A holnap már nem lesz szomorú / Ungern 1998

I slutet av 1990-talet var det inte alltid så lätt att få information om andra länders uttagningar inför ESC och när det dök upp några nyheter alls fick man bara anta att de stämde. Faktakontroll var inte så enkelt. Så under några veckor trodde de flesta att Erika Zoltán skulle tävla för Ungern i Birmingham.

Någon av de få nätsidor som rapporterade om ESC hade fått ett tips om att MTV internt valt ut "Csak neked!" som bidrag och alla andra hakade på. Det blev en ganska stor överraskning när förhandsvideorna sändes ut och Ungerns representant istället hette Charlie.

Hade vi vetat mer om ungersk popmusik hade vi förstås känt till att "Csak neked!" släpptes som singel redan 1989 och därför var aningens för gammal för att få vara med. Troligen hade någon velat göra sig lite rolig eller lite viktig och bara hittat på hela saken.

Allra troligast hade MTV valt ut Erika Zoltán som artist och aldrig hunnit slå fast någon tävlingslåt, varpå någon fyllde på med lite påhittad information.

Charlie - född 1947 och av föräldrarna given namnet Károly Horvath - var balettdansare från början men hade börjat sjunga i olika rockband i slutet av 1960-talet. Efter att ha varit med i flera av Ungerns största band startade han 1994 en mycket framgångsrik solokarriär.

Tävlingslåten - som Charlie varit med och skrivit - var en bluesig stänkare av en sort som sällan hörts i ESC tidigare. Texten var en vemodig vädjan till den älskade att inte ge upp och tro på att allt blir bra igen imorgon, 

"Du ska bli frisk igen" sjunger Charlie innan han drämmer till med att man inte ska lyssna på vad doktorn säger, då det bara är dumheter. Mellan raderna anar man att doktorn nog mycket väl vet hur landet ligger och att sanden håller på att rinna ur timglaset.

När bidragen spelades upp för pressen var de svenska tidningarna förvånansvärt överens om att Ungerns låt kändes fräsch och oväntad och att den kunde bli en outsider i Birmingham. Väl på plats under repetitionerna var alla murvlar minst lika överens om att orkestern tog bort det mesta av den svärta som gjort låten spännande i musikvideon.

Med stöd av två körsångerskor samt Tamás Szabó på munspel gav Charlie ett själfullt framträdande men i slutändan blev den ungerska bluesen lite för svår för att bli tittarnas favorit. 

Det är värt att notera att förutsättningarna för att få poäng hade ändrats dramatiskt sedan året innan: med en jury räckte det att få höga medeltal för att noteras på tavlan, men när tittarna röstar måste man vara många människors absoluta favorit för att ha en chans. 

Ungern fick bara fyra poäng och hamnade i utvisningsbåset inför 1999 års final. Där skulle ungersk tv frivilligt stanna kvar i flera år och gjorde inte comeback förrän i Kiev 2005.

För Charlie spelade den låga placeringen ingen roll. Sången blev populär hos hemmapubliken och karriären har fortsatt lika framgångsrikt som tidigare, även om han med ålderns rätt skurit ned på skivproduktion och turnerande på senare år.

Uppdaterad 16 juni 2024

Charlie / A holnap már nem lesz szomorú (Ungern 1998)

23:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Unutamazsın / Turkiet 1998

Efter den sensationella tredjeplatsen i Dublin året innan trodde de flesta att det skulle vara öppet mål för Şebnem Paker att vinna den nationella finalen ett tredje år i rad och bli den första artisten som representerat Turkiet mer än två gånger. Men juryn satte sig på bakhasorna. 

Kanske tyckte de att "Çal" var för mycket av samma sak en gång till, kanske tyckte de att Şebnem och hennes låtskrivare blivit lite väl självsäkra. Istället röstade de fram en annan artist som också deltog för tredje året i rad.

30-årige Tarkan Tüzmen var i likhet med Şebnem inte något större namn för den stora publiken men han hade sjungit i flera år och gett ut ett första soloalbum året innan. 1996 hade han kommit tvåa i den nationella finalen i duett med Pınar Karakoç (Turkiet 2000). 

Han använde sig nästan alltid enbart av sitt efternamn på scenen då det redan fanns en nationell superstjärna som hette Tarkan. Vem hade lust att vara "den andra som också heter Tarkan"?

"Unutamazsın" ("Du kan aldrig glömma") var ett oväntat val av tävlingslåt; en stor och känslosam ballad i ett riktigt orkestertungt arrangemang. Inte direkt dåligt men häpnadsväckande otidsenligt.

I Birmingham trodde ingen att Turkiet skulle kämpa om någon särskilt framskjuten placering. Istället fick Tüzmen och hans dirigent - den erfarne Ümit Eroğlu - utkämpa en kamp mot klockan. Under repetitionerna hade de förfärligt svårt att hålla EBU:s tidsgräns på tre minuter och låten var vid ett tillfälle hela femton sekunder för lång. Efter lite trixande fick man ordning på takterna om än i grevens tid.

Den turkiska balladen var precis så chanslös som alla bedömare trott trots en fullpoängare från Tyskland. Under de första åren med telefonomröstning syntes det ofta smärtsamt tydligt hur vissa invandrargrupper röstade för sina gamla hemländer oavsett om låten var värd det eller inte.

Tarkan Tüzmen har fortsatt att sjunga men har också skådespelat en del och hade en liten roll i den turkiska maffiaserien Kurtlar Vadisi. Hans bror är betydligt mer känd - Kürşad Tüzmen är en högt uppsatt politiker som i flera år satt på posten som handelsminister i den turkiska regeringen.

Tüzmen / Unutamazsın (Turkiet 1998)

14:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Genesis / Cypern 1998

Ibland bara vet man att en ung talang kommer att gå långt. En oslipad diamant som med rätt stöd och rätt satsning kan lägga åtminstone en del av världen för sina fötter. De som upptäckte Carola Häggkvist sa precis det. Samma sak med Lena Philipsson. Agnetha Fältskog. Det här kan bära väldigt långt.

Michalis Hatzigiannis var en späd 15-åring då han började ställa upp i olika talangjakter och sångtävlingar hemma på Cypern. Snart nog fick han mångas ögon på sig och som 17-åring ställde han för första gången upp i den nationella ESC-uttagningen. Hans låtar kom tvåa och trea efter Alex Panayi och det hela lovade gott för fortsättningen.

Två år senare ställde han upp med den egenhändigt komponerade "Genesis" - ett pampigt låtbygge där en riktigt snygg vers bygger upp mot en stor refräng. Kanske att en mer erfaren låtskrivare skulle ha satsat lite mer tid på refrängen men de lokala juryledamöterna tyckte att paketet var toppen och gav segern till den unge talangen.

I Birmingham talades det en del om Cypern - mest för att artisten var så uppenbart talangfull. (En del av uppmärksamheten bestod också i spekulationer om en eventuell romans mellan cyprioten och Dawn Martin från Irland.) 

Det blev rätt snålt med poäng jämfört med vad förhandstipsen trott men det skulle spela väldigt lite roll. Nu stod alla dörrar vidöppna.

Han hade redan tre platinasäljande album i ryggen men fick nu arbeta med toppskiktet av grekiska musiker och låtskrivare och det närmaste årtiondet skulle hans karriär bli fullständigt storslagen. 2010 listade den amerikanska affärstidningen Forbes honom som den femte mest inflytelserika sångaren i Grekland.

Sedan dess har Michalis Hatzigiannis kostat på sig att ta det lite lugnare och har producerat nytt i ett långsammare tempo än tidigare men hör fortfarande till de absolut största stjärnorna i den grekiska musikvärlden.

Michalis Hatzigiannis / Genesis (Cypern 1998)

11:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Kärleken är / Sverige 1998

Att låta Melodifestivalen ge sig ut och röra på sig hade varit ett genidrag på 1980-talet. När tävlingen turvis ordnades av Stockholm, Göteborg och Malmö skänkte det nerv och nytänk och gav ny energi till ett program som stelnat med tiden då samma människor fått ta hand om det år ut och år in.

Inte minst hade SVT Malmö visat sig värdiga uppgiften och hade producerat minnesvärda finaler 1988, 1991 och 1995. 1992 stod man även värd för hela den internationella upplagan efter att ha valt fram Carolas vinnarlåt 1991.

Egentligen var det kanske producentveteranen Kåge Gimtell som lärt sig hur slipstenen skulle dras. När han gick i pension gick det utför med Malmös melodifestivaler och 1998 års upplaga såg riktigt billig och trött ut i rutan.

Till all lycka fanns åtminstone två låtar i startfältet som tittarna skulle komma att lägga märke till. Den som i långa loppet gjorde det största intrycket var Nanne Grönvall, som efter att ha figurerat i grupperna Sound of Music, Peter's Pop Squad och One More Time (Sverige 1996) för första gången uppträdde solo.

"Avundsjuk" liknade inget som tidigare hörts och synts i Melodifestivalen. Iförd en utstuderad peruk och med öron som Mister Spock sjöng Nanne fränt om sin snygga men korkade kompis som har all tur och som får alla killar. "Varje gång vi ses berättar du nåt POSITIVT som hänt" fräste hon ur sig och publiken drog efter andan.

"Avundsjuk" blev en rejäl hit och Nanne skulle visa sig ha ett långt liv som soloartist men för de konservativa jurygrupperna blev det för mycket. De föredrog något mer stillsamt och klassiskt.

Bobby Ljunggren, Håkan Almqvist och Ingela "Pling" Forsman hade vunnit senast det begav sig i Malmö. Nu vann de en andra gång med "Kärleken är" - en sång om att livet fortsätter efter sorgen, inspirerad av såväl prinsessan Diana som Ted Gärdestad (Sverige 1979) som båda mött olyckliga slut under året som gått.

Jill Johnson hade spelat in duetten "Kommer tid, kommer vår" med Jan Johansen men var ett rätt okänt ansikte för de flesta. Kanske anade de svenska tidningarna en brist på erfarenhet och började analysera det unga stjärnskottet sönder och samman: hennes kläder, hennes hår, allt.

I Birmingham hade man lagt en del av musiken på band i enlighet med reglerna men under Anders Berglunds högljudda protester. Upphovstrojkan gav sig inte - de tyckte att framför allt kompet varit bedrövligt i Dublin tre år tidigare och ville inte ta några risker.

Om kompet var rätt hade Jill själv landat fel och mer eller mindre försvunnit i ett moln av styling som kallats in efter pressrösternas kritik. Hela paketet blev onödigt anonymt och svalt och i röstningen såg det länge ut att bli kraschlandning då Sverige höll nollan fram till sjunde jurygruppen.

En tiondeplats var långt sämre än svenskarna väntat sig och under de kommande åren glömdes Jill Johnson ganska långt bort. Först då hon lät sig övertalas att ställa upp i Melodifestivalen på nytt 2003 med Shania Twain-pastischen "Crazy In Love" fick hon sitt stora publika genombrott. 

Idag hör hon till Sveriges allra största stjärnor även om människor ofta verkar glömma bort att hon faktiskt tävlat i ESC. Numer glittrar hon med all den pondus och det självförtroende hon skulle behövt inför ESC, inte minst i sitt eget tv-program Jills veranda.

"Kärleken är" blev den sista stora framgången för radarparet Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist som avslutade sitt långa samarbete en tid efter tävlingen i Birmingham.

Jill Johnson / Kärleken är (Sverige 1998)

10:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Ne zori, zoro / Makedonien 1998

Sist ut av tjugofem bidrag i Birmingham väntade en riktigt stor stund när det land som längst väntat på att få representeras i ESC slutligen fick äntra scenen och visa upp sin musik och sin närvaro inför Europa och världen.

Jugoslavien hade aldrig någon enhetlig tv-kanal för hela landet och de olika delrepublikerna hade sina egna självständiga rundradiobolag. TV Skopje hade börjat sända 1964 och började därmed delta i de jugoslaviska uttagningarna utan att någonsin vinna.

När Jugoslavien föll i bitar och delrepublikerna utropade självständighet kastade sig Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Slovenien raskt ut i ESC under egen flagg. Makedonien fastnade istället i en långdragen namnkonflikt med Grekland och släpptes inte in i tävlingen därför.

När man äntligen skulle få debutera 1996 hade EBU ordnat en underlig, intern semifinal där sju länder blev utslagna redan innan tävlingen börjat. "Samo ti" med Kaliopi (2012 och 2016) var en av de låtar Europa aldrig fick höra. 

På grund av de invecklade kvalificeringsregler som infördes 1997 fick Makedonien stå över ännu ett år men 1998 var det äntligen dags. Även om de fick tävla som ordmonstret "Former Yugoslav Republic of Macedonia", något landets delegation skarpt skulle motsätta sig under alla år. Först 2019 tog namnkonflikten slut då landet officiellt bytte namn till Nordmakedonien.

"Ne zori, zoro" (ungefär "Gry inte, gryning") lät rätt annorlunda då den vann den nationella finalen men hade piffats upp med dramatiska stråkar och ett luftigt arrangemang. Tillsammans med Vlado Janevskis rökiga röst lät det nästan som en balkansk variant av Leonard Cohen.

Vlado var en högst rutinerad 37-åring. Han hade tävlat i den jugoslaviska finalen 1992 och ställt upp i flera internationella sångtävlingar sedan dess. 

I Birmingham var hans låt på tok för snårig för att nå fram till de telefonröstande tittarna och Makedonien fick stå över ännu ett år. Det påverkade inte Vlado det minsta och idag hör han till landets i särklass mest framgångsrika artister och har kallats den mest romantiska sångaren i landets historia.

Även om deras bidrag till stor del gick publiken förbi fick Makedonien ändå avgöra en av alla tiders mest spännande omröstningar då de som sist röstande land gav segern till Israels Dana International.

Vlado Janevski / Ne zori, zoro (Makedonien 1998)

19:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Hemel en aarde / Nederländerna 1998

Nederländerna hade åkt kana mellan topp tio och den absoluta botten på sina senaste försök. Så kunde det inte fortsätta: med de nya kvalificeringsreglerna - baserade på ländernas genomsnittliga poäng beräknat på de senaste fem åren - riskerade man att åka ur om det blev två fiaskon i rad.

NOS bestämde sig för att öppna plånboken och ordna en rejäl galafinal för första gången på flera år. Man skakade fram åtta bidrag framförda av åtta olika artister och satte de båda tv-stjärnorna Paul de Leeuw och Linda de Mol att leda programmet och bidra med stjärnglans och temperament.

Nivån på bidragen var närmast chockerande hög. Några år senare, då Nederländerna skulle tappa fart och riktning och bli ett av de svagaste deltagarländerna i ESC, skulle man se tillbaka på finalen 1998 och undra var det egentligen gick fel.

Den höga nivån till trots blev det närmast en promenadseger för 20-åriga Edsilia Rombley som tidigare vunnit den europeiska finalen av Sikta mot stjärnorna som Oleta Adams. Även tvåan Nurlaila applåderades flitigt och vann senare OGAE:s Second Chance Contest.

"Hemel en aarde", skriven av samma team som tidigare skrivit "Vrede" för Ruth Jacott 1993, gav rejält utrymme åt Edsilias röst och var ett populärt val. Den enda kritik som hördes till en början kom från landets radiostationer som tyckte studioinspelningen lät plastig och spelade liveversionen från den nationella finalen istället.

I Birmingham hörde Edsilia till toppfavoriterna och visade sig ha en extra växel att lägga i när det väl gällde. Vartefter tittarrösterna flödade in från runtom Europa låg Nederländerna flera gånger i ledning och var närmare en viktoria än man varit någon gång sedan Teach-In vann i Stockholm 1975.

Flera tyckare - inte minst i de svenska tidningarna - spekulerade i om Nederländerna kanske skulle ha vunnit om sångspråket varit fritt och Edsilia hade fått sjunga på engelska istället. Året efter fick alla delegationer välja vilket språk de ville sjunga på.

"Hemel en aarde" blev en hit som Edsilia skulle visa sig ha svårt att följa upp. Hon förblev ett känt ansikte - men mest som tjejen från melodifestivalen - och hade inga större kommersiella framgångar de följande åren. När NOS frågade om hon ville representera dem på nytt 2007 tackade hon ja.

Edsilia / Hemel en aarde (Nederländerna 1998)

4:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Diva / Israel 1998

Från att ha varit ett av tävlingens starkaste länder hade Israel helt tappat greppet under 1990-talet. Man hörde till den första gruppen länder som fått stå över en final och man hade blivit utslagna i den interna semifinalen 1996 och fått rött kort inför finalen i Oslo.

Inte så underligt med tanke på att en ovanligt svag Kdam - hade kanske risken för utslagning skrämt bort alla riktigt intressanta namn? - resulterat i en rätt gapig och ofärdig vinnare i form av "Shalom olam" ("Hej, världen") framförd av den inte direkt vansinnigt röststarka Galit Bell. Till råga på allt bestämdes det att ESC 1997 skulle hållas på en viktig judisk högtidsdag och IBA fick lov att missa finalen två år i rad.

Nu krävdes det en rejäl uppryckning. Kdam skrotades och man beslutade att bidraget skulle väljas internt istället. Man fastnade för en riktig poplåt med mycket mullrande trummaskiner och en lättfångad refräng.

Texten hade faktiskt kommit först. Tv-mannen Yoav Ginai hade fått en textidé som han presenterade för Tzvika Pick som själv var artist med flera deltaganden i Kdam bakom sig.

Artistvalet var en smärre sensation som skapade svallvågor i många länders tidningar flera månader före finalen i Birmingham. Dana International var en av Israels största popstjärnor som experimenterat med olika sorters klubbmusik samtidigt som hon haft flera stora mainstreamhits. Det kitschiga artistnamnet hade hängt med sedan en av hennes första singlar med samma namn.

Sedan var det ju den lilla detaljen att Dana var landets mest kända transperson som gjort karriär samtidigt som hon genomgått sin könskorrigering. När hon valdes till Israels representant vaknade landets alla ultraortodoxa och högerspöken och krävde att artisten skulle bytas ut. De kallade Dana alla möjliga nedlåtande tillmälen under Guds sol och sångerskan utsattes för regelrätta mordhot.

Europas församlade press och kommentatorer reagerade inte speciellt mycket bättre. Det lades ett enormt fokus på Dana och hennes kropp och eventuella könsorgan, hennes identitet reducerades till en gimmick eller ett pr-trick. Transfobin levde och frodades och överskuggade allt annat.

Väl på plats i Birmingham visade Dana att det inte bara var frågan om sensationsmakeri. Även om hon själv inte var världens säkraste sångerska var "Diva" en stark låt och den kommersiella hit tävlingen så väl behövde. Efter en tät omröstning där fyra länder in i det sista slogs om segern stod Israel som segrare för tredje gången. Dana hade visat sig starkare än alla hatiska röster på hemmaplan.

"Diva" blev en stor hit i många länder och Dana blev ett omskrivet fenomen. Dörren stod öppen för en internationell karriär som dessvärre slarvades bort när det nya materialet på engelska dröjde för länge.

Dana International förblev ändå ett stort namn hemma i Israel och är än idag den enda deltagaren genom tiderna som är öppet trans (se artikeln om Dany Dauberson som tävlade för Frankrike 1956 här, se artikeln om Angela Morley som dirigerade Storbritanniens bidrag 1962 här). 

Dana skulle komma tillbaka flera gånger - som låtskrivare 2008 och som artist 2011 - med varierad framgång.



Dana International / Diva (Israel 1998)
1:a plats av 25 bidrag i Birmingham

Dis oui / Belgien 1998

Sedan Sandra Kims seger i Bergen 1986 hade Belgien inte lyckats placera sig bland de tio främsta en enda gång. I Flandern lyckades man hålla intresset upp men i det franskspråkiga Vallonien hade entusiasmen svalnat rejält. Tur att man hade andra program att glädja sig åt.

Pour la gloire var en talangjakt som startade på RTBF 1996 och som snabbt blivit mycket populär. Artister kunde ställa upp i olika kategorier - manliga solister, kvinnliga solister, grupper och juniorer - och kvala in till finalen där varje grupp fick en egen vinnare innan en slutgiltig segrare valdes för hela säsongen.

1997 var det en junior som tog hem spelet. 15-åriga Mélanie Picron hade börjat spelat fiol som femåring och hade deltagit i en mängd talangjakter såväl i Belgien som i Frankrike, inte sällan under sitt artistnamn Kelly Logan.

Philippe Swan var en tidigare popsångare som med åren insett att han hellre skrev låtar till andra än stod på scenen själv. Han tog kontakt med den unga vinnaren och föreslog ett samarbete. Under det nya artistnamnet Mélanie Cohl ställde hon upp i den belgiska finalen med Swans låt "Dis oui" ("Säg ja") och vann telefonomröstningen med bred marginal.

Låten var lättviktig men glad och Mélanie gjorde ett sympatiskt intryck och sågs som en tänkbar vinnare i Birmingham. I den täta omröstningen orkade inte Belgien hänga med i den absoluta toppen men "Dis oui" blev en av sex låtar som samlade mer än hundra poäng.

Bättre exponering kunde man inte få och singeln blev en stor hit på båda sidor av den belgiska språkgränsen. Mélanies karriär rullade på de närmsta åren med flera skivor och ett par musikalroller. Dessutom sjöng hon in den franska versionen av "Reflection" från Disneyfilmen Mulan.

2005 födde Mélanie sitt första barn och upptäckte hur svårt det kunde vara att kombinera familj och karriär. Hon blev besviken på hela branschen och drog sig tillbaka från rampljuset för att göra annat istället. På senare år har hon ändå dykt upp på nytt i olika sammanhang utan att återknyta till sina tidigare framgångar.



Mélanie Cohl / Dis oui (Belgien 1998)
6:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Alltid sommer / Norge 1998

Vinden hade slutligen vänt: efter många år med vikande intresse hade publiken hittat tillbaka till ESC igen. Tittarsiffrorna var på stigande, fler låtar letade sig in på hitlistorna efter tävlingen och alltfler länder började satsa på nytt.

Det nya intresset krävde ett helt batteri av motprestationer. Inga tv-bolag tänkte lägga tid och resurser på en sångtävling som fastnat i det förflutna och nu krävdes förändring och modernisering. I strid ström skulle den internationella finalen komma att ansiktslyftas och i princip varje år skrevs gamla och mossiga regler om. Telefonröstning infördes, man fick lägga allt mer musik på band och nu tryckte många på för att sångspråken skulle släppas fria.

Åren 1973 - 1976 hade länderna fått välja textspråk helt själva, men experimentet hade inte setts som särskilt lyckat. Nu hade tiden gått och på många håll sjöng de största popstjärnorna bara på engelska. Var det dags att göra ett nytt försök?

NRK orkade inte vänta på att kvarnarna skulle mala klart på EBU. 1998 släppte man språket fritt i den nationella finalen i hopp om att en ny generation artister skulle vilja haka på.

Vinnaren Lars Fredriksen - till vardags sångare i Oslo Gospel Choir - hörde till skaran av artister som sjungit på engelska. EBU hade varit precis så långsamma som man kunde förvänta sig och den gamla språkregeln hängde kvar även i Birmingham. "All I Ever Wanted Was You" fick lov att skrivas om och få norsk text inför ESC.

I Birmingham hade den norska delegationen en del tekniska problem - den trumloop man lagt på band och som hade en framträdande roll i arrangemanget hade på något sätt försvunnit på vägen och den brittiska orkestern hade övat utan den. Det krävde en del putsning under repetitionerna men lagom till sändning lät allting som det skulle.

Språket till trots bjöd Lars Fredriksen på ett avslappnat och charmigt framträdande som gjorde ett visst intryck på tittarna som för första gången fick rösta per telefon i stor skala. Norge landade på en fin åttondeplats men frågan är om det hade gått ännu bättre på engelska.

Året efter kunde inte regelverket stå emot längre. Från och med 1999 har alla länder åter fått välja vilket språk de helst vill sjunga på. Samma år genomfördes tävlingen för första gången utan orkester.



Lars Fredriksen / Alltid sommer (Norge 1998)
8:e plats av 25 bidrag i Birmingham

To takie proste / Polen 1998

Sixteen var en smärre sensation på hemmaplan där deras debutalbum "Lawa" sålt platina och genererat inte färre än tre hitsinglar: "Spadające myśli", "Obudź we mnie Wenus" och "Twoja lawa". Bandet blandade stilar och genrer vilt och Sixteens sound låg helt rätt i tiden med sin kryddning av akustiska instrument som fiol och olika flöjter.

Polsk tv skickade gruppen till Birmingham med den senaste singeln "To takie proste" ("Det är så enkelt"), en trallvänlig sak med en distinkt keltisk klang. Den var - i likhet med de flesta av bandets låtar - skriven av gitarristen Jarosław Pruszkowski med text av hans fiolspelande hustru Olga.

Med den strålande Renata Dąbkowska vid mikrofonen - och Polens dittills rätt briljanta serie bidrag - var det många, inklusive jag själv, som trodde att polackerna kunde bli riktigt farliga i omröstningen. När Europa för första gången släpptes löst att telefonrösta - året innan hade fem länder telefonröstat på försök, nu gjorde nästan alla samma sak - gick den polska popen underligt nog de flesta spårlöst förbi och Sixteen hamnade långt bak i resultatlistan.

Underligt nog misslyckades "To takie proste" även på hemmaplan där den helt missade hitlistorna, men bandet var snart tillbaka på topp med singeln "Boskie lato". Senare samma år möblerade man om lite i bandet och började istället uppträda under namnet Seventeen (och ibland som Sixteen-Seventeen).

2004 gick medlemmarna skilda vägar men återförenades sex år senare för att spela in nytt material. 2012 blev "2 Światy" en stor hit.



Sixteen / To takie proste (Polen 1998)
17:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Modlitba / Slovakien 1998

Det var inte så många år sedan muren hade fallit och för många var Europa fortfarande klart och tydligt uppdelat i ett öst och ett väst. Många tidningar och journalister i väst tog sig därför helt ogenerat rätten att klumpa ihop länderna i öst till ett enda stort, gemensamt kollektiv.

Inför finalen i Birmingham slog de nordiska tidningarna närmast samstämmigt fast att "årets bästa låt från öst" var Slovakiens mäktiga och dramatiska vals, kraftfullt framförd av den 26-åriga Katarina Hasprová. Hon var uppvuxen i en musikalisk teaterfamilj och hade själv spelat stora roller i flera musikaler, främst i grannlandet Tjeckien.

Slovakisk tv hade först valt ut Katarina och sedan uppmanat landets låtskrivare att skicka in förslag på sånger som skulle passa hennes röst och uttryck.

Förhandsvideon kunde kanske framstå som aningens morbid med krig, pistoldueller och halshuggningar, men den bildade en fin ram till sångtexten - en bön om kärlek och förståelse och att vi människor ska våga komma närmare varandra.

I Birmingham sjöng Katarina fantastiskt och hade dessutom fått årets snyggaste bildsättning av programmets regissör. Kroatien röstade först av alla och gav slovakerna åtta poäng men till de flestas stora förvåning fick inte "Modlitba" en enda poäng till efter det.

Om man gillar den här låten så mycket som jag gör är det dessutom extra tungt att inse att både Kroatien och Slovakien hörde till de värsta poängbytarna under 1990-talet, att åttan från Zagreb förmodligen var ren kohandel och inget annat och att Slovakien högst sannolikt för andra gången på fyra år skulle stått med en slät nolla i protokollet om alla spelat rent spel.

Efter finalen gjorde Katarina Hasprová ingenting för att dölja sitt missnöje med vinnande Dana International. "Monstret har vunnit", ska hon ha sagt till de slovakiska journalisterna efteråt. Så mycket för den förståelse och medmänsklighet hon sjungit om i sitt bidrag.

Efter fyra misslyckanden i rad kastade slovakisk tv in handduken och hoppade av ESC. Nästa gång de skulle dyka upp i startfältet var 2009.

Uppdaterad 19 mars 2023



Katarina Hasprová / Modlitba (Slovakien 1998)
21:a plats av 25 bidrag i Birmingham

Mere lapsed / Estland 1998

Inte ens i Estland slapp man undan den våg av maskinell eurotechno som svept fram över världen ända sedan 2 Unlimited toppat listorna med "No Limit" 1993. Det dansades till hemlagad rap och dunkande refränger och de estniska listorna fylldes av band med namn som Hovery Covery, Caater och Best B4.

Bäst och störst av de lokala technogrupperna var Code One där Sirli "Sarah" Hiius och blott 15-årige Koit Toome blandade tidstypiskt diskodunk med rena poprefränger, som i den snygga och snabbfästande "Vikerkaar".

Gruppens allra största hit "On küll hilja" var tänkt för den estniska finalen 1996 men skickades aldrig in. Dels lär den inte ha blivit klar i tid för tävlingens deadline, dels var inte intresset riktigt på topp för att delta. Året efter medverkade man med den rätt svaga "Tantsupalavik" innan duon fridfullt gick åt skilda håll för att göra annat.

Koit ställde raskt upp på nytt med pianoballaden "Mere lapsed", skriven av de unga och nygifta Tomi och Maria Rahula. I hård konkurrens - det var strid på kniven mellan Koit och Evelin Samuels ballad in i det sista - vann det unga teamet och fick åka till Birmingham, något kompositörerna kallade sin bröllopsresa.

I Birmingham visade sig den estniska låten - som de svenska tidningarna kallade för julsång - vara i snällaste laget och hamnade precis i mitten av resultatlistan. Koit har själv sagt i efterhand att han var så nervös att han inte alls kunde njuta av att vara med.

Efter ett par popskivor blev Koit en allt mångsidigare artist med flera stora musikalroller på meritlistan, både i Estland och Finland. 2003 kom han snubblande nära att representera Estland på nytt då han kom tvåa med "Know What I Feel". Då fick han fin vokal hjälp av Evelin Samuel (Estland 1999) och av sin dåvarande flickvän Maarja-Liis Ilus (Estland 1996 och 1997).

2017 skulle Koit Toome återvända till ESC som estnisk kandidat men trots högt uppskruvade förväntningar gick det inte vägen alls.

Redigerad 30 mars 2020



Koit Toome / Mere lapsed (Estland 1998)
Delad 12:e plats av 25 bidrag i Birmingham

The One That I Love / Malta 1998

Sedan comebacken i Rom 1991 hade Malta lyckats över förväntan och lyckats placera sig bland de tio bästa varje år, men efter den nationella finalen 1998 tvivlade en och annan på att den fina statistiken skulle hålla i sig.

Vinnare bland 20 kandidater blev den 21-åriga Chiara Siracusa som tidigare deltagit som körsångerska åt andra artister och som inte direkt såg ut att älska att stå i centrum. Hon hade en fin röst men sjöng platt och oengagerat. Hon såg dessutom hemskt obekväm ut på scenen och vågade knappt ens tittade upp på publiken efter att ha sjungit klart.

Hur skulle en så tillknäppt artist kunna klara sig i den internationella konkurrensen? Att låten var en slätstruken och trist liten ballad med patetisk text gjorde knappast något bättre.

Maltesisk tv verkade vara av samma åsikt och i årets förhandsvideo verkade de snarast försöka gömma sin sångerska bakom en massa andra element. I slutändan kändes det nästan som om man sett mer av det obligatoriska flygplanet från sponsrande Air Malta än av den utvalda artisten.

Förvåningen var stor i Birmingham då Chiara helt plötsligt började leverera. Med ny styling och ett helt nytt självförtroende såväl i blick som i röst visade hon sig med ens vara den stora, klassiska balladdrottning startfältet saknat (även om det knappast var någon brist på långsamma låtar).

Röstningen var snubblande nära att sluta i triumf. Inför den sista jurygruppen låg Malta och Israel på delad förstaplats och sensationen låg just runt hörnet innan Makedonien gav Chiara en nolla och knuffade ner henne till en tredjeplats.

Chiara sa själv att hon gråtit i flera timmar efter finalen av ren besvikelse men hon skulle tids nog komma tillbaka till tävlingen och lyckas ännu bättre.



Chiara / The One That I Love (Malta 1998)
3:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Guildo hat euch lieb / Tyskland 1998

Allt sedan Nino de Angelos kraschlandning i Lausanne nio år tidigare hade Eurovision Song Contest varit en i det närmaste död tävling på den tyska marknaden. Även om det gjorts försök att gjuta nytt liv i tillställningen förblev publiken kall och likgiltig och vid sidan av den evige Ralph Siegel ville nästan ingen vara med. Det skulle behövas något som kunde skaka om tittarna rejält.

Den tyska uttagningen 1998 var just precis det. Hela tävlingens estetik byttes ut och kändes mer som en rockkonsert - eller möjligen som det gamla fenomenet Peter's Pop Show - än som en schlagerfestival och den tyska ikonen Nena var en av programledarna. Den allra viktigaste komponenten i mixen var ändå att man lyckats locka med två akter med trogna fans och som på sina egna sätt kändes fräscha och oväntade.

Duon Rosenstolz från Berlin hade i flera år varit stora i undergroundkretsar med sin blandning av pop, rock och chanson, och hade året innan lyckats ta sig in på den tyska albumlistan för första gången. Deras ballad "Herzenschöner" var stor och pampig och hade massiva stråkar i arrangemanget.

Guildo Horn hade börjat sin bana som lokalt fenomen i Trier, nära den luxemburgska gränsen. Den fiktive Guildo med sitt långa, otvättade hår älskade att sjunga klassisk tysk schlager, gärna iförd gräsliga kreationer, gärna med ett intensivt utspel. "Ich find Schlager toll" ("Jag tycker schlager är skoj") hade varit en mindre hit året innan. Nu hade han fått en vildsint schlagerparodi att tävla med, skriven av den omåttligt populäre komikern Stefan Raab under pseudonymen Alf Igel - ett tydligt skämt riktat mot landets än så länge ledande schlagerfantom.

Precis som förväntat blev uttagningen en tvekamp mellan dessa två, som fick i princip allt medieutrymme både före och efter finalen. Ralph Siegel deltog också med tre bidrag men varken "Kids", "Carneval" eller den på alla sätt uppseendeväckande "Can-Can" hade någon chans i omröstningen.

I slutändan blev det inte så mycket tvekamp som man skulle ha hoppats på. Guildo Horn fullkomligen pulvriserade motståndet i telefonomröstningen men Rosenstolz fick en rejäl knuff i karriären och blev snart en av Tysklands allra mest populära grupper.

Tillsammans med sin kompgrupp Die Ortopädische Strumpfe gav Guildo Horn järnet i Birmingham och hann på sina tre minuter inte bara förolämpa den goda smaken utan även spela koskälla, antasta programledarlegenden Katie Boyle och svinga sig upp i dekoren. Trots att all musik låg på band presenterades upphovsmannen Stefan Raab som dirigent och viftade vilt framför den brittiska orkestern som satt med armarna i kors.

De mer konservativa och humorlösa ESC-fansen - dit hörde jag utan tvekan i det här fallet - fruktade seger men i slutändan blev det "bara" en framskjuten placering, en stor framgång på den tyska marknaden och en ny vår för ESC på den tyska marknaden som ännu håller i sig, närmare tjugo år senare.



Guildo Horn / Guildo hat euch lieb (Tyskland 1998)
7:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Eu cred / Rumänien 1998

Under större delen av 1990-talet funderade EBU både hit och dit på hur man enklast skulle lösa problemet med att fler länder ville delta i ESC än vad som fanns platser i finalen. Inga lösningar verkade riktigt bra, så man ändrade och ändrade igen. 

Rumänien drabbades hårt av den här experimentlustan och fick stå i utvisningsbåset längre än någon annan. Från debuten 1994 till nästa gång rumänerna fick sjunga i en final hann det gå hela fyra år då man misslyckades med att ta sig vidare i 1996 års interna semifinal.

Till Birmingham valde man ut den unga Mălina Olinescu, en rutinerad 24-åring som redan sjungit professionellt i fem år och som visat framfötterna i flera nationella sångtävlingar där hon vunnit fina priser och skapat sig ett namn. Managern Adrian Romcescu såg en stor begåvning i henne och ville försöka lansera henne internationellt.

I Birmingham hade man tagit i rejält och arrangerat om låten en hel del. Det som varit lågmält och tilltalande i den rumänska finalen blev nu bombastiskt och en aning gapigt och succén uteblev.

Mălina kritiserades också för sin klänning som ansågs präktig och överklädd. Jämför med Sanda Ladoși som sex år senare kritiserades för att ha alltför lite kläder. Det är inte lätt för kvinnliga artister att klä sig rätt.

Det blev aldrig något av den internationella karriären men Mălina fortsatte att sjunga hemma i Rumänien och var även programledare i tv innan det så sakteliga blev tystare om henne. Rubrikerna blev desto större då hon 2011 avled efter att ha hoppat från en balkong.

Den lokala skvallerpressen vältrade sig i detaljer om hur sångerskan tagit sitt liv efter att ha bråkat med sin pojkvän men i själva verket hade Mălina Olinescu lidit av depression och psykisk ohälsa i flera år, samtidigt som hon vägrat söka hjälp för sina problem. Trots sin smak för sensationer har den rumänska pressen efteråt skrivit mer seriöst om Mălinas öde, något som förhoppningsvis kan leda till en attitydförändring runt de här frågorna i Rumänien.



Mălina Olinescu / Eu cred (Rumänien 1998)
22:a plats av 25 bidrag i Birmingham

Mia krifi evesthisia / Grekland 1998

Det hade minst sagt gått lite galet för Grekland i Eurovision Song Contest under 1990-talet. Den grekiska tv:n ERT valde sina bidrag internt utan att publiken intresserade sig så hemskt mycket varken för låtarna eller tävlingen.

På initiativ av sångaren och showmannen Giorgos Marinos försökte man skapa ett större intresse genom att för första gången sedan 1991 anordna en tv-sänd uttagning för att vaska fram den bästa låten. Via hela åtta semifinaler - med tre låtar i varje - valde man fram ett slutligt startfält på åtta bidrag där publiken skulle få välja vinnare utan inblandning av några suspekta jurygrupper.

Bland de tävlande fanns Marianna Efstratiou (Grekland 1989 och 1996) - som inte lyckades ta sig till final trots att hon hade hela tre bidrag i semifinalerna - och Hara Constantinou som representerat Cypern året innan men som nu kom på allra sista plats.

Gruppen Thalassa - sångerskan Dionisia Karoki och gitarristen Yiannis Valvis - hade fått med två låtar i finalen och uppmanade helt fräckt publiken att bara rösta på den ena av deras låtar. Det väckte ont blod hos arrangörerna och när låten Thalassa drivit kampanj för vann hela finalen blev programledaren så arg att han först ska ha vägrat utropa vinnaren i tv.

Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det var åtta odödliga verk tittarna fått att välja mellan men slutresultatet är faktiskt inget mindre än obegripligt. Vinnarlåten var en blek ballad som i refrängen slog över i något slags blaskig radiorock. Undra på att programmakarna var upprörda.

Väl på plats i Birmingham var det istället Yiannis Valvis som var upprörd över nästan allting, så gott som hela tiden. Han var missnöjd med ljudet och kameraarbetet och hans humörsvängningar drog fram som hotfulla ovädersmoln under repetitionerna. Till slut fick BBC nog och återkallade hans ackreditering och sparkade ut honom ur arenan. Finalen fick han följa från sitt hotellrum, övervakad av säkerhetsvakter som skulle garantera att han inte försökte ta sig in i tävlingslokalen under sändning.

Nog så förväntat så gjorde Thalassa fiasko även i röstningen och skulle ha fått noll poäng om inte Cypern kommit in som en räddande ängel med en direkt löjeväckande tolvpoängare. Publiken buade och med all rätt.

Thalassa upplöstes omedelbart efter finalen, sörjda och saknade av ingen. Dionisia fortsatte sin karriär inom musiken som sånglärare och bakgrundssångerska medan Yannis Valvis jobbar som tekniker på en radiostation.

Grekland fick stå över finalen 1999 och skulle även hållas hemma från Stockholm 2000. Det skulle visa sig att en liten paus och funderare var precis vad man behövde för att hitta formen.



Thalassa / Mia krifi evesthisia (Grekland 1998)
20:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Aava / Finland 1998

1990-talet var en tung tid för Eurovision Song Contest där man sökte en ny tävlingsform och ett sätt för alla nya länder att få vara med så mycket som möjligt. Det var också en tung tid för de länder som inte lyckades särskilt bra i röstningen och drullade ut i utvisningsbåset varje gång.

Sedan 1994 hade Finland fått stå över vartannat år och de tidigare så stabila tittarsiffrorna började visa tecken på att vika. Då plockade man ihop en av de allra starkaste nationella finalerna någonsin, full av spännande namn på den finländska pophimlen - NylonBeat, Ultra Bra, Jari Sillanpää, Aikakone...

Vinnaren blev etnokollektivet Edea med finlandssvenska Marika Krook i spetsen. Deras låt gick väl i linje med de senaste årens hetaste ESC-trender med sin blandning av New Age och något slags svårdefinierad universell folkmusik.

I Birmingham omgavs det finländska bidraget av ganska stora förhoppningar men ju längre veckan led, desto osäkrare lär repetitionerna ha gått. De höga toner som utgjorde låtens klimax och som suttit så fint i den nationella finalen fungerade plötsligt inte alls. En del rykten skyllde på en olycklig förkylning, andra på en nyligen utslagen scenskräck.

I finalen lämnade Marika helt bort den högsta tonen och utan den föll hela låten ihop och kändes platt och odynamisk. Resultatet blev därefter och året över fick Finland stanna hemma på nytt.

"Aava" har ändå gått till historien som den kortaste sångtexten genom tiderna - endast åtta ord.



Edea / Aava (Finland 1998)
15:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Où aller / Frankrike 1998

Det hade gått ganska bra för Frankrike under 1990-talet med överlag moderna och utmanande bidrag som resten av Europa uppfattade som spännande och exotiska. Efter ett mer konventionellt balladbidrag året innan styrde man tillbaka till de mindre typiska eurovisionsstilarna.

Marie Line Marolany hade sina rötter i Karibien och var en flitig bakgrundssångerska som jobbat med stora namn som Yannick Noah och Angélique Kidjo innan en liten, trendig skivetikett hade fått ögonen på henne. Hon fick spela in ett par låtar i studio och en av dessa demoversioner gjorde ett stort intryck på redaktionen som skulle välja ut det franska bidraget till ESC.

Man hade spelat låten för flera tunga profiler i tv-bolagets korridorer och när hela det äldre gardet slog bakut och kallade låten helt olämplig för ESC bestämde man sig för att satsa modigt på just det som irriterade de gamla stötarna.

Modigt var det helt klart men väl i Birmingham visade det sig att det som låtit så bra och självklart i skivstudion kanske inte satt helt perfekt på den stora scenen. Marie Line var lite nervös, sjöng lite osäkert och de drivande bakgrundsrösterna drunknade i ljudmixen.

Detta var dessutom året då EBU kastat ut jurygrupperna i kylan och krävde att alla länder där tekniken bara klarade av det skulle låta tittarna säga sitt via telefonröstning istället. En jury hade kanske uppmärksammat den spännande kompositionen eller det intressanta anslaget eller de svepande, lätt hotfulla stråkarna i arrangemanget. Tittarna fastnade inte alls för paketet och förhandsfavoriten Frankrike fick nöja sig med tre fattiga poäng - en från Cypern och två från Makedonien.

Marie Line gick tillbaka till att vara studiomusiker och har bland annat skrivit musik till tre spelfilmer. Frankrike tappade däremot eurovisionstråden helt och samlade dåliga placeringar på hög under många år efter Birmingham.



Marie Line / Où aller (Frankrike 1998)
24:e plats av 25 bidrag i Birmingham