Det fanns ändå ett visst motstånd mot den nya, ungdomliga musiken. Inte minst i Sverige där en äldre generation höll den nationella finalen i ett fast grepp och högst ogärna moderniserade musiken.
I Melodifestivalen 1967 lyckades det ändå slinka in en ensam poplåt - och vilken poplåt sedan! Den formidabelt produktive Peter Himmelstrand hade skrivit den magnifika "Alla har glömt" åt den minst lika magnifika Towa Carson. En av medlemmarna i förvalsjuryn ska ha blivit så arg över att behöva utsättas för pop att han hotade att avgå om låten valdes ut. De övriga i juryn gjorde det enda rätta och körde över sin kollega.
Inte var de regionala jurygrupperna heller redo att släppa fram något nytt och Towa blev trea till slut. Hennes bidrag har ändå levt vidare, inte minst i en superb coverversion med Anne-Lie Rydé. Istället gick juryn igång på Östen Warnerbring som kom både etta och tvåa och fick rejäl revansch för 1960.
Lite bråk blev det ändå runt vinnarlåten. I ett försök att visa att man inte sprang skivbranschens ärenden vägrade Sveriges Radio använda det ganska bombastiska arrangemang som hördes på skivversionen utan propsade på sitt eget, betydligt mer avskalade arr.
Upphovsmännen rasade och menade att detta rejält försämrade deras chanser att slå an i Wien. Jag kan bara hålla med, men Östen sjöng bra och gav ändå Sverige en klart godkänd åttondeplats.
Attityderna skulle förändras ganska snabbt också på Sveriges Radio. Redan året efter fick popen sitt stora genombrott i Melodifestivalen och i fortsättningen fick skivbolagen allt mer att säga till om hur deras låtar skulle presenteras internationellt.
Östen Warnerbring / Som en dröm (Sverige 1967)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Wien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar