Sufi (Hey-ya-hey) / Turkiet 1988

Mazhar Alanson, Fuat Güner och Özkan Uğur hade verkligen inte varit i närheten av att vinna finalen i Göteborg 1985 - en delad fjortondeplats hade varit en stor besvikelse efter de förväntningar som byggts upp under repetitionerna - men man kan som bekant vinna på fler sätt än att samla flest poäng.

SVT hade på eget bevåg kortat ned trions namn Mazhar-Fuat-Özkan till det snärtiga MFÖ i programmets grafik och det nya namnet fastnade. Dessutom inledde man ett samarbete med Peter Schön, den nederländske producent som arrangerat om "Didai didai dai" för eurovisionsbruk. 

Trions två följande album spelades in i Peter Schöns studio: det första av dem bestod till hälften av låtar med engelsk text i hopp om en internationell karriär som aldrig tog fart. Inte för att de behövde den heller. På hemmaplan var de tre herrarna nu superstjärnor med en stor och entusiastisk publik.

Att tävla på nytt i ESC verkar ha varit en tanke de lekte med tidigt. 1987 gjorde de ett nytt försök i den nationella ligan med "No Problem" och året efter blev det seger på nytt med "Sufi" som i vanlig ordning fick nya kläder av ett internationellt team inför ESC.

Samarbetet med Peter Schön var avslutat så en annan holländare fick uppdraget på sitt bord. Albert Boekholt hade producerat en mängd låtar för inhemska artister såväl som för internationella stjärnor som Tina Turner och Iron Maiden. Boekholt gav den nya versionen ett helt annat flow och fläskade på med orientaliska detaljer. 

I Dublin var Turkiets bidrag ett av få som lät samtida och uppdaterat, med ekon av den musik som faktiskt låg på listorna runt om i Europa. Än en gång vågade ett par bedömare hoppas på en skräll i omröstningen men de svenska kvällstidningarna noterade lakoniskt att den här typen av bidrag sällan brukar gå hem hos juryn.

De svenska journalisterna hade alldeles rätt. En femtondeplats var allt den orientaliska poplåten mäktade med med två åttapoängare (en från Västtyskland, en från Israel) som högsta noteringar. "Sufi (Hey-ya-hey)" togs aldrig med på något av MFÖ:s album men fanns med på deras storsäljande samlingsalbum som släpptes året därpå.

1989 deltog trion en sista gång i den turkiska finalen med "Adı Naim" - en sång tillägnade den turkiske tyngdlyftaren Naim Süleymanoğlu - men kanske ville de visa upp sig för tv-publiken snarare än att vinna. Låten gavs aldrig ut efter tävlingen.

I början av 1990-talet dalade bandets popularitet en smula och MFÖ tog en paus från varandra för att fokusera på de egna karriärerna. Mazhar Alanson och Fuat Güner satsade solo medan Özkan Uğur blev en uppskattad skådespelare. 

De tre medlemmarna hade starka viljor och starka temperament och inte sällan uppstod konflikter inom bandet. Trots det fortsatte man att jobba ihop och släppte även efter pausen flera album tillsammans. Så sent som 2019 gav MFÖ ut ny musik.

Trion decimerades oåterkalleligen till en duo i juli 2023, då Özkan Uğur avled (69 år gammal) efter en längre tids sjukdom. Mazhar Alanson och Fuat Güner fortsätter att föra gruppens arv vidare på tu man hand.

MFÖ / Sufi (Hey-ya-hey) (Turkiet 1988)

15:e plats av 21 bidrag i Dublin

Chanteur de charme / Frankrike 1988

Sedan Antenne 2 tagit över Frankrikes deltagande i ESC 1983 hade standarden på de franska finalerna rasat ihop fullständigt och nu hade tv-bolaget fått nog. För att få ordning på torpet skulle man välja sin bidrag internt och få artister som höll måttet.

Gérard Lenorman fick verkligen anses hålla måttet. Han var en av andra världskrigets många tyskungar som aldrig skulle få träffa sin far. Då hans mor var dominerande och kanske hade hoppats på något annat i livet sökte sig Gérard redan som mycket ung hemifrån och mot en karriär inom musiken.

I början av 1970-talet slog Gérard Lenorman igenom stort och under det kommande decenniet skulle han bli en av den franskspråkiga världens största stjärnor med en mängd stora hits på sitt samvete. Tidningarna kallade honom för "den lille prinsen" av fransk sång och 1983 sålde han ut den stora salen i Palais des Congrès i Paris - där ESC avgjordes 1978 - fem veckor i rad.

Men det var de gamla hitsen publiken ville höra och populariteten hade börjat sakta in rejält. Gérard pausade den egna karriären och drev istället produktionsbolag och producerade musik för många andra framgångsrika franska akter.

När han 1988 ställde upp för Frankrikes räkning i ESC antog de flesta att det var ett försök till en stor comeback men riktigt så var det inte. Lenorman hade bara tackat ja till att skriva låten och var fast besluten om att låta någon annan sjunga. Först efter en del övertalning gick han med på att ställa sig själv bakom mikrofonen.

"Chanteur de charme" (ungefär "Smörsångare") var en aningens gammaldags men elegant arrangerad visa om alla de som sjunger fåniga kärlekssånger som gör människor lyckliga och får dem att förälska sig. Jugoslaviens jury tyckte att den var hela startfältets bästa låt medan övriga länder tog en betydligt svalare inställning. Comebacken gick om intet och Gérard Lenorman förblev först och främst producent.

Idag har han en betydligt starkare ställning inom musikbranschen än då han lät sig övertalas att resa till Dublin. Numer är hans låtskatt älskad och uppskattad, och han ses som en viktig förebild som samarbetat med unga stjärnor som Anggun (Frankrike 2012) och Zaz.

Gérard Lenorman / Chanteur de charme (Frankrike 1988)

10:e plats av 21 bidrag i Dublin

Go / Storbritannien 1988

Det hade gått sju år sedan BBC senast vann ESC med Bucks Fizz och sedan dess hade Storbritanniens bidrag bokstavligt talat åkt kana utför. Placeringarna blev allt sämre internationellt (med Rikkis trettondeplats i Bryssel året innan som ett riktigt lågvattenmärke) och hemmapublikens intresse var synnerligen lågt.

Sedan Belle & The Devotions 1984 hade inget brittiskt bidrag gjort något kommersiellt avtryck alls och nu behövdes det nya tag för att återta greppet och återvända till fornstora dar. Det första steget var att städa ut de regionala jurygrupper som valt bidragen tidigare. Säkerligen skulle publiken engagera sig mer i en vinnare de själva valt ut?

Låten tittarna ville ha var "Go" - en ballad skriven av Julie Forsyth. Hon hade ett förflutet i gruppen Guys 'n' Dolls som haft flera stora hits under 1970-talet - inte minst den storsäljande singeln "There's A Whole Lot Of Loving".

Den vinnande sångaren hade också ett förflutet på topplistorna. Scott Fitzgerald från Glasgow hade fått skivkontrakt i början av 70-talet och spelade in ett antal låtar innan han fick en stor hit i duett med Yvonne Keeley. "If I Had Words" blev en framgång i Storbritannien, Australien, Nederländerna och Skandinavien.

Trots framgången blev det inga fler hits och när han segrade i den brittiska finalen hade nog rätt många hunnit glömma vem Scott Fitzgerald var. Fanns här chansen till en comeback? Singeln doftade hastverk och hade inte ens en bild av sångaren på omslaget. B-sidan på den brittiska utgåvan var överraskande nog en liveversion från den nationella finalen.

I Dublin fick Scott sällskap på scenen av sin låtskrivare, hennes make Dominic Grant (som också varit med i Guys 'n' Dolls) samt Des Dyer från det hyfsat framgångsrika bandet Jigsaw. Mellan repetitionerna hann Scott Fitzgerald dessutom fira sin 40-årsdag två dagar före finalen.

I finalen gav Scott ett stabilt om än lite tråkigt intryck men sjöng bra och det uppskattade juryn. När nitton av tjugoen länder röstat såg "Go" ut att dra ifrån i täten innan Portugal och Jugoslavien vände upp och ned på hela tillställningen och gav segern till Céline Dion med en enda poängs marginal.

Ännu en andraplats imponerade inte så värst på britterna och singeln orkade aldrig högre upp än till plats 52 på topplistan. Scott Fitzgeralds karriär hamnade åter i skuggan.

"If I Had Words" fick en ny vår då den dök upp i den populära filmen "Babe - den modiga lilla grisen" 1995. Där kan man faktiskt höra Scott Fitzgeralds röst med uppskruvad hastighet för att han ska låta som sjungande möss.

Ki Fitzgerald - Scotts yngste son - är också musiker och var med i den kortlivade första upplagan av bandet Busted. 2018 var han en av upphovsmännen bakom "Monsters" med Saara Aalto - Finlands bidrag till ESC i Lissabon.

Scott Fitzgerald / Go (Storbritannien 1988)

2:a plats av 21 bidrag i Dublin

Nauravat silmät muistetaan / Finland 1988

Finland hade lyckats rätt hyfsat i ESC de senaste åren och nu tyckte Yle att det var dags att flytta ut ur tv-studion och hålla den nationella finalen inför en lite större publik. Kulturhuset i Helsingfors - ritat av landets främste arkitekt Alvar Aalto - fick stå värd för Euroviisut 1988 där tolv låtar gjorde upp om en resa till Dublin.

Startfältet bjöd på stor variation: ballader, pop, country och lite finsk schlager. Två av bidragen hade svensk text och bland de tävlande fanns flera kända ansikten och flera gamla bekanta från tidigare finaler.

Framför allt fanns tre tydliga vinnarkandidater: "Mayday Mayday" med Timo, Jonna & Beat (Finland 1990), "Svart och vitt" med Helena Miller samt "Amor Amor" med Ami Aspelund (1983), skriven av Petri Laaksonen som gjort Finlands låtar 1985 och 1987.

Efter att Arja Saijonmaa kommit tvåa i den svenska finalen året innan ville flera låtskrivare ha just henne som artist. Såväl "Amor Amor" som "Svart och vitt" var skrivna för Arja som dessvärre inte hade tid i kalendern.

För sjätte året i rad bytte man röstningssystem och sex regionala jurygrupper runtom i Finland fick välja vinnare. Tråkigt nog visade sig dessa jurygrupper i skarp konkurrens höra till de mest förvirrade i tävlingens historia och låtar som fått toppoäng av en jury hamnade i botten hos nästa.

Till slut öppnade det för att en låt som inte varit etta hos en enda jury vann hela tillställningen. Knappast ett resultat någon var nöjd med och till nästa år skrotades jurygrupperna på nytt.

Vinnarlåten "Skrattande ögon är de man minns" var skriven av Pepe Willberg, en av landets mest etablerade rocksångare med stora hits under bältet. Bandet Boulevard - med sångaren Kyösti Laihi i spetsen - hade kompat Vicky Rosti i Bryssel året innan men var annars rätt okända. Nu spelade man in ett album i hast innan man reste till Dublin.

I direktsändning klantade någon av RTÉ:s tekniker till det och i den första refrängen faller nästan alla instrument bort ur ljudmixen. Det enda som hörs är lite stråkar och blås och man kan tydligt se hur en nervös Kyösti Laihi ger tecken åt tekniken att skruva upp ljudet. 

Finland hade ingalunda hört till favoriterna men nu blev det bara tre poäng från juryn i Jerusalem och en näst sista plats. Lite onödigt hårt för en glad liten låt men det illustrerar väl problemet med att skicka iväg en kompromiss till bidrag som ingen egentligen har som favorit.

Boulevard spelade vidare tillsammans i några år till innan medlemmarna drog vidare till andra band. Kyösti Laihi fick pensionera sig tidigt efter att ha diagnostiserats med multipel skleros men har fortsatt musicera i mindre skala även sedan dess.

En som åtminstone låtit sig beröras av Boulevard var den tyske komikern Hape Kerkeling, som framförde den som del av en av sina föreställningar.

Boulevard / Nauravat silmät muistetaan (Finland 1988)

20:e plats av 21 bidrag i Dublin

Lisa Mona Lisa / Österrike 1988

En av de viktigaste sakerna att minnas i alla sammanhang är att äga sina egna misslyckanden och inte försöka hitta svepskäl till att något gått åt skogen. Lätt att säga, svårt att minnas i stundens hetta. Det skulle Österrikes representant Wilfried bittert få erfara.

Trots att det inte gått något vidare för de något mer svårmodiga och inåtvända bidrag Österrike skickat till ESC 1986 och 1987 fastnade ORF än en gång för en melankolisk och mollbetonad ballad då de internt valde sitt bidrag till Dublin.

"Lisa Mona Lisa" var sången om en svårfångad nattfjäril som sover sig genom dagen och dansar hela natten. Lyssnar man noga hör man att hon egentligen gråter då hon skrattar, och skrattar gör hon hela tiden. En vacker dag kanske hon ska förstå att någon faktiskt kan älska henne.

Från början var bidraget på franska, men då reglerna krävde sång på ländernas officiella språk fick man i all hast skriva en tysk text istället. Det skulle dröja tills 2016 innan Österrike sjöng på Voltaires språk i ESC.

Wilfried Scheutz - som även var en av upphovsmännen - hade en lång och färgstark karriär bakom sig. Under 1970-talet hade han varit en av de mest kända under austropop-paraplyet, det vill säga de artister som sjöng pop och rock på österrikisk tyska. 

Han hade doppat sina tår i nästan varje genre som fanns och radat upp framgångar utan att någonsin framstå som särdeles allvarlig eller alltför seriös. Musik var kul och väl värt att ta med en klackspark. Vid sidan av musiken skådespelade han också och hade synts i en mycket liten roll i den uppmärksammade tv-serien "Förintelsen". 

"Lisa Mona Lisa" hann bli populär på hemmaplan före Dublin, men där gick det så illa som det kunde gå: allra sista plats och inte en enda poäng att ta med sig hem. Och i den allmänna besvikelsen slant tungan illa.

Wilfried sa till de österrikiska tidningarna att hans sistaplats var politisk och inte musikalisk: att ingen ville rösta på Österrike efter Waldheim-affären. Nu såg folk på hemmaplan rött: där stod den tidigare spelevinken och muntergöken och skyllde sitt eget fiasko på den största och sårigaste nationella skandalen efter kriget. Wilfried sågades i pressen, hans låt åkte kana ut från den österrikiska topplistan och karriären fick sig en rejäl knäck.

Efter att ha legat lågt en tid återvände Wilfried till scenen: mest som skådespelare men även som musiker i olika projekt. 

När Wilfried Scheutz 2017 avled i cancer - 67 år gammal - låg såväl Waldheimaffären som Dublinfiaskot långt bak i tiden. Han hann få en viss revival och flera samlingsskivor med hans gamla hits gav ut i handeln. 2018 fick han postumt en Amadeus - en österrikisk Grammy - för sitt livsverk.

Wilfried / Lisa Mona Lisa (Österrike 1988)

21:a plats av 21 bidrag i Dublin 

Shangri-la / Nederländerna 1988

Det hade fungerat riktigt bra att låta Marga Bult sjunga alla låtarna i den nationella finalen 1987. I Bryssel hade hon blivit populär bland journalisterna och erövrat Nederländernas bästa placering på sju år. Nu bestämde sig NOS för att försöka sig på samma koncept en gång till och nu tackade en riktigt stor stjärna ja till utmaningen.

Gerard Jan Joling hade börjat sin karriär som modell och dansare men fick efter ett par år i branschen en chans att sjunga själv. Karriären fick en rivstart med singlarna "Love Is In Your Eyes" och "Ticket To The Tropics" - den sistnämnda toppade den nederländska singellistan i september 1985.

I den nationella finalen sjöng Gerard sex låtar som sedan bedömdes av en jury med 55 medlemmar. Det blev en ganska klar seger för "Shangri-la", passande nog skriven av Peter de Wijn som redan skrivit flera av Jolings tidigare hits.

I Dublin sjöng de andra delegaterna för Gerard Joling som fyllde 28 dagen före finalen. Med sig på scenen hade han tre sångerskor som ESC-kännare kan känna igen: Sonia Pelgrims hade deltagit i den belgiska finalen 1987, Lisa Boray hade dansat bakom Bill van Dijk 1982 och Justine Pelmelay som skulle ta guld i den nederländska finalen 1989.

När det väl gällde fegade Gerard Joling ur lite grann och lät bli att ta den höga tonen på slutet av sången. Enligt dirigenten Harry van Hoof berodde det på att sångaren flugit fram och tillbaka mellan repetitionerna i Dublin och ett par välbetalda uppträdanden i hemlandet. När det var dags för sändning var han trött i rösten och ville inte ta några risker.

Från juryn blev det både höga och låga poäng och den slutliga placeringen var godkänd men något lägre än vad Team Joling skulle ha hoppats på.

Inte för att placeringen gjorde någon skada. "Shangri-la" blev en framgång och året efter fick Gerard Joling hela karriärens största hit med "No More Boleros". Med åren skulle han komma att bli en uppskattad programledare i tv och 2005 skapade han supergruppen De Toppers (Nederländerna 2009).



Gerard Joling / Shangri-la (Nederländerna 1988)
9:e plats av 21 bidrag i Dublin

Voltarei / Portugal 1988

En gång i tiden hade Festival da Canção varit en stor och viktig institution i det slutna Portugal. En av få platser där populärmusik kunde presenteras för publiken och där tidens intellektuella använde schlagertexter som vapen mot diktaturen.

Under 1980-talet - när friheten var erövrad och det inte fanns någon större anledning att längre protestera mot något - sjönk intresset dramatiskt och efter 1987 års antiklimax till deltagande skrotade RTP sin gamla festival och beslutade sig för att välja sitt eurovisionsbidrag internt istället. Plötsligt kände sig musikindustrin förbigången och en gnutta av den gamla revolutionära andan glimtade till på nytt.

I hast arrangerades "Prémio Nacional de Música" - en ny popfestival där man skulle ta fram ett potentiellt bidrag för ESC i Dublin som sedan skulle få delta i RTP:s interna final.

Vid finalen i Figueira vann en gammal bekant. Dora hade representerat Portugal i Bergen 1986 och etablerat sig som en riktig popstjärna med hits som "Our Love" och "Já dei". Vinnarlåten "Déjà vu" lät betydligt mer samtida än de flesta andra portugisiska bidrag gjort och blev ännu en framgång.

RTP:s jury lät sig inte imponeras. De höll fast vid Dora men skickade henne till Dublin med en helt annan låt istället. "Voltarei" ("Jag ska återvända") var inte en dålig komposition men verkar inte ha varit färdig när den valdes ut. Versionen som hördes i förhandsvideon var väldigt olik den som senare gavs ut på skiva.

I Dublin använde man sig av oklar anledning av ännu ett helt annat arrangemang och nu lät bidraget lätt stressat och rörigt. Fem poäng blev allt man fick och RTP:s jury hade gjort fiasko. Varför hade man valt en så ofärdig låt när alla ändå visste att det funnits annat material till hands? Året efter var Festival da Canção tillbaka i rutan och den nya poptävlingen syntes aldrig till på nytt.

Dora jobbade vidare med ganska stor framgång men lade snart karriären på is efter att hon mött kärleken. 1990 flyttade hon till Brasilien och försvann ur offentligheten i drygt tio år. Idag är hon tillbaka i Portugal och förblir ett känt namn på hemmaplan.



Dora / Voltarei (Portugal 1988)
Delad 18:e plats av 21 bidrag i Dublin

Croire / Luxemburg 1988

En av den gamla skolans talangscouter hade fått ögonen på Lara Fabian då hon sjöng på en nattklubb i Bryssel. 18-åringen, som redan hade givit ut ett par singlar, erbjöds att tävla för Luxemburg vid ESC i Dublin och tackade glatt ja till uppgiften.

Inför finalen trodde de flesta bookmakers att det skulle stå mellan henne och Céline Dion som tävlade för Schweiz. De allra flesta verkar dessutom ha räknat med att Lara skulle dra det längre strået och ta en sjätte seger för Luxemburg. Det började lovande - "Croire" var en välskriven ballad av klassiskt snitt - men under den andra halvan av röstningen blev poängutdelningen förvånansvärt snål.

Lara blev fyra, skivan blev en modest försäljningsframgång och mannen som scoutat fram henne försvann ur bilden. Här kunde karriären mycket väl ha varit över, som för många andra lovande unga sångerskor som inte lyckats på första försöket.

Nu var inte Lara Fabian riktigt vem som helst och tänkte inte ge upp hur lätt som helst. Hon flyttade till Kanada, startade eget produktionsbolag och etablerade sig snabbt som en talang utöver det vanliga.

Med sitt tredje album "Pure" erövrade hon slutligen även det franskspråkiga Europa - skivan sålde i enorma mängder och nu blev Lara en riktigt monumental stjärna.

Hon har även gjort ett par mindre framgångsrika försök att erövra den engelskspråkiga marknaden - även om "I Will Love Again" blev en stor hit - men förblir ett stort namn i den franskspråkiga världen samt i Ryssland.



Lara Fabian / Croire (Luxemburg 1988)
4:e plats av 21 bidrag i Dublin

Ti scrivo / Italien 1988

Att Luca Barbarossa hade talang rådde inget tvivel om, men han hade svårt att nå ut till den stora publiken. Italienska CBS bestämde sig för att ha is i magen och låta honom spela in åtskilliga singlar i väntan på att någon av dem skulle landa rätt och bli en stor hit.

Det skulle ta sex år innan blixten slog ned. I dagens klimat känns det som en evighet och det är svårt att tänka sig att en lovande artist skulle få så lång tid på sig att hitta en fungerande formula. 1988 ställde Luca Barbarossa upp för tredje gången i Sanremofestivalen och kom trea med den poetiska men påträngande "L'amore rubato" om en flicka som utsätts för sexuellt våld av en främling.

I samma veva frågade Rai om Barbarossa kunde tänka sig att representera Italien vid ESC i Dublin. Det kunde han och rocklåten "Ti scrivo" ("Jag skriver till dig") valdes ut för ändamålet. Det självklara valet - att korta ned "L'amore rubato" till tre minuter och tävla med den - omöjliggjordes av EBU:s regler som förbjöd att något av bidragen släpptes på skiva före en gemensam deadline någon månad före finalen.

Problemet var bara att även "Ti scrivo" bröt mot samma regel. Den var utgiven som B-sida till "L'amore rubato", men då under titeln "Vivo". Underligt nog verkar ingen ha uppmärksammat saken då det begav sig och ingen verkar ha klagat på regelbrottet.

Kanske skyddades italienarna av att de själva verkade så ointresserade av hela saken. Förhandsvideon var en av alla tiders sämst genomförda och väl på plats i Dublin hade man lagt musiken på band utan att skriva något slut på låten. När tre minuter gått tonades bandet bara ut.

Om man trodde att den flegmatiska inställningen skulle ha berott på att Luca Barbarossa inte brydde sig om sin låt så misstog man sig. "Vivo/Ti scrivo" har levt ett långt liv och Barbarossa har ofta spelat den på sina konserter. 1993 fick den ge namn åt hans första liveskiva.

Luca Barbarossas största stund i karriären kom 1992 då han slutligen vann Sanremo med "Portami a ballare". Han är än idag en aktiv artist även om han tillåtit sig allt längre pauser mellan sina skivor på senare år.

Luca Barbarossa / Ti scrivo (Italien 1988)
Delad 12:e plats av 21 bidrag i Dublin

Ne partez pas sans moi / Schweiz 1988

I Bergen hade Schweiz kommit tvåa bakom Sandra Kim - landets bästa placering sedan finalen i London 1963 (även om Peter, Sue & Marc i ärlighetens namn varit närmare en seger rent poängmässigt 1981). Låtskrivarna Atilla Şereftuğ och Nella Martinetti var både nöjda och sporrade - nog skulle det vara roligt att vinna hela tävlingen också.

Varför de inte skrev en låt till åt Daniela Simons förtäljer inte historien. Kanske tyckte hon att hon fått fart på karriären och därför hellre ägnade sig åt den än åt att försöka vinna en schlagerfestival?

Istället beslöt man sig i sista sekund för att satsa på en före detta barnstjärna från Montreal som nu ville lansera sig som en vuxen artist. Céline Dion var yngst i en familj med fjorton barn och hade som 13-åring slagit igenom och fått stora framgångar som artist såväl hemma i Kanada som i Frankrike.

I vanlig ordning hade barnstjärnans glans bleknat ganska snabbt och de senaste åren hade den snart 20-åriga Céline varit ganska vilsen. Själv ville hon sjunga tuffare låtar - gärna på engelska - och försöka slå sig in på den amerikanska marknaden. I själva verket var det svårt att få de franska bolagen att vilja satsa på henne.

Céline vann lätt den schweiziska finalen - där konkurrensen inte var särskilt vass - och räknades bland storfavoriterna i Dublin, även om de flesta bedömare verkar ha trott att Luxemburgs Lara Fabian skulle dra det längsta strået. Med åren skulle även hon komma att bli en riktigt stor stjärna.

I slutändan blev det istället en halsbrytande tät slutstrid mellan Céline och Storbritanniens Scott Fitzgerald. När Jugoslavien som sist röstande land delat ut sin tolva hade Schweiz sensationellt vunnit med bara en enda poäng till godo. Céline grät floder och den schweiziska hejaklacken vrålade av glädje ute i publiken.

Vinnaren blev en ganska modest hit runtom Europa men ett av många rykten gör gällande att Sony Music i USA sagt sig varit intresserade av att spela in en skiva med Céline - under förutsättning att hon vann den där underliga, europeiska sångtävlingen. Om det stämmer var segern i högsta grad viktig för hennes väg till att bli en av världens största stjärnor.

Vad man däremot vet är sant är att Céline och hennes betydligt äldre manager kysstes för första gången efter finalen. De smög med sitt förhållande i många år men gifte sig vid en pampig ceremoni 1994, då Céline redan lagt världen för sina fötter med hits som "The Power of Love" och "Think Twice".

Atilla och Nella skulle göra ett tredje försök tillsammans och skrev "Come finirà?" som Daniela Simons kom tvåa med i den schweiziska finalen 1991. Atilla skriver fortfarande låtar men säger sig ha tappat intresset för ESC när man tog bort orkestern ur programmet.

Nella Martinetti, som placerat sig bland de fyra bästa i ESC hela tre gånger, fick aldrig den respekt hon skulle förtjänat av den lokala musikindustrin. Själv sjöng hon "Volksmusik", en trallvänlig hybrid av schlager och Tyrolens folktoner, och blev allt oftare utskrattad för sitt glada humör och sina enkla låtar.

Skrattet fastnade i halsen då Nella i en öppenhjärtlig intervju berättade om sitt dåliga självförtroende, sina återkommande depressioner och den obotliga cancer hon beslutat sig för att sluta behandla. I juli 2011 avled Nella Martinetti i sitt hem efter en längre tids sjukdom.



Céline Dion / Ne partez pas sans moi (Schweiz 1988)
1:a plats av 21 bidrag i Dublin

Ben Adam / Israel 1988

Den framgångsrika trion Chocolate Menta Mastik (Israel 1976) var historia i samma ögonblick som Yardena Arazi ville bli stjärna på egen hand. Att hon hade något särskilt var tydligt för de flesta och när Israel skulle stå värd för Eurovision Song Contest 1979 valdes Yardena ut som programledare.

Det som stod klart ganska tidigt var att sångerskan inte skulle ge sig med mindre än att hon skulle få representera sitt land också som soloartist. Hon kastade sig in den israeliska finalen Kdam och var nära att vinna inte färre än tre gånger - med "Muzika nisheret" 1982, "Shiru shir amen" 1983 och "Od nagia" 1985 - utan att någonsin ha marginalerna på sin sida.

Till slut frågade tv-bolaget IBA om Yardena ville representera dem i Dublin 1988 utan någon vanlig nationell final. Sångerskan konsulterade sin astrolog som berättade för henne att låten med startnummer nio skulle vinna ESC det året. Eftersom Israel lottats att sjunga som nionde land i finalen ansåg hon sig ha stjärnorna på sin sida och tackade ja.

Yardena fick en "privat Kdam" där hon framförde fyra låtar: "Kmo bahathala", "Karov layam", "Hi rokedet" och "Ben Adam". Jurygrupperna runtom landet var tämligen överens om att den sista av dessa, med sin stormande tempoökning på slutet, var rätt låt att skicka iväg.

Texten handlar om människans litenhet i världen - människan är inget mer än sand som blåser omkring i öknen - och titeln kan betyda såväl "människa" som "en god människa, någon som gör det rätta".

Med sig på scenen hade Yardena två dragspelare, två fjärdedelar av Milk & Honey (Israel 1979), samt den iögonfallande körsångerskan Iris Shemi från gruppen Sexta. Med all rätt hörde det israeliska bidraget till de stora förhandsfavoriterna inför finalen.

Dessvärre hade de israeliska representanterna inte längre stjärnorna med sig. En månad före ESC drog sig Cypern - lottade att sjunga som andra land - ur tävlingen och nästan alla länders startnummer ändrades. Israel var plötsligt nummer åtta istället och som nionde artist kom istället Céline Dion från Schweiz, som mycket riktigt vann hela kalaset. Astrologen hade kanske inte haft helt fel.

Året efter släppte Yardena Arazi en skiva med hebreiska versioner av kända arabiska sånger och var snabbt tillbaka på toppen av sin popularitet igen. I slutet av 1990-talet sadlade hon om och satsade mer som en karriär som programledare i tv.

I samband med Israels 60-årsjubileum 2008 utsågs Yardena till alla tiders bästa israeliska artist.



Yardena Arazi / Ben Adam (Israel 1988)
7:e plats av 21 bidrag i Dublin

Sokrates / Island 1988

Ingen kunde åtminstone säga att inte rätt låt skulle ha vunnit i den isländska finalen. Samtliga jurygrupper gav toppoäng åt Stefán Hilmarsson och Sverrir Stormsker som bildat duon Beathoven tillfället till ära.

Sverrir var en väletablerad multiinstrumentalist som verkade kunna spela på ungefär alla instrument som fanns. Sången överlät han med varm hand till den några år yngre Stefán, som i flera år sjungit i Sniglabandið och som just bildat rockgruppen Sálin hans Jóns mins som skulle visa sig bli omåttligt populär och en riktig långkörare hemma på ön.

Om musicerande och komponerande var Sverrirs starka sida kanske inte textskrivandet föll sig lika naturligt. Det enda texten innehåller är i princip en enda lång lista på personer som av någon anledning är värda att beundras. Enbart gubbar, dessutom.

I den isländska finalen hette låten "Þú og þeir" men döptes klokt nog om till det något mer internationellt gångbara "Sókrates" inför Dublinfinalen, dit duon tagit med sig en av de beundransvärda männen ur texten - Jón Páll Sigmarsson som 1984 utsetts till världens starkaste man.

Musklerna till trots lät sig inte Europa besegras. Endast Portugals jury tyckte att den isländska låten var toppen och smällde till med en åtta. I övrigt blev utdelningen låg och för tredje året i rad fick islänningarna nöja sig med en sextondeplats.

Sverrir och Stefán gick skilda vägar efter Dublin, men Stefán skulle återkomma till tävlingen många gånger i framtiden, inte minst som körsångare för andra artister.

Jón Páll Sigmarsson vann världsmästerskapen för starka män hela fyra gånger men avled bara 32 år gammal i sviterna av en hjärtinfarkt, som troligen orsakats av ett medfött hjärtfel.



Beathoven / Sokrates (Island 1988)
16:e plats av 21 bidrag i Dublin

Lied für einen Freund / Västtyskland 1988

Det hade varit ett styrkebesked för Ralph Siegel: 1987 hade han kommit både etta och tvåa i den västtyska finalen och i Bryssel hade Wind tagit hans låt hela vägen till silverplats. Än hade han inte tappat greppet. Än hade han mer att ge.

Tvåa i den nationella ligan 1987, slagna med en riktigt tunn marginal, blev en ovanlig duo bestående av en mamma och hennes unga dotter. Ralph Siegel och Bernd Meinunger hade skrivit den inte särskilt märkvärdiga "Frieden für die Teddybären" för duon och tänkte möjligen att de båda skulle ha en chans med en bättre låt.

På det andra försöket funkade det bättre. "Lied für einen Freund" var en betydligt bättre låt och framför allt den unga Meike Gärtners utstrålning gick hem hos tittarna. Hon hade ännu inte fyllt fjorton och var den yngsta artisten som deltagit sedan Sandra Kim vann två år tidigare.

I Dublin visade det sig att bara ungdom i sig självt inte räckte för att övertyga juryn. I finalen fallerade tekniken: i konsertsalen var ljudet så högt uppskruvat att högtalarna nästan sprack och mamma Chris mikrofon var inte påslagen. Olyckligt, men det räcker knappast som förklaring till den knappa poängskörden. För andra gången på tre år hade Ralph Siegel misslyckats i den internationella finalen.

Själv tycker jag att det tråkigaste med det här bidraget är att den magnifika Cindy Berger (Västtyskland 1974) bara blev tvåa i den västtyska finalen med den likaledes magnifika "Und leben will ich auch" och att vi aldrig får veta hur den skulle placerat sig i Dublin.

Meike Gärtner växte upp och skaffade sig en rejäl musikutbildning. Hon har haft flera roller i större musikaluppsättningar och fick 2005 en stor hit i Österrike med "Ich kann dich heilen" som del av gruppen Aschenputtel.

Uppdaterad 8 september 2020



Maxi & Chris Garden / Lied für einen Freund (Västtyskland 1988)
14:e plats av 21 bidrag i Dublin

Mangup / Jugoslavien 1988

För tredje året i rad tog Zagreb hem segern och för andra året i rad stod Rajko Dujmić bakom den vinnande låten. Den musikaliska motorn i omåttligt populära Novi fosili hade uppenbarligen tid och potential att skriva också för andra.

Srebrna krila hade bildats som en ren rockgrupp 1978 och ses idag som Kroatiens första boyband. I centrum stod Vlado Kalember och hans tillkämpat hesa röst och gruppen fick snabbt luft under vingarna med den stora hiten "Ana". De kom nära att vinna de jugoslaviska finalerna två gånger: 1981 med "Kulminacija" och 1982 med "Romeo i Julija".

1984 vann Vlado den jugoslaviska finalen utan sitt band men i duett med Izolda Barudžija och började så småningom söka sig bort från gruppen. Snart började bandets nya keyboardist Mustafa Ismailovski ta över mer och mer av sången.

Den upplaga av gruppen som ställde upp i den jugoslaviska finalen 1988 hade väldigt lite gemensamt med det band som slagit igenom tio år tidigare. I princip alla originalmedlemmar hade flytt fältet och bakom mikrofonen stod sångerskan Lidija Asanović. "Mangup" var dessutom betydligt poppigare än gruppens tidigare låtar och försågs med en snärtig och fartfylld musikvideo.

I Dublin uppträdde man som Silver Wings - en direkt översättning av gruppnamnet vilket säkert de flesta kommentatorer tackade för. Det gick nästan lika bra som det gjort för Rajko Dujmić året innan och hade man fått fem poäng till hade det blivit en bronsplats. Låten blev en stor hit på hemmaplan men Lidija stannade inte heller länge i gruppen som förändrades på nytt.

Nu blev Srebrna krila en ren vokalgrupp där sångerskorna kom och gick vid sidan av Mustafa Ismailovski. Man ställde upp i Dora 1995 och 1996 och dök upp i olika skepnader fram till Mustafas död 2000.

2012 återuppstod Srebrna krila i sin originalsättning med Vlado på sång. De turnerade runt Kroatien och Slovenien och släppte ett nytt album med nyskriven musik.



Silver Wings / Mangup (Jugoslavien 1988)
6:e plats av 21 bidrag i Dublin

Ka' du se, hva' jeg sa'? / Danmark 1988

Efter den ganska modesta elfteplatsen i Göteborg 1985 är det som om danskarna skulle ha tappat tron på Kirsten & Søren och deras förmåga att ta Europa med storm. Trots starka bidrag i de danska finalerna såväl 1986 som 1987 så blev det tummen ner från de rödvita jurygrupperna.

Det hade gått bra för Danmark ändå och man hade etablerat en tydlig stil som kändes väldigt typiskt dansk. I Dansk Melodi Grand Prix 1988 hade denna glada och klatschiga stil i det närmaste muterat och förvandlats till ett monster. Startfältet var fullt av livliga pastischer på det glada 1960-talet, förpackat i ett skimrande åttiotalistiskt schlagerpaket. Här fanns sånger om rock'n'roll och Johnny B Goode så det räckte och blev över.

Kirsten & Søren fiskade förvisso delvis i samma musikaliska vatten men levererade sitt bidrag med gott humör och en stor del humor och kanske tyckte juryn ändå att gammal var äldst. Det blev ändå strid på kniven in i det sista med Snapshot, en annan populär duo med tidigare MGP-erfarenhet.

Gimmicken med den kastade gitarren fick följa med till Dublin, där det istället blev dirigenten Henrik Krogsgaard som fick den i huvudet (även om de med falkblick ser studiomannen som räckt över gitarren). Gitarren, det glada humöret och det faktum att Kirsten var i det närmaste supergravid var helt klart tillräckligt för att överskugga den dåliga ljudmixen där det närmast känns som om sångrösterna och orkesterljudet tävlar mot varandra istället för att bli en enhet.

Till de flesta bedömares oförställda förvåning ramlade poängen in i strid ström och Hot Eyes landade på en tredjeplats - återigen Danmarks bästa placering sedan segern i London 1963. Sin vana trogen spelade dansbandet Wizex även in en svensk version av låten.

Succén till trots kände kanske båda att det var dags att gå vidare och göra något annat. Man spelade in ett gemensamt album till, medan Kirsten började förbereda en lite vuxnare soloskiva där hon bland annat sjöng duetten "Endnu engang" med Tommy Körberg som hon tävlat mot i Dublin.

Duon upplöstes rent officiellt i stillhet 1990, då Kirsten försökte sig på ett solouppträdande i den danska finalen. Efter det har hon gått vidare och etablerat sig som en av landets bästa och mest uppskattade sångerskor med stora musikalroller i bagaget. Inte minst gjorde hon stor succé i rollen som Edith Piaf 1991.



Hot Eyes / Ka' du se, hva' jeg sa'? (Danmark 1988)
3:e plats av 21 bidrag i Dublin

Stad i ljus / Sverige 1988

I princip kunde man ha ställt in den svenska melodifestivalen 1988. I samma sekund som Tommy Körberg tackade ja till att framföra "Stad i ljus" var saken klar. Tommy hade tillbringat de senaste åren i London, där han sjungit rollen som Ryssen i Björn och Bennys schackmusikal Chess.

Internationell ryktbarhet smällde högt i det än så länge ganska provinsiella Sverige och det faktum att det mest var skandinaviska turister som strömmat till för att se Chess och att få utanför Sverige egentligen visste vem Tommy Körberg var var inget någon låtsades om i sammanhanget.

Låtskrivaren gömde sig till en början bakom pseudonymen Laykaf Ap och det spekulerades friskt vem som egentligen skrivit låten - Ted Gärdestad var ett namn många tippade på - tills det tillkännagavs att Py Bäckman skrivit både text och musik.

Mycket riktigt sopade Tommy Körberg banan med konkurrensen i Malmö och fick 84 poäng av 88 möjliga. Många trodde att Stad i ljus skulle åstadkomma något liknande i Dublin och att den stora svenska rösten skulle hänföra hela Europa, men väl på plats i den irländska huvudstaden fick Tommy problem med halsen och tappade rösten helt.

Elaka rykten menade att det inte varit skulle varit någon förkylning utan att herr Körberg - känd för sitt glada leverne - helt enkelt skulle ha rumlat runt i Dublin tills rösten gått i spillror. I sina frispråkiga memoarer "Sjung tills du stupar" hävdar Körberg att det verkligen var en sjukdom och med tanke på allt han medger på andra ställen i boken finns ingen anledning att tvivla på uppgiften.

På fredagskvällens genrep var den körbergska rösten beordrad vila och Py Bäckman fick själv sjunga sin låt, något hon gjorde med bravur med tanke på att tonarten knappast var anpassad för henne. På lördagens repetition - som jurygrupperna fick lyssna på - var Tommy tvungen att sjunga själv och enligt SVT:s kommentator Bengt Grafström hade rösten spruckit rejält flera gånger.

Där försvann rimligen en mängd poäng. En powerballad kräver en rejäl och stabil röst och det svenskarna trodde var en sannolik vinnare blev en blek delad tolfteplats. Inte för att svenskarna brydde sig så värst - "Stad i ljus" hade letat sig in i mångas hjärtan och är fortfarande en älskad sång.

Tommy Körberg själv är måttligt förtjust. Han kallar den ett kvasireligiöst plagiat på "Anthem" - hans stora bravurnummer från Chess - och menar att man idag inte kan sjunga båda låtarna på samma konsert eftersom folk då genomskådar hur lika de är.



Tommy Körberg / Stad i ljus (Sverige 1988)
Delad 12:e plats av 21 bidrag i Dublin

Clown / Grekland 1988

En urban legend som följt de grekiska uttagningarna genom åren är att låtarna skulle varit så dåliga att juryn vägrat rösta fram en vinnare och att man slutligen dragit lott bland kandidaterna om vilken låt som skulle skickas iväg. Riktigt så har det aldrig gått till, men 1988 var inte långt ifrån.

Efter att de tävlande låtarna spelats upp bad juryn att få läsa upp ett uttalande att de ansåg samtliga låtar vara alltför svaga och ovärdiga att tävla i den internationella finalen. Det lottades hur som helst inte fram någon vinnare, utan juryn gjorde det jobb de fått betalt för och betygsatte låtarna ändå.

Afroditi Fryda kände sig knappast som en segrare efter den nationella finalen där publiken ganska tydligt markerat missnöje med vinnaren. Hon funderade på att hoppa av men bestämde sig ganska snart för att göra sitt bästa med sin tävlingslåt. Det skulle visa sig allt annat än lätt. Ingen verkade tro på "Clown": förhandsvideon klipptes till stor del ihop av gamla reklamfilmer och inget skivbolag ville ge ut låten på skiva.

I Dublin blev det kalla handen - tio poäng är fortfarande (2016) den lägsta poängsumma Grekland någonsin noterat i tävlingen. Kanske lindrades känslan av fiasko något av att den gamla arvsfienden Turkiet för första gången gav poäng till det grekiska bidraget?

Själv försvarar jag "Clown" med näbbar och klor. En gång definierade en skribent i brittiska homotidningen Attitude "camp" på följande sätt: att se det löjliga i något som är avsett att vara seriöst, och därigenom finna en djupare mening än den som från början fanns där. Precis det är vad som händer med mig och "Clown".

Afroditi, kören och clowndansaren sliter och kämpar med sin låt men får refrängens glada "ha ha ha" att liksom fastna i halsen och mana fram en sorgsen underton. Jag har alltid upplevt den här låten som framför allt djupt melankolisk. Tråkigt nog finns inget av detta i texten, som bara är ett enda blaha.

Afroditi sjunger än i denna dag och har ett par album bakom sig. Uppgifter på Wikipedia gör gällande att hon skulle ha ställt upp med låten "Donald Duck" i 1984 års grekiska final, men det året var inte Grekland med i tävlingen. Kanske var den inskickad till 1985 års interna uttagning - om någon vet får man gärna lämna en kommentar.



Afroditi Fryda / Clown (Grekland 1988)
17:e plats av 21 bidrag i Dublin

Laissez briller le soleil / Belgien 1988

En kritik som riktats mot Eurovision Song Contest genom alla år är hur lättviktig tävlingen är rent musikaliskt. Att det bara är en massa lättsamma, glada, tramsiga låtar som deltar. Man behöver inte leta länge för att hitta bidrag som motsäger den bilden.

En mindre glad låt än Belgiens bidrag till Dublin 1988 får man leta efter. Redan introt doftar tungsinne och man hinner inte många ord in i texten innan hopplösheten breder ut sig. Det handlar om människor som lider, hur lite vi bryr oss om vår värld och varandra, hur oskyldiga barn slaktas i krig. Var ska man hitta solen när tillvaron ser ut som den gör?

Förhandsvideon, inspelad i Bryssels metro, visar ett kyligt samhälle där människor blundar för andras problem. Det här var inte låten Europa skulle festa loss till, helt tydligt.

Själv har jag haft ett mycket ambivalent förhållande till den här låten. Ibland känns den som pretentiöst dravel, ibland känns det som om svärtan river till på riktigt och berör. Med åren har jag alltmer bestämt mig för att jag gillar den. Juryn gillade den inte alls med undantag för Frankrike som räddade belgarna från en nolla i protokollet.

Joseph Reynaerts hade börjat sin bana som gatumusikant vid 18 års ålder. Han hade vunnit ett par lokala sångtävlingar och gett ut ett par singlar utan att få fart på karriären. Tävlingsbidraget verkar vara den sista singeln han spelat in. Idag har han lämnat musiken bakom sig och är istället verksamhetsledare på ett kulturcenter i Soumagne.



Reynaert / Laissez briller le soleil (Belgien 1988)
Delad 18:e plats av 21 bidrag i Dublin