28 februari 2021

Nije ljubav stvar / Serbien 2012

Efter andraplatsen med "Lane moje" 2004 hade Željko Joksimović karriär fullständigt exploderat med åtskilliga hits, storsäljande album och konserter. Han hade även skrivit låtar till andra (Bosnien-Hercegovina 2006), komponerat musik för filmer och tv-serier och byggt sig en egen musikstudio.

2008 gav han sig in på ännu ett nytt område då han var programledare för hela Eurovision Song Contest tillsammans med Jovana Janković som han fyra år senare gifte sig med. Han visade sig kapabel även att leda ett internationellt tv-program även om det inte var helt okontroversiellt att en av deltagarna (han hade skrivit värdlandets bidrag) även var värd för tävlingen.

Två år senare gav Željko Joksimović en enorm konsert inför 40.000 åskådare i Sarajevo och hans skivor sålde i astronomiska summor. Vad ska man hitta på i karriären när man redan nått alla mål?

Željko Joksimović tog ett steg tillbaka, kunde man säga. När RTS frågade om han ville representera dem i Baku med en egen låt tackade han ja. Säkert skulle det se bra ut på meritlistan om han kom tillbaka och vann den tävling som satte riktig fart på hans popularitet? Den rädsla RTS tycks ha haft för att vinna året innan verkade ha försvunnit på vägen.

"Nije ljubav stvar" ("Kärleken är inte en sak") var ännu en smäktande och stämningsfull ballad i samma stil som hans största hits. Begripligt, bekant och lättfångat.

Tyvärr skulle något nytt och utmanande och experimentellt i form av svenska Loreen ställa sig i vägen för vinnarambitionerna. I Baku pulvriserade "Euphoria" motståndet och Serbien parkerade på en bronsplats efter ett gäng babusjkor från Udmurtien. 

Möjligen var det stjärnstatusen som talade, men Željko Joksimović var inte det minsta nöjd med att bli trea. ESC-fansen började uttrycka en mättnad på att se honom i tävlingen och hemma i Serbien anklagades han för att ha plankat en Coldplay-låt. Nu bestämde sig stjärnan för att kliva av tåget och vara färdig med ESC.

Helt färdig var han kanske inte och när Montenegro bad vänligt skrev han en låt till dem 2015.


Željko Joksimović / Nije ljubav stvar (Serbien 2012)
3:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

26 februari 2021

I'm Still Alive / Slovakien 2011

Människor har alltid fascinerats av tvillingar men det vimlar inte direkt av tvillingpar i ESC-historien. Alice & Ellen Kessler hade tävlat för Västtyskland 1959, Sophie & Magaly för Luxemburg 1980 - i övrigt var det tunt.

Välsjungande tvillingar är ändå en fungerande visuell gimmick och när tittarna tilldelats makten var allt som kunde få ens bidrag att stanna i minnet välkommet. Särskilt för ett land som Slovakien, som verkligen inte uppvisat någon vidare form i sina resultat. Trots att man hotat att hoppa av tävlingen på grund av svaga finanser valde tv:n i Bratislava ut systrarna i TWiiNS utan nationell final.

Daniela och Veronika Nízlová hade börjat sjunga professionellt redan som 14-åringar under artistnamnet Tweens. När de båda blev äldre och lämnade tonåren bakom sig fick det gamla namnet stryka på foten. Deras skivor sålde guld och platina och systrarna fick även prova på musikalroller i såväl Prag som Bratislava. 2008 tävlade de i ESC som körsångerskor för det måttligt framgångsrika tjeckiska bidraget.

"I'm Still Alive" - skriven av tösernas amerikanska producent Bryan Todd - var ett prydligt stycke radiovänlig pop. Trevligt men i relativ avsaknad av någon sort klimax framåt slutet. Den typen av låt har blivit vanligare i ESC med åren - radiostationerna gillar låtar de kan tona upp och ned utan att man missar något - men tittarna skulle nog ha velat ha något mer dynamiskt.

Dessutom hade Slovakien maximal otur då de i samma semifinal mötte Jedward - ett annat tvillingpar som dessutom maxat tvillingestetiken så långt det i princip gick. TWiiNS blev fullständigt överkörda i den duellen och missade finalen, även om de fick fler poäng än slovakerna vant sig vid.

TWiiNS fortsatte karriären några år till med rätt moderat framgång - "One Night Stand" med rapparen Flo Rida tog sig in på listorna i Polen 2013 - och verkar idag ha lämnat den gemensamma karriären bakom sig. 


TWiiNS / I'm Still Alive (Slovakien 2011)
13:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf 

24 februari 2021

Blue And Red / Slovenien 2016

Slovenien hade tagit sig till final två år i rad och till och med hört till förhandsfavoriterna i Wien 2015. Det var kanske dags att lugna ned sig lite och ta en lite lägre profil ett tag?

Vinnaren av EMA 2016 var en trevlig och välputsad liten sak men en doft av countrymusik i arrangemanget. "Blue And Red" var ett typiskt välartat bidrag av den sort som låter bra så länge som det pågår utan att sedan lämna några större spår i minnet. Oförargligt och lättglömt.

Sångerskan Manuella Brečko var ändå en rutinerad 27-åring som kunde spela flera instrument och som dessutom var utbildad ljudtekniker. Hon hade sjungit i tv redan som tonåring och var en av kandidaterna som tävlade om att få representera Slovenien vid ESC i Baku 2012.

ManuElla, som hon kallade sig på scenen, hade själv varit med och skrivit tävlingslåten. Den var inte utan framgång på de lokala hitlistorna men hade högst väntat ingen chans vid semifinalen i Stockholm.

Värdstaden verkar ändå ha gjort ett intryck och några månader senare flyttade sångerskan dit för att fortsätta karriären därifrån, nu under det modifierade artistnamnet Manu.

2018 ställde hon upp på nytt i EMA med en betydligt starkare låt men blev utslagen redan i semifinalen.

Manu hade planerat att släppa sitt första album under 2020 men coronaåret visade sig vara en svår tid för artister. Ingen av de två singlar som släpptes fick någon större uppmärksamhet hemma i Slovenien.


ManuElla / Blue And Red (Slovenien 2016)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

22 februari 2021

Addio... addio... / Italien 1962

Sanremofestivalen hörde till världens i särklass mest inflytelserika musiktävlingar och italiensk tv - som inte brydde sig sådär alldeles förfärligt mycket om den europeiska varianten som EBU anordnade - skickade i vanlig ordning vinnaren från Sanremo till ESC.

1962 gjorde man ändå ett litet avsteg från formulan. Varje bidrag framfördes av två olika artister för att understryka att det var låtarna som tävlade och inget annat - samma formula användes i många länders nationella finaler inför ESC. När Domenico Modugno (1958, 1959) nu vann för tredje gången skickade man istället den vinnande låtens andra artist.

Inte för att Claudio Villa var något andrahandsval. Han var en uppskattad och väletablerad 36-åring som redan vunnit Sanremo 1957, då Nunzio Gallo skickats till ESC istället.

I Luxemburg bjöd Claudio Villa på dramatik och passion men i vanlig ordning lät sig inte juryn imponeras och små tre poäng blev italienarnas slutfacit.

På hemmaplan fick Domenico Modugno den större hiten men överskuggades av årets sensation. Den unge charmknutten Tony Renis hade kommit på fjärde plats i Sanremo men hans låt "Quando quando quando" blev en enorm framgång över hela världen och är en av alla tiders mest kända italienska låtar.

Man kan undra om juryn i Luxemburg hade gillat "Quando..." bättre eller om den skulle ha blivit ännu ett i raden av obegripligt bortdömda italienska bidrag?

Claudio Villas framgång skulle hålla i sig och fem år senare skulle han få en ny chans att representera sitt land i ESC. Också den bortvalde Domenico Modugno skulle få åka till Luxemburg för Rais räkning några år senare men då blev det mest kaos.


Claudio Villa / Addio... addio... (Italien 1962)
9:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

20 februari 2021

Et Cetera / Irland 2009

Luften gick ur den irländska ekonomin som en ballong när marknaderna kraschade och den största finanskrisen på många decennier var ett faktum. RTÉ fick stramt i kassan men lovade ändå tidigt att landet skulle delta vid ESC i Moskva.

Någon nationell final hade man däremot inte råd med. Istället gick det rykten om att RTÉ försökte övertyga ingen mindre än Johnny Logan att ställa upp som artist för tredje gången och göra sin plikt mot fäderneslandet. Logan hade uttryckt gillande för tanken tidigare år men av de eventuella planerna blev det inget.

Till slut bestämde man sig för en kompromiss: man ordnade en liten nationell final inom ramen för långköraren The Late Late Show. Vem som helst fick skicka in bidrag - man behövde inte vara irländare för att få vara med - och sex bidrag plockades ut av över trehundra inskickade.

Ett av bidragen - skrivet av Lauris Reiniks (Lettland 2003) - visade sig redan ha blivit utvalt för att delta i den lettiska finalen. Kristīna Zaharova nobbade hemlandet och satsade på Irland och blev tvåa till slut.

Vann gjorde istället 22-åriga Sinéad Mulvey som försökt få representera Irland redan fyra år tidigare. Nu hade hon parats ihop med tjejbandet Black Daisy som redan spelat in ett par singlar. RTÉ tyckte det var för mycket med fyra bakgrundsmusikanter och bad bandet att sparka sin sångerska före tävlingen.

"Et Cetera" var ett ganska rivigt stycke pop av en sort som varit hårdvaluta några år tidigare med artister som Avril Lavigne och Kelly Clarkson. Två av låtskrivarna - Christina Schilling och Jonas Gladnikoff - hade redan kommit tvåa i den danska finalen några veckor tidigare med en låt framförd av Hera Björk.

RTÉ lät Sinéad och Black Daisy spela in en kul förhandsvideo med bra energi men i Moskva lät hela paketet ganska tunt. Irländarna klagade över att bildproducenten fick deras nummer att se fult ut i rutan men det största problemet var helt klart artisternas brist på tyngd. När alla tio kuvert sprättats hade Irland missat finalen för andra året i rad.

Sinéad Mulvey släppte inga fler låtar efteråt och tog istället anställning som flygvärdinna på Aer Lingus. Vad Black Daisy sa till sin sparkade sångerska efter den uteblivna framgången förtäljer inte historien.

Hårdast av alla jobbade ändå den tidigare vinnaren Linda Martin som först satt med i juryn som valde ut de sex låtarna till den nationella finalen, sedan var en del av en trehövdad panel som tyckte till om låtarna i samma final för att sedan även var en del av Irlands jury vid den internationella tävlingen.


Sinéad Mulvey & Black Daisy / Et Cetera (Irland 2009)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

18 februari 2021

Long Live Love / Storbritannien 1974

Olivia Newton-John hade börjat sjunga redan som mycket ung hemma i Australien. När hon vann en resa till London i en talangtävling ville hon egentligen inte åka men hejades på av sin mamma som insåg att chanserna att bli något stort var betydligt större i Europa.

Mamma hade alldeles rätt och 1971 fick Olivia sina första stora hits i Storbritannien och USA. Den amerikanska karriären rann snabbt ut i sanden men britterna gillade sin nya stjärna och flera av hennes låtar slog. 1974 frågade BBC om hon ville representera dem i Eurovision Song Contest.

Som vanligt valdes sex låtar ut för den nationella finalen och tittarna fick välja vinnaren genom att skicka in vykort. Likaledes i vanlig ordning hade den utvalda kvinnliga artisten i princip ingenting att säga till om och som många före henne stod Olivia där med en låt hon själv avskydde.

"Long Live Love" var en riktigt fyrkantig låt med en mässande refräng och en högtravande text som hyllade Frälsningsarmén. Nog för att Olivia hade en snäll image men så präktig hade hon knappast lust att vara i offentligheten.

Naturligtvis hörde Storbritannien till favoriterna - det gjorde man varje år oavsett låt - men det blev "bara" en fjärdeplats, vilket var svagt med brittiska mått mätt. Terry Wogan, som ännu "bara" var kommentator i radio, var säker på att Olivias karriär nu var över.

Det var den inte. En av låtarna Olivia spelade in till sin LP - "I Honestly Love You" - skulle sparka nytt liv i hennes amerikanska karriär och ett år senare flyttade hon till USA i jakt på bättre möjligheter.

Om Olivia hade sitt på det torra redan innan skulle huvudrollen i "Grease" 1978 göra henne till en global superstjärna med en imponerande samling hits på meritlistan. När man idag sammanfattar hennes långa karriär nämns "Long Live Love" sällan som mer än en parentes och sannolikt är Olivia Newton-John väldigt nöjd med att ha det så.


Olivia Newton-John / Long Live Love (Storbritannien 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag i Brighton

16 februari 2021

Frère Jacques / Luxemburg 1977

Att påstå att det hördes mycket disco i Eurovision Song Contest under den senare halvan av 1970-talet är faktiskt att ta i. Disco var en stil där rytmen var kraftigt underordnad melodin och där det viktiga var att ge publiken något den kunde dansa till och fly vardagen med hjälp av.

Discon var lyxig och sensuell och utlevande och anspelade inte sällan på sex. Ska man vara riktigt petnoga tävlade aldrig något renodlat discobidrag i tävlingen, däremot många poplåtar som svept in sig i discons attribut som funkiga gitarrer och svepande stråkar. Det närmaste vi kommer äkta vara är måhända Luxemburg 1977.

Lite oväntat tillhörde upphovsmännen knappast discogenerationen själva. Pierre Cour hade skrivit texten till "Tom Pillibi" som vann ESC redan 1960 medan Guy Béart var en väletablerad artist och låtskrivare som även producerade låtar åt andra.

1975 hade han producerat två lätt kontroversiella singlar - "Je m'aime" och "Voici la scie" - för sin unga flickvän Anne-Marie Besse. Den första handlade om att tillfredsställa sig själv och den andra om hur lite idiotiska poplåtar har att säga, och båda fick en viss framgång kommersiellt.

När RTL valde ut "Frère Jacques" som sitt bidrag till London 1977 var Anne-Marie B (som hon hette i offentligheten) inte något okänt namn och hennes deltagande fick stort utrymme i tidningarna.

"Frère Jacques" var en rytmisk låt designad mer för ett dansgolv än för radiostationerna, baserad på den klassiska barnvisan om klosterbrodern som försover sig. I den här texten är det dock andra saker än morgonmässan som kallar: Anne-Maries kurvor har vuxit vilt och nu vill diverse manspersoner slingra sig runt hennes unga kvinnokropp trots att det enda hon drömmer om är att få sätta tänderna i en munk.

Slutklämmen är minst sagt rakt på sak - réveille-toi et viens dormir avec moi betyder i princip "vakna, och kom och ligg med mig". Anne-Marie B sjöng tidstypiskt stönande och backades upp av fyra anslående körsångerskor i smoking. Hela Eurovisionen flämtade till.

Jurygrupperna i Finland och Spanien tyckte det hela lät spännande och fräscht och smällde till med höga poäng medan nästan alla andra gav noll poäng. "Frère Jacques" kom trea från slutet men blev rätt framgångsrik ändå på den franska marknaden.

För den som är petnoga med detaljer är det värt att notera att det faktiskt finns två snarlika men inte identiska inspelningar av låten: dels den som används i förhandsvisningen och på singelutgåvan, dels den här med snäppet mer instrumentering och ett annat sångpålägg.

Hur som helst blev det Anne-Maries sista singel. Hon var kanske ingen stor sångerska och när förhållandet med Guy Béart tog slut satsade hon istället på en karriär som skådespelare, oftast som Anne-Marie Joubert efter att hon gift sig med skådisen och författaren Sylvain Joubert.

I sammanhanget nämner jag gärna att Guy Béarts dotter Emmanuelle Béart även hon är en framgångsrik skådis, som även hon fick ta ton i den fantastiska "8 kvinnor" av François Ozon.

Vill man läsa mer om disco och Eurovision Song Contest kan man kolla in exempelvis Västtyskland 1977 och Luxemburg 1978.


Anne-Marie B / Frère Jacques (Luxemburg 1977)
16:e plats av 18 bidrag i London

15 februari 2021

Einmal sehen wir uns wieder / Västtyskland 1961

Lale Andersen var verkligen ingen tonåring då hon äntrade scenen i Cannes för att representera Västtyskland. Fem dagar efter finalen firade sångerskan sin 56:e födelsedag och hon har gått till historien som den tidigast födda artist som deltagit i ESC. 

Under den större delen av tävlingens historia var hon dessutom den äldsta artist som någonsin deltagit.

Hon gav ett avslappnat och säkert intryck och sjöng en av refrängerna på franska, som en hyllning till värdlandet. Lale Andersen hade ett dramatiskt liv bakom sig och att tävla i en schlagertävling var knappast särskilt omtumlande i jämförelse med vad hon upplevt.

Hon hade gift sig redan som mycket ung men lämnade man och barn för att dra till Berlin och studera skådespeleri. Hon hittade sig en plats på kabarettscenen och hade under många år ett mycket nära förhållande till den judiske kompositören Rolf Liebermann.

Strax före krigsutbrottet spelade hon in sången hon för alltid skulle förknippas med. "Lili Marleen" var en sång om soldaten som längtade hem till sin älskade och under andra världskriget skulle den fånga stämningen på båda sidor av konflikten. I Storbritannien sålde skivan så mycket att Lale Andersen förärades en guldskiva.

Hemma i Tyskland hatades däremot skivan av nazisternas propagandaministerium och när de upptäckte Andersens täta vänskap med kända judiska personer belades hon med arbetsförbud. Lale Andersen drabbades av en djup depression och försökte enligt flera källor ta sitt eget liv.

Hon räddades av en felaktig nyhet: BBC meddelade att sångerskan arresterats och skickats till ett koncentrationsläger. Reaktionen blev kraftig från den tyska publiken och man tvingades låta Andersen uppträda på nytt för att bevisa att hon levde. Däremot fick hon inte sjunga "Lili Marleen" vid sina konserter.

Efter ett tag drog sig Lale Andersen på nytt undan från scenen - till nazistledningens glädje - och var tyst under flera år efter krigsslutet. 1949 gifte hon sig på nytt med låtskrivaren Artur Beul som skrev henne en ny repertoar. Hon skrev själv flera av sina nya texter och 1952 fick hon en skivframgång med "Die blaue Nacht am Hafen". Publiken hade väntat på henne och hon hade åter stor framgång även om hitsinglarna förblev få.

"Einmal sehen wir uns wieder" blev en hyfsat stor hit i Västtyskland där pressen fann den lite väl gammaldags. I Sverige blev den en enorm framgång då Thory Bernhards spelade in den på svenska. "En gång ska vi åter mötas" blev det årets näst mest sålda skiva på den svenska marknaden.

1972 avled Lale Andersen till följd av levercancer, 67 år gammal. Hennes självbiografi "Der Himmel hat viele Farben" ("Himlen har många färger") släpptes kort tid före hennes död och toppade den tyska bästsäljarlistan.

Lale Andersen skulle hålla rekordet som den äldsta deltagaren i ESC fram till 2008 då Kroatiens 75 Cents tog över den titlen.


Lale Andersen / Einmal sehen wir uns wieder (Västtyskland 1961)
13:e plats av 16 bidrag i Cannes

14 februari 2021

Truth / Azerbajdzjan 2019

Efter att i flera år slirat allt längre bak i resultatet hade Azerbajdzjan slutligen stått på näsan i Lissabon och för första gången missat finalen. Så kunde man inte ha det. Nu var det dags att satsa igen. Dags att visa musklerna, på mer än ett sätt.

Internt valde man ut Çingiz Mustafayev, en 28-åring född av azerbajdzjanska föräldrar i Moskva. Han hade i över tio års tid försökt få snurr på en karriär i musikbranschen: han hade tävlat i Idol och synts i New Wave-festivalen där han sjungit duett med Polina Gagarina (Ryssland 2015). Han hade till och med gjort en vända i The Voice i Ukraina men de riktigt stora framgångarna uteblev.

Chingiz - som man stavade hans namn internationellt för att göra allas liv lite enklare - valdes knappast ut för sina framgångars skull. Troligare hade hans fysik och utseende mer med saken att göra.

Azerbajdzjan - verkligen inte något särskilt hbtiq-vänligt ställe - hade redan 2013 märkt att den här sångtävlingens fans till hög grad bestod av killar som gillar killar och att lite manlig fägring kan hjälpa till att marknadsföra bidraget. Nu pumpades det ut mängder av bilder på en tunt klädd Chingiz som glittrade med rådjursögonen och flexade sina muskler.

De svenska hovkompositörerna fick på båten och låten "Truth" var skriven av bulgaren Boris Milanov som klivit fram som tävlingens gigant de senaste åren. För ovanlighetens skull för Azerbajdzjan fick även artisten själv vara med och skapa sin låt.

I Tel Aviv hade Chingiz fått en högteknologisk inramning med robotar och lasereffekter men den bästa specialeffekten var nog ändå hans egen närvaro som höjde den rätt svala låten flera grader. 

Placeringen blev Azerbajdzjans bästa på många år men Chingiz hade siktat betydligt högre och spred bittra kommentarer omkring sig efter finalen. Bland annat sågade han vinnande Duncan Laurence och menade att han själv förtjänade mycket fler poäng.

På frågan vad han tyckte om hbtiq-publikens stöd svarade han att bilderna hela tiden varit avsedda för "normala" människor och att erfarenheten i Tel Aviv överraskat honom. Vill man vara förstående för ett ögonblick kan man förstås tänka att det är svårt att uttrycka sig nyanserat i ärendet när man kommer från ett land där diskrimineringen är fullständig och systematisk. 2020 utropade ILGA Azerbajdzjan till det allra sämsta landet i Europa för hbtiq-personer.

Intressant nog kan man notera en rad i låten Azerbajdzjan skulle representerats av vid ESC i Rotterdam 2020: "Cleopatra was a queen like me / straight or gay or in between". Låten var egentligen skriven för Senhit som ett potentiellt bidrag för San Marino och tydligen tyckte ingen att den meningen störde stämningen.

Helt tydligt går det bra att i internationella sammanhang uppvakta grupper man själv förtrycker på hemmaplan.


Chingiz / Truth (Azerbajdzjan 2019)
8:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

10 februari 2021

Čaroban / Serbien 2011

Det är osäkert hur gärna Goran Bregović skulle låta sig kallas Grand Old Man men det var han och att kalla in honom att skriva alla låtarna till den nationella finalen hade fungerat rätt bra 2010. Placeringen i Oslo hade blivit aningens modest men vinnaren blev framgångsrik därhemma.

Efter att ha stått värd för hela den internationella finalen 2008 kan man gissa att serbisk tv inte hade något emot att tävla med bidrag som fick stor uppmärksamhet, som hemmapubliken gillade och som på inget sätt riskerade att ge Serbien en ny vinst. 

Planen inför Düsseldorf var att upprepa planen med en ny veteran. Valet föll på Kornelije Kovač, även han en rocklegend som ledare för banbrytande Korni grupa. 1974 vann han och hans band den jugoslaviska ESC-uttagningen och det hade ingen annan representant från TV Belgrad gjort förut.

Kovač tackade ja men ville gärna dela rampljuset med sina två döttrar Aleksandra och Kristina som tillsammans varit popstjärnor i duon K2 på 1990-talet. Det bestämdes att de tre skulle skriva varsin låt och tävla mot varandra i den nationella finalen.

Det blev lillasyster Kristina - som tidigare deltagit i ESC som körsångerska bakom Baby Doll i Rom 1991 - som drog det längsta strået. Hennes energiska 60-talspastich "Čaroban" ("Magisk") drog på sig publikens gillande och vann en överlägsen seger. Den sprittande vokalisten Danica "Nina" Radojičić hade låtskrivaren upptäckt på YouTube.

Nina var ett helt nytt ansikte för de flesta. Hon hade studerat musik och dans och sjöng i ett band vid sidan av sina medicinska studier. För att sätta lite extra fart på framträdandet fick hon sällskap av tre vilt dansande körsångerskor varav två varit med tidigare: Saška Janković dansade med Milan Stanković året innan och Sanja Bogosavljević hade körat bakom vinnaren Marija Šerifović.

I Düsseldorf blev den serbiska smällkaramellen populär och omtalad, så pass att det ryktades att RTS bett sin sångerska hålla tillbaka i finalen för att inte riskera en skrällseger. Studerar man poängen ser man att det aldrig förelåg någon större risk men det kunde förklara hur den stensäkra Nina plötsligt svajade till när det verkligen gällde på lördag kväll.

Det album Nina lovats att få spela in på RTS eget skivbolag blev aldrig av och senare samma år flyttade sångerskan till Australien där hon slutförde sin utbildning. Idag är hon doktor i farmaceutisk vetenskap men sjunger ännu vid sidan av och ger ut musik när andas faller på.


Nina / Čaroban (Serbien 2011)
14:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

8 februari 2021

I'm Never Giving Up / Storbritannien 1983

Kritikerna var inte nådiga då Bucks Fizz vann i Dublin 1981. Det talades om billiga tricks och minsta gemensamma nämnare. För första gången visade det sig att jurysystemet kanske inte gynnade de bästa låtarna utan de som alla åtminstone kunde gilla lite grann.

Bucks Fizz led inte desto mer, de erövrade snabbt ett helt eget hörn av den brittiska popindustrin och hade stora framgångar de kommande åren. Men i den brittiska finalen syntes problemet desto tydligare och startfälten översvämmades av Bucks Fizz-kopior med klämmiga och oftast väldigt slätstrukna låtar.

Bardo hade varit ett försök att upprepa succén 1982 och när BBC nu skickade trion Sweet Dreams till München började många bedömare att skruva på sig. Inte för att bidraget var dåligt men var det inte under Storbritanniens värdighet att skicka samma sak tre år i rad...?

Sweet Dreams bestod av Carrie Gray, Helen Kray and Bobby McVay - om det var en slump att deras namn rimmar med varandra eller inte är oklart, men hur som helst skulle det vara lätt att skriva en limerick om gruppen. Bobby McVay hade kommit fyra i A Song For Europe året innan som del av bandet Lovin' Feeling.

"I'm Never Giving Up" hade tydligt rötterna i ett trallvänligt 1960-tal men hade fått ett fräckt tidstypiskt sound och i förhandsvideon åkte trion båt på det mest hiskeliga sätt, allt för att få paketet att kännas spännande och kittlande. I den officiella videon ägnade man sig åt boxning och workout, på scenen bjöd man på ett energiskt dansnummer fokuserat kring tre barstolar.

Trots alla ansträngningar - och det faktum att "I'm Never Giving Up" var en mycket starkare låt än "Making Your Mind Up" - lyfte aldrig Sweet Dreams, varken i omröstningen i München eller på den brittiska topplistan. 

För att lägga ESC bakom sig bytte man namn till bara Dreams men när uppföljarsingeln - ännu ett fullständigt skamlöst försök att låta exakt som Bucks Fizz hitlåtar - floppade gav man upp och trion splittrades.

Bobby McVay blev en känd och uppskattad radioröst som 2015 återvände till scenen som en del av The Fizz, den nya inkarnationen av Bucks Fizz, där han var medlem under tre års tid.

Carrie Gray - som gifte sig och bytte namn till Grant - blev ett känt ansikte som sånglärare på Fame Academy och har sedan synts i en mängd sammanhang. 2020 tilldelades hon en MBE-utmärkelse för sina insatser för musik och välgörenhet.

Vad som hände med Helen Kray är däremot höljt i dunkel. Hon är den enda av trions medlemmar som inte har en egen sida Wikipedia och sökningar på hennes namn ger inte mycket.

Carrie Gray förklarade många år senare Sweet Dreams brist på framgång med att den brittiska publiken för första gången på allvar övergav ESC, att det efter många år med stort intresse uppstod något slags backlash. Den skulle inte ge med sig i första taget och i BBC:s nationella finaler skulle de för ändamålet sammansatta grupperna fortsätta att sjunga sina för ändamålet skrivna låtar i flera år ännu.


Sweet Dreams / I'm Never Giving Up (Storbritannien 1983)
6:e plats av 20 bidrag i München

7 februari 2021

Viszlát nyár / Ungern 2018

Den ungerska uttagningen "A Dal" ("Sången") hade nästan helt från början lyckats dra till sig spännande och oväntade bidrag. Inte sällan hördes där musik som befann sig långt ifrån den breda publikens typiska uppfattning om hur ESC-bidrag skulle låta.

Allra längst bort från gamla tiders schlager landade man 2018, då vinnaren - framvald av folket - blev rockgruppen AWS. Oftast sorterade som metalcore eller post hardcore hörde man till det hårdaste som hörts i tävlingens historia.

Bandet odlade en särskild estetik i sin musikvideor och var socialt engagerade med en önskan att få publiken att tänka till. Texterna kunde lika gärna ta upp sociala eller ekonomiska frågor som att vara rent självbiografiska.

"Viszlát nyár" ("Farväl, sommar") hörde till de självbiografiska låtarna och handlade om sångaren Örs Siklósis far och hans död. I en intervju sa Örs Siklósi att döden inte borde vara tabu för oss och att när någon dör är det allas ansvar att föra den personens minne vidare utan att själv gräva ned sig i sorg.

I samband med finalen i Lissabon roade sig bandmedlemmarna med att ständigt ge nya svar på vad AWS stod för. En variant var "Alternative Wine Selection", en annan "Aron Went Shopping", medan det rätta svaret "Ants With Slippers" inte var mindre kryptiskt.

Att ta sig till final med en låt i en så annorlunda genre var något av en seger i sig och efter tävlingen sa Örs Siklósi att hela bandet blivit överraskade av den kärlek de fått från ESC-fansen. Enligt egen utsago hade ingen av bandmedlemmarna någonsin sett tävlingen innan de deltog.

Vid sidan av bandet började Örs Siklósi att spela in en soloskiva men diagnosticerades med leukemi i juni 2020. Hans plan var att gå ut och tala offentligt om sin sjukdom och släppa sin skiva under våren 2021 men hans tillstånd försämrades snabbt. Örs Siklósi avled den 5 februari 2021, endast 29 år gammal.


AWS / Viszlát nyár (Ungern 2018)

21:a plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

6 februari 2021

Vuggevise / Danmark 1962

Danmark hade lyckats rätt bra i Eurovision Song Contest, inte minst med tanke på att man låg i utkanten av kontinenten och i likhet med de andra nordiska länderna hade språket emot sig. 

I Luxemburg 1962 var det danska bidraget knappast något av dem som det viskades om i förhandstipsen. En söt och trevlig liten vaggsång, framförd med stil och kompetens av en duktig operasångerska som redan låtit tala om sig.

Ellen Winther var 28 år och var sedan fem år tillbaka anställd vid Det kongelige Teater i Köpenhamn. Hon var uppskattad och eftersökt och gjorde flera gästspel runt om i Danmark och i Europa, dessutom skulle hon genom hela karriären dyka upp i flera mer lättsamma sammanhang som långfilmer, tv-serier, operetter och i Dansk Melodi Grand Prix.

Hemma i Danmark var förväntningarna rejält nedskruvade då man visste att allting gått riktigt fel i den nationella finalen. Låten alla skulle ha önskat sig blev nämligen diskad minuterna före sändning.

"Jeg snakker med mig selv", framförd av 15-åriga Gitte Hænning var skyhög favorit att vinna men ansågs bryta mot reglerna då låtskrivaren Sejr Volmer-Sørensen visslat den för sig själv i Danmarks Radios matsal. Med ens ansågs den ha framförts offentligt och ströks ur startlistan och tittarna rasade.

Singeln blev en stor succé men Gitte fick vänta ändå till 1973 innan hon fick sjunga i ESC. Då hade Danmark hoppat av tävlingen och hon representerade Västtyskland istället.

Ellen Winther fick två poäng i Luxemburg och är betydligt mer känd för andra saker hon gjort i karriären. 1978 spelade hon en liten men minnesvärd roll i Matador, en av alla tiders mest älskade danska tv-serier, och utsågs 1983 till riddare av Dannebrogorden. Ellen Winther Lembourn avled 2011 i en ålder av 78 år.


Ellen Winther / Vuggevise (Danmark 1962)
Delad 10:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

4 februari 2021

You Got Style / Litauen 2001

Svenska tidningar var tämligen eniga inför finalen i Köpenhamn. Nu hade samtliga baltiska länder klappat ihop och tappat formen. Estland, Lettland och Litauen skulle alla hamna i botten, och de två föregående hade helt tappat den fina form de uppvisat tidigare.

Litauen hade väl aldrig riktigt hittat formen, får man väl i ärlighetens namn säga. Vid debuten blev det noll poäng och sista plats, sedan stod man över i flera år och gjorde sedan comeback med en fin men svår låt om en frysande sångtrast och fick en handfull ströpoäng och ännu en modest placering. Det fanns inga speciellt högt ställda förväntningar på Litauens tredje bidrag.

Precis som i Norges fall tror jag att man hade en potentiell framgång mitt under näsan om man hade skickat låten som kom på tredje plats i den nationella finalen. "Duok man" ("Ge mig") med B'Avarija kändes samtida och hade en bra, pumpande rytm. B'Avarija skulle istället vinna året efter för att sedan bryskt diskvalificeras.

Till Köpenhamn skickades istället Skamp, en internationell trio som plockat upp influenser både lite här och lite där. Vilius Alesius och Victor Diawara träffades då de båda var utbytesstudenter i Tyskland och insåg att de klickade musikaliskt.

Väl hemma i Vilnius igen träffade de tonåriga Erica Quinn Jennings, född i Dublin och uppväxt på Irland och i Tanzania innan hon kom till Litauen som 15-åring.

Trions första hit blev en version av George Gershwins "Summertime" där Victor Diawara bidrog med pratsång på franska. Hans pappa kom från Mali och i hemmet hade det talats litauiska och franska.

"You Got Style" var en spretig men tillbakalutad låt och en ovanlig art i ESC. Egentligen inte en dålig låt men lite loj och underligt förpackad. Varför körsångarna har clownperuker i olika färger förblir en gåta men det trillade ändå in förvånansvärt mycket poäng och trettondeplatsen skulle förbli Litauens bästa fram till LT United 2006: även då var Victor Diawara med på scenen.

Skamp har förblivit populära hemma och har utvecklats i sitt artisteri, något inte minst den här versionen av "You Got Style" från 2014 vittnar om. Hade trion visat upp samma energi i Köpenhamn hade det lätt blivit en plats bland de tio bästa.

Erica Jennings ställde upp på nytt i den litauiska finalen 2016 som soloartist och kom tvåa med "Leading Me Home"


Skamp / You Got Style (Litauen 2001)
13:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

2 februari 2021

À force de prier / Luxemburg 1963

Karriären kunde ha tagit slut innan den ens hade börjat. Mellan studierna i sång vid Atens konsevatorium sjöng unga Ioanna "Nana" Mouskouri jazz på olika klubbar i den grekiska huvudstaden. När hennes lärare fick nys om det förbjöd de henne från att skriva sina tentor och hon fick ingen examen.

Tur att Nana faktiskt hade talang för sång och klarade sig ändå. Hennes säregna röst har hon själv förklarat med att bara det ena av hennes stämband fungerar, något som skulle ge henne en originell och egen klang. 

Efter att ha gjort sig något av ett namn på hemmaplan flyttade Nana med sin familj till Paris 1960. Året därpå fick hon sin första stora hit med "Weiße Rosen aus Athen", och 1962 bjöd ingen mindre än Quincy Jones hennes till New York för att spela in en skiva på engelska.

Luxemburg - ett land med fingret på pulsen, med en av Europas mest framgångsrika radiostationer på sitt territorium - anade säkert potential och valde ut Nana att representera dem vid ESC i London. 

"À force de prier" ("Genom att be") hörde till favoriterna att vinna om man får tro de svenska tidningarna men landade på en modest åttondeplats. Uppgifterna går isär om hur populär låten faktiskt blev efteråt men den har inte blivit någon av Nanas riktiga evergreens. Hade det varit bortkastad möda att ställa upp i tävlingen?

Verkligen inte. Även om segern uteblev imponerade Nana på åtminstone två personer med avgörande betydelse för hennes karriär.

Yvonne Littlewood - BBC:s första kvinnliga tv-producent och ansvarig för ESC 1963 - blev tagen av Nanas speciella närvaro, utseende och röst. Några år senare erbjöd hon Nana en egen programserie på BBC: "Presenting... Nana Mouskouri" blev en långkörare och mycket uppskattad av tittarna.

Enligt legenden ska även låtskrivaren Michel Legrand fått upp ögonen för henne i samma veva. Han skrev "Les parapluies de Cherbourg" för henne och nu fick hon anses etablerad på allvar.

Idag är Nana Mouskouri en av alla tiders bäst säljande artister. Hon har spelat in över tvåhundra album på minst tolv olika språk och sannolikt vet ingen hur många skivor hon sålt totalt. 

2010 bestämde sig Nana för att avbryta sin pensionering och återvända till scenen för att dra positiv uppmärksamhet (och pengar) till sitt hemland Grekland som drabbats oerhört hårt av finanskrisen.


Nana Mouskouri / À force de prier (Luxemburg 1963)
8:e plats av 16 bidrag i London