Till cyprioternas lycka hade Italien fått nog av att tävla och drog sig ur hela tillställningen. Helt plötsligt fanns en plats ledig och RIK stod först i tur att ta över den. Med lite kortare tid för förberedelser än vanligt kastade man sig in i projektet och snodde ihop en nationell uttagning.
George Theophanous och Evridiki var snabbt på bollen på nytt och ställde upp med en besjälad och känsloladdad ballad, kryddad av ett riktigt snärtigt bouzouki-solo, vars text beskrev det delade hemlandets båda sidor som ett älskande par som inte lyckas nå fram till varandra.
"Jag är också en människa / skapad av samma Gud som du / med samma rätt att gråta och skratta och känna smärta [...] Men jag är också bara en människa / och jag håller ditt liv i mina händer / och innan du hinner säga att du älskar mig så dödar jag dig / för jag är också bara människa."
I Dublin dirigerade George orkestern för tredje året i rad och Evridiki fick hjälp på scenen av fjolårets artister Zimboulakis & Van Beke. Precis som 1992 fick man en del höga poäng men också en hel del nollor. Kanske var den här typen av musik för krävande för jurygrupperna?
Eller var det fel på jurysystemet? Var det så att originella bidrag alltid skulle få nöja sig med ströpoäng medan mer utslätad musik som alla kunde gilla lite grann fick de högsta snittpoängen?
Evridiki och George fortsatte att jobba och leva ihop - 1996 föddes deras son - och gjorde sammanlagt nio album tillsammans innan de skiljde sig år 2000.
Evridiki / Ime anthropos ki'ego (Cypern 1994)
11:e plats av 25 bidrag i Dublin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar