Spansk tv tvekade in i det sista mellan de poppiga killarna i Duo Dinamico och den unge katalanske rockpoeten Joan Manuel Serrat. Till slut bestämde de sig för att låta Serrat tävla med duons egenhändigt komponerade låt - en lösning ingen av kandidaterna var särskilt nöjda med.
Serrat var ung och creddig och hörde till den nya vågen av musiker som valde att sjunga på katalanska trots Franco-regimens motstånd mot allt vad regionala språk hette. Kanske valdes Serrat ut för att myndigheterna ville visa att de kunde kontrollera även den nya generationens artister men där bedrog de sig.
Serrat, som gissningsvis inte var så intresserad av att tävla med en låt han inte skrivit själv, satte sig på bakhasorna och krävde att få sjunga åtminstone en del av bidraget på katalanska i London. Med ens bröt helvetet löst: Serrat diskvalificerades tio dagar före finalen och tvingades i landsflykt. Hans låtar bannlystes från spansk radio och tv och hans skivor brändes offentligt. Först efter Francos död 1975 kunde han återvända till sitt hemland.
Katalanskan skulle inte få höras som sångspråk i ESC förrän vid Andorras debut 2004. Till och med 2016 har Spanien aldrig sjungit på något av sina regionala språk i tävlingen.
Tävlingslåten fick stå kvar, men istället för att låta Duo Dinamico ta över kallade man hem den unga Maria de los Ángeles Felisa Santamaría Espinosa - känd under artistnamnet Massiel - som just då befann sig på turné i Mexiko. På bara ett par dagar lärde hon sig sången och spelade in den på fem olika språk.
Låtskrivarna var fortfarande missnöjda. Massiel var en mycket seriös och intellektuell artist och skådespelerska och inte alls det popsnöre de hade tänkt sig. Men sin vana trogen bestämde hon sig för att spela även sin nya roll till perfektion. Hon skaffade sig en trendig klänning och förvandlade sig själv till ett utåtriktat bombnedslag.
I Albert Hall sjöng Massiel som om det gällde livet och kramade den sista droppen ur sin låt inför tv-kamerorna. Till stor förfäran för Cliff Richards fans gick Massiel om "Congratulations" och upp i ledning när Västtyskland röstade som näst sista land. När röstningen var slut hade Spanien vunnit med en enda poängs marginal. Massiel hade i sanning visat var skåpet skulle stå.
Massiel drog vidare mot ännu tyngre teaterroller, parallellt med en anspråksfull sångkarriär, och har förblivit en uppskattad och färgstark personlighet inom spansk underhållning.
I det första avsnittet av den enormt populära spanska tv-serien "Cuéntame cómo pasó" berättas om den stolthet många spanjorer kände efter Massiels seger: för första gången var Spanien bäst på något. Att vinnarlåten blev en blygsam försäljningsframgång internationellt kunde man knappt bry sig mindre om. På svenska spelades den bland annat in av Gitte Henning som "La, la, la (Lyckolåten)".
2008 blåste det upp en rejäl skandal då en spansk dokumentär hävdade att Franco skulle ha köpt röster och manipulerat resultatet i London. Sanningshalten i påståendet desarmerades ganska snabbt. Massiel menade att Franco omöjligtvis skulle haft kapacitet att göra något liknande och den mångårige kommentatorn José María Iñigo - som gjort uttalandet i dokumentären - menade att han bara återgivit ett gammal rykte och att Franco knappast skulle ha gjort något liknande för en artist som inte stod honom närmre än Massiel gjorde.
Tyvärr får ogrundade rykten lätt vingar och med jämna mellanrum presenteras det som en sanning att spanjorerna fuskat till sig segern 1968 trots att det inte finns några belägg för saken.
Massiel / La, la, la (Spanien 1968)
1:a plats av 17 bidrag i London
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar