Celui qui reste et celui qui s'en va / Monaco 1974

Romuald hade gjort det mesta: han hade tävlat vid den stora schlagerfestivalen i Rio, han hade tävlat i ESC 1964 och 1969, han hade spelat in ledmotivet till en fransk film och han hade släppt ett stort antal singlar. Och ändå kom aldrig det stora genombrottet i hemlandet.

Gissningsvis var det Romuald själv som var problemet. Hans stora röst och bombastiska sätt att sjunga - han liksom vräkte ur sig stora kaskader av kraftfulla toner utan att låta lika spännande som en Tom Jones eller en Engelbert Humperdinck - uppfattades säkerligen som ganska gammaldags redan i slutet av 1960-talet. Efter drygt tio år av lanseringsförsök kan man förstå om skivbolaget tappat intresset en smula.

Turligt nog ville tv-bolaget i Monaco ge honom en ny chans efter att han representerat dem med den äran tio år tidigare. Utrustad med en riktigt svulstig och bombastisk ballad om ett hjärta som inte bara brustit utan formligen sprängts i luften åkte han till Brighton och hoppades på det bästa.

Texten handlar om en dramatisk skilsmässa där han absolut förstår och inte alls är arg men där "vi" redan förvandlats till "du och jag". Vid varje avsked finns den som blir lämnad och den som ger sig av, den som bedrar och den som inget vet, den som snart går vidare och den som ska förbli ensam för evigt.

Det blev en klart godkänd delad fjärdeplats till slut men i skivbutikerna överskuggades låten totalt av Sverige, Italien och Nederländerna. Om inte Frankrike tvingats hoppa av finalen hade kanske poängskörden blivit ännu större men nu fick inte den för hans karriär så viktiga franska publiken ens se ESC i direktsändning.

För skivbolaget var saken därmed klar. "Celui qui reste et celui qui s'en va" blev Romualds sista singel på ett stort bolag.

Han kanske aldrig blev någon stor stjärna men helt bortglömd är Romuald inte. 2011 gavs det ut en dubbel-CD med de låtar han spelat in 1963-1974.



Romuald / Celui qui reste et celui qui s'en va (Monaco 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag