En glad och sprallig liten låt - ganska tydligt kalkylerad på fjolårets internationella vinnare - sprudlande framförd av en populär sångerska. Det borde väl ingen kunna bli speciellt upprörd av?
Fel. Direkt efter den norska finalen sattes sångerskan Kirsti Sparboe och upphovsmannen Arne Bendiksen i ett direktsänt debattprogram där väl valda delar av kultureliten gick till frontalangrepp inte bara på den vinnande låten men på populärkultur i stort.
Den danske litteraturprofessorn Erling Nielsen hade analyserat den vinnande texten - en fjäderlätt bagatell om pojkvännen med smak för kjoltyg och drömmen att han en vacker dag ska låta textens jag vara flickvän i ensamt majestät - och rev den nu fullständigt i stycken. Tittarnas reaktion blev häftig, NRK:s växel blev nedringd och folket ställde sig tydligt på schlagerns sida.
Debatten rasade vidare och blev om inte mer nyanserad så åtminstone tydligare. Den så kallade seriösa kulturens representanter gjorde helt enkelt ett tappert men fåfängt försök att hävda sig mot allt det enkla och lättsmälta som saknar tuggmotstånd. Striden mellan det lätta och det svåra skulle rasa vidare under 1970-talet, även om den då kom att handla mer om det "betydelsefulla" mot det "kommersiella". Som om saker inte kunde vara bådadera.
I dagens läge när underhållning tillåts ta stort utrymme och ofta tränger undan aktuella och viktiga ämnen från rubriker och nyhetsplats, och den "seriösa" kulturen har förvisats till en än mer undanskymd position jämfört med 1969, kan man gott skänka Erling Nielsen en tanke. Inte hade han helt fel, även om han framförde sitt ärende klumpigt.
Debatten hade hjälpt vinnarlåten att bli en riktig brottarhit på hemmaplan och de flesta räknade med en framskjuten placering i Madrid. Åtskilliga hakor tappades - och inte bara i Norge - när Kirsti Sparboe hamnade på allra sista plats med en enda poäng.
Kirsti Sparboe / Oj, oj, oj, så glad jeg skal bli (Norge 1969)
16:e plats av 16 i Madrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar