The Moon / Rumänien 2000

Rumänien fick vara med i finalen för tredje gången - arrangörernas ständiga ändringar av systemen för hur länder kvalade in eller kastades ut hade hållit rumänerna ute i kylan mer än något annat land - och en stor nationell final ordnades i Bukarest där tittarna fick välja vinnare med hjälp av sina telefoner. 

Tretton låtar spelades upp i direktsändning medan ett par utvalda låtar tydligen lämnades utanför tävlingen (exempelvis "M-am indragostit" med duon Valahia, som ändå hade ett annat bidrag med i startlistan). Från början sades det att tittarna hade en timme på sig att avlägga sina röster men av okända anledningar hölls röstningen öppen i hela tre timmar.

Naturligtvis blev det bråk. Valahia hade legat etta med sin låt "Why" efter den första timmen - då telefonslussen borde ha stängt efter reglerna - och hotade högljutt med juridiska åtgärder efter finalen, men TVR lyssnade inte alls med det örat. Mihai Trăistariu - ena halvan av Valahia - skulle representera Rumänien sex år senare i Aten.

Vinnare blev "Luna", framförd av Taxi - ett band som bildats ett år tidigare av sångaren och gitarristen Dan Teodorescu och som snabbt fått stor uppmärksamhet för sina ofta politiskt färgade texter. Man tog tillfällig hjälp av Georgiana Pană på panflöjt och spelade in en engelsk version inför ESC.

Det är värt att notera att vinnarlåten endast fick 474 röster trots att telefonröstningen varit öppen under tre timmar. Trots det använde sig Rumänien av telefonröstning också i ESC där tittarna bara hade fem minuter på sig att rösta. 

Gissningsvis kom det inte in så förskräckligt många röster, vilket i sin tur gör resultatet lätt att påverka. Som av en händelse gick rumänernas tre högsta poäng till de enda tre länder som i sin tur röstade på dem: Ryssland, Makedonien och Kroatien. Tänk, så det kan slumpa sig. De poängen räckte inte långt och än en gång fick Rumänien stå över ett år.

Taxi var djupt missnöjda efter tävlingen och när de kom hem från Stockholm släppte de en rätt fjantig protestlåt mot hela EBU (vars text i komprimerad form ungefär går "buhu vad alla är dumma mot stackars oss"). 

Taxi har varit ett bestående fenomen som ännu spelar ihop och ger ut skivor när andan faller på. Medlemmarna har kommit och gått genom åren medan Dan Teodorescu förblir gruppens centrala gestalt.

Taxi / The Moon (Rumänien 2000)

17:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Fly On The Wings Of Love / Danmark 2000

I samma stund som Tommy Seebach floppade i Millstreet 1993 surnade relationen mellan Danmark och den schlagerfestival man så entusiastiskt deltagit i sedan comebacken 1978. De kommande åren skulle ingenting imponera på de danska tittarna - inte ens femteplatsen i Dublin 1995 fick någon att jubla - och DR satsade allt mindre på sin egen uttagning.

Att göra saker halvdant fungerar inte alls i långa loppet och år 2000 uppgraderade danskarna sin final rejält. Från att vara ett inslag i ett annat program ordnade man stor gala i direktsändning från Cirkusbygningen i Köpenhamn. Precis som på den gamla goda tiden tävlade tio låtar om en resa till ESC i Stockholm.

Till de flestas stora förvåning gick segern till tävlingens oldboys. Bröderna Jørgen och Niels Olsen hade gett ut sin första skiva tjugoåtta år tidigare och hade en framgångsrik karriär bakom sig. Ganska långt bakom sig, faktiskt.

Man hade deltagit i den danska finalen nio gånger - två av gångerna ställde Jørgen upp som solist - och hade också haft viss framgång på den tyska marknaden, bland annat med "Marie Marie" 1982. 

Att de nu ställde upp på nytt sågs av de flesta som en trevlig nostalgisk vindpust men "Smuk som en stjerneskud" slog an en sträng hos publiken och vann i stor stil. Låten var skriven på engelska från början men då den danska finalen krävde sång på eget språk skrevs en ny text i hast.

Inför den internationella finalen trodde ingen alls på Danmark - en pinsamt usel förhandsvideo kanske spelade in där - men någonting hände under repetitionerna. Under fredagkvällens generalrepetition formligen exploderade Globen då danskarna äntrade scenen. 

I lördagens direktsändning kastade bildproducenten Marius Bratten sitt manus och improviserade kameravinklar för glatta livet i tre minuter för att fånga publikens reaktioner. Det gav utdelning och i omröstningen smattrade de höga poängen in. Bröderna Olsen blev den första vinnaren sedan Abba som legat i ledning från den allra första juryn till den sista.

Det blev en viss polemik runt den röstförvrängareffekt bröderna Olsen använde sig av i en av refrängerna. Cher hade använt samma effekt i sin hit "Believe" och nu var frågan om det var i enlighet med reglerna att modifiera en röst i ESC. Då effekten på inget sätt förbättrade kvalitén på själva sången gav EBU tummen upp.

"Fly On The Wings Of Love" blev en kommersiell framgång i stora delar av Europa. I Spanien gick en coverversion av låten upp på topplistornas förstaplats. Albumet bröderna släppte efteråt blev hela decenniets mest sålda skiva i Danmark. Med ens hade Olsen Brothers sitt på det torra för många år framöver.

Bröderna fortsatte att uppträda - tillsammans och var för sig - fram till december 2019 då duons dagar oåterkalleligen verkade vara slut. Niels Olsen berättade att han drabbats av en obotlig cancer i huvudet, att han aldrig mer skulle uppträda och att han med omedelbar verkan skulle lämna offentligheten. Mot alla odds hämtade sig Niels Olsen från sjukdomen och friskförklarades i december 2020.

Uppdaterad 4 maj 2022

Olsen Brothers / Fly On The Wings Of Love (Danmark 2000)

1:a plats av 24 bidrag i Stockholm

Tell Me / Island 2000

När intresset från både publik som musiker dalade lade isländsk tv ned sin nationella final och började välja bidrag internt. Till en början hade det inte gått något vidare men 1997 hade det isländska bidraget skapat rejäla svallvågor och 1999 var man så väldigt nära att vinna hela finalen i Jerusalem.

När det nu gått så bra kunde man ju tänka sig att RÚV skulle ha velat fortsätta att välja bidrag helt efter eget huvud men istället fick Söngvakeppnin göra stor comeback i rutan.  Fem låtar framfördes i en sändning där en av programledarna var Hera Björk (Island 2010) och för första gången fick tittarna själva välja ut vinnaren genom att telefonrösta.

Örlygur Smári hade fått hela två bidrag genom nålsögat. Han sjöng själv "Segðu mér" som kom på fjärde plats och hade mer än ett finger med i vinnarlåten "Hvert sem er" ("Var som helst").

Vinnarlåten framfördes med riv och energi av duon Einar Ágúst Víðisson och Telma Ágústsdóttir som av ren barmhärtighet mot Europas tv-kommentatorer uppträdde enbart som August & Telma vid finalen i Stockholm.

Låten hade fått ett snärtigare arrangemang, en engelsk text och en enkel men effektiv förhandsvideo. När bidragen visades upp i SVT inför finalen utropade Jan Jingryd Island till den troligaste vinnaren.

I Stockholm talades det en hel del om Island - särskilt nordiska tidningar trodde mycket på låtens chanser - och den tatuerade Einar Ágúst väckte stor förtjusning bland diverse journalister. I SVT intervjuades paret av Sissel Kyle som glatt utropade: "I finalen har han lovat visa hur stor den är! Tatueringen, alltså!"

Tråkigt nog för Island stal debuterande Lettland ganska långt showen för dem och till mångas stora förvåning orkade inte popduon ens in bland de tio främsta.

Efter Stockholm gick duon skilda vägar. Einar Ágúst gav ut en soloskiva 2007 medan Telma inte verkar ha spelat in mer musik efteråt. Örlygur Smári skulle komma tillbaka som låtskrivare 2008 och 2010.

Söngvakeppnin hade kommit tillbaka för att stanna och sedan 2000 har samtliga isländska bidrag utom två valts ut i tv-sända nationella finaler.



August & Telma / Tell Me (Island 2000)
12:e plats av 24 bidrag i Stockholm

My Heart Goes Boom / Norge 2000

NRK fortsatte samma linje som man haft de senaste fem åren: den nationella finalen hölls i en liten studio för att hålla budgeten nere, men samtidigt försökte man göra hela tillställningen så festlig som ramarna tillät. Det fungerade bättre vissa år än andra.

Nu hade man åtminstone lyckats locka med ett stort och tungt namn i norsk showbiz och Jan Werner Danielsen (Norge 1994) äntrade tillställningen som skyhög förhandsfavorit.

Om det beror på för högt ställda förväntningar eller gammal vanlig trist jantelag kan man säkert diskutera om till tids ände, men faktum är att för stora favoriter har en tendens att misslyckas i nordiska finaler. Så även Jan Werner, som blev tvåa när tittarna fick rösta.

Istället gick Norge loss på Charmed - en sprittande och sprallig trio bestående av Oddrun, Lise Monica och Hanne Christine - med en poplåt som låg ovanligt rätt i tiden. Den här typen av uppdaterat 1960-talssound hade härjat högt på världens hitlistor i flera år och ”My Heart Goes Boom” hade dessutom temperament och en skojig text.

Norge nämndes som en av många favoriter inför finalen i Globen men i den mördande konkurrensen av glada och samtida låtar räckte inte den norska trallen riktigt till. Eller var det Charmed själva som inte riktigt levererade? En elfteplats var något av en besvikelse.

Trion släppte ett album som till de flestas stora besvikelse nästan enbart bestod av olika coverversioner av andras låtar. Skivan sålde klart godkänt men Charmed lyckades aldrig följa upp sin hit och gick snart skilda vägar.

NRK hade möjligen noterat att såväl Sverige som Danmark lyckats väl med att uppgradera sina nationella finaler och nu lämnades studion därhän. Året därpå var Norsk Melodi Grand Prix tillbaka i Oslo Spektrum.



Charmed / My Heart Goes Boom (Norge 2000)
11:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Sameach / Israel 2000

Det är klart att det händer att människor i en ESC-delegation blir osams under repetitionstiden. Idéer och temperament och visioner krockar och irritation uppstår. Det viktiga för de flesta är att jobba sig förbi meningsskiljaktigheterna och framför allt hålla en snygg fasad av ordning och samförstånd utåt. Det var den israeliska delegationen i Stockholm 2000 inte så förfärligt bra på.

Att utmana formen för hur ett bidrag kunde låta och se ut hade ju fungerat 1998 och nu ville man åstadkomma något liknande då man valt ut kvartetten Ping Pong - ett excentriskt och konstnärligt kollektiv från Tel Aviv med smak för klubbkultur, droger och provokation.

Videon till "Sameach" ("Glad") var redan den provocerande för vissa. Gjord som en primitiv hemvideo visar den gruppen som studsar runt med flaggor, cigarrer och gurkor - en textrad antyder att man kan använda sig av just gurka om pojkvännen bor långt borta - och såväl pojkarna som flickorna pussas i korta sekvenser.

Under repetitionerna i Globen visade det sig att Ping Pong hade för avsikt att vifta med flaggor även i finalen - inte bara med israeliska utan även med syriska då textens avlägsna pojkvän befann sig just i Damaskus. En syrisk flagga hade visserligen virvlat förbi även i videon men det här var på en helt annan nivå.

Nu såg det israeliska tv-bolaget IBA rött och hotade att hoppa av tävlingen. EBU visade sig från sin kyligare sida och förklarade att de minsann inte tänkte diskvalificera någon, något IBA antytt kunde hända. Till slut meddelades att Ping Pong fick stå kvar i startlistan men att de nu inte längre representerade Israel utan enbart sig själva.

"Sameach" öppnade hela finalen - det var första gången Israel sjöng först i ESC - och Ping Pong gav ett kanske inte så tonsäkert men ändå avväpnande energiskt framträdande, komplett med syriska flaggor och världshistoriens kortaste och mest kyska samkönade kyss. Tittarna lät sig inte imponeras - startfältet i Stockholm 2000 hör till de starkaste någonsin - och till slut fick man bara sju poäng.

Hemma i Israel igen spelade gruppen in en skiva som just ingen köpte och snart gick man skilda vägar. IBA hade hotat att kräva tillbaka alla pengar som deltagandet i Stockholm kostade men avstod i slutändan från det, förmodligen eftersom de ju själva och ingen annan valt ut Ping Pong.

Nu fick det ändå vara slut med experimenten och nästa år var Kdam Erovizion tillbaka i rutan med en osedvanligt traditionell och ofarlig vinnare.



Ping Pong / Sameach (Israel 2000)
22:a plats av 24 bidrag i Stockholm

A Little Bit / Finland 2000

De nya reglerna där de minst framgångsrika länderna fick sitta i skamvrån ett år hade gjort att Finland bara fått delta vartannat år sedan 1994. Yle hade blivit nervösa och man ändrade den nationella finalen varje gång man fick vara med i hopp om att värpa ett guldägg som skulle ge framgång.

Finalen 2000 såg ganska lovande ut till en början. Man hade valt ut tolv bidrag och den genomgående nivån var hög. Dessvärre fick inte alla tolv synas i tv - sex finalister skulle sållas ut via en semifinal som endast sändes i radio. Här försvann ett par starka kandidater med en gång och redan här borde man kanske ha anat oråd.

För att göra illa värre var den nationella finalen riktigt usel tv. Av någon anledning hade man beslutat att sända från ett hotell i centrala Helsingfors och det hela såg rätt billigt ut.

Kvar fanns ändå tre ordentliga favoriter: Nylon Beat, Anna Eriksson och inte minst Nightwish som snart skulle erövra en internationell publik med sin blandning av rock och opera. Tittarna var med på noterna medan den finska ”expertjuryn” såg till att rösta ned folkets favoriter. Till slut vann varken tittarnas eller juryns favorit och vinnaren blev en riktig kompromiss.

Nina Åström från Karleby hade spelat in sin första skiva åtta år tidigare. Hon hade blivit upptäckt av en nederländsk producent som hon utvecklat ett nära samarbete med. I Stockholm bjöd hon på ett solitt och trevligt framträdande, men i ett av alla tiders starkaste starfältet räckte inte låten långt.

Frågan är vad någon av de tre favoriterna kunde ha åstadkommit i finalen istället. Nu fick Finland stå över än en gång och publikens intresse minskade ytterligare lite grann.

Nina Åström har vid sidan av musiken varit en aktiv evangelist som bland annat turnerat runt på fängelser i Ryssland och Ukraina. 2016 gav hon ut sin självbiografi.

Nina Åström / A Little Bit (Finland 2000)
Delad 18:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Envie de vivre / Belgien 2000

Efter fyra år var "Pour la gloire" fortfarande ett av Valloniens mest uppskattade och betittade program. Inte nog med att det lanserade flera duktiga sångare så hade det indirekt lett till Belgiens bästa placering på tolv år vid ESC 1998. Man tutade och körde och ordnade ännu en franskspråkig final full av talangjaktens tidigare deltagare.

Dessvärre verkar landets vassaste låtskrivare ha sovit förbi tävlingens deadline och istället för att inspireras av Mélanie Cohls framgångar i Birmingham och annorstädes bjöd den belgiska finalen på ett riktigt svagt och vingligt startfält.

21-åriga Nathalie Sorce hade vunnit "Pour la gloire" med en version av Amazing Grace 1998 och hängde nu fast vid gospeltemat i sin tävlingslåt "Envie de vivre" ("Lust att leva"). Här bjöds på en klämmig kör, handklapp och en melodi som bitvis var snarlik Schweiz bidrag från 1978.

Trots Nathalies rutin och hennes vinst i landets tyngsta talangjakt hade hon svårt med såväl toner som en del annat på scenen. I det starka startfältet i Stockholm framstod hon från början som en helgjuten jumbokandidat - till och med den allt mer svajiga Terry Wogan förutspådde en nolla i protokollet.

Två poäng blev det till slut, från Makedoniens köpta och taktikröstande jury. Kanske hade det varit snyggare att gå poänglös ur tävlingen ändå?

Nathalie blev aldrig en stjärna men har förblivit gospeln trogen och uppträder fortfarande på festivaler i Belgien. Den vallonska finalen däremot lades ned - sörjd och saknad av ingen - och ersattes med en intern uttagning som fungerade desto bättre.



Nathalie Sorce / Envie de vivre (Belgien 2000)
24:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Once In A Lifetime / Estland 2000

Vackra ballader hade gjort susen och lilla Estland hade på något sätt förvandlats till ett av de mest framgångsrika bland de nya deltagarländerna som tidigare funnits till öster om järnridån. Sedan debuten 1994 hade man placerat sig bland de tio vid tre av fem försök.

Man kan ju ändå inte hänga fast vid samma gamla formula i all evighet. Det fanns indikationer på att åren i 1990-talets balladträsk började lida mot sitt slut och kanske skulle ett poppigare anslag fungera ännu bättre. Tur då att man hade en nybakad popstjärna att erbjuda världen.

Eda-Ines Etti var bara arton år men hade väckt stor uppmärksamhet då hon vunnit talangjakten Kaks takti ette ("Två takter före") som var en väletablerad institution i Estland. Hon hade gett ut en singel som var klart inspirerad av hitlistornas drottning Britney Spears, även om Ines själv i grunden var en blyg skolflicka som helt saknade förebildens självsäkerhet.

Hon sjöng två av tio låtar i den estniska finalen - även "Kuulatan su ootamist" var en fin låt men kanske inte riktigt rätt material för att vinna ESC - och den internationella expertjuryn var tämligen enig om att "Once In A Lifetime" var startfältets bästa låt.

Många skulle hålla med och Ines räknades som en av de allra största favoriterna i Stockholm. I ett av tidernas starkaste startfält trodde ganska många bedömare att röstningen skulle bli en duell mellan Ines och ryska Alsou.

Ines - skrudad i en tight, grön cowboydress - fick rutinerat stöd på scenen av bland andra låtskrivaren och popstjärnan Pearu Paulus samt hennes egen pojkvän Tanel Padar som skulle göra stor lycka på egen hand ett år senare. Ändå blev kanske nervositeten lite väl påtaglig och de allra högsta poängen uteblev. Hemma i Estland togs fjärdeplatsen emot som en liten besvikelse efter alla uppskruvade förväntningar trots att det var landets dittills bästa notering.

Ines skulle växa till sig med åren och blev snart en av landets största stjärnor. När hon gav ut sin första skiva på estniska 2004 gjorde den henne till landets ledande popvokalist. 2006 kom hon tvåa i den nationella uttagningen med den egenhändigt skrivna "Iseendale".



Ines / Once In A Lifetime (Estland 2000)
4:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Don't Play That Song Again / Storbritannien 2000

Storbritannien hade råkat ut för en liten missräkning i Jerusalem 1999, där förhandsfavoriterna Precious misslyckades i omröstningen och landade på en snöplig tolfteplats. Nu var man tillbaka i full form med ett stycke poppig schlagerdisco - lite samtida och mycket retro - framförd av en artist med en karriär.

Nicki French hade gjort succé på hitlistorna i såväl Storbritannien som USA 1995 med sin cover på Bonnie Tylers (Storbritannien 2013) största hit "Total Eclipse of the Heart". Några mer riktigt stora hits hade det inte blivit men Frenchs debutalbum sålde bra och hon var en efterfrågad liveartist.

Efter att ha vunnit den brittiska uttagningen seglade hon raskt upp i topp hos vadslagningsbyråerna och spåddes en mycket framskjuten placering i Globen. Fler än en bedömare stod där med tappad haka efter att "Don't Play That Song Again" misslyckats helt och blivit Storbritanniens dittills minst framgångrika bidrag.

Nicki French är fortfarande älskad av sin publik och uppträder ofta på pridefestivaler runt om sitt hemland. Hon har också spelat teater och musikal och hade bland annat en av rollerna i "Menopause - The Musical" 2007.


Nicki French / Don't Play That Song Again (Storbritannien 2000)
16:e plats av 24 bidrag i Stockholm

My Star / Lettland 2000

De baltiska länderna visade sig ha olika lång väg in i ESC. Estland och Litauen hade debuterat tillsammans med fem andra nya länder 1994 (och kommit näst sist respektive sist) medan Lettland skulle hålla låg profil och lysa med sin frånvaro i många år till.

Kanske hade Estlands framgångar under det sena 1990-talet gjort intryck och helt plötsligt anmälde sig den lettiska televisionen till finalen i Jerusalem 1999 bara för att dra sig ur kort tid efteråt. Man tog ny sats och bestämde sig för att debutera året efter i Stockholm. Gissningsvis kändes det mer ekonomiskt förvarbart då man bara kunde ta färjan över Östersjön.

Man satte ihop en spännande nationell final där flera bidrag höll hög kvalitet och där flera av deltagarna skulle komma att representera Lettland senare: Arnis Mednis (2001), Yana Kay (2003) och en viss Marija Naumova (2002) som skulle komma att skaka om ESC rejält.

Prāta vētra var ett femmannaband som under de senaste sju åren arbetat sig upp till en position bland landets mest populära. De hade skrivit kontrakt med Lettlands största skivbolag Microphone Records som hade för avsikt att lansera dem internationellt. Deras nya skiva hade spelats in i Sverige och Danmark och skulle nu marknadsföras genom ett deltagande i ESC.

Utanför Lettlands gränser kallade man sig BrainStorm och så fort som förhandsvideorna skickades ut anade en och annan att årets debutant skulle kunna bli en sensation. Inför finalen i Globen räknades BrainStorm till de allra största favoriterna och den slutliga bronsplatsen var en riktig fjäder i hatten för nykomlingen. Lettland hade kommit för att stanna.

BrainStorm fick en viss internationell framgång tack vare "My Star" och är idag en av Lettlands mest framgångsrika grupper någonsin. 2004 drabbades man av en stor förlust då basisten Gundars Mauševics omkom i en bilolycka, men gruppen satsade vidare och lyckades några år senare slå sig in på den tuffa ryska marknaden.

Sångaren Renārs Kaupers var programledare då Eurovision Song Contest hölls i Riga 2003 och två år senare ledde han "Congratulations" - ESC:s 50-årskalas i Köpenhamn - tillsammans med Katrina Leskanich (Storbritannien 1997).



BrainStorm / My Star (Lettland 2000)
3:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Solo / Ryssland 2000

Ryssland hade visserligen imponerat vid debuten 1994 men efter det hade man inte fått någon ordning alls på sitt tävlande. I semifinalen 1996 hade man inte ens kvalificerat sig, och trots att de var stora stjärnor på hemmaplan hade varken Alla Pugatjova (1997) eller Filipp Kirkorow (1995) dragit hem några större poängsummor.

Till råga på allt hade man fått stå över finalen i Jerusalem 1999, då ingen av de två kanaler som turades om att representera Ryssland hade sänt Birmingham-finalen 1998 - då landet satt i utvisningsbåset. Det var ett brott mot EBU:s regler och ryssarna fick vackert stanna hemma, även om det lär ha gnisslats en del tänder efter det.

Kanske en lite längre paus enbart gjorde gott. Det var ett nytt och poppigt Ryssland som visade upp sig, med en ung och rivig popstjärna vid rodret.

Alsou Safina var bara 16 år gammal och hade startat sin karriär på riktigt året innan, då hon blivit upptäckt efter att ha sjungit på ett bröllop. Snart hade hon spelat in sin första skiva och blev snabbt populär.

Familjen hade åtminstone pengar nog att smörja kugghjulen när Alsou lanserades - men hennes pappa var en känd oligark som uppskattades vara en av Rysslands hundra rikaste män. Hela familjen kom egentligen från Tatarstan men bodde sedan ett par år i London.

"Solo" var närmast chockerande samtida och passade utmärkt in i det starka startfältet och den rejält ansiktslyfta finalen från Stockholm. Lite oväntat fick hon stryk av två danska bröder med gitarrer på magen men andraplatsen var en liten sensation.

Singeln blev snabbt alla tiders mest sålda i Ryssland, ett rekord som skulle slås några månader senare av Alsou själv: duetten "You Are My Number One" med Enrique Iglesias sålde ännu bättre. Trots goda förutsättningar tog hennes internationella karriär aldrig fart på riktigt, även om Alsou förblir ett känt namn i sitt gamla hemland.

När Moskva stod värd för Eurovision Song Contest 2009 var Alsou charmig och avslappnad programledare tillsammans med Ivan Urgant.



Alsou / Solo (Ryssland 2000)
2:a plats av 24 bidrag i Stockholm

On aura le ciel / Frankrike 2000

France 3 hade verkligen inte fått någon flygande start på sitt deltagande i ESC. Den nationella final de kastat ihop i all hast hade inte varit något att hänga i julgranen och till råga på allt hade den resulterat i en pinsam vinnare som inte imponerat på någon i Jerusalem. Vem som helst kunde ha tappat sugen, men kanalen bestämde sig för att ordna en ny final istället.

Nu lyckades man lite bättre - åtminstone lät ljudet bättre i tv än det gjort året innan - men standarden på låtarna var fortfarande på tok för svag, även om både ettan och tvåan båda var helt okej. De franska fansen var ändå upprörda över resultatet och var säkra på att tvåan Jessica Ferley skulle haft större chanser i Stockholm.

Nog för att vinnande Sofia Mestari var rätt intressant i sig själv. Den marockanska 19-åringen var född i Casablanca men hade kommit till Frankrike som tioåring tillsammans med sin familj och satsade nu på en sångkarriär med sin högst personliga och mörka röst.

Låten var också en välskriven och snygg sak som vunnit på att dränkas i en skog av stråkar då den franska finalen än en gång valt att använda sig av en liveorkester. I ESC var den nya förinspelade musikbakgrunden betydligt tunnare och i den stenhårda konkurrensen - om jag får säga mitt är 2000 en av de starkaste årgångarna någonsin - hade inte den franska låten någon chans. Fem poäng och nästa sista plats var allt Sofia fick nöja sig med.

Karriären tog aldrig riktigt fart och Sofia blev aldrig något riktigt stort namn, men har trots det släppt fyra album. ESC förblir en parentes för henne och när hon deltog i en chatsession i samband med att hon gav ut ny musik några år efter finalen i Stockholm kunde hon inte dölja sin irritation över att de enda frågor som ställdes rörde hennes deltagande där.



Sofia Mestari / On aura le ciel (Frankrike 2000)
23:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Wadde hadde dudde da? / Tyskland 2000

Att låtsasdirigera orkestern i Birmingham hade inte varit nog - tv-mannen och komikern Stefan Raab hade fått smak på Eurovision Song Contest och ställde upp en andra gång, nu som soloartist med egenhändigt skriven låt.

Från början hade han studerat rättsvetenskap, men i början av 1990-talet hade den unge Raab börjat skriva och producera jinglar för reklam och olika tv-program. Som den karismatiske lustigkurre han var plockades han snart upp av musikkanalen VIVA, där han var programledare under flera år innan han fick sitt stora genombrott med showen "TV Total" på Pro Sieben 1999.

Nu var han en medial superstjärna och tittarnas älskling och allt annat än en promenadseger i den tyska finalen hade varit en rejäl överraskning. Med 57% av rösterna kom ingen annan i närheten.

Lite synd att finalens musikaliskt bästa låt - "Bitter Blue" med gruppen Kind of Blue - inte fick fler röster. Det hade varit intressant att se hur den skulle klarat sig i Stockholm, men en tredjeplats var inget dåligt resultat.

Vinnarlåten var en uppseendeväckande uppvisning av discofunk, utsmyckad med Raabs typiska sinne för humor och visuella gags. Lite tröttsamt tyckte vissa - undertecknad var verkligen inget fan av det här bidraget då det begav sig - men smittsamt och effektivt.

Refrängen var omväxlande skriven på babyspråk - Raab hade hört en äldre dam säga just "Wadde hadde dudde da?" till sin hund i parken - och medvetet tafflig engelska. En bit av melodin var opassande lik refrängen ur "Say You'll Be There" med Spice Girls, men det lät EBU passera utan vidare kommentarer.

I Stockholm var tyskarna aldrig ens nära att blanda sig i toppstriden men med tre fullpoängare - en från Österrike, en från Schweiz och en från Spanien där de tyska turisterna var tillräckligt många för att svänga telefonröstningen - kunde Raab återvända hem med en fin femteplats och en stor kommersiell hit på meritlistan.

Stefan Raab var långt ifrån färdig med Eurovision Song Contest och skulle snart göra sitt bästa för att på nytt sätta sin säregna prägel på såväl de tyska bidragen som på hela programmet.



Stefan Raab / Wadde hadde dudde da? (Tyskland 2000)
5:e plats av 24 bidrag i Stockholm

100 % te ljubam / Makedonien 2000

Makedonien hade alltid lite svårt att imponera på resten av Jugoslavien med sin musik och när landet föll i bitar i början av 1990-talet var man den enda delrepubliken som aldrig vunnit den nationella uttagningen till Eurovision Song Contest.

Man hade ändå sin egen regionala sångfestival - Skopje Fest - som startats 1968 och som rullat genom hela 1970-talet. 1980 ställdes festivalen in - troligtvis med anledning av landets ledare Josip Broz Titos sjukdom och död - och skulle inte arrangeras på nytt förrän 1994, då Makedonien lämnat federationen och blivit ett eget land.

När Makedonien slutligen skulle släppas in i ESC - det besvärliga namnbråket med Grekland satte länge käppar i hjulen - fick den återuppståndna Skopjefestivalen fungera som nationell final. Det hade inte gått så värst bra: 1996 åkte man ut redan i den bisarra semifinalen och vid den egentliga debuten 1998 fick man en låg placering.

Skam den som ger sig och när landet nu för andra gången garanterades plats i europafinalen hade hela festivalen gått igenom en smärre ansiktslyftning. Det 22 bidrag starka startfältet dominerades av poppiga tongångar och samtida klanger. Den traditionella orkestern hade fått respass och musiken låg på band.

Inte bara musiken, skulle det visa sig. Av någon anledning hade de fyra tonårsflickorna i vinnande XXL fått tillåtelse att lägga stora delar av sången på band, vilket inte bara gav en något missvisande bild av gruppens tonsäkerhet utan även väckte ont blod hos ett par av konkurrenterna.

Vinnarlåten var en synnerligen enkel men effektiv popkaramell som väckte viss entusiasm på plats i Stockholm. Aftonbladets Per Bjurman smällde i med fem plus i sin recension och drömde högt om en ESC-final i Skopje året efter.

Att låten kändes lite hemgjord och lite amatörmässig bidrog mest bara till dess charm och inte ens när flickorna i sista refrängen brast ut i sämsta sortens dålig engelska förstörde det humöret. Den verkliga stötestenen blev istället deras begränsade röstresurser.

Under repetitionerna lät det helt okej, men ju mer finalen närmade sig tappade XXL nerverna. I finalen lät sången bitvis förfärligt och i ett starkt startfält hade tittarna föga förbarmande.

Dessutom visade röstningen dessvärre att Makedonien lierat sig med två länder som gärna fuskade och bytte poäng. Makedonien fick tior av Kroatien och Rumänien som raskt belönades med toppoäng tillbaka.



XXL / 100% te ljubam (Makedonien 2000)
15:e plats av 24 bidrag i Stockholm

No Goodbyes / Nederländerna 2000

Det hade gått tjugofem år sedan ESC hölls i Stockholm för första gången och lika många år sedan Nederländerna tagit sin senaste seger. Nu hade nederländsk tv gott hopp om att finalen skulle sluta lyckligt trots att man haft otur i lottningen och tilldelats det olycksaliga startnummer två. Ingen låt har någonsin vunnit med det startnumret men någon gång skulle väl vara den första.

Den nederländska finalen hade valt fram ett riktigt shownummer framfört av musikalstjärnan Linda Wagenmakers, utstyrd i en jättelik tältliknande klänning som det gömde sig två manliga dansare i. Glitter och glam, fart och fläkt, och en liten smula naken hud lagom till tonartshöjningen var ett recept som borde leda till framgång.

Det nederländska festen skulle dessvärre komma av sig och det rejält. Samma dag som finalen hölls i Globen bröt en brand ut i en lagerlokal full av importerade fyrverkeripjäser i Enschede i östra Nederländerna. Branden resulterade i två kraftiga explosioner som mer eller mindre jämnade närområdet med marken. 23 människor miste livet, 400 hem förstördes och minst 1500 byggnader skadades allvarligt.

Nederländernas tv-bolag började visa sändningen från Stockholm men beslutade efter ett par bidrag att gå ned i svart och avbryta programmet. Linda fick inte veta vad som hänt i Enschede förrän hon och dansarna kommit av scenen. Direkt efter programmet sa hon att hon skulle vägrat framträda om hon vetat. Ingen vet hur programmet hade slutet om Nederländerna vunnit.

Nu var det aldrig någon fara att det skulle gå så. Linda hade visserligen sladdat på en del toner men förmodligen berodde den blygsamma placeringen på att "No Goodbyes" helt enkelt inte räckte till i ett av de starkaste startfälten någonsin.



Linda / No Goodbyes (Nederländerna 2000)
13:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Millennium of Love / Irland 2000

Från och med finalen i Jerusalem 1999 släpptes sångspråken fria och inget land var längre tvunget att hålla sig till sina egna officiella språk när det var dags att sätta text på bidragen. I realiteten innebar det här att väldigt många valde engelska framför alla andra språk. Inte så underligt när det är popkulturens självklara språk som alla kan känna igen och förstå åtminstone lite grann.

Problemet är kanske att inte alla behärskar engelskan så bra som man själv tror. Det är lätt att kräma på med enorma mängder stora ord vars nyanser och valörer man kanske inte riktigt kan bedöma och så tar man i alldeles för mycket och skriver riktiga pekoral.

Vad irländarna ska skylla på vet jag inte riktigt - de har ju engelska som modersmål - men i Stockholm ville Eamonn Toal sjunga en sång om freden i världen. Om frihet. Om allas rätt att leva lyckliga. Om hoppet att det i våra fotavtryck ska växa upp en mängd goda ting våra framtida barn kan skörda. Milda himmel.

Problemet med att ta i så våldsamt är naturligtvis att ens text tappar all trovärdighet och "Millennium of Love" är väldigt lite annat än en bombastisk samling floskler och plattetyder staplade på varann tills hela lasset välter.

Av någon anledning gick det Michael Bolton-inspirerade paketet hem även hos telefonröstarna. Majoriteten av dem kunde åtminstone hävda att de inte förstod texten ordentligt.



Eamonn Toal / Millennium of Love (Irland 2000)
6:e plats av 24 bidrag i Stockholm