Stjärnorna / Sverige 1994

Intresset för Eurovision Song Contest var katastrofalt lågt hos publiken, hos pressen, hos de tävlande tv-bolagen. Ingen verkade längre vara intresserad av att vara med i en tävling som möjligen hade gjort sitt och som alltmer framstod som en del av historien.

Om det inte stått ett gäng länder från östra Europa - där den politiska förändringens vindar svept fram med våldsam stormstyrka - och knackat otåligt på dörren för att få vara med, så skulle EBU förmodligen helt enkelt ha lagt ned programmet och låtit en era gå i graven.

I Sverige var krisen aldrig lika djup som i de flesta andra deltagarländer men inget år har Melodifestivalen känts lika bottenfrusen som 1994. Nöjesavdelningen på Kanal 1 i Stockholm verkar inte ha tagit urvalsprocessen på något större allvar och rykten säger att de var nära att skära ner antalet deltagarlåtar då de inte kunde hitta tio som var tillräckligt bra.

Kommersiella TV3 höll inte med och ordnade en alternativ final med bidrag som ratats av juryn. Startfältet var minst sagt av varierande kvalitet men vinnaren - "Viva Fernando Garcia" med Jenny Öhlund (senare känd som Jenny Silver) - blev en betydligt större hit än någon av låtarna i SVT:s final.

För första gången sedan 1985 fick den svenska finalen flytta in i en tv-studio och andades lågbudget på flera sätt. Programmet hjälptes något av att omröstningen blev en thriller där tre låtar in i det sista slogs om guldet.

Rätt låt vann då segern förvandlade Roger Pontare från en skicklig doldis till folkets älskling med sin uppseendeväckande utstyrsel och frisyr. Även Marie Bergman - som blev den första någonsin att representera Sverige tre gånger efter att ha tävlat med Family Four 1971 och 1972 - fick ett uppsving i karriären.

Vinnarlåten blev dessvärre en riktig flopp som knappt sålde något alls. Knappast hjälpte det att singelversionen var ett billigt hafsverk som mest lät som en demoversion.

Väl på plats i Dublin var Sverige först ut i startfältet. Bergman och Pontare sjöng innerligt och kraftfullt och den rätt undermåliga irländska orkestern gjorde sitt yttersta för det svenska bidraget. I slutändan var själva låten för tunn för att ha en chans i omröstningen och länge såg Sverige ut att riskera att bli utslängda ur tävlingen året därpå.

Till slut rann det till tillräckligt med poäng och när Malmö fick ta hand om följande års svenska final gjorde de en riktig kraftansträngning för att få ordning på tävlingen på nytt.



Marie Bergman och Roger Pontare / Stjärnorna (Sverige 1994)
13:e plats av 25 bidrag i Dublin