Frances Ruffelle hade slagit igenom som musikalskådis i Londons West End tio år tidigare och hade ett imponerande CV därifrån. Hon hade spelat Dinah i Starlight Express och Éponine i Les Miserables men höll på att spela in en popskiva och ville göra sig ett namn också utanför musikalerna. ESC var inte alls en dum språngbräda för ändamålet.
Problemet för BBC var att Frances inte var speciellt känd utanför West End. Efter Michael Ball (som var ett scoop) och Sonia (som var ett lite mindre scoop) undrade de flesta vem i hela friden den här sångerskan kunde vara. Ville ingen känd artist ställa upp...?
Frances lyckades ändå manövrera sig med värdighet genom den nationella finalen. Till skillnad från många tidigare brittiska artister som beklagat sig över de låtar de tvingats sjunga fick Frances inte bara med en låt från sin skiva bland de åtta bidragen, hon lyckades även matcha fram den till seger.
På inrådan av popmogulen Jonathan King, vars inflytande på den brittiska finalen skulle bli stor under de närmsta åren, bytte man den snygga originaltiteln "Lonely Symphony" till betydligt mer intetsägande "We Will Be Free". Det var synd, men när finaldagen kom hörde Storbritannien till storfavoriterna.
Tråkigt nog gick det på samma sätt som för de flesta mer moderna bidrag som letade sig in i tävlingen under 1990-talet. När det som låtit så bra på skiva mötte en irländsk orkester försvann allt det moderna, allt det suggestiva och allt det övertygande.
Personligen tycker jag att det här är Storbritanniens i särklass bästa bidrag under hela 90-talet men favoriten Frances fick nöja sig med en blek tiondeplats. Singeln fick en blygsam placering på singellistan och albumet släpptes bara i Japan och Tyskland, utan större framgång. Istället gick hon tillbaka till sin mycket framgångsrika musikalkarriär och byggde på sin meritlista ännu mer.
De senaste åren har hon dessutom synts en del på vita duken, inte minst när Les Miserables slutligen filmades (även om hon hade en betydligt mindre roll än vad hon haft i West End).
Musiken verkar hur som helst gå i blodet: även Frances dotter har gjort karriär - under namnet Eliza Doolittle - och lyckats bättre med popkarriären än mamma gjorde.
Frances Ruffelle / We Will Be Free (Lonely Symphony) (Storbritannien 1994)
10:e plats av 25 bidrag i Dublin
Jag vill bara berätta att jag älskar den här låten. Jag älskade den från första stund jag såg på det årets förhandstittning och kärleken har bestått i trettio år. (Jag får lite ångest av att konstatera att det är trettio år sedan... HUR kan tre decennier gå så fort??) "Lonely Symphony" kom in i mitt liv i en tid då allt var lite skört och känsligt, men så otroligt frasande och fullt av liv. En tid av stora förändringar och stora känslor. Jag förknippar den här låten starkt med hela den våren och sommaren, jag tittade på min VHS-inspelning från ESC om och om igen och jag köpte så klart singeln och den gick varm i CD-spelaren.
SvaraRaderaEgentligen tyckte jag alltid mer om versionen som framfördes i brittiska uttagningen, den hade ett så skönt gungande driv i arret. Det lät liksom mjukare och intimare och Frances verkade också mer avslappnad i den lilla trevliga studion med den medeltida slottsdekoren. I Dublin blev det hela något styltigt och stelt. Precis som du skriver så gjorde ju den irländska orkestern inte låten någon rätta direkt. Men kören gjorde ju en fin insats och på det stora hela var jag ändå nöjd med framförandet även där. Synd att jurygrupperna inte var helt med på noterna.
Hur som helst så kommer den här låten att bestå på mina spellistor livet ut!
Jag blir så lycklig varje gång någon annan också älskar Lonely Symphony. För mig är studioversionen den ultimata, älskar att den får blomma ut rejält på alla fronter där, men annars föredrar jag också versionen i förhandsvisningen.
Radera