Un, deux, trois / Frankrike 1976

Någon fri television fanns inte i Frankrike. Under andra världskriget hade etermedia använts för propaganda, nu hade den franska staten tagit stadig kontroll. ORTF hade monopol på att sända radio och tv inom landets gränser och lyssnade noga till vad makten ville.

Inte minst nyhetsredaktionen var noga med att se till att de rapporterade saker så som myndigheterna ville att de skulle rapporteras. Till slut insåg de högsta hönsen i landet att det här inte var någon vidare bra look för en demokrati. Republikens president bestämde 1974 att bolaget skulle upplösas och att televisionen skulle utsättas för konkurrens. Vid nyåret 1974/1975 blev ORTF:s tre kanaler egna, självständiga bolag: TF1, Antenne 2 och FR3. 

Ansvaret att delta i ESC för Frankrikes del föll på TF1. Inför finalen i Stockholm 1975 hann inte nyordningen sätta några spår i hur man valde låt men året därpå öppnade sig en helt ny värld: en nationell final med två semifinaler där tittarna fick välja vinnare genom telefonröstning.

Det franska telefonnätet var ännu inte färdigt automatiserat så olika delar av landet fick rösta på olika sätt, något programledarna förklarade ingående när det var dags att sträcka sig efter luren. 

Den nya uttagningen får sägas ha varit en framgång och lockade till sig en rätt imponerande samling av etablerade artister och lovande nykomlingar. Mest av alla gillade tittarna Catherine Ferry, en 22-åring från Ivry-de-Seine, med en sprittande glad sång som tydligt skilde ut sig från hur franska eurovisionsbidrag brukade låta.

Med sig i kören hade hon sin sjungande pojkvän Daniel Balavoine, som även han snart skulle bli ett av den franska popens största namn. I Haag gick den franska trallen hem med besked och andraplatsen var Frankrikes största framgång sedan segern i Madrid 1969. TF1 verkade nöjda och skulle behålla sin uttagning så länge som kanalen deltog i ESC.

Trots att kärleken till Daniel Balavoine tog slut förblev de båda nära vänner och nära samarbetspartners fram till Balavoines död 1986. Kort därefter drog sig Catherine Ferry undan offentligheten.

Helt bortglömd blev hon aldrig och 2010 hördes hennes eurovisionslåt på nytt i filmen "Potiche" av François Ozon. Samma år spelade hon själv in ett album med nya versioner av ett antal sånger hon gjort i samarbete med Daniel Balavoine.

Catherine Ferry / Un, deux, trois (Frankrike 1976)

2:a plats av 18 bidrag i Haag