När Saraleh Sharon (ibland skrivet Sarah'le Sharon) hörde av sig inför Kdam 1993 och önskade sig en allsång om hur alla kan sjunga tillsammans var Paikov lagom entusiastisk. Han tyckte att Saraleh - som bland annat var känd från tv - var en dålig sångerska som dessutom var för gammal för att tävla.
Av någon anledning lät han sig övertalas på villkor att han fick sätta ihop en grupp som skulle sjunga verserna och ta fokus från Saraleh. Det funkade och "Shiru" ("Sjung!") vann mot alla odds den förvånansvärt bleka israeliska finalen.
I Millstreet tog vänskapen slut mellan låtskrivaren och sångerskan bakom pianot. Nu ville Saraleh vara i fokus och synas mer i bild och den israeliska delegationen grälade öppet inför bildproducenten som slutligen verkar ha bränt propparna rejält och hotat att utesluta Israel ut tävlingen om de ställde till med mer problem.
Shaike Paikov ville åka hem på fläcken men ombads stanna för att inte de israeliska tidningarna skulle märka oredan i delegationen. Den inte särdeles ödmjuke Paikov säger i samma intervju att hans "underbara sång" - som han visserligen skrivit motvilligt med vänsterhanden i all hast - skulle kommit bland de tre bästa om det inte varit för Saraleh.
Nu blev det en ännu en näst sista plats men till skillnad från 1986 stod sju nya länder och väntade på att få tävla och Israel kastades ut i kylan och tvingades stå över ett år.
Lahakat Shiru / Shiru (Israel 1993)
24:e plats av 25 bidrag i Millstreet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar