Fernando en Filippo / Nederländerna 1966

I det längsta stod ESC emot allt vad pop och ungdomskultur hette men efter France Galls seger 1965 öppnades dammluckorna på vid gavel. Festivalen i Luxemburg 1966 är en av de mest progressiva någonsin med ett av historiens yngsta och för sin tid poppigaste startfält.

Bland de mest utmanande fanns Nederländernas Milly Scott som är den första svarta solisten någonsin i tävlingen. Hon var dessutom den första som nobbade de eviga mikrofonstativen och som sjöng med en mikrofon i handen istället. Som om detta inte var nog hade hon dessutom med sig två statister - som skulle föreställa textens båda huvudpersoner - med på scenen.

Milly Scott hade påbrå från Surinam - som fram till 1975 var en nederländsk besittning - och var redan en känd jazzsångerska då hon ställde upp i den holländska finalen 1966.

Sången om Fernando och Filippo var ett underligt val för en schlagerfestival. Mest av allt var den en parodi på den mexikanska stil som varit populär i flera år redan (se Västtyskland 1960) och hade en knasig nonsensrefräng som främsta handtag.

Jurygrupperna - som enbart gav poäng till sina tre favoritlåtar - hade nog svårt att ta bidraget på allvar men det blev ändå två poäng till slut: en från Irland och en från Storbritannien.

Den underliga låten spelades in på svenska av Suzie - som haft en stor hit med "Johnny Loves Me" 1963 - och låg en enda vecka på Svensktoppen.

Milly Scott blev aldrig någon riktig hitmakare men "Fernando en Filippo" har blivit något av en kultklassiker i hemlandet. Vid sidan av sången har Milly Scott också uppmärksammats som skådespelerska, inte minst i fängelsedramat Vrouwenvleugel.



Milly Scott / Fernando en Filippo (Nederländerna 1966)
15:e plats av 18 bidrag i Luxemburg