Värt att minnas är att det här var före Idol och Popstars, och talangjakter i tv var långt ifrån den stapelvara det är idag. Gissningsvis framstod det nya konceptet - döpt till Selecção Nacional - som en riktigt fiffig idé. Åtminstone till en början.
Intresserade artister fick anmäla intresse till RTP. Av närmare 800 sökande valdes 36 sångare ut att delta i totalt sju delfinaler: de sex första veckorna gick varje veckas vinnare direkt till final och i den sista sändningen fick tidigare veckors tvåor göra upp om de två sista finalplatserna.
Problemet med upplägget var naturligtvis att de åtta slutliga kandidaterna behövde något att sjunga i finalen och med ens blev det bråttom att hitta nyskrivna låtar som kunde passa. Trots att man lyckades få flera etablerade låtskrivare på kroken märks det att alla haft bråttom och de slutliga tävlingsbidragen gav i de flesta fall ett intryck av att vara märkligt ofärdiga.
Vinnaren valdes av inte färre än tjugotvå regionala jurygrupper spridda över hela Portugal. Också tittarna fick rösta men deras resultat räknades bara som en tjugotredje jurygrupp och påverkade slutresultatet i väldigt liten grad. Tittarnas vinnare Pedro Miguéis kom bara på fjärde plats till slut.
Juryn gav istället segern till Tó Cruz, en 27-åring från Lissabon med rötterna i Kap Verde. Han hade bara kommit tvåa i sin veckofinal men var en av få artister i finalen som verkade synka på riktigt med sin tävlingslåt. Som en vänlig gest tog han med sig finalens tvåa Ana Isabel till Dublin som körsångare.
Texten - skriven av Rosa Lobato da Faria som vann för tredje gången - är en typiskt nittiotalistisk appell mot rasism, som påstår sig vara färgblind samtidigt som den gör en stor grej av att människor har olika färg på huden. "Min vita älskling / du är mjölken i mitt svarta te / det smakar sötare än honung / att blanda vanilj med choklad".
Dessutom hyllar texten forna tiders portugisiska sjöfarare som "spred kärlek över världen" och skapade själva förutsättningarna för att svarta och vita kunde få älska varandra. Knappast en tanke som skulle flyga i dagens postkolonialistiska diskussioner.
I Dublin verkar inte så många brytt sig om texten utan bara konstaterat att låten är ett försök till gospel som aldrig lyfter. De svenska tidningarna tog fram sågen rejält. "Lika upphetsande som mögel i badrummet" skrev Aftonbladet. "Låter som när cd-spelaren hakar upp sig" kontrade Expressen.
Fem poäng blev det totalt, vilket var en besvikelse med tanke på de stora förhoppningar man haft från början. Året efter fick alla länder utom värdlandet kvala in till finalen, så Portugal tog sig dit ändå. Då hade man dumpat idén om en artisttävling och satte på nytt låtskrivarna i första rummet.
Även om han inte blev någon av landets allra största stjärnor har Tó Cruz fortsatt en framgångsrik karriär där han spelat in egen musik, dubbat film för Disney och arbetat som studiomusiker för portugisiska såväl som internationella artister. Sedan 2003 bor han i USA och verkar under namnet António TC Cruz.
Tó Cruz / Baunilha e chocolate (Portugal 1995)
21:a plats av 23 bidrag i Dublin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar