Nagu merelaine / Estland 1994

När den underliga och ogenomtänkta semifinalen för nya deltagare avgjordes i slovenska Ljubljana 3 april hade det inte ens gått två år sedan Estland återupprättade sin förlorade självständighet. Allting var nytt och spännande och utmanande och målet var satt på att bli en del av den europeiska gemenskapen.

Ett delmål var att kasta sig in i Eurovision Song Contest och för det första försöket hade man på förhand utsett den 17-åriga Janika Sillamaa - dotter till författaren och låtskrivaren Kaari Sillamaa (Estland 1996 och 1997) - som fick sjunga åtta kandidater i en väldigt spartansk tv-studio. Entusiasmen var stor och flera av tävlingslåtarna har fått långa liv hemma i Estland, inte minst "Lootus" ("Hopp") som kom på tredjeplats.

Vinnarlåten "Muretut meeld ja südametuld" ("Med sorglöst sinne och hjärtat i brand") var en uppmaning till det unga Estland att vara modigt och tappert inför alla nya utmaningar. Det kunde gott behövas i ett fattigt land där det plötsligt rådde brist på det mesta. Juryn i Ljubljana hade fullt upp med att försöka taktikrösta sina egna länder vidare till Millstreet och det estniska bidraget kom på en femteplats av sju kandidater och kvalade inte vidare.

Året efter var man garanterade plats i den internationella finalen och nu satsade man hårdare och arrangerade en stor nationell final med tio kandidater i Linnahall - Tallinns största auditorium, byggt för de olympiska spelen 1980. Om man året innan satsat på en ung talang vann nu istället en riktigt rutinerad veteran.

Silvi Vrait hade slagit igenom i talangjakten Kaks takti ette 1972 och hade sedan sjungit i olika band, spelat in flera skivor i olika genrer och rört sig i intellektuella och potentiellt samhällsomstörtande miljöer.

"Nagu merelaine" ("Som en havsvåg") var skriven av Ivar Must och hade fått ord av poeten Leelo Tungal, som också skrivit texten till vinnarlåten 1993. På scenen fick Silvi hjälp av vokalgruppen Karavan som också gett ut flera skivor i eget namn.

I Dublin gav Silvi järnet och sjöng så dekoren fladdrade redan från första repetitionen, men ändå blev det flopp. Två poäng från det uppenbart taktikröstande Grekland var allt man fick nöja sig med och nu tappade den estniska pressen hela sitt självförtroende. Ville någon från Europa alls lyssna på vad ett litet land med underligt språk hade att komma med? Till följd av nya regler ramlade Estland ut i utvisningsbåset och fick stå över nästa års final.

Silvi Vrait hade redan sökt sig andra vägar som lärare i språk och musik, men vid sidan av fortsatte hon att vara en älskad och eftertraktad sångerska. Inte minst gjorde hon lycka på musikalscenen i så skilda roller som abbedissan i Sound of Music, fräulein Schneider i Cabaret och Mama Morton i Chicago. 2002 gavs det ut en box med tre CD-skivor fyllda av hennes bästa inspelningar. 2013 drabbades Silvi Vrait av en hjärntumör och den 28 juni avled hon på ett sjukhus i Tallinn.

Anrika Linnahall - det självklara valet som tävlingslokal i händelse att Estland skulle ha vunnit ESC under 1990-talet - sågs mest av esterna som en symbol för den sovjetiska ockupationen och var aldrig en populär lokal. Idag (2018) används den inte alls och står och förfaller mitt i Tallinns hamn.



Silvi Vrait / Nagu merelaine (Estland 1994)
24:e plats av 25 bidrag i Dublin