30 augusti 2020

Det blir alltid värre framåt natten / Sverige 1978

Peter Himmelstrand var främst en högt profilerad journalist men var även en av Sveriges allra mest framgångsrika låtskrivare under 1960- och 70-talen. Han skrev svenska texter till utländska låtar men gjorde även eget material. 1968 vann han Melodifestivalen  med "Det börjar verka kärlek, banne mig" - den dittills största hit som den svenska finalen skapat.

I backspegeln framstår det som rätt underligt att han faktiskt bara vann Melodifestivalen vid två gånger med tanke på hur många låtar han haft med i tävlingen. Möjligen var hans låtar ofta lite för spetsfundiga och typiskt "himmelstrandska" för att juryn skulle vara med på noterna.

Exakt tio år efter den första vinsten slog Peter Himmelstrand till på nytt med en av sina mindre typiska låtar. "Det blir alltid värre framåt natten" var en rak och tydlig låt om kärlek och saknad, helt utan den humor som ofta fanns med i Himmelstrands texter.

Sjöng gjorde Björn Skifs som fyra år tidigare toppat den amerikanska Billboardlistan med "Hooked On A Feeling" och som ännu hade status som internationellt gångbar artist i Sverige. 

I omröstningen blev det dött lopp mellan Björn Skifs och Wizex med "Miss Decibel" och de elva jurygrupperna fick kallas upp på nytt för att lägga varsin extra poäng till protokollet. Björn Skifs fick åtta poäng mot Wizex tre och saken var klar.

I Leif Thorssons fantastiska bok om Melodifestivalen berättade Peter Himmelstrand hur en representant för Sveriges Radio omedelbart efter segern kommit fram till honom och påpekat att de minsann inte tänkte betala hans resa till Paris. Inte så värst snyggt hanterat.

På plats i Paris blev Björn Skifs besviken på hela tillställningen. Han tyckte att artisterna aldrig gavs tillfälle att träffas mellan repetitionerna och i rena tristessen tänkte han ut en kupp. I direktsändning tänkte han bryta mot reglerna och sjunga på engelska. Kanske skulle han bli diskad men alla skulle åtminstone minnas det.

Körsångarna Peter Lundblad och Mikael Rickfors var med på noterna men dirigenten Bengt Palmers sa nej. Han tyckte det var oschysst mot Peter Himmelstrand att riskera hans låt. På väg ut på scenen hade Björn ännu inte bestämt hur han skulle göra och tappade både koncentrationen och texten. Hans mumlande av ett par rader är något de svenska tittarna aldrig verkar glömma.

Peter Himmelstrand tyckte i efterhand att det hade varit en utmärkt idé att sjunga på engelska. Han hade börjat tappa sugen för såväl låtskrivande som melodifestivaler och skulle bara få med en enda låt till i den svenska finalen: Karina Rydberg gick inte ens till final med "Nu börjar jag mitt liv" 1983.

På 1990-talet insjuknade Peter Himmelstrand i lungemfysem och den tidigare storrökaren ägnade sina sista år åt att propagera mot rökning. Han avled 1999, 62 år gammal.


Björn Skifs / Det blir alltid värre framåt natten (Sverige 1978)
14:e plats av 20 bidrag i Paris

28 augusti 2020

Song #1 / Ryssland 2007

Efter att Islands Paul Oscar framträtt sittandes på en vitt skinnsoffa blev det allt vanligare att ländernas delegationer önskade sig rekvisita av olika slag till sina nummer. Genom åren har det blivit en hel del smått och gott i form av hamsterhjul, brinnande flyglar eller bara en rad gatlampor.

Den ryska delegationen hade något mer ambitiösa planer för sitt framträdande i Helsingfors och bad EBU om lov att ta med sig trettio vita katter på scenen. Trettio högst levande vita katter. Dresserade och väluppfostrade. Inga problem i sikte. EBU tänkte kanske inte så många minuter innan de sade nej. 

EBU sa inte bara nej utan skrev en helt ny regel om att ingen får ha levande djur med sig på scenen. Så året efter fick Bosnien-Hercegovinas Laka lämna sin höna hemma.

Rysslands bidrag skapade möjligen ännu mer huvudbry än så. Texten var minst sagt frispråkig och innehöll en del intressanta glosor man aldrig fick lära sig i skolan. Styrgruppen för ESC hade gjort en stor affär av att man tvingat Island att ta bort ett fult ord ur sin text året innan men den ryska texten fick stå kvar som den var utan att rödpennan togs fram. Mycket märkligt.

Serebro ("Silver") var ett helt nytt band som aldrig uppträtt live tidigare. Rysk tv hade varit lite tveksam till en början men lät sig övertygas efter att Elena, Marina och Olga kommit in på redaktionen och visat sina sångfärdigheter. 

"Song #1" var utmanande på många plan - inte bara textmässigt - och visade upp Ryssland som ett spännande och dynamiskt musikland. Efter ett starkt framträdande kom silverflickorna på bronsplats, trots att de inte fick ta katterna med sig.

Låten blev en hit medan gruppens album blev en rätt moderat framgång. Man mixtrade lite med formulan och började snart producera hits i snabb takt. Att vara med i Serebro verkar ha varit ett hårt jobb och medlemmarna har bytts ut med ojämna mellanrum. Fram till 2019 har totalt elva olika sångerskor varit med i bandet.

Tråkigt nog skulle inte Ryssland hålla kvar i sin vågade stil och skulle framöver oftast lägga sig i en ganska slätstruken och inställsam musikalisk fåra.



Serebro / Song #1 (Ryssland 2007)
3:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

26 augusti 2020

Love Is Blind / Litauen 2012

"Siri, vad är en övertydlig gimmick?"

Efter en del funderande är det inte omöjligt att Siri skulle besvara frågan genom att visa upp Litauens bidrag till Eurovision Song Contest 2012.

Rickard Engfors, som skapat ett stort antal nummer för Sveriges melodifestival genom åren, har en gång sagt att man aldrig får bli övertydlig i det man säger och gör. "Sjunger man om en apelsin ska man inte stå på scenen och visa upp en apelsin!" Något måste lämnas till tittarens fantasi.

Litauens Donny Montell verkade ha en helt annan uppfattning och när han äntrade scenen i Baku för att sjunga om hur kärleken är blind illustrerade han det käckt genom att bära ögonbindel. Den kastades snart av för att ge plats åt lite schyssta moves och rätt valpig dans.

Donny - som egentligen hette Donatas Montvydas - var hemma från Vilnius och hade ärvt musikaliteten av sin trumspelande far och rörligheten av sin mor som var elitgymnast. Själv hade han sjungit sedan späd ålder och vann den litauiska finalen på fjärde försöket.

"Love Is Blind" var en struttig men ofokuserad discodänga, signerad tyske Brandon Stone som egentligen skulle representerat Ukraina 2010 innan inrikespolitiken lade käppar i hjulet. 

Även om låten hade sina brister och Donny var aningens överspelt så satte man tydligen en lämplig punkt för startfältet och belönades med en tredjeplats. I finalen blev resultatet med all rätt mer blygsamt och hemma i Litauen blev låten ingen större framgång.

Donny hade ändå samlat på sig en försvarlig mängd erfarenhet och skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen på nytt.



Donny Montell / Love Is Blind (Litauen 2012)
14:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

24 augusti 2020

If We All Give A Little / Schweiz 2006

Det var tuffa tider för Ralph Siegel. Tyskland ville inte längre ha hans låtar och han hade fått nobben i såväl Finland som Malta. Skam den som ger sig - det är liksom inte Ralphs grej att bara ge upp och gå vidare - och inför Aten 2006 lyckades han sälja in sin nya idé till Schweiz.

Att sätta ihop en grupp artister som skulle låta bra tillsammans för en låts skull var nu inte alls någon ny idé för Ralph. Han hade satt ihop Dschinghis Khan, MeKaDo och Sürpriz, samt en närmast oräknelig mängd grupper och band som fått sjunga hans låtar i de tyska finalerna.

Inte ens att sätta ihop artister från olika länder för att sjunga en låt med något slags budskap var ett nytt grepp - Siegel hade gjort exakt just det redan för Luxemburg 1985.

Schweizisk tv lät sig ändå bevekas och via ett antal auditions plockade man ut ett sexmannaband där man prickade in så många nationaliteter man bara kunde. Tanken var helt krasst att de telefonröstande tittarna skulle kasta poäng över "sina" artister i Siegels låt.

Claudia D'Addio från Schweiz fick sällskap av Keith Camilleri från Malta, tyske Marco Matias med rötterna i Portugal, Liel från Israel (en 16-åring som sjungit för Bill Clinton och som helt anspråkslöst presenterades som en ny Céline Dion), tv-stjärnan Tinka Milinović från Bosnien-Hercegovina samt svenske Andreas Lundstedt.

Andreas Lundstedt hade mycket framgångsrika år bakom sig som en del av Alcazar och många höjde på ögonbrynen då han dök upp i det här sammanhanget. Vad publiken inte visste var att Andreas var vilsen i såväl livet som karriären efter att Alczar gått skilda vägar som ovänner och hans eget liv varit en enda röra där han tagit mängder av droger och lekt katt-och-råtta med journalister som ville avslöja honom som hiv-positiv.

Kanske blev Andreas smickrad av att bli tillfrågad, kanske hoppades han att tävlandet kunde öppna nya dörrar och möjligheter. I Andreas Lundstedts frispråkiga självbiografi - där han erkänner bra mycket mer än vad som sannolikt var bekvämt - nämns tävlandet i Aten pikant nog inte med ett ord.

Vanilla Ninja hade säkrat Schweiz en plats i finalen genom att komma bland de tio främsta året innan och Six4One fick inleda hela uppspelningen.

Det här bidraget tar verkligen i från tårna från den första tonen till den sista och blommar ut till ett fullskaligt pekoral där inte ett enda ord klingar trovärdigt och där de sex utvalda uppvisar påfallande lite kemi sinsemellan. 

Malta svalde betet helt och gav en tolva, annars blev det ett par svala ströpoäng och inget mer. Bandets medlemmar skyndade alla vidare mot (i de flesta fallen rätt ospektakulära) solokarriärer.

Ralph Siegel verkade ändå nöjd med sin låt. Så nöjd att han 2015 skrev nästan samma låt en gång till - nu med titeln "Chain of Lights" - och lät den tävla för San Marino.



Six4One / If We All Give A Little (Schweiz 2006)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

22 augusti 2020

Everyway That I Can / Turkiet 2003

De turkiska finalerna hade med åren blivit rena skämtet. Ett land med en fantastisk och dynamisk musikindustri skickade år efter år amatörer till ESC. Amatörer som fick stryk i omröstningen och som ingen brydde sig om efter tävlingen. 

Till slut gjorde TRT det enda rätta och skrotade sin gamla uttagning - ingen grät efter det beslutet - och bestämde sig för att välja representant internt istället. Nu skulle världen få se att även turkar kunde rocka en eurovisionsschlagerfestival. Men vem skulle man skicka?

Valet föll på Sertab Erener, en mycket framgångsrik 38-åring som startat sin bana som körsångerska till Sezen Aksu - vid sidan av Ajda Pekkan (Turkiet 1980) landets i särklass största kvinnliga stjärna. 

Sezen Aksu såg Sertabs talang och hjälpte till att sjösätta hennes solokarriär. Under 90-talet regerade hon topplistorna och samlade stora hits på hög. Då relationerna snabbt och oväntat förbättrades mellan Turkiet och Grekland drog Sertab sitt strå till stacken genom att spela in en duett med den grekiska stjärnan Mandò (Grekland 2003).

Att bli den första stjärnan som representerat Turkiet sedan Kayahan 1990 kunde ju framstå som ett genidrag men uppdraget var inte utan risker. Hur skulle det gå med karriären om det blev samma gamla flopp som vanligt? I flera intervjuer underströk Sertab att hon behövde och krävde fansens fulla stöd om det här skulle gå vägen.

"Everyway That I Can" var skriven av Sertab och hennes pojkvän Demir Demirkan (på skivan står enbart Demirkan som låtskrivare) och Sertab fick lirka en del med de ansvariga på TRT innan de lät henne sjunga hela låten på engelska.

Turkiet ansågs i förhandstipsen ha en chans att förbättra sin egen bästa placering (en tredjeplats 1997 i Dublin) men få trodde på seger mot starka kandidater som Ryssland och Spanien. I sista sekunden slog turkarna till med ett hemligt vapen: en ny remix som gav hela bidraget en helt ny styrka. Plötsligt kändes allting väldigt öppet igen.

I en av alla tiders mest halsbrytande röstningssekvenser - där ledningen växlar mellan Turkiet, Ryssland och den stora överraskningen Belgien - fick Slovenien avgöra det hela till Sertabs fördel. Sensationen var ett faktum: kunde Turkiet vinna så kunde vem som helst vinna. 

Vinnarlåten blev en stor hit i många länder - den första kommersiellt gångbara vinnaren på tre år - och Sertab var riktigt het under sommaren 2003. När hon väl spelat in ett helt album på engelska hade det redan gått ett helt år sedan vinsten och den stora lanseringen uteblev. 

Istället stannade hon upp och tog en längre paus i karriären innan hon 2010 gjorde stor comeback med oförminskad popularitet.



Sertab Erener / Everyway That I Can (Turkiet 2003)
1:a plats av 26 bidrag i Riga

20 augusti 2020

Fly On The Wings Of Love / Danmark 2000

I samma stund som Tommy Seebach floppade i Millstreet 1993 surnade relationen mellan Danmark och den schlagerfestival man så entusiastiskt deltagit i sedan comebacken 1978. De kommande åren skulle ingenting imponera på de danska tittarna - inte ens femteplatsen i Dublin 1995 fick någon att jubla - och DR satsade allt mindre på sin egen uttagning.

Att göra saker halvdant fungerar inte alls i långa loppet och år 2000 uppgraderade danskarna sin final rejält. Från att vara ett inslag i ett annat program ordnade man stor gala i direktsändning från Cirkusbygningen i Köpenhamn. Precis som på den gamla goda tiden tävlade tio låtar om en resa till ESC i Stockholm.

Till de flestas stora förvåning gick segern till tävlingens oldboys. Bröderna Jørgen och Niels Olsen hade gett ut sin första skiva tjugoåtta år tidigare och hade en framgångsrik karriär bakom sig. Ganska långt bakom sig, faktiskt.

Man hade deltagit i den danska finalen nio gånger - två av gångerna ställde Jørgen upp som solist - och hade också haft viss framgång på den tyska marknaden, bland annat med "Marie Marie" 1982. 

Att de nu ställde upp på nytt sågs av de flesta som en trevlig nostalgisk vindpust men "Smuk som en stjerneskud" slog an en sträng hos publiken och vann i stor stil. Låten var skriven på engelska från början men då den danska finalen krävde sång på eget språk skrevs en ny text i hast.

Inför den internationella finalen trodde ingen alls på Danmark - en pinsamt usel förhandsvideo kanske spelade in där - men någonting hände under repetitionerna. Under fredagkvällens generalrepetition formligen exploderade Globen då danskarna äntrade scenen. 

I lördagens direktsändning kastade bildproducenten Marius Bratten sitt manus och improviserade kameravinklar för glatta livet i tre minuter för att fånga publikens reaktioner. Det gav utdelning och i omröstningen smattrade de höga poängen in. Bröderna Olsen blev den första vinnaren sedan Abba som legat i ledning från den allra första juryn till den sista.

Det blev en viss polemik runt den röstförvrängareffekt bröderna Olsen använde sig av i en av refrängerna. Cher hade använt samma effekt i sin hit "Believe" och nu var frågan om det var i enlighet med reglerna att modifiera en röst i ESC. Då effekten på inget sätt förbättrade kvalitén på själva sången gav EBU tummen upp.

"Fly On The Wings Of Love" blev en kommersiell framgång i stora delar av Europa. I Spanien gick en coverversion av låten upp på topplistornas förstaplats. Albumet bröderna släppte efteråt blev hela decenniets mest sålda skiva i Danmark. Med ens hade Olsen Brothers sitt på det torra för många år framöver.

Bröderna fortsatte att uppträda - tillsammans och var för sig - fram till december 2019 då duons dagar oåterkalleligen verkade vara slut. Niels Olsen berättade att han drabbats av en obotlig cancer i huvudet, att han aldrig mer skulle uppträda och att han med omedelbar verkan skulle lämna offentligheten. Mot alla odds hämtade sig Niels Olsen från sjukdomen och friskförklarades i december 2020.

Uppdaterad 4 maj 2022


Olsen Brothers / Fly On The Wings Of Love (Danmark 2000)
1:a plats av 24 bidrag i Stockholm

18 augusti 2020

Sata salamaa / Finland 1987

Virve Rosti hade dragit ned rejält på karriären och var nöjd med det. Hon hade börjat uppträda i stora sammanhang som 15-åring och blev stjärna vid 17 och samlade hitsinglar på hög: "Kun Chicago kuoli", "Tuolta saapuu Charlie Brown", "Menolippu", "Näinkö aina meille täällä käy" och många fler. Hon visste vad det innebär att vara känd och älskad och det hade hon fått nog av.

Sedan några år tillbaka ägnade hon sig mest åt sin familj och spelade in någon låt lite då och då. Uppträdde när lusten föll på. Och en dag frågade Petri Laaksonen om hon ville sjunga låten han fått med i den finska melodifestivalen. 

Petri Laaksonen hade gjort sensation två år tidigare då han som fullständigt okänd 22-åring vunnit den finska finalen och gett Finland en placering bland de tio bästa i Göteborg. Nu när han fick välja artist själv bönade han och bad att Virve skulle ställa upp eftersom låten aldrig skulle vinna i vilket fall.

Anledningen till att den aldrig kunde vinna var att Pertti Neumann - frontmannen i det omåttligt populära bandet Dingo - också fått med en låt. Tittarna skulle få välja vinnare genom att poströsta och "Kesätuuli" framförd av Johnny Lee Michaels kunde bara inte förlora.

Den finska finalen var en rätt trist studioproduktion med halvdant ljud och den förhandstippade rocklåten kom inte alls till sin rätt. Många hakor tappades då "Sata salamaa" ("Hundra blixtar") seglade förbi och vann med en förhållandevis smal marginal.

Man kunde tänka sig att vinnaren borde jublat av glädje, men icke. När Petri Laaksonen gick hem till Virve Rosti med blommor fick han enligt legenden buketten kastad på sig. Virve hade inte alls tänkt sig att bli kändis på nytt.

Någonstans längs vägen verkar ilskan ha bytts mot stridsvilja. Kanske den gamla lusten hade väckts till liv på nytt? Till Bryssel tog hon med sig bandet Boulevard och återuppväckte sitt gamla smeknamn Vicky, som hade en mer internationell klang.

Under repetitionerna började det tisslas och tasslas rejält om Finlands möjligheter. "Många menar att det här är Finlands bästa bidrag någonsin" utbrast SVT:s kommentator Fredrik Belfrage i direktsändning. I radion jublade Jacob Dahlin och kallade Virve "Lappeenrantas Tina Turner". Jurygrupperna i Norge och Nederländerna var med på noterna - och gav tio respektive åtta poäng - medan det i övrigt enbart droppade in ströpoänger. Business as usual. 

En femtondeplats var betydligt sämre än förväntat men det spelade ingen roll på hemmaplan. Virves karriär tog ny fart med besked och "Sata salamaa" har skrivit in sig i evigheten som en av alla tiders största pophits i Finland.

Sedan 1991 sjunger hon i banden Menneisyyden vangit ("Det förflutnas fångar") tillsammans med Kari Kuivalainen (Finland 1986) och Freeman, men ger också ut skivor i eget namn. 2018 utkom hennes självbiografi, fiffigt döpt till "Vickypedia".

Uppdaterad 15 augusti 2023



Vicky Rosti / Sata salamaa (Finland 1987)
15:e plats av 22 bidrag i Bryssel

16 augusti 2020

One Step Out Of Time / Storbritannien 1992

Redan 1985 ville BBC göra om sin nationella final och låta en enda artist sjunga alla låtarna. Då stötte planen på hårt motstånd och istället höll man fast vid en final med flera olika artister i ett par år till.

I Rom 1991 gick det riktigt dåligt - en tiondeplats var verkligen inte tillräckligt för att hålla de brittiska tittarna på gott humör - och några kända namn hade inte visat intresse av att delta på mången god dag. Nu fick det räcka med glada amatörer och nybörjare - nu skulle ett proffs få göra jobbet.

Michael Ball var ett bra val på många sätt. 29-åringen hade haft stor framgång i flera musikaler och hade 1989 en stor hit med "Love Changes Everything" från Andrew Lloyd Webbers "Aspects of Love". 

Av de åtta låtar som valdes ut var de allra flesta ballader som gav mer eller mindre utrymme åt Michael Balls stora röst. Rykten gjorde gällande att sångaren själv var nöjd med detta men att dirigenten Ronnie Hazlehurst insisterat på att även ta med ett par snabbare låtar.

I ett balladtungt startfält var det föga överraskande att den telefonröstande publiken fastnade för de snabbare låtarna. "Secret of Love" blev trea och "One Step Out Of Time" vann med bred marginal trots att ingendera är någon speciellt stark låt.

På andra plats hamnade "As Dreams Go By", en riktig karamell skriven av Andy Hill och Pete Sinfield som vunnit 1981 med "Making Your Mind Up" och som snart skulle skriva världshiten "Think Twice" för Céline Dion. Några år senare spelades "As Dreams Go By" in av såväl Bette Midler som Jill Johnson.

I Malmö krämade Michael Ball på allt han kunde tillsammans med sina fem körsångare och lyckades bärga Storbritanniens trettonde andraplats med sin allt annat än märkvärdiga låt. Singeln tog sig in bland de tjugo bäst säljande på den brittiska topplistan och Michael Balls album - med fem av låtarna från den nationella finalen - gick upp på albumlistans förstaplats. Inte så illa, kan man tycka.

Ändå satt Michael Ball bara några månader senare i BBC:s dokumentär "Nul points" och sa att han hellre skulle sticka nålar i ögonen än tävla i ESC på nytt. Vad i hela världen?

Kanske var det bara den attityd brittiska artister förväntades visa upp mot ESC men kanske fanns andra skäl. I början av karriären drabbades Michael Ball ofta av nervositet och panikattacker då han skulle uppträda. Var det obehagligt att plötsligt vara i ett sammanhang han inte själv kunde kontrollera?

Högst sannolikt var sångaren också missnöjd med den låt som nu hängdes runt hans hals och som han visste att han skulle få dras med för tid och evighet. Precis så som Sandie Shaw, Lulu, Mary Hopkin och Clodagh Rodgers upplevt saken.

BBC skulle behålla systemet med en på förhand utvald artist i tre år, men det skulle snabbt visa sig allt svårare att hitta artister som ville ställa upp. Ingen ville längre sjunga låtar av okända låtskrivare och som inte nödvändigtvis passade in i de egna karriärplanerna. Ingen ville få en svag och gammaldags vinnarlåt på halsen. Tiden hade sprungit ifrån ett en gång fungerande format.



Michael Ball / One Step Out Of Time (Storbritannien 1992)
2:a plats av 23 bidrag i Malmö

14 augusti 2020

Sweet People / Ukraina 2010

Ukraina verkade planera att hålla en lite lägre profil inför ESC 2010 och valde internt ut sångaren Vasyl Lazarovych att representera dem i Oslo. I en nationell final fick han sjunga fem låtar och "I Love You" kröntes till landets bidrag. Snyggt, prydligt och möjligen lite tråkigt. Men sedan slog verkligheten till.

I februari anordnades ett synnerligen infekterat och omstritt presidentval där den tidigare premiärministern Viktor Janukovytj - vars försök att bli president 2004 ledde till den orangea revolutionen - nu stod som segrare. Och snart började kvastarna sopa på den ukrainska tv:n där nyutsedda chefer ville sätta så mycket av sin egen prägel som möjligt på så många saker som möjligt.

En vecka före EBU:s deadline meddelade man att man ogiltigförklarade den tidigare nationella finalen och utlyste en ny final där den tidigare vinnaren också skulle få ställa upp om han ville. Mot alla odds ställde faktiskt Vasyl Lazarovych upp och kom på en slutlig sjundeplats.

Vinnare blev istället 24-åriga Alyosha men hennes låt "To Be Free" anklagades snabbt för att vara ett plagiat och visade sig ha givits ut redan två år tidigare. Nu började EBU tappa tålamodet rejält medan Ukraina i rekordfart ordnade fram en ny låt - som inte varit med i någon av de två nationella finalerna.

"Sweet People" visade sig ändå vara värd en del bök och stök - en dramatisk ballad som passade Alyosha som hand i handsken. Texten handlade om hur människan förstör världen omkring sig och videon - delvis inspelad i spökstaden Prypjat - förde tankarna till den största naturkatastrof som drabbat Ukraina: kärnkraftolyckan i Tjernobyl 1986, en knapp månad innan Alyosha föddes.

Alyosha har hållits kvar i rampljuset och ger regelbundet ut nytt material. Viktor Janukovytj tvingades bort från makten 2014 och har levt i landsflykt i Ryssland sedan dess.



Alyosha / Sweet People (Ukraina 2010)
10:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

12 augusti 2020

S.O.S / Cypern 1991

Rädslan för att ekologin ska kollapsa runt omkring oss är långt ifrån ny och under hela efterkrigstiden har drömmen om en mer hållbar utveckling genererat en hel del sånger med mer eller mindre äkta klimatångest.

Vinnaren av Cyperns andra tv-sända nationella final någonsin var en ovanligt besk karamell i genren med en ton minst lika frän som Västtyskland 1971

Texten kallar jorden för en galen komet där fåglarna dör runtomkring oss, fiskarna inte längre kan stanna i havet och alla människor står tysta och ser på. "Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till" är den sista textraden innan refrängen skickar ett nödrop rakt ut i rymden, ifall någon där skulle kunna höra och komma till undsättning.

Förhandsvideon visade upp sångerskan Elena Patroklou i diverse karga landskap och på scenen i Rom gjorde hon stor entré likt en grekiskspråkig Greta Thunberg i elegant galaklänning. Hjälp på scenen fick hon av bland andra den blivande veteranen Alex Panayi (Cypern 1995 och 2000) och låtskrivaren Kypros Charalambous.

Nog för att Elena hade lång erfarenhet själv. 23 år gammal stod hon nu på eurovisionsscenen för fjärde gången efter att ha agerat bakgrundssångerska 1983, 1987 och 1989. Det skulle dessutom gå riktigt bra: Cypern kasserade in två tolvor tidigt i röstningen och låg en stund på andra plats innan poängen sinade något.

Elena övertygade inte bara en och annan jurygrupp. Hon imponerade även på den framgångsrika gruppen Zig-Zag som raskt rekryterade henne som ny sångerska, ett jobb hon håller än idag.

2005 skulle hon ha varit gästsångerska på Cyperns bidrag i Kiev men backade ur i ett sent skede och lämnade plats åt Elina Konstantopoulou (Grekland 1995) istället.



Elena Patroklou / S.O.S (Cypern 1991)
9:e plats av 22 bidrag i Rom

10 augusti 2020

The Voice / Irland 1996

Handen på hjärtat så var nog ingen särskilt sugen på en ny irländsk seger. Den gröna ön hade vunnit tre år i rad och den notoriskt utfattiga irländska tv:n hade likaså stått värd tre år i rad. 

När Norge vann i Dublin 1995 blev det ett välkommet avbrott i vinnarstatistiken. Nu ville de flesta ha en liten paus från allt det irländska (även om den norska vinnaren för all del haft en del irländska influenser i sig). Det blev verkligen en liten paus.

Brendan Graham - som vunnit 1994 och även representerat Irland 1976 och 1985 - hade skrivit en sång han trodde mycket på. Bandet Dervish (Irland 2007) hade spelat in en demo som skickades in till den irländska finalen men när Brendan Graham hörde en solist i den traditionella kören Anúna visste han att han hittat den. Rösten. The Voice.

Eimear Quinn hade börjat sjunga i Anúna ett år tidigare och var inte med när hennes körkompisar sjöng sångpartiet i uruppförandet av Riverdance, som pausunderhållning vid ESC 1994. Hon hade en klar och stark och naturlig röst och Brendan Graham blev eld och lågor. 

Det blev även de regionala jurygrupperna runt omkring Irland. Eimear och Brendan vann en mycket bekväm seger i den nationella finalen.

"The Voice" var en mycket politiskt laddad sång där en röst - möjligen den irländska folksjälen - påminner om krig, svält och oförrätter. Udden är tydligt riktad mot den engelska ockupationsmakten - engelsmännen lät irländarna duka under i den stora svälten trots att det inte rådde brist på mat - och det enda som kan läka de gamla såren är om människorna lägger striderna bakom sig och lever i fred.

På Nordirland rådde en bräcklig vapenvila men ännu vågade ingen tro att den skulle hålla. Att "The Voice" är ett av de mest politiska bidrag som någonsin tävlat i ESC verkar ha gått de flesta förbi i Oslo.

ESC 1996 är den första tävling jag upplevt på plats och jag minns hur luften gick ur Oslo Spektrum då Irland gick upp i ledning. Det märks förhållandevis lite i sändning, men när det står klart att irländarna kommer att ta sin fjärde seger på fem år började stora delar av publiken att lämna lokalen. När vinnaren äntrar scenen är mottagandet mycket, mycket svalt.

"The Voice" blev en hit hemma på Irland men en mycket måttlig framgång i de flesta andra länder. Som vinnare i en tävling som alltmer slogs för sin överlevnad var den inte särskilt lyckad men den etablerade Eimear Quinn rejält inom den traditionella irländska musiken.

Idag är hon ett aktat namn som sångerska och kompositör. Hon har spelat in flera skivor, skrivit filmmusik och - viktigast av allt - utvecklat den scenpersonlighet hon ännu saknade i Oslo 1996, något som inte minst demonstreras i det här klippet från 2020.

Irland framstod som alltmer oslagbara i ESC men inom bara några år skulle den irländska dominansen vissna bort och förvandlas till en skugga av en svunnen tid. 

Två år efter att Eimear Quinn segrat i Oslo undertecknades Långfredagsavtalet som än så länge lett till en varaktig fred på Nordirland.



Eimear Quinn / The Voice (Irland 1996)
1:a plats av 23 bidrag i Oslo

8 augusti 2020

Sev! / Turkiet 1995

Det finns fler än ett sätt att vinna en schlagerfestival på. Gruppen Pan hade visserligen kommit näst sist i Lausanne 1989 men "Bana Bana" hade blivit en stor fanfavorit och en remixad version gavs ut i Sverige på skivbolaget Sonets hippa label Son Ton Son.

Gruppen var ändå sammansatt för en låts skull och kort tid efter Lausanne lämnade Arzu Ece Pan för att ägna sig åt andra saker. Hon var en flitigt anlitad sångerska som synts flera gånger i de turkiska finalerna och som inte var särskilt intresserad av att ge upp sin solokarriär.

Det visade sig ändå ganska bökigt att slå igenom. Konkurrensen på den turkiska marknaden var svår och efter att ha spelat in ett andra soloalbum 1994 bestämde sig Arzu för att dra sig tillbaka efter tjugo år i branschen.

Sedan råkade hon ändå vinna den turkiska finalen 1995 - med en låt som egentligen var skriven för en annan artist - och fick åka till Dublin en sväng med "Sev!" ("Älska!"), skriven av Melih Kibar som tidigare fått Turkiets dittills bästa placering med "Halley" 1986. 

Riktigt lika bra gick det inte i den här gången men för Turkiet var en sextondeplats helt godkänt. Därmed fick karriären vara slut: Arzu gifte sig och bildade familj och lämnade rampljuset bakom sig.

Arzu Ece skulle ändå hamna tillbaka i rubrikerna. 2007 slutade äktenskapet i skilsmässa och när hon därefter drabbas av leukemi bestämde hon sig för att tala om saken offentligt och visa att cancer kunde drabba vem som helst.

Efter att hon friskförklarats skrev hon och spelade in låten "Master Chemo" - en sång om bli räddad till livet av kemoterapi. Hälften av intäkterna för låten gick till att förbättra livet för människor som överlevt cancer.


Arzu Ece / Sev! (Turkiet 1995)
16:e plats av 23 bidrag i Dublin

6 augusti 2020

Suus / Albanien 2012


Måndagen den 21 maj 2012 var en svart dag för Albanien. En buss med 45 personer - de flesta studenter vid universitetet i Elbasan - körde av vägen och störtade 80 meter rakt ned i en ravin. Tretton människor miste livet, tjugo skadades svårt.

Dagen efter hade landssorg utlysts i hela landet. Radion spelade enbart klassisk musik, tv:n plockade bort i princip alla program ur schemat och inriktade sig helt på att rapportera om och kring olyckan. Ingenting annat kändes viktigt i jämförelse. Särskilt inte en semifinal i Eurovision Song Contest.

Albanien deltog i tisdagskvällens semifinal men sökte dispens av EBU att inte behöva visa tävlingen i direktsändning. När programmet sändes - mycket sent på tisdag kväll - såg nästan ingen Rona Nishliu gå vidare till final.

Om Rona Nishliu - en 24-åring från Mitrovica i Kosovo - var besviken avslöjade hon inte det med en min. Istället gav hon en extra presskonferens i Baku där hon dedikerade sin sång och sitt framträdande till offren. Lyckligtvis var sången ifråga allt annat än glad och glättig.

"Kärleken finns inte här längre. Tiden har inte tid för oss mer. Låt mig bara få gråta." Rona hade själv skrivit texten - musiken var skriven av Florent Boshnjaku - och hade gissningsvis låtit sig inspireras av det krig som tvingat henne själv att fly sin hemstad såväl som Kosovos öde som ett land avstängt från resten av världen. 

Rona hade själv fått albanskt medborgarskap efter sin seger i den albanska finalen - kanske för att det skulle gå lättare att resa runt i Europa och marknadsföra bidraget.

När Rona fick en fråga om hur svår hennes sång är att sjunga svarade hon att de höga tonerna bara är sångteknik, men det är jobbigt att uppbåda den energi sången kräver.

Om Europa noterat den albanska landssorgen eller inte kan vi låta vara osagt men tittarna drabbades av den råa känsla som slog emot dem när Rona äntrade scenen. I en tävling som inte alltid premierar det innerliga eller svåra rasade poängen in och "Suus" landade på Albaniens dittills bästa placering.

Det var ett värdigt slut på en förfärlig vecka och en lycklig Rona Nishliu blev uppringd och gratulerad av Albaniens president strax efter sändningen.

Sedan finalen i Baku har hon ägnat sig åt musik av olika sorter - allt från pop till experimentell jazz - och har engagerat sig i socialt arbete. Inte minst deltog hon i en stor kampanj med fokus på mäns våld mot kvinnor i Albanien. 2014 gav hon konserter i Belgrad för att sprida kunskap om Kosovo och dess kultur för en serbisk publik.

Som en liten bonus kastar jag in en intervju jag fick göra med Rona på plats i Baku 2012.



Rona Nishliu / Suus (Albanien 2012)
5:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

4 augusti 2020

Mon ami Pierrot / Monaco 1959

Musikbranschen var männens värld. Så hade det alltid varit, så skulle det förbli. De chefer som bestämde och höll i pengarna var män, orkesterledarna var män, låtskrivarna var män och de allra största sångstjärnorna var män.

De kvinnor som fanns i branschen fick ta sig fram bäst de kunde. Hur framgångsrika de än blev var de alltid utbytbara och satt aldrig helt säkert i sadeln. Om deras nya låt floppade spelade inte många års framgång någon större roll.

Inga regler utan undantag och det har alltid funnits en handfull kvinnor som strålat och som tagit plats och som skrivit om regelboken. Några av dem har ställt alla män de omgivits av i sin skugga.

Jacques Pills (egentligen René Ducos) var en man som skulle hamna i skuggan av inte bara en utan av tre kvinnor, trots att han själv var en uppmärksammad sångare och spelvink på scen såväl som i en mängd filmer.

1939 gifte han sig med Lucienne Boyer - en internationell stjärna av monumentala mått som slagit igenom i Amerika innan hon flyttat hem till Frankrike och skapat "Parlez-moi d'amour", en av de största framgångarna någonsin inom fransk showbiz. 

Lucienne och Jacques förblev gifta i tolv år och Lucienne räddade sannolikt livet på Jacques då den tyska ockupationsmakten hotade att deportera honom. De båda förblev goda vänner även efter skilsmässan.

Mindre än ett år efter skilsmässan gifte han sig på nytt, med ingen mindre än superstjärnan Édith Piaf. Marlene Dietrich var bröllopsvittne och fler än sextio tidningar skrev om händelsen. Piaf var känd för sitt ombytliga lynne och fem år senare tog äktenskapet slut.

När Jacques Pills representerade det debuterande furstendömet Monaco vid ESC i Cannes hade han redan hunnit fylla 53. Rösten, charmen och utspelet fanns kvar men låten han satts att sjunga var en rätt underlig liten sak som stack ut rejält i startfältet.

"Mon ami Pierrot" ("Min vän Pierrot") anspelade på en av de mest kända figurerna inom den franska pantomimtraditionen: Pierrot är ärlig och uppriktig - den enda på scenen som inte döljer sitt ansikte i en mask - men ständigt med otur i kärlek. Kanske visste även Jacques Pills en sak eller två om den saken.

En enda poäng blev det och Monaco kom på allra sista plats på sitt första försök och någon studioinspelning gjorde han aldrig av sången. Den kvinnliga kompositören Florence Veran gjorde istället en egen inspelning som gavs ut på skiva.

Året efter vann Frankrike hela tävlingen med Jacqueline Boyer - Jacques Pills dotter från äktenskapet med Lucienne Delyle - som snabbt blev en stor stjärna och hela landets älskling. Nu började Jacques Pills inse att klockan nog var slagen för hans tid som sångstjärna och han avslutade karriären för att istället jobba bakom kulisserna i musikbranschen, inte minst som showproducent på anrika Olympia i Paris.

Jacques Pills drabbades av en hjärtinfarkt och avled i sitt hem i Paris den 12:e september 1970.

Uppdaterad 13 december 2020


Jacques Pills / Mon ami Pierrot (Monaco 1959)
11:e plats av 11 bidrag i Cannes

2 augusti 2020

Jennie Jennie / Sverige 1975

Sverige hade vunnit ESC med Abba och "Waterloo" och nu skulle fattiga Sveriges Radio stå värd för hela evenemanget. Om man var glada och stolta över uppgiften var det ingenting man gav sken av i offentligheten. 

Tvärtom suckade och pustade man över hur stor del av budgeten som skulle ätas upp av detta. I mer än en artikel uppger chefer av olika grad att Sveriges Radio "nog" skulle sluta tävla efter att man gjort sin plikt och agerat värd. Men dyrt och kommersiellt var det. Och ett dåligt tv-program, det underströk man noga.

Varför SR inte tog tillfället i akt för att experimentera med formen eller försöka lätta upp programmet, det får man inga svar på. Det gick an att klaga på hemmaplan, men cheferna ville förmodligen inte göra någon arg på EBU.

Den stora förändringen i den svenska finalen var att den för första gången avgjordes utanför Stockholm och flyttade in i en tv-studio i Göteborg. Gissningsvis märkte inte tittarna någon större skillnad: hela redaktionen kom från Stockholm och i sändning görs ingen ansats att visa att man är i rikets andra stad.

Karin Falck - Sveriges obestridligen största kvinnliga tv-stjärna - hade utsetts att leda den internationella finalen och fick även leda publiken genom den svenska finalen. Karin hade hastigt och oväntat blivit änka ett par månader tidigare och hennes kollegor ansåg det bäst att hon fick en ordentlig utmaning istället för att enbart sörja.

Precis som 1974 bestod startfältet av tio bidrag från specialinbjudna låtskrivare som sedan fritt fått välja lämpliga artister och standarden var skyhög. Fjolårets vinnare Abba fanns representerade men man lät Svenne & Lotta framföra "Bang en boomerang", som man också själva spelade in.

Att man vunnit året innan genom att tänka nytt och våga gå utanför ramarna verkar inte ha stannat i minnet på juryn som istället valde en riktigt traditionell vinnare. Lasse Berghagen ställde upp för tredje året i rad och vann till slut en riktig utklassningsseger med "Jennie Jennie".

Juryn hade kanske inte riktigt fingret på pulsen: vinnaren blev den minst populära av Lasse Berghagens tre melodifestivalbidrag och i efterhand framstår det som helt barockt att Björn Skifs - som än så länge var betydligt mer framgångsrik internationellt än Abba - inte vann med "Michelangelo".

Väl på plats i S:t Eriksmässan i Stockholm - invigd 1971 och i folkmun kallad Älvsjömässan - var det en del turbulens runt arrangemangen. Det fanns en stark rörelse mot den kommersiella likriktning som skivbolag och Sveriges Radio ansågs bidra till och parallellt med ESC anordnades alternativa melodifestivaler där alla manade fick vara med. Sveriges Radio ansåg sig tvingade att ge alternativfestivalen lika mycket uppmärksamhet som EBU:s tävling.

Säkerhetspådraget var stort och Lasse Berghagen kördes med poliseskort till och från mässhallarna. Det stora hotet var inte demonstranterna: säkerhetspolisen hade indikationer på att Röda armé-fraktionen hade planer på en aktion i Sverige. ESC klarade sig men en månad senare ockuperade terrorgruppen den västtyska ambassaden i Stockholm med blodig utgång.

Karin Falck glittrade varmt i rutan och välkomnade världen på svenska, engelska och franska med sedvanlig elegans, även om det begränsade henne en aning att behöva prata engelska i programmet. Detsamma kan sägas om Lasse Berghagen som inte riktigt kändes hemma i sin engelska version. Han gav ett prydligt men inte särdeles spektakulärt framträdande och hamnade på en åttonde plats till slut.

Lasse Berghagen fick vokal hjälp av Dolls (Kerstin Bagge, Karin Risberg och Kerstin Dahl) som redan hjälpt Sverige på traven i Luxemburg 1973 och som nu även hoppade in som kör för Belgien, Portugal och Schweiz.

Cheferna på Sveriges Radio andades ut. Nu hade man levererat ett program till EBU och nu kunde man hoppa av ESC med gott samvete. 1976 uteblev Sverige ur startlistan till publikens stora förtret. 

Sveriges avhopp ledde åtminstone till en regeländring: samtliga deltagarländer skulle fortsättningsvis dela på kostnaderna genom att betala en deltagaravgift istället för att lämna hela arrangemanget i knät på värdlandet.

Allra sist i sändningen från mässans auditorium - som idag inte längre finns kvar utan har gett plats åt Victoriahallen - lämnade Karin Falck sitt manus för ett ögonblick då hon tackat tittarna för uppmärksamheten. Hon tittade rakt in i kameran och sa "Quelque part au fond de nous, nous serons toujours ensemble" ("Någonstans inom oss ska vi alltid vara tillsammans") - en hälsning till hennes nyligen avlidne make Åke Falck.

Lasse Berghagen skulle förbli en av landets allra mest framgångsrika och älskade artister. Detta bevisades inte minst då han var programledare för - och blåste nytt liv i - klassikern "Allsång på Skansen" på SVT under åren 1994-2000.

Lasse Berghagen avled i oktober 2023 efter en tids sjukdom och hyllades i pressen för sitt artisteri, sin varma personlighet och inte minst för alla sånger han lämnat efter sig.

Uppdaterad 21 oktober 2023



Lasse Berghagen / Jennie Jennie (Sverige 1975)
8:e plats av 19 bidrag i Stockholm