Kun kello käy / Finland 1968

Många får fortfarande något drömskt i blicken när orkestern kommer på tal. Var det inte mycket bättre då det var levande orkester?

Det beror på vad man menar. Orkestern såg alltid maffig ut i bild. I brist på annat kunde bildproducenten alltid svepa med kameran över stråksektionen eller zooma in en närbild på blåsarna eller flygeln. Det var snyggt.

Men rent musikaliskt saknar jag ärligt talat inte orkestern det minsta. Dess främsta funktion under de sista åren den användes verkade vara att få de få moderna bidragen att låta mycket mossigare än nödvändigt.

Inte ens på den gamla goda tiden var det alltid så att låtarna lät bättre med orkester. Snarare fick de alla samma ljudvärld och verkade mer likriktade och strömlinjeformade än de var. Självklart var det svårt att öva in många nya låtar på kort tid och göra alla rättvisa.

Finlands bidrag till London 1968 är ett ganska bra exempel på detta. I studioversionen har den ett avskalat och effektivt arrangemang som blev betydligt mer tungt i gumpen när BBC:s orkester fick sätta tänderna i det. Det är som om musikerna inte riktigt skulle ha förstått sig på den luftighet och lätthet det finska teamet var ute efter.

Kanske kan man skylla det olyckliga ljudet även på tävlingslokalen. The Royal Albert Hall var den klart största arenan ESC hållits på dittills men var också ökänd för sitt katastrofala ljud. I en intervju före finalen suckade Finlands dirigent Ossi Runne att akustiken nog var bättre lämpad för brottningsmatcher än för musik.

Kristina Hautala vid mikrofonen var en pigg och populär 20-åring som två år tidigare slagit igenom med en finsk version av Dusty Springfields "You don't have to say you love me". Hon var född av finska föräldrar i Stockholm, var skolkamrat med den legendariska svenska tv-mannen Jacob Dahlin och hade vissa problem med finskan i början av karriären.

Trots att det blev flopp i London - delad sistaplats med Nederländerna och en enda fattig poäng i protokollet - snurrade karriärren på i ett par år till innan hon flyttade tillbaka till Stockholm för att plugga psykologi istället.



Kristina Hautala / Kun kello käy (Finland 1968)
Delad 16:e plats (sist) av 17 bidrag i London