Melodifestivalen. I kulisserna stod Mariann Records och stampade - med fyra bidrag av tio i Melodifestivalen 1980 - redo att ta över.

Värt att nämnas är att 1980 års final egentligen skulle ha hållits en vecka senare - 26 april - men att nederländsk tv tidigarelade sändningen en vecka för att ha tillgång till tävlingslokalen. Om originaldatumet behållits skulle svenskarna aldrig fått se Tomas Ledin i rutan - och kanske inte någon annan heller.

25 april 1980 utbröt Storkonflikten i Sverige: hundratusentals människor gick ut i strejk och allmän service lamslogs. Två av Sveriges tre radiokanaler tystnade, de två tv-kanalerna tilläts inte sända något annat än nyheter. Den svenska delegationen skulle naturligtvis redan funnits på plats i Haag, men hur skulle man ha organiserat en svensk jury med kort varsel? 

För övrigt kan man notera att Sverige för första gången representerades av nybildade SVT, som skapats efter att Sveriges Radio delats upp i olika bolag i juli 1979.

Uppdaterad 1 februari 2026



Tomas Ledin / Just nu (Sverige 1980)
10:e plats av 19 bidrag i Haag

Pet'r Oil / Turkiet 1980

Det politiskt instabila och våldsamma Turkiet hade svårt att få till det i Eurovision Song Contest. Landets två första bidrag hade fått låga placeringar och 1979 drog man sig ur finalen i Jerusalem med kortast möjliga varsel, trots att TRT hade anordnat en nationell final där Rita Maria Epik & 21. Peron vunnit med "Seviyorum".

Något officiellt skäl till avhoppet gavs aldrig, men det antogs allmänt att den turkiska regeringen utsatts för påtryckningar från andra muslimska länder om hur opassande det skulle vara för dem att delta i en musiktävling arrangerad i Israel. Det ekonomiskt och politiskt försvagade Turkiet hade knappast så mycket att sätta emot.

Internt på TRT valde man att skicka stjärnan Ajda Pekkan till Haag. Hon hade börjat sjunga och spela in film redan som tonåring och hade tillbringat en stor del av 1970-talet i Frankrike där hon spelat in musik tillsammans med framstående låtskrivare och producenter.

I den nationella finalen sjöng hon tre låtar som sedan bedömdes av en expertjury. De båda bortvalda låtarna - "Olsam" och "Bir dünya ver bana" - var båda västerländska discolåtar i en stil som var populär och framgångsrik i Frankrike. Det är inte helt självklart att juryn tänkte rätt då de föredrog den mer orientaliskt färgade "Pet'r Oil" istället, även om en låt som anspelade på oljekrisen låg rätt i tiden.

För första gången fanns två huvudsakligen muslimska länder i startlistan. Debuterande Marocko gav sin tolva till Turkiet men fick inte en enda poäng tillbaka. Även Italien och Österrike röstade på Ajda men sedan tog det stopp.

Ajda Pekkan tog nederlaget hårt och upplevde en rejäl karriärsvacka under de följande åren. Snart skulle hon åter vara tillbaka på banan och producera en mängd storsäljande album. Än idag är hon en älskad hitmakare och är tillsammans med Sezen Aksu Turkiets mest framgångsrika kvinnliga artist någonsin.

Med åren har Ajda Pekkan sökt sig allt närmare makten; hon har flera gånger kampanjat för och uppträtt tillsammans med Turkiets alltmer auktoritäre president Recep Tayyip Erdoğan.

Uppdaterad 1 mars 2023

Ajda Pekkan / Pet'r oil (Turkiet 1980)
15:e plats av 19 bidrag i Haag

Autostop / Grekland 1980

Jick Nacassian var en ung musiker med armeniskt ursprung, i full färd med att göra sig ett namn i den grekiska musikbranschen. Han blev kontaktad av en textförfattare som ville ställa upp i ESC med en sång om att lifta sig igenom Europa och undrade om han kunde tänka sig att komponera musiken. 

Jick tyckte att texten var svag men att idén var intressant och mot löfte att han fick stryka och ändra en del så tackade han ja. Enligt den utmärkta sidan And The Conductor Is bestämde sig textförfattaren i slutändan - efter att en hel del skrivits om - för att ange sin fru som textförfattare istället. 

Jick Nacassian tyckte att låten i sin färdiga form kanske inte var något mästerverk men helt okej och den skickades in till den grekiska finalen.

Den unga cypriotiska sångerskan Anna Vissi valdes ut som artist. Hon skulle egentligen ha representerat Grekland redan 1978, men hennes låt diskvalificerades efter att låtskrivarna hamnat i en juridisk tvist. Nu fick hon sin chans, tillsammans med gruppen Epikouri som egentligen kommit tvåa i uttagningen men som plockades in för att sätta lite fart på framträdandet.

Anna Vissi var inte direkt extatisk över chansen. I flera intervjuer svarade hon helt kort att skivbolaget bestämt att hon skulle sjunga "Autostop", inte hon själv. Jick Nacassian upplevde henne som svår att jobba med och blev sårad av att hon vägrade säga något positivt om låten. De båda skulle aldrig jobba med varandra igen efteråt.

En del källor hävdar att grekerna hade problem med ljudet på den repetition juryn fick följa och att Annas mikrofon inte var påslagen. Det skulle till viss del kunna förklara det blygsamma resultatet. Annars bjöd Grekland på tre underhållande minuter och det är intressant att konstatera hur strålande Anna Vissi levererar även i en låt hon av allt att döma inte har särskilt höga tankar om.

Jick Nacassian fick erfara att man inte misslyckades i ESC ostraffat och hade svårt att få jobb efter finalen i Haag. Han flyttade till USA under några år för att ge alla tid att glömma. Anna Vissi skulle snart få en ny chans i ESC med en låt hon själv gillade betydligt mer än "Autostop".



Anna Vissi & Epikouri / Autostop (Grekland 1980)
13:e plats av 19 bidrag i Haag

What's Another Year / Irland 1980

Trots att man hade den stora fördelen att få sjunga på engelska i en internationell sångtävling hade Irland gjort förvånansvärt lite väsen av sig i Eurovision Song Contest. De flesta år skickade man trevliga men oförargliga bidrag som för det mesta landade någonstans mellan femte och tionde plats utan att ta sikte på förstaplatsen. Få trodde att det skulle gå bättre än så 1980 heller.

Nog för att man hade turen att ha den enda riktigt långsamma och melankoliska balladen i hela startfältet, och de flesta erkände nog att sångaren Johnny Logan hade något speciellt.

Seán Patrick Michael Sherrard föddes av irländska föräldrar i Australien och hade musikaliskt påbrå från sin far - operasångaren Patrick O'Hagan som sjungit för inte färre än tre amerikanska presidenter. Unge Seán tröttnade tidigt på skolan och blev lärling hos en elektriker medan han sysslade med musik på deltid. 1977 fick han en roll i en irländsk musikal och två år senare deltog han för första gången i den nationella ESC-uttagningen under sitt artistnamn Johnny Logan.

Låtskrivaren Shay Healy hade skrivit en sång om hur hans egen far kämpade med att komma över sin sorg efter hustruns död. När den ursprungliga artisten hoppade av fick Johnny Logan chansen att med kort varsel ta över.

I den nationella finalen vann Johnny Logan en jordskredsseger men i Haag var det öppet ända in i det sista. Belgien som sist röstande land avgjorde till Irlands fördel. Journalisterna på plats tappade hakan - i deras interna vadslagning hade ingen tippat Irland - men låten blev snabbt en stor hit och Johnny Logan tippades vara en stor internationell popstjärna i vardande.

Av det blev det ingenting. I sin glädje över att få chansen hade Johnny Logan satt sitt namn på ett par kontrakt för mycket och stod plötsligt med flera managers och två skivbolag på halsen. Tvisten slutade i rätten och när röken skingrats och dammet lagt sig hade det heta stjärnskottet redan svalnat och det skulle ta många år innan karriären hämtade sig på nytt.

Shay Healy fortsatte att skriva låtar - även om ingen blev lika framgångsrik som vinnarlåten - och var i många år en uppskattad mångsysslare och omnipresens som också skrev musikaler och var programledare i tv. 2004 diagnosticerades han med Parkinsons sjukdom och höll därefter en lägre profil utan att någonsin lämna offentligheten helt. 

Den 10 april 2021 meddelade tv-bolaget RTÉ att Shay Healy avlidit, 78 år gammal.

Uppdaterad 10 april 2021



Johnny Logan / What's Another Year (Irland 1980)
1:a plats av 19 bidrag i Haag

Non so che darei / Italien 1980

Det fina med att hela Italien helt och totalt struntade i om Eurovision Song Contest fanns eller inte var att Rai utan större ansträngning kunde få de allra största nationella stjärnorna att ställa upp utan risk att förlora ansiktet i händelse av ett misslyckande.

Vintern 1980 kunde man nog inte ha skakat fram ett hetare namn än Alan Sorrenti vars mjuka och ljusa sång gjort italienarna galna. Från början hade han ägnat sig åt lite tyngre, progressiv rock men bytte stil i mitten av 1970-talet och blandade upp sina melodier med tidstypiska discorytmer. "Figli delle stelle" blev en stor framgång 1977 och två år senare blev "Tu sei l'unica donna per me" hela årets mest sålda singel i Italien.

Alan Sorrenti var delvis uppvuxen i sin mammas hemland Wales och var synnerligen tvåspråkig och gjorde stor lycka även på den internationella marknaden med "All Day In Love" - en engelsk version av "Tu sei l'unica donna per me".

I Haag bjöd han på ännu mer falsettsång och ett visuellt läckert scenframträdande där han flankerades av två oändligt coola modelliknande körsångerskor med varsin gitarr de av allt att döma inte hade en aning om hur man skulle spela på. Trots att Alan misslyckades med att slå sig in bland de fem bästa blev även "Non so che darei" en stor hit - nästan lika stor som den föregående - men sedan började maskineriet att hacka och karriären tappade fart.

Ett par skandaler i privatlivet - en omskriven skilsmässa och ett åtal för innehav och säljande av droger - tog fokus från musiken och även om Alan Sorrenti än idag är verksam och produktiv kommer hans popularitet inte i närheten av den han hade i slutet av 1970-talet.



Alan Sorrenti / Non so che darei (Italien 1980)
6:e plats av 19 bidrag i Haag

Hé hé m'sieurs dames / Frankrike 1980

Under tävlingens tjugofem första år fanns det inget annat lika kraftfullt och ostoppbart som Den Stora Bombastiska Franska Balladen. Ingen genre vann lika ofta, ingen genre var ett lika säkert trick att ta sig till en hög placering. Men världen vi lever i står i ständig förändring och en vacker dag hade alla gått vidare och tröttnat på de franska balladerna.

Man kan inte sätta något exakt datum på när Den Stora Bombastiska Franska Balladens glansdagar tog slut men det finns ett par indikationer på när den började tappa sin dragningskraft. En riktig punktmarkering var förstås när fransmännen själva ledsnade och bestämde sig för att prova något helt annat.

Jean-Claude, Jean-Pierre, Martine, Martine och Francis var ett gäng glada studiomusiker som knuffats ihop till ett kollektiv vid namn Profil, och iklädda vita overaller med en glad regnbåge över bröstet trallade de sig till de flestas oförställda överraskning till seger i den franska finalen. Så spralliga och tralliga brukade de franska bidragen verkligen inte vara.

Väl på plats i Haag hade man dessutom dragit upp tempot rejält. Fransoserna ångade på i en takt som skulle lämnat vem som helst på efterkälken. Tråkigt nog för Profil var Europa ändå på balladhumör och i brist på något franskt - alla startfältets franskspråkiga länder hade för ovanlighetens skull satsat på upptempo - blev det en vemodig irländsk Johnny Logan som vann istället.

När finalen var över upplöstes Profil lika hastigt som de sjungit och medlemmarna fortsatte att på skilda håll sjunga bakom andra artister på scen, i tv och på olika skivinspelningar.



Profil / Hé hé m'sieurs dames (Frankrike 1980)
11:e plats av 19 bidrag i Haag

Bitaqat hob / Marocko 1980

Att ligga i Europa var aldrig ett krav varken för medlemskap i EBU eller för att få tävla i Eurovision Song Contest. När tekniken var ung och primitiv och inga satelliter fanns att tillgå fick alla länder som kunde nås av programsignalen vara med.

Nästan alla länder runt Medelhavet, oavsett de är europeiska, asiatiska eller afrikanska, är aktiva medlemmar i EBU och skulle därför få vara med och tävla. Trots det har bara ett enda av de afrikanska medlemsländerna ställt upp, och bara en enda gång. Möjligen för att där finns ett annat land i startlistan de ogärna skulle vilja beblanda sig med.

Tunisien anmälde sig till finalen i London 1977 och hann lottas till startnummer fyra - mellan Nederländerna och Österrike - innan de drog sig ur. Libanon skulle ha deltagit 2005 (med den här låten) och hoppade av i sista sekund då de insett att de var tvungna att visa Israels bidrag i sin sändning.

Frågan är om det är Israels närvaro som fått arabländerna att hålla sig hemma under alla år? Man vet att Jordanien avbröt sin sändning av ESC 1978 då det stod klart att Israel skulle vinna. Man lovade tittarna att återkomma och visa vinnaren dagen efter, bara för att visa tvåan Belgien istället.

Hoppade Marocko in först efter att Israel hoppat av 1980? Det verkar inte så sannolikt, då israelerna kastade in handduken relativt sent. I vilket fall skickade Marocko den unga och lovande Samira Bensaïd med en låt producerad i Frankrike.

Resultatet blev ett förföriskt stycke västerländsk disco blandat med påtagliga, typiskt arabiska influenser. Istället för den topplacering Samira skulle förtjänat blev det bara sju poäng - samtliga från den italienska juryn - och näst sista plats. Det påstås att Marockos kung Hassan II blev så upprörd att han personligen bestämde att hans land inte skulle delta några fler gånger.

Samiras karriär led inte av nederlaget. Hon flyttade till Egypten och blev en av arabvärldens allra mest framgångsrika sångerskor under namnet Samira Said. Hon har sålt minst 50 miljoner skivor och anses ha bidragit till att revolutionera och modernisera den arabiskspråkiga musikindustrin.

Än idag (2016) är "Bitaqat hob" det enda bidrag som framförts helt på arabiska och Marocko det enda afrikanska land som deltagit i tävlingen. Personligen skulle jag hoppas att de nordafrikanska länderna skulle söka sig mot Europa och vilja visa upp sin musik i ESC. Vi skulle alla må bra av att närma oss varandra och kanske någon skulle upptäcka att det inte är så farligt att tävla mot Israel.



Samira Bensaïd / Bitaqat hob (Marocko 1980)
18:e plats av 19 bidrag i Haag

Papa pingouin / Luxemburg 1980

Efter den helt makalösa framgången med Dschinghis Khan 1979 hade Ralph Siegel rejält vind i seglen. Inte nog med att han blev både etta och tvåa i Västtyskland, dessutom hade Luxemburg bett honom skriva något poppigt och hitvänligt för en ung publik.

Han tog fram en riktigt snabbfästande trall om en pingvin som ledsnat på is och kyla och som längtade efter solsemester vid Medelhavet. Allt som krävdes nu var rätt artist och efter en del letande hittade man två glada franska tvillingsystrar som gärna sjöng och dansade.

16-åriga Sophie och Magaly Gilles hade jobbat som fotomodeller och hade en viss scenvana sedan tidigare. De sjöng kanske inte klockrent men utstyrda i färgglada rymdinspirerade dräkter såg de precis lika rätt ut som Dschinghis Khan gjort året innan.

För att riktigt understryka textens tema fick de sällskap på scenen av tre kvinnliga körsångerskor i frack och en manlig körsångare i pingvindräkt. Man undrar vad systrarna Gilles själva tyckte om maskeraden. Kändes det kanske lite väl barnsligt?

Juryn svalde inte karamellen och Luxemburg hamnade på en sval mittenplacering, men låten blev snabbt en riktig monsterhit i den tänkta målgruppen. Det var varken första eller sista gången som juryn ignorerat en låt med hitpotential.

Hiten till trots blev Sophie och Magaly kortlivade i rampljuset. Efter att uppföljaren "Arlequin" floppat rev Ralph Siegel kontraktet. Kanske tyckte han att flickornas talang var för begränsad, kanske var det för bökigt att jobba över språkgränsen. Systrarna släppte ett par singlar till på ett annat bolag, utan framgång.

Några år senare drabbades systrarna av en personlig tragedi, då en pojkvän smittade Magaly med HIV. 1996 avled hon i en AIDS-relaterad sjukdom och Sophie, drabbad av svåra depressioner, drog sig undan från världen. I många år levde hon ett tillbakadraget liv ensam utan att komma över förlusten av sin syster, något hon för några år sedan lät sig intervjuas om i fransk tv. Sophie Gilles avled i januari 2019.

"Papa pingouin" skulle visa sig ha ett långt liv. 2006 blev den åter en stor hit, ackompanjerad av en söt video full av dansande dataanimerade pingviner, än en gång lanserad av RTL.

Uppdaterad 16 april 2020



Sophie & Magaly / Papa pingouin (Luxemburg 1980)
9:e plats av 19 bidrag i Haag