Nina Zilli var som gjord för en sådan inramning. Egentligen hette hon Maria Chiara Frascetta och när hon skulle skapa sig ett artistnamn kombinerade hon sin mammas efternamn som ogift med sin egen största idol och förebild Nina Simone.
Hon hade slagit igenom som radiopratare och VJ på en lokal musikkanal innan hon fick skivkontrakt, men när hon väl började sjunga på riktigt kom genombrottet snabbt. 2010 kom hon på tredje plats i Sanremo med "L'uomo che amava le donne" och belönades med pressens pris - uppkallat efter den legendariska Mia Martini (Italien 1977 och 1992). Hennes album sålde raskt guld och året efter fick hon pris för "Best Look" inom italienskt musikliv.
2012 var hon tillbaka i Sanremo med den luftiga och eleganta balladen "Per sempre" som bara kom på sjunde plats men ändå vann Nina rätten att resa till Baku och representera Italien i ESC.
I det längsta verkade det som att Nina tänkte tävla med en förkortad version av sitt Sanremobidrag men efter ett par veckors funderande offentliggjorde man att hon istället skulle sjunga titelspåret från sin nya skiva "L'amore è femmina" i en ny, tvåspråkig version.
Med ett trendigt retrosound och en glamourös schlagerlook sågs Nina Zilli som en outsider och möjlig skräll i Baku, men vartefter repetitionerna framskred verkade sångerskan allt mindre taggad. Inte ens i finalen kändes det som att hon riktigt slog på strömmen och även om det blev en plats bland de tio främsta kom låten inte riktigt till sin rätt på scenen. Hade "Per sempre" varit ett bättre val ändå?
Kanske trivs Nina Zilli helt enkelt inte så bra i sångtävlingar? En gång till har hon ställt upp i Sanremo och placerade sig ännu lägre än tidigare, medan hennes album fortfarande säljer i stora upplagor och hennes ställning i det italienska musiklivet är tämligen stabil och ohotad.
Nina Zilli / L'amore è femmina (Italien 2012)
9:e plats av 26 bidrag i Baku
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar