't is OK / Nederländerna 1978

Harry van Hoof - mångårig dirigent för Nederländerna i ESC - menar i en intervju för utmärkta And The Conductor Is att den kreativitet och produktivitet som utmärkt landets musikindustri i början av 1970-talet ganska snabbt fick pyspunka och bara smälte bort.

När man kollar in den nationella final som Nederländerna ordnade 1978 så tror man gärna på hans ord. Fyra olika artister har valts ut att framföra två bidrag var och det är verkligen inte de odödliga alstrens kväll, för att uttrycka saken milt.

De tolv jurygrupper - en i var och en av landets elva provinser plus en kändisjury med tidigare vinnare - gav i särklass mest poäng till den nybildade trion Harmony vars båda låtar är skrivna av teamet bakom 1975 års vinnare "Ding A Dong": Eddy Ouwens hade signerat vinnaren medan Dick Bakker skrev "Bim Bam Bom" som hamnade på tredje plats (och som B-sida på gruppens singel).

Att Dick Bakker efter "Ding A Dong" skriver en låt som heter "Bim Bam Bom" säger väl egentligen allt man behöver veta om den här finalens allmänna ambitionsnivå.

Harmony må vara en ny skapelse men medlemmarna är rutinerade. Rosina Lauwaars och Ab van Woudenberg hade både ett förflutna i bandet Sommerset medan Donald Lieveld varit med i flera band och även spelat in ett antal solosinglar.

Skivversionen lät rätt bra ändå (och den engelska versionen lät ännu bättre) men när gruppen ställde sig på scenen i Paris saknades tryck och kraft i rösterna. Slutresultatet blev därefter med en del ströpoänger härifrån och därifrån.

Att vinnande Israel smällde i med en tolva kan för all del betyda att juryn i Jerusalem hörde något som gick alla andra förbi, men det är också möjligt att de anade sin egen vinstchans och ville slänga iväg sin tolva på någon som inte konkurrerade om segern.

Harmony gav ut en singel till men gick sedan skilda vägar tämligen snabbt. Under många långa år skulle Nederländernas bidrag fortsätta att samla halvdana placeringar på hög, om än med ett och annat lysande undantag.

Harmony / 't is OK (Nederländerna 1978)

13:e plats av 20 bidrag i Paris

Il y aura toujours des violons / Frankrike 1978

Frankrike är ett stort land med ett oändligt antal begåvade musiker. De flesta som har musiken i blodet får aldrig den där riktiga chansen att sjunga inför storpublik och ge ut skivor som når den stora massan. Det räcker inte att kunna sjunga bra, någon måste tro på dig också.

Någon på franska CBS måste ha trott på Joël Prévost och sett potential i honom. Han hade en bra röst och såg trevlig ut. Dessutom hade han en intressant livshistoria i bagaget då han lämnats bort av sina biologiska föräldrar och adopterats som baby av en familj som döpte om gossen och gav honom ett helt annat namn.

Redan 1972 fick den unge sångaren skivkontrakt och gav sedan ut ett antal singlar och ett album i eget namn. Han turnerade Frankrike runt med stora stjärnor som Michèle Torr och Serge Lama men ändå lossnade det aldrig. Det stora genombrottet uteblev.

När TF1 sjösatte sin nya stora nationella final för ESC 1976 måste det ha framstått som ett mycket attraktivt skyltfönster för alla dessa artister som år ut och år in spelade in skivor som ingen köpte. Att synas i tv har alltid varit ett bra trick för att öka sin popularitet.

Joël Prévost ställde upp i den franska finalen 1977 med "Pour oublier Barbara" men floppade redan i semifinalen. Året därpå lämnades ingenting åt slumpen och han utrustades med en riktigt bombastisk och klassiskt superfransk ballad av en sort som ofta slog an i schlagerfestivaler.

"Il y aura toujours des violons" ("Det kommer alltid att finnas fioler") kom tvåa i sin semifinal och gissningsvis var skivbolagsfolket nöjda redan med det, men till de flestas stora förvåning slog Joël Prévost till och vann i finalen. Nu var det plötsligt han som fick representera Frankrike på hemmaplan i Paris och nu stod alla dörrar öppna.

Vid den internationella finalen gick det än en gång över förväntan och hemmalaget knep en bronsmedalj i omröstningen. Joël Prévost fick ge ut en andra LP - som i ärlighetens namn mest var en samling av de singlar han gett ut på CBS de senaste fyra åren - men låten blev ingen stor hit och sångaren försvann snart ut ur rampljuset på nytt.

Den som istället lyckades använda det här bidraget som en språngbräda var den unge textförfattaren Didier Barbelivien som nu fick ännu en fjäder i hatten i sin lovande karriär. Två år senare skulle han ge ut sin första skiva som soloartist och etablerade sig under 1980-talet som en av Frankrikes mest eftertraktade låtskrivare.

Joël Prévost fortsatte att spela in skivor åtminstone till mitten av 1980-talet och ställde upp på nytt i den franska finalen 1983. Han lär enligt uppgift vara en aktiv artist än idag men inte i de riktigt stora sammanhangen.

Joël Prévost / Il y aura toujours des violons (Frankrike 1978)

3:e plats av 20 bidrag i Paris

Born To Sing / Irland 1978

Colm Wilkinson kom visserligen från en musikalisk familj men det mesta tydde ändå på att gossen skulle ta över faderns företag och ägna sitt liv åt att asfaltera vägar. Vid sexton års ålder sade sonen nej och beslutade sig för att ge musiken en chans istället.

Han spelade med i olika irländska band och valdes 1972 ut att spela Judas Iscariot då Jesus Christ Superstar sattes upp i Dublin. Hans insats imponerade på Andrew Lloyd Webber (Storbritannien 2009) och då hans nya musikal Evita skulle spelas in på skiva gick den stora rollen som Che Guevara till Colm Wilkinson.

Däremot tackade Colm nej till att spela Che då musikalen sattes upp i London. Nu ville han satsa på popkarriären istället och spelade in en soloskiva för den irländska marknaden där han var känd som "CT".

Som en del i soloprojektet ställde Colm upp i National Song Contest 1978 och vann en resa till Paris med sin egenhändigt skrivna "Born To Sing". Irland sågs som en tänkbar toppkandidat men när det väl gällde framstod Colm CT Wilkinson, som han kallade sig i det här sammanhanget, som aningens stirrig och lite väl intensiv. 

En femteplats var inget att fnysa åt och singeln gavs ut på det internationella storbolaget RSO Records men någon uppföljare kom aldrig. Karriären började så långsamt gå i stå.

En av hans låtar - "The American Dream" - släpptes på singel i Sverige efter att ha varit signaturmusik i tv-serien "Tema USA". Mariann Records brydde sig inte mer än att de stavade hans namn fel på skivomslaget och inte heller det försöket bar frukt.

En del skickliga sångare klarar aldrig av att skapa sig en egen persona för rampljuset och lyckas bättre då de får spela en roll istället. När Colm Wilkinson sökte sig tillbaka till musikalvärlden tog karriären fart på nytt.

1985 spelade han Jean Valjean i den engelskspråkiga världspremiären av Les Misérables - vid sidan av Michael Ball (Storbritannien 1992) och Frances Ruffelle (Storbritannien 1994) - och har sedan dess haft sitt på det torra. Idag räknas han till en av de stora inom internationell musikteater. 

Han är sedan många år bosatt i Toronto och är idag kanadensisk medborgare.

Colm CT Wilkinson / Born To Sing (Irland 1978)

5:e plats av 20 bidrag i Paris

Det blir alltid värre framåt natten / Sverige 1978

Peter Himmelstrand var främst en högt profilerad journalist men var även en av Sveriges allra mest framgångsrika låtskrivare under 1960- och 70-talen. Han skrev svenska texter till utländska låtar men gjorde även eget material. 1968 vann han Melodifestivalen  med "Det börjar verka kärlek, banne mig" - den dittills största hit som den svenska finalen skapat.

I backspegeln framstår det som rätt underligt att han faktiskt bara vann Melodifestivalen vid två gånger med tanke på hur många låtar han haft med i tävlingen. Möjligen var hans låtar ofta lite för spetsfundiga och typiskt "himmelstrandska" för att juryn skulle vara med på noterna.

Exakt tio år efter den första vinsten slog Peter Himmelstrand till på nytt med en av sina mindre typiska låtar. "Det blir alltid värre framåt natten" var en rak och tydlig låt om kärlek och saknad, helt utan den humor som ofta fanns med i Himmelstrands texter.

Sjöng gjorde Björn Skifs som fyra år tidigare toppat den amerikanska Billboardlistan med "Hooked On A Feeling" och som ännu hade status som internationellt gångbar artist i Sverige. 

I omröstningen blev det dött lopp mellan Björn Skifs och Wizex med "Miss Decibel" och de elva jurygrupperna fick kallas upp på nytt för att lägga varsin extra poäng till protokollet. Björn Skifs fick åtta poäng mot Wizex tre och saken var klar.

I Leif Thorssons fantastiska bok om Melodifestivalen berättade Peter Himmelstrand hur en representant för Sveriges Radio omedelbart efter segern kommit fram till honom och påpekat att de minsann inte tänkte betala hans resa till Paris. Inte så värst snyggt hanterat.

På plats i Paris blev Björn Skifs besviken på hela tillställningen. Han tyckte att artisterna aldrig gavs tillfälle att träffas mellan repetitionerna och i rena tristessen tänkte han ut en kupp. I direktsändning tänkte han bryta mot reglerna och sjunga på engelska. Kanske skulle han bli diskad men alla skulle åtminstone minnas det.

Körsångarna Peter Lundblad och Mikael Rickfors var med på noterna men dirigenten Bengt Palmers sa nej. Han tyckte det var oschysst mot Peter Himmelstrand att riskera hans låt. På väg ut på scenen hade Björn ännu inte bestämt hur han skulle göra och tappade både koncentrationen och texten. Hans mumlande av ett par rader är något de svenska tittarna aldrig verkar glömma.

Peter Himmelstrand tyckte i efterhand att det hade varit en utmärkt idé att sjunga på engelska. Han hade börjat tappa sugen för såväl låtskrivande som melodifestivaler och skulle bara få med en enda låt till i den svenska finalen: Karina Rydberg gick inte ens till final med "Nu börjar jag mitt liv" 1983.

På 1990-talet insjuknade Peter Himmelstrand i lungemfysem och den tidigare storrökaren ägnade sina sista år åt att propagera mot rökning. Han avled 1999, 62 år gammal.

Björn Skifs / Det blir alltid värre framåt natten (Sverige 1978)

14:e plats av 20 bidrag i Paris

Charlie Chaplin / Grekland 1978

Den interna grekiska finalen slutade i triumf för den unga Anna Vissi från Cypern som sjöng låtarna som kom på första och andra plats. Hon måste ju ha framstått som det självklara valet att skicka till Paris, men Grekland vore inte riktigt Grekland om det inte skulle ha blivit krångel på vägen.

Vinnarlåten "Na xeris s'agapo" ("Du vet att jag älskar dig") var skriven av Robert Williams (Grekland 1977), vilket fick Doros Georgiadis (Cypern 1981) - vars "Mister Nobel" kommit på andra plats - att lämna in en protest. Det här var en grekisk tävling och inga utlänningar borde få vara med, menade han. Då lämnade Williams i sin tur in en liknande protest med Georgiadis, som var från Cypern och inte heller grekisk medborgare.

Obegripligt nog diskade ERT båda låtarna till slut och bjöd in till en ny final dit låtskrivarna fick skicka in låtar som antingen var nya eller som deltagit i den första omgången. Nu vann en ny låt - "Charlie Chaplin" var samtliga elva jurymedlemmars favorit - och den sjungande skådespelerskan Soultana "Tania" Tsanaklidou fick biljetten till Paris.

För att få publiken med på noterna styrde man ut Tania i frack och plommonstop - året innan hade Eva Rydberg gjort samma sak i den svenska uttagningen. Att Charlie Chaplin var ett populärt ämne bekräftades ytterligare av att Peter, Sue & Marc sjungit om honom också i 1978 års tyska final.

Tania gav ett inspirerat framförande på scenen i Palais des congrès, men det fick inte kompositören Sakis Tsilikis se. När han hörde introt spelas blev spänningen för stor och han svimmade i kulisserna. När han kvicknat till på nytt var stunden förbi och ett annat land hade tagit plats i strålkastarljuset. Grekerna har alltid haft sinne för det dramatiska.

I sammanhanget kan väl noteras att Tania Tsanaklidou dessutom är född i staden Drama.

Anna Vissi behövde inte vänta så länge på sin stora chans. Hon skulle med tiden bli den grekiska musikvärldens största kvinnliga stjärna och tävlade i ESC 1980, 1982 och 2006.



Tania Tsanaklidou / Charlie Chaplin (Grekland 1978)
8:e plats av 20 bidrag i Paris

Mrs Caroline Robinson / Österrike 1978

Om man har möjlighet att skicka det hetaste man har inom popmusiken till ESC, visst skulle man ta vara på det tillfället då? Kanske var det lite lättare i Österrike - popscenen är traditionellt ganska liten och landet har inte gjort sig känt som någon större exportör av popstjärnor - att locka de största namnen att vilja vara med?

Man hade lyckats förr - inte minst 1976 då oerhört populära Waterloo & Robinson kommit på femte plats i Haag - och nu lyckades man övertala Springtime at ställa upp. En av medlemmarna - Norbert Niedermayer - hade redan tävlat i ESC som en del av The Milestones 1972, så han borde ju ha vetat vad de gav sig in på. Trio fullbordades av bröderna Walter och Gerhard Merkel.

Gruppen hade blivit radions älsklingar redan med genombrottssingeln "Jingle Me, Jingle You" 1976 och även uppföljaren "Mr Captain" hade blivit mycket populär. När deras bidrag "Mrs Caroline Robinson" presenterades för publiken rusade även den snabbt uppför de lokala hitlistorna.

Texten berättar om något slags modern häxa som lockar och charmerar hela världen med hjälp av telepati och television. Mestadels en samling fullständigt nonsens, men det spelade mindre roll i sammanhanget. Häxtemat illustrerades tydligt i den påhittiga förhandsvideon och bidraget måste ha framstått som rätt samtida och fräscht i startfältet.

I Paris hade man otur i dubbel bemärkelse. Dels fick man sjunga direkt efter två favoriter - superstjärnorna Baccara och Israels energiska vinnarlåt - och dels hade man problem med ljudet. Minst en av mikrofonerna fungerade inte och den franska symfoniorkestern plockade bryskt och effektivt bort all den lättsamma popkänsla som funnits i studioversionen.

Dessutom var själva scenshowen minst sagt loj och avslagen, och fick låten att kännas väldigt mycket som ännu en sång i mängden. Poängutdelningen blev blygsam och placeringen likaså.

Dirigenten Richard Österreicher - som debuterade i Paris och som skulle komma att dirigera tolv österrikiska bidrag, av vilka han ansåg de flesta vara minst sagt undermåliga - var inte förvånad över bristen på framgång. Han tyckte att trion var valpiga och oprofessionella och en pina att ha att göra med.

Springtime släppte ett par singlar till men deras storhetstid tog slut i och med den relativa floppen i ESC. Nu skulle det snart visa sig allt svårare för österrikisk tv att övertyga de lokala stjärnorna att riskera sin framgång på eurovisionsscenen.

Springtime må ha varit en kortvarigt fenomen men deras låtar lever kvar och spelas än i denna dag flitigt på österrikisk radio.

Uppdaterad 18 januari 2021



Springtime / Mrs Caroline Robinson (Österrike 1978)
15:e plats av 20 bidrag i Paris

Mil etter mil / Norge 1978

Jahn Teigen hade egentligen redan avverkat en karriär - eller flera - i olika rockband innan han bestämde sig för att bli folkkär istället. Han hade spelat i en lokal variant som han lämnat för ett brittiskt band, som han i sin tur övergav mitt under en turné i Israel för att istället sjunga med Lions of Judea.

Även om rocken låg honom nära om hjärtat måste man få mat på bordet och Teigen siktade på att bli en mångsidig underhållare för att bredda sitt arbetsfält. Han hade redan uppträtt i den norska finalen tre gånger tidigare men när han ställde upp med Kai Eides "Mil etter mil" stod det breda genombrottet och väntade runt hörnet.

Fast besluten om att inte vara riktigt lika mjuk och välkammad som de flesta norska popartister - han hade redan fått stor uppmärksamhet för sin skelettdräkt 1976 - anammade Jahn Teigen en lite knasig image, även om det han visade upp i den norska finalen visade sig vara en mild västanfläkt jämfört med vad som väntade i Paris.

De andra länderna uppmärksammade Norges lätt oortodoxa repetitioner till den norska delegationens stora glädje. Strax före sändning sökte chefen för NRK:s underhållning upp Jahn Teigen för att önska lycka till, och uppmanade honom i samma andetag att snabbt gå och byta om till sina riktiga scenkläder.

Teigen meddelade att han hade tänkt sig att uppträda i sina röda byxor med hängslen, varpå chefen exploderade i en ilsken utskällning: om han tänkte visa sig på det där sättet skulle han minsann aldrig få sjunga på norsk tv igen.

Jahn Teigen spelade ett högt spel och inget tyder på att han skulle ha siktat på en sistaplats. Han hade nog hoppats att hans lätt punkiga framtoning skulle belönas med en plats bland de tio främsta och när han satt poänglös i artistfoajén fruktade han att han kastat bort sin karriär till ingen nytta.

Istället hände något oväntat. Ganska tidigt stod det klart att Israel skulle vinna och då riktades allas blickar istället mot Norge. Skulle de kunna gå genom röstningen med noll poäng? Det nya poängsystemet hade införts 1975 mycket för att ingen skulle behöva få noll någonsin igen. Plötsligt hejade alla på Norge och på Jahn Teigen.

Nollan blev en stor sensation och kanske mer tack vare den än trots den blev "Mil etter mil" en gigantisk hit i Norge, där den hängde kvar på singellistan i tre månader. Sistaplatsen följdes upp med albumet "This Year's Loser" där flera texter handlade om att misslyckas och förnedras inför publik.

Underhållningschefen fick äta upp sina ord och Jahn Teigen blev en av Norges mest älskade artister och skulle så förbli fram till sin död i februari 2020. Genom en lång och framgångsrik karriär skulle ändå alltid den där sistaplatsen i Paris förbli hans stora stund, den som publiken för evigt skulle förknippa honom med.

Uppdaterad 12 september 2020



Jahn Teigen / Mil etter mil (Norge 1978)
20:e plats av 20 bidrag i Paris

Anna rakkaudelle tilaisuus / Finland 1978

Att Eurovision Song Contest skulle vara en karriärförstörare som ödelägger chanserna för lovande talanger är en gammal sanning som nästan enbart är en myt. De artister som har en tydlig vision och en sund relation till sitt skivbolag klarar sig ofta undan med stjärnglansen i behåll även om poängen inte rasar in.

Självklart finns det undantag från regeln. Som Seija Simola, till exempel. När hon vann den finska finalen hade hon närmare femton år av framgång bakom sig och var en av landets ledande sångerskor. I tävlingen sopade hon banan med såväl Katri Helenas "Ystävä" som Lea Lavens "Aamulla rakkaani näin" - en bombastisk ballad om döden och en av de bästa sånger som någonsin tävlat i en finsk uttagning.

Inte heller vinnarlåten var oäven och Seija hade själv skrivit texten som riktade sig till hennes egen 3-årige son och uppmanade honom att alltid sätta kärleken i främsta rummet, vad som än sker. För att understryka budskapet spelade Yle in en video där sonen spelade en stor roll.

Trots sångerskans långa erfarenhet av att representera Finland vid internationella sångtävlingar blev framträdandet lite anonymt och svalt och poängutdelningen blev därefter. Andra medlemmar av delegationen har antytt att Seija Simola hade lite svårt att fokusera på uppgiften i Paris och resultatet blev två poäng och Finlands sämsta resultat på flera år.

Efter det rasade Seija Simolas karriär mer eller mindre ihop. Hennes skivor sålde allt mindre, hon fick allt färre bokningar och i slutet av 1980-talet kastade hon in handduken för gott. I de få intervjuer hon ställde upp på gav hon ett bittert intryck och skyllde ofta sin bristande framgång på ESC.

Den hårda sanningen är kanske att hon inte riktigt höll som artist och att floppen i Paris mest satte fokus på hennes svagheter. Hon hade alltid levt högt på sin röst men hade rykte om sig att vara svår att jobba med. Hon tyckte inte om att sjunga inför publik och ville sällan ställa upp och göra promo för sina skivor.

Nu drog de stora namn hon alltid jobbat med öronen åt sig och Seija lämnades att klara sig själv, något hon kanske inte var helt beredd på. Det märks tydligt i "Juna Turkuun" - hennes finska version av Italien 1984 där tågen går till Åbo istället för Tozeur - som liksom bara inte fungerar, varken textmässigt eller sångmässigt.

Den 20 augusti 2017 avled Seija Simola i en ålder av 72 år.

Uppdaterad 31 augusti 2017 och 19 augusti 2021



Seija Simola / Anna rakkaudelle tilaisuus (Finland 1978)
Delad 18:e plats av 20 bidrag i Paris

Boom Boom / Danmark 1978

Danmark hade hoppat av Eurovision Song Contest efter finalen i Luxemburg 1966 trots att man varit det i särklass mest framgångsrika nordiska landet i tävlingen - bland annat hade man kasserat in en viktoria i London 1963.

Den danska frånvaron hade inget att göra med landets placeringar. Danmarks Radio hade fått en ny underhållningschef - Niels-Jørgen Kaiser - som kraftigt ogillade den lite enklare populärmusik som allmänt kallades dansktoppsmusik och som bestämde att den inte skulle ges något större utrymme i tv. Följaktligen hoppade man också av den internationella schlagerfestivalen och skulle hållas borta så länge som Kaiser satt på sin post.

Jørgen de Mylius var en ung journalist som till skillnad från Kaiser älskade Melodi Grand Prix. Efter många års arbete utomlands anställdes han på DR i april 1977 och såg genast till att få med Danmark på tåget igen. Året efter arrangerade man en stor final i Tivolis konsertsal och över femhundra bidrag skickades in.

Finalen blev en stor framgång för pojkbandet Mabel med den blott 17-årige Michael Trempenau i spetsen. Varje gång de nämndes vid namn skrek den unga publiken rakt ut och gruppen fick högsta poäng från nio av elva jurygrupper. Tvåa kom "San Francisco" framförd av brödern Niels och Jørgen Olsen, som skulle ta en rejäl revansch i tävlingen tjugotvå år senare.

Mabel blev stora tonårsidoler - vilket bland annat märktes i den förhandsvideo gruppen spelade in - men i Paris visade sig låten på tok för mjäkig och tunn för att ha någon riktig chans.

När gruppen gick skilda vägar några år senare flyttade sångaren till USA och bytte namn till Mike Tramp. Han startade gruppen White Lion som fick en stor hit med "When The Children Cry" 1987.

Jørgen de Mylius skulle komma att vara programledare för elva danska finaler innan han gick vidare till andra uppgifter och är idag för alltid nära förknippad med Melodi Grand Prix i Danmark.

Mabel / Boom Boom (Danmark 1978)

16:e plats av 20 bidrag i Paris

A-Ba-Ni-Bi / Israel 1978

Att skicka Ilanit en gång till såg ut som en bra idé på pappret men ingen var riktigt nöjd efteråt. Ilanit gillade inte låten, placeringen blev medioker och hemma i Israel knorrades det över att samma artist skickades en gång till istället för att ge någon ny chansen.

Det bestämdes att man skulle anordna en tv-sänd uttagning istället för att välja internt och valet föll på att använda den väletablerade israeliska sångfestivalen för ändamålet. Tolv bidrag valdes ut i vanlig ordning och bedömdes av jurygrupper runt om landet och vinnaren skulle få representera den judiska staten i Paris i hopp om en bra placering.

Israels delegationschef Rivka Michaeli antydde senare att man på IBA inte varit så imponerade över nivån på de inskickade bidragen och att man bett den rutinerade Nurit Hirsch - som stod bakom Israels debutbidrag fem år tidigare - att specialskriva en låt. Kvaliteten kan inte ha varit så dålig ändå, då förhandsjuryn kostade på sig att refusera en viss "Hallelujah" som skulle visa sig gångbar ett år senare.

Nurits låt vann i slutändan, framförd av den unge Izhar Cohen från Tel Aviv. Han kom från en musikalisk familj och hade redan som liten uppträtt med sin far och sina syskon. Under 1970-talet hade han vunnit flera sångtävlingar och var flitigt spelad på israelisk radio. I finalen hade han fått stöd av den dansanta sånggruppen Alpha Beta som plockats ihop specifikt för tillfället.

I Paris sågs israelerna som en outsider - Belgien var storfavoriten - men under röstningen började toppoängen smattra in. Israel fick fem tolvor i rad, vilket fortfarande är rekord. Ganska snart hade Israel skaffat sig en ointaglig ledning.

Grannlandet Jordanien direktsände ESC för första gången men så snart det stod klart att Israel skulle vinna avbröt man programmet. Dagen efter lät man meddela sina tittare att tvåan Belgien hade vunnit. Inte heller IBA hade visat omröstningen, så israelerna fick veta att de vunnit först då det berättades på radions sena nyhetssändning.

Izhar Cohen släppte ett album på engelska efter finalen. Även om "A-Ba-Ni-Bi" (refrängen betydde "Jag älskar dig" på hebreiskt rövarspråk) bara blev en moderat hit i Europa såg den till att hålla Izhar mycket populär på hemmaplan under de närmaste åren.



Izhar Cohen & Alpha Beta / A-Ba-Ni-Bi (Israel 1978)
1:a plats av 20 bidrag i Paris

L'amour ça fait chanter la vie / Belgien 1978

Det hinner hända mycket på åtta år. Sedan finalen i Amsterdam 1970 hade Jean Vallée slagit igenom som låtskrivare - Nana Mouskouri hade stor framgång med hans "La vague" - och lämnat lilla Verviers för Paris där han framträdde på den välkända scenen Don Camilo vid sidan av många stora och etablerade artister.

Tillvaron bland stjärnorna i Paris inspirerade helt tydligt och när Jean Vallée för andra gången vann den belgiska uttagningen var det med en oändligt mycket mer sofistikerad chanson än hans tidigare med en mestadels elegant text om hur fantastisk kärleken är och hur den förändrar världen och får allting att sjunga. Vad den nya låten framför allt hade som den gamla saknade var en strålande uppbyggnad där Jean Vallées spännande och djupa röst fick visa hela sitt register.

Vid finalen - som avgjordes på sångarens nya hemmaplan i Paris - var Belgien stor förhandsfavorit till segern. Betydligt fler trodde på den belgiska balladen än på tävlingens största namn, tidens största discodrottningar Baccara som tävlade för Luxemburg.

Jean Vallée gjorde ett sobert framträdande som började bakom en flygel - ett instrument som enligt Sveriges tv-kommentator Ulf Elfving hade tagit de franska scenarbetarna drygt tio minuter att få på plats under generalrepetitionen. Han sjöng bra - även om jag alltid föredragit studioversionen framför sättet han sjunger verserna i Paris - och höll på att snubbla på ett av scenens trappsteg i slutet av sången.

Lite överraskande fick belgarna se sig slagna av ett stycke gladlynt israelisk disco men "L'amour ça fait chanter la vie" har fått evigt liv hemma i Belgien och har status som evergreen på båda sidor av språkgränsen.

Jean Vallée skulle inte få någon lika stor hit igen men hade ändå en strålande karriär. 1980 sjöng han rollen som Javert i uruppförandet av Les Misérables i Paris och de närmaste åren skulle han vid sidan av sången och låtskrivandet bli en uppskattad programledare i belgisk tv. Han tilldelades flera tunga musikpris och förblev mycket populär fram till sin död i cancer 2014.



Jean Vallée / L'amour ça fait chanter la vie (Belgien 1978)
2:a plats av 20 bidrag i Paris

Feuer / Västtyskland 1978

Vartefter 1970-talet fortskred skulle västtysk tv slarva bort den egna nationella finalen på ett rent häpnadsväckande sätt. För varje år kändes sändningen lite mindre övertygande, lite mindre spännande, lite mindre engagerande. 1977 hade man valt internt och inför Paris skulle man prova ett helt nytt sätt att välja bidrag.

Ett riktigt misslyckat sätt, ska kanske tilläggas. Man plockade helt bort tävlingen ur tv-rutan och spelade enbart upp låtarna i radio. Vinnaren skulle väljas ut av ett statistiskt urval av radiolyssnare (en tredjedel av makten) samt en åttahövdad panel av experter som skulle stå för resten av resultatet.

Det bar sig inte bättre än att experterna vägrade göra sitt jobb. De hävdade att alla låtarna var för dåliga och att Västtyskland skulle göra bort sig i Paris. Att det vore mycket bättre att ARD drog sig ur tävlingen om det här var det bästa man kunde åstadkomma.

Arrangerande Südwestfunk (med säte i Baden-Baden) ville inte alls höra på det örat utan lät helt enkelt lyssnarna bestämma i ensamt majestät. De var inte heller direkt begeistrade men man fick åtminstone fram en vinnarlåt.

Bland de ratade bidragen hittar man andra artister med koppling till ESC. Cindy & Bert hade tävlat för Västtyskland 1974 och hade två låtar med i finalen. Peter, Sue & Marc hade tävlat för Schweiz två gånger redan och ställde upp med "Charlie Chaplin".

Även vinnaren Ireen Sheer hade varit tävlat tidigare och representerade Luxemburg 1974. Hennes karriär hade kanske inte varit full av hits sedan dess men hon var en uppskattad schlagerartist som ofta syntes på tv. I Paris bestämde hon sig för att synas lite extra och genomförde tävlingens första betydande klädbyte, då hon kastade av sig en del av sin klänning före första refrängen.

Experterna visade sig ha fel. Trots att den franska orkestern visade sig rent bedrövlig på att spela disco - här fanns inte ett spår av skivversionens snits och elegans - levererade Ireen och hennes inhyrda franska körsångare intensitet och en viss hetta som få andra kandidater samma år mäktade med och resultatet blev gott.

Den västtyska uttagningen utdömdes däremot med all rätt till ett fiasko och skrotades. Året efter skulle ARD:s avdelning i Bayern lyckas betydligt bättre med att få snurr på tillställningen.



Ireen Sheer / Feuer (Västtyskland 1978)
6:e plats av 20 bidrag i Paris

Questo amore / Italien 1978

Ricchi e Poveri - rika i själen men fattiga i plånboken - bildades 1967 och hade fått en flygande start på karriären med flera stora hits efter det riktigt stora genombrottet med världshiten "Che sarà" vid Sanremofestivalen 1971.

Med åren hade gruppen blivit något mindre framgångsrik och nu ville man nå större internationell ryktbarhet genom att representera Italien i Paris. 

"Questo amore" var en snygg och bra låt - speciellt i sin långa studioversion - men blev kanske en aning anonym efter att ha anpassats till eurovisionsreglerna och kortats ned till tre minuter. I kölvattnet av Abba kändes kanske inte en kvartett med två män och två kvinnor som speciellt originellt heller och placeringen blev oförtjänt låg.

Gruppens båda sångerskor skulle få allt svårare att komma överens och tre år senare bubblade känslorna över. Efter ett stort gräl lämnade blonda Marina Occhiena gruppen för att försöka sig på en solokarriär istället.

Ricchi e Poveri gick stärkta ur krisen och uppfann sig själva på nytt. Gruppen gick in i sin mest framgångsrika fas med en mängd framgångsrika bidrag till Sanremo och massor av stora hits, som "Sara perchè ti amo", "Come vorrei" och "Mamma Maria". Man slog också igenom internationellt och blev mycket populära i Västtyskland, Frankrike och även på andra sidan järnridån.

Rykten gör gällande att Rai ville skicka gruppen till ESC på nytt 1986, på toppen av deras internationella succé, men att trion tackat nej. Rai hade ingen plan B och drog sig därför ur finalen i Bergen, men om det stämmer eller inte är oklart. Det vi vet är att Italien drog sig ut på ett tidigt stadium, redan innan startordningen lottats.

Även om man slutade producera egna hits i början av 1990-talet har Ricchi e Poveri levt gott på sina gamla framgångar och turnerat runt hela Europa många gånger om. 2016 meddelade Franco Gatti att 48 års karriär får räcka och att han drar sig tillbaka från musiken och sedan dess fortsätter Angela Brambati och Angelo Sotgiu som duo.

Vid Sanremofestivalen 2020 återförenades de fyra originalmedlemmarna på scenen för att fira att det gått femtio år sedan deras första deltagande.

Uppdaterad 19 augusti 2021

Ricchi e Poveri / Questo amore (Italien 1978)
12:e plats av 20 bidrag i Paris

Dai-li-dou / Portugal 1978

Det hade varit mycket politik i Portugal under flera år. Sedan den portugisiska revolutionen startade i slutet av april 1974 - startsignalen var när det portugisiska ESC-bidraget från samma år spelades i radio - hade landets bidrag blivit högstämda och nationalistiska, gärna med en gnutta revolutionsromantik mer eller mindre tydligt uppvisad.

Men nu hade det gått några år. Det där med demokrati visade sig inte vara så lätt och när man lämnat ifrån sig sina gamla kolonier stod ekonomin på näsan. Den nya tidens politiker käbblade sinsemellan och kämpade hårt för att hålla ställningarna i den nya tidens Portugal.

Inte så underligt om man bara skulle velat stiga mot skyarna och flyga bort från alltsammans. Medvetet eller omedvetet skulle portugiserna de närmsta åren välja bort hyllningarna till revolutionen och istället sjunga om saker som svävar bort från vardagen.

"Dai-li-dou" handlade om en färgglad drake som fladdrar i vinden och som får sin ägare att känna sig som ett barn på nytt. En glad och smittande låt som kanske blir lite tjatig i slutändan men som jag alltid varit rätt förtjust i. Inte minst det frejdiga framförandet med sina ystra steg och armarna-i-vädret-koreografi kunde varit värt mer än fem fattiga poäng.

Gruppen Gemini - som sjungit den andra versionen av vinnarlåten i den nationella finalen redan året innan utan att få åka till finalen i London - var populär i slutet av 1970-talet innan medlemmarna gick vidare i sina karriärer. Mike Sergeant blev en efterfrågad musiker och återkom till ESC som dirigent 1983 och 1998 medan Tozé Brito skrev de portugisiska bidragen 1982 och 1985.

Fatima Patinha och Teresa Miguel blev medlemmar av det färgsprakande tjejbandet Doce som skulle komma att sätta fart på det portugisiska poplandskapet under början av 1980-talet - inte minst skulle de tävla för Portugal i Harrogate 1982 med en av Portugals bästa låtar någonsin.



Gemini / Dai-li-dou (Portugal 1978)
17:e plats av 20 bidrag i Paris

Parlez-vous français? / Luxemburg 1978

Från början hade Mayte Mateos och Maria Mendiola sjungit spanska folksånger för turisterna på ett hotell då de upptäcktes av en tysk talangscout på solsemester. Han bjöd duon till Tyskland där de totades ihop med producenten Rolf Soja, som hittade på en visuell image åt dem där Mayte alltid var klädd i svart, Maria i vitt.

Rolf Soja hittade också på namnet Baccara - taget efter en populär ros vars röda färg är så djup att den nästan ser svart ut - såväl som duons karaktäristiska sound med lätt flämtande sensuell sång på engelska med stark accent över en eldig discobotten, gärna kryddad med en gnutta spansk folklore.

Baccaras första singel "Yes Sir, I Can Boogie" slog ner som en bomb sommaren 1977 och sålde i sexton miljoner exemplar. Spanjorskorna hamnade i Guinness rekordbok som världens dittills mest framgångsrika kvinnliga duo. Även uppföljaren "Sorry I'm A Lady" slog an väl och Baccara blev ett globalt fenomen.

Kanske tyckte producenterna att uppföljarskivan saknade hitlåtar. Kanske var de rädda att nyhetens behag hade blåst förbi. I vilket fall ställde Baccara mot alla odds upp när Luxemburg anordnade en nationell final för att hitta sitta ESC-bidrag till Paris.

Att Baccara ställde upp i ESC var en sensation som hette duga. Även fast tävlingen var en riktig hitfabrik i slutet av 1970-talet var det relativt sällan som de allra största namnen från hitlistorna ställde upp. Betydligt vanligare var att lovande artister ställde upp i hopp om det stora genombrottet. Vid sidan av Cliff Richard är Baccara möjligen det största namn som någonsin ställt upp.

I Paris fnystes det ganska rejält åt Baccara och deras låt med text om en kille som stöter på en tjej på stranden. Mer än en tyckte att det bara var en pyttipanna på de två första hitlåtarna och att "Yes Sir, I'm A Lady" skulle varit en mer passande titel.

Juryn gjorde också till stora delar tummen ned och hela sju länder gav Luxemburg noll poäng. En riktig örfil när tävlingens i särklass största namn slutade på sjunde plats. Den stora publiken höll inte alls med och snart blev "Parlez-vous français?" tävlingens största hit rent kommersiellt.

Även om triumfen uteblivit hade Baccara visat sig vara mer än ett tillfälligt fenomen och man fortsatte skapa hits ännu en tid. Några år senare när världen tröttnade på discon var sagan slut och duon gick skilda vägar.

Riktigt slut visade sig sagan ändå inte vara. Baccaras fans ville gärna se sina idoler sjunga de gamla hitsen och båda originalsångerskorna hittade sig varsin ny duettpartner och turnerar båda världen runt och sjunger "Yes Sir, I Can Boogie". Undrar om de någonsin tröttnar på den?

2004 ställde Mayte Mateos version av Baccara upp i den svenska melodifestivalen med "Soy tu Venus" utan att ta sig till final.



Baccara / Parlez-vous français? (Luxemburg 1978)
7:e plats av 20 bidrag i Paris

The Bad Old Days / Storbritannien 1978

Det som hände i Paris var inget annat än ett fiasko. Ett storståtligt och fullskaligt fiasko när Storbritannien för första gången någonsin placerade sig utanför topp tio.

Co-Co var ett femmannaband som bildats fyra år tidigare under namnet Mother's Pride och som redan hunnit byta ut en hel del medlemmar genom åren. Två år tidigare hade man kommit en hårsmån ifrån att vinna den nationella uttagningen med "Wake Up" och nu hade man äntligen det stora genombrottet inom räckhåll.

"The Bad Old Days" blev en hit och gruppen fick spela in ett fullängdsalbum men sedan tog det roliga slut. Medlemmarna var uppklädda - eller utklädda - i färgglada cirkuskläder men gav ett rätt nervöst framträdande där inte riktigt alla toner satt där de skulle. Att den franska symfoniorkestern mer eller mindre massakrerade låten gjorde ingenting bättre och Co-Co fick åka hem med en snöplig elfteplats i bagaget.

Därmed var gruppens öde beseglat. 1980 ställde man på nytt upp i den brittiska finalen, nu under namnet The Main Event, och kom på sista plats.

Idag skulle Storbritannien förmodligen tagit emot Co-Cos placering med glädje och öppna armar, men på sjuttiotalet förväntades de brittiska bidragen vara i toppstriden. Co-Co bröt en lång och imponerande svit där Storbritannien under elva år aldrig placerat sig sämre än fyra något år.

Cheryl Baker - en av sångerskorna i Co-Co - ställde 1981 upp som medlem av en ny grupp som kallade sig Bucks Fizz. Då skulle det gå ganska mycket bättre.



Co-Co / The Bad Old Days (Storbritannien 1978)
11:e plats av 20 bidrag i Paris

Sevince / Turkiet 1978

Efter att "Waterloo" vunnit Eurovision Song Contest utbröt rena rama Abba-febern. I skolor över hela världen slogs flickor om vem som skulle få vara Agnetha och vem som skulle vara Frida medan pojkar fick agera statister i form av Björn och Benny. Sedan använde man hopprep som mikrofoner och mimade till de bästa låtarna och om man gjorde det tillräckligt bra kändes det nästan som att man var Abba på riktigt.

Även i ESC skulle det visa sig att många ville leka Abba och framför allt under det sena 1970-talet blev det vanligt med kvartetter bestående av två män och två kvinnor. Det är inte direkt ovanligt genom tävlingens historia att vinnande koncept kopieras av andra på ett eller annat sätt. Däremot är det ganska ovanligt att kopiorna lyckas särskilt bra.

Att Europa skulle falla i farstun för Abba-schlager på turkiska måste ha känts som onödigt höga förväntningar men att komma näst sist med bara två poäng var ett oväntat hårt öde.

Hemma i Turkiet gjorde inte publiken heller Abba-kopplingen där bidraget sågs som ett nummer för stjärnan Nilüfer, den blonda av gruppens sångerskor. Gruppens Agnetha, om man så vill. Än idag är hon en stor stjärna med över tjugo album bakom sig. Sedan 1997 är hon dessutom turkisk goodwill-ambassadör för UNICEF.



Nazar / Sevince (Turkiet 1978)
Delad 18:e plats av 20 bidrag i Paris