Från och med finalen i Jerusalem 1999 släpptes sångspråken fria och inget land var längre tvunget att hålla sig till sina egna officiella språk när det var dags att sätta text på bidragen. I realiteten innebar det här att väldigt många valde engelska framför alla andra språk. Inte så underligt när det är popkulturens självklara språk som alla kan känna igen och förstå åtminstone lite grann.
Problemet är kanske att inte alla behärskar engelskan så bra som man själv tror. Det är lätt att kräma på med enorma mängder stora ord vars nyanser och valörer man kanske inte riktigt kan bedöma och så tar man i alldeles för mycket och skriver riktiga pekoral.
Vad irländarna ska skylla på vet jag inte riktigt - de har ju engelska som modersmål - men i Stockholm ville Eamonn Toal sjunga en sång om freden i världen. Om frihet. Om allas rätt att leva lyckliga. Om hoppet att det i våra fotavtryck ska växa upp en mängd goda ting våra framtida barn kan skörda. Milda himmel.
Problemet med att ta i så våldsamt är naturligtvis att ens text tappar all trovärdighet och "Millennium of Love" är väldigt lite annat än en bombastisk samling floskler och plattetyder staplade på varann tills hela lasset välter.
Av någon anledning gick det Michael Bolton-inspirerade paketet hem även hos telefonröstarna. Majoriteten av dem kunde åtminstone hävda att de inte förstod texten ordentligt.
Eamonn Toal / Millennium of Love (Irland 2000)
6:e plats av 24 bidrag i Stockholm
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaOkej, jag får nog försvara det här bidraget en smula.
SvaraRaderaVisst, det är nog lätt för låtar med detta tema att framstå som klichéfyllda och tillgjorda.
Men jag tycker inte att den här var så dålig.
Dessutom har inte jag hjärta att missunna de stackars irländarna deras bästa placering sedan språkregeln slopades 1999.