Sandrine François hade blivit upptäckt av ett tv-program som berättade om hur olika stjärnor startat sin bana och som gärna skulle vilja kontrastera med en ny lovande artist. Efter programmet fick hon snart skivkontrakt och en av landets ledande producenter - Erick Benzi - ville göra en skiva med henne och ESC verkade vara ett bra sätt att lansera den.
Tävlingslåten handlade om fred, men på ett mer elegant och mindre uppenbart sätt än de flesta andra bidragen på samma tema. Låtskrivarna var rutinerade och namnkunniga: Rick Allison hade skrivit stora hits tillsammans med sin forna flickvän Lara Fabian (Luxemburg 1988) och Patrick Bruel hade varit en av Frankrikes största stjärnor sedan slutet av 1980-talet.
Man spelade in en snygg video i Casablanca, men var tvungna att korta ner låten med nästan en hel minut för att klara EBU:s treminutersregel.
Under finalveckan i Tallinn repeterade Sandrine på ett ovanligt sätt. Istället för att träna sången hade hon en man med sig på scenen som hjälpte henne med kameravinklar och överhuvudtaget olika sätt att förhålla sig till kameran på. Först på genrepen syntes resultatet och det visade sig väl värt mödan.
Sandrine gick genom rutan och fick en femteplats för besväret. Om röstningen varit mer renhårig och mindre nedlusad med röstbyten åt höger och vänster hade Frankrike lätt hamnat ytterligare ett par pinnhål högre upp.
"Il faut du temps" blev en mindre hit i Frankrike men Sandrines stora genombrott uteblev. Debutskivan "Et si le monde" är fortfarande hennes enda. Hon sjunger ännu men oftare bakom andra artister. Inte minst körade hon på flera av låtarna på Céline Dions (Schweiz 1988) skiva "D'elles" från 2007.
Sandrine François / Il faut du temps (Frankrike 2002)
5:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar