Men nu hade det gått några år. Det där med demokrati visade sig inte vara så lätt och när man lämnat ifrån sig sina gamla kolonier stod ekonomin på näsan. Den nya tidens politiker käbblade sinsemellan och kämpade hårt för att hålla ställningarna i den nya tidens Portugal.
Inte så underligt om man bara skulle velat stiga mot skyarna och flyga bort från alltsammans. Medvetet eller omedvetet skulle portugiserna de närmsta åren välja bort hyllningarna till revolutionen och istället sjunga om saker som svävar bort från vardagen.
"Dai-li-dou" handlade om en färgglad drake som fladdrar i vinden och som får sin ägare att känna sig som ett barn på nytt. En glad och smittande låt som kanske blir lite tjatig i slutändan men som jag alltid varit rätt förtjust i. Inte minst det frejdiga framförandet med sina ystra steg och armarna-i-vädret-koreografi kunde varit värt mer än fem fattiga poäng.
Gruppen Gemini - som sjungit den andra versionen av vinnarlåten i den nationella finalen redan året innan utan att få åka till finalen i London - var populär i slutet av 1970-talet innan medlemmarna gick vidare i sina karriärer. Mike Sergeant blev en efterfrågad musiker och återkom till ESC som dirigent 1983 och 1998 medan Tozé Brito skrev de portugisiska bidragen 1982 och 1985.
Fatima Patinha och Teresa Miguel blev medlemmar av det färgsprakande tjejbandet Doce som skulle komma att sätta fart på det portugisiska poplandskapet under början av 1980-talet - inte minst skulle de tävla för Portugal i Harrogate 1982 med en av Portugals bästa låtar någonsin.
Gemini / Dai-li-dou (Portugal 1978)
17:e plats av 20 bidrag i Paris
Inte får man glömma den karismatiska dirigenten Thilo Krassman som klart njuter av at dirigera (och nästan dansa med) denna låt och som nästan snubblar sig när orkestern börjar at rotera.
SvaraRaderaDu har, Tobias, ofta kritiserat orkestern i Paris 1978, men kan du inte hålla med mig och säga att i det här falet arrangemanget är utmärkt med jazzy pianon och glidande stråkar och orkestern klarar av det ganska bra. Sannolikt kan vi tacka herr Krassman för detta.
Jag fortsätter gärna glatt att kritisera orkestern i Paris om du så önskar. Den klarar av den här låten eftersom arrangemanget är förvånansvärt icke-poppigt, men de får det mesta utom stråkarna att låta trist och dött. 1978 är bäst på skiva om du frågar mig. :)
Radera