NOS verkar ha insett att det krävdes något alldeles speciellt för att återvinna tittarnas förtroende och levererade en snygg och tight sändning, och uppfann i samma veva de vykort vi är så vana att se mellan bidragen. Före finalen åkte man runt och filmade samtliga deltagare i sin hemländer (eller i Luxemburgs och Monacos fall i de länder artisterna representerade), vilket gav en helt ny dimension åt programmet.
Dessutom bjöd man på en spektakulär scenbild med rörliga element (som kollapsade under en repetition men till all lycka hölls på plats under direktsändningen) samt Mixer - det mest utflippade pausnummer världen någonsin skådat.
Värdlandet lottades att inleda hela tävlingen och representerades med den äran av de tre systrarna Bianca, Patricia och Stella Maessen som tidigare varit bakgrundssångerskor för Dusty Springfield men nu uppträdde under namnet Hearts of Soul. Grupper var fortfarande inte tillåtna enligt reglerna, så Patricia fick kliva fram som solist vid finalen.
Deras låt var mycket riktigt ovanligt soulig jämfört med hur bidragen i ESC brukade låta. Juryn lät sig inte övertygas helt och värdlandet fick nöja sig med en sjundeplats av tolv bidrag. I och för sig var röstningen så jämn det här året att de flesta placeringarna efter topptrion känns närmast slumpmässiga. Hade systrarna fått en enda poäng till hade de blivit fyra istället.
Hearts of Soul fick flera hits på hemmaplan - störst blev "It's Great Fun" - innan de i mitten av 1970-talet drog söderut och flyttade till Belgien. 1977 skulle de återkomma till ESC, nu under namnet Dream Express.
Patricia and the Hearts of Soul / Waterman (Nederländerna 1970)
7:e plats av 12 bidrag i Amsterdam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar