Sva bol svijeta / Bosnien-Hercegovina 1993

Världens blickar var riktade mot Sarajevo och dagligen matades vi med bilder av hur stadens höga hus stod i brand och hur den olympiastadion alla andra länders vinteridrottare tävlat på mindre än tio år tidigare förvandlats till en gravplats. Belägringen av Sarajevo träffade de flesta européer som ett knytnävsslag i magen.

På vår kontinent - där det aldrig mer skulle bli krig - utspelade sig nu ett vansinne vi aldrig kunnat föreställa oss. Och mitt i vansinnet dök Bosnien-Hercegovina upp i schlagerfestivalen och tävlade som vilket land som helst. Det var svårsmält och skrämmande. Verkligheten kom plötsligt väldigt nära och trängde sig på.

Inte minst i den bosniska förhandsvideon som kändes mer som en dokumentär om en stad i krig än ett stycke folkmusikinspirerad pop. Gruppen gav sig ut på Sarajevos gator efter att det mörknat, för att minska risken att bli upptäckta av krypskyttar. Kamerorna drevs inte på vanlig elström utan med hjälp av ett aggregat drivet med diesel man fått låna av armén.

Bosnisk tv hade faktiskt anordnat en nationell final i sitt delvis sönderbombade tv-hus som inte längre gick att värma upp. I studion var det minusgrader och ett av de utvalda bidragen framfördes endast i form av en musikvideo då gruppen inte kunde ta sig till Sarajevo.

Flera av tävlingsbidragen handlade om det nya, självständiga Bosnien-Hercegovina och den olycka och ofred som drabbat det egna landet. Den kanske allra mest drabbande framfördes av bröderna Adi och Edi Mulahalilović tillsammans med rocklegenden Davorin Popović.

Vinnarlåten handlade i allra högsta grad om kriget och om hur  tårarna fryser i soldaternas ansikten medan de vägrar ge sig och vägrar sluta sjunga. För text och musik stod stjärnan Dino Merlin som skulle återkomma till ESC under fredligare former.

När gruppen skulle flyga till Millstreet blev de beskjutna på flygplatsen och dirigenten Sinan Alimanović lyckades inte ta sig ombord på planet. Den irländske dirigenten Noel Kelehan fick hoppa in i hans ställe.

När bosnierna på presskonferensen fick frågan varför de utsatte sig för alla dessa faror svarade delegationsledaren Ismeta Krvavac - som tidigare representerat Jugoslavien 1976 som sångerska för gruppen Ambasadori - att kultur också handlade om överlevnad. "Det räcker inte med mat i magen, vi måste ha mat för själen också."

Tyvärr blev den vackra sången stel och distanserad på plats i Millstreet, och den smärta texten talar om anas bara bakom den robotliknande koreografin. Gruppen Fazla kasserade ändå in en tolvpoängare från Turkiet innan de åkte tillbaka hem till kriget.



Fazla / Sva bol svijeta (Bosnien-Hercegovina 1993)
16:e plats av 25 bidrag i Millstreet