Men nu klämtade klockan även på svensk tv. SVT hade under de senaste åren genomgått en stor modernisering och gamla flaggskepp fick inte längre grönt ljus bara för att de varit populära någon gång för länge sedan. Och nu började Melodifestivalen vara i farozonen.
Framför allt var det svårt att få etablerade låtskrivare och artister att vilja ställa upp. Nytända Team Mariann i Skara satsade hårt men nästan ingen annan brydde sig över hävan.
Dessutom hade systemet som varit i kraft sedan 1982 - att Stockholm, Göteborg och Malmö turades om att arrangera tävlingen vart tredje år - spelat ut sin roll. Innehåll och startfält blev alltför spretiga och annorlunda från år till år och särskilt Malmö hade visat sig ha allt svårare att producera bra program.
Nu fanns det två alternativ: lägga ned eller växla upp. Nöjeschefen Svante Stockselius bestämde att man skulle stampa plattan i golvet. Efter en del sondering av terrängen beslutade man att lägga ut melodifestivalen på turné: fyra semifinaler spridda över landet med stor final i Globen. Totalt 32 bidrag i Sveriges största underhållningsprogram.
Helt ärligt tog det ett par veckor att få med tittarna helt på tåget men finalen i Globen höll en sällan skådad kvalitet och samtliga tio finalister gick in på den svenska försäljningslistan. Dessutom blev skivan med alla bidragen en storsäljare.
Också vinnaren pekade med hela armen i en ny riktning på flera sätt. Låtskrivaren Marcos Ubeda hade skrivit den engelska texten till Sveriges vinnarlåt 1999 men hade inte ens fått följa med till Jerusalem. Det här var en riktig revansch för honom.
Bert Karlsson hade inte alls velat ha låten från början och han var ännu mindre entusiastisk över Afro-Dite som artister. Så snart segern var i land ändrade han tonläge och sa sig istället för första gången vara säker på att kunna sälja sin låt internationellt.
Afro-Dite var en grupp sprungen ur föreställningen Hot 'n Tot och bestod av Gladys del Pilar (som tidigare kommit tvåa i Melodifestivalen 1994), Kayode "Kayo" Shekoni och Blossom Tainton. För första gången representerades Sverige av en artist som inte var vit, vilket ledde till en del svallvågor i media. Inte minst då Svensktoppens programledare Kent Finell kallade dem "pepparkaksgummor".
Under repetitionerna i Tallinn provade Afro-Dite nya scenkläder och snart hade kvällspressen - som hade våldsamt uppskruvade förväntningar på svensk seger - lanserat ordet "nakenchock". Till slut tyckte man inte att kläderna passade och bytte tillbaka till desamma man haft i Globen.
Om det berodde på kläderna eller inte kan få vara osagt, men på finalkvällen levde Afro-Dite inte alls upp till förväntningarna. Istället för den sofistikerade elegans de visat upp i den svenska finalen bjöd man på tre skrikiga och övertända minuter och de svenska chanserna var med ens borta med vinden.
Länge såg det ut som om Sverige inte ens skulle hållas kvar i nästa års final men tack vare snälla poäng från Norden och Litauen samt en tolva från Bosniens jury som röstat efter genrepet tog man sig till slut in bland topp tio.
Afro-Dite tog knappast nederlaget med fattning utan framstod som onödigt bittra efter finalen och klagade över "östländer som bara röstar på varandra" trots att de själva fått sina högsta poäng från det gamla öst.
Gruppens album blev inte den stora hit man skulle ha hoppats på men trion finns fortfarande kvar och uppträder tillsammans, även om Kayo sedan 2015 bytts ut mot Jessica Folcker. De ställde upp på nytt i Melodifestivalen 2003 och 2012 med mer blygsamma resultat.
Den nya melodifestivalen var ändå en stor succé som skulle rulla på i många år framöver.
Afro-Dite / Never Let It Go (Sverige 2002)
8:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar