Mata Hari / Norge 1976

Reglerna är fullständigt glasklara: Eurovision Song Contest är en tävling för upphovsmän där det endast och enbart är låtarna som tävlar mot varandra. För att understryka detta - och för att ta bort fokus från de medverkande sångarna - lät flera länder sina bidrag framföras av olika artister för att undvika att juryn lät sig bländas av någons uppträdande.

Ganska snabbt insåg de flesta det hopplösa i förfarandet. Antingen man ville det eller inte gick det inte att bortse från artisternas betydelse för om en låt skulle fungera eller inte. För att lyckas behövde man rätt låt med rätt artist och ingendera kunde bara bytas ut hur som helst.

Bland de sista att inse detta var NRK som ännu 1976 kämpade på med att låta varje tävlingsbidrag i den inhemska ligan framföras till stor orkester av den artist låten egentligen var tänkt för, medan tittare och juryn fick lite "hjälp" i bedömningen av att låtarna framfördes även av Jahn Teigen, Gudny Aspaas och den progressiva ensemblen Popol Ace.

De mer avskalade versionerna var knappast till någon hjälp - för att uttrycka saken milt - och den tvivelaktiga nivån var högst troligen spiken i kistan för hela formatet. I sanningen på tiden, i så fall. Från och med 1977 framfördes varje tävlingslåt bara en en enda artist.

Störst uppmärksamhet bland de tävlande bidragen väckte "Voodoo", framförd av Inger Lise Rypdal. Låten var ett experimentellt stycke orkesterrock och saknade egentligen refräng, men kompenserade generöst genom att erbjuda publiken en gästspelande Jahn Teigen utklädd till skelett. 

Det var i häftigaste laget jämfört med det annars väldigt städade tv-utbudet i Norge och benranglet stannade kvar i länge i det kollektiva minnet. I flera år efteråt gick det rykten om att Jahn Teigen var satanist efter det framförandet. 

I slutändan tog delar av Bendik Singers (Norge 1973) hem spelet på nytt för fjärde året i rad och än en gång stod Anne-Karine Strøm som norsk representant. Liksom 1974 stod hennes make Frode Thingnæs för musiken och bandkollegan Philip Kruse för den inte helt historiskt korrekta texten om den legendariska Mata Hari.

Norge hyllades för att för en gångs skull ha fingret på pulsen med sitt högst samtida sound och i Haag bjöd Anne-Karine till lite extra och uppträdde i en uppseendeväckande kroppsstrumpa i guld och ett par matchande och närmast groteskt stora solglasögon. Hon fick dessutom sällskap på scenen av tre synnerligen anslående körsångerskor inlånade från värdlandet.

I slutändan hjälpte inget av detta. Norge fick bara sju poäng och efter att slutresultatet korrigerats i efterhand - och Jugoslavien fått de fyra poäng den franska juryn glömt att läsa upp - kom "Mata Hari" allra sist i tävlingen. Anne-Karine Strøm ståtar därmed högst orättvist med den tvivelaktiga äran att vara den enda soloartist som kommit sist två gånger i ESC.

Med åren har Anne-Karine utvecklat en karriär som journalist och skribent vid sidan av sången och har gett ut lika många böcker som soloalbum. 

Frode Thingnæs förblev en aktiv och uppskattad musiker, och när Oslo stod värd för Eurovision Song Contest 1996 var han chefsdirigent. 2012 avled han till följd av en hjärtinfarkt, 72 år gammal.

Anne-Karine Strøm / Mata Hari (Norge 1976)

18:e plats av 18 bidrag i Haag