Il y aura toujours des violons / Frankrike 1978

Frankrike är ett stort land med ett oändligt antal begåvade musiker. De flesta som har musiken i blodet får aldrig den där riktiga chansen att sjunga inför storpublik och ge ut skivor som når den stora massan. Det räcker inte att kunna sjunga bra, någon måste tro på dig också.

Någon på franska CBS måste ha trott på Joël Prévost och sett potential i honom. Han hade en bra röst och såg trevlig ut. Dessutom hade han en intressant livshistoria i bagaget då han lämnats bort av sina biologiska föräldrar och adopterats som baby av en familj som döpte om gossen och gav honom ett helt annat namn.

Redan 1972 fick den unge sångaren skivkontrakt och gav sedan ut ett antal singlar och ett album i eget namn. Han turnerade Frankrike runt med stora stjärnor som Michèle Torr och Serge Lama men ändå lossnade det aldrig. Det stora genombrottet uteblev.

När TF1 sjösatte sin nya stora nationella final för ESC 1976 måste det ha framstått som ett mycket attraktivt skyltfönster för alla dessa artister som år ut och år in spelade in skivor som ingen köpte. Att synas i tv har alltid varit ett bra trick för att öka sin popularitet.

Joël Prévost ställde upp i den franska finalen 1977 med "Pour oublier Barbara" men floppade redan i semifinalen. Året därpå lämnades ingenting åt slumpen och han utrustades med en riktigt bombastisk och klassiskt superfransk ballad av en sort som ofta slog an i schlagerfestivaler.

"Il y aura toujours des violons" ("Det kommer alltid att finnas fioler") kom tvåa i sin semifinal och gissningsvis var skivbolagsfolket nöjda redan med det, men till de flestas stora förvåning slog Joël Prévost till och vann i finalen. Nu var det plötsligt han som fick representera Frankrike på hemmaplan i Paris och nu stod alla dörrar öppna.

Vid den internationella finalen gick det än en gång över förväntan och hemmalaget knep en bronsmedalj i omröstningen. Joël Prévost fick ge ut en andra LP - som i ärlighetens namn mest var en samling av de singlar han gett ut på CBS de senaste fyra åren - men låten blev ingen stor hit och sångaren försvann snart ut ur rampljuset på nytt.

Den som istället lyckades använda det här bidraget som en språngbräda var den unge textförfattaren Didier Barbelivien som nu fick ännu en fjäder i hatten i sin lovande karriär. Två år senare skulle han ge ut sin första skiva som soloartist och etablerade sig under 1980-talet som en av Frankrikes mest eftertraktade låtskrivare.

Joël Prévost fortsatte att spela in skivor åtminstone till mitten av 1980-talet och ställde upp på nytt i den franska finalen 1983. Han lär enligt uppgift vara en aktiv artist än idag men inte i de riktigt stora sammanhangen.

Joël Prévost / Il y aura toujours des violons (Frankrike 1978)

3:e plats av 20 bidrag i Paris