Unsubstantial Blues / Ungern 2007

Ungerska MTV hade lite svårt att bestämma sig: skulle man vara med eller inte? Man hade gjort en ganska lyckad comeback i Kiev 2005, uteblivit från Aten 2006 av ekonomiska orsaker men hoppade på tåget på nytt inför Helsingfors 2007.

Istället för att ordna en nationell final bestämde man att vinnaren av "Årets nykomling" vid den nationella Grammygalan Fonogram skulle få biljetten till ESC. Vinnaren utsågs helt genom telefonröstning och det hela var ett ganska fiffigt sätt att låta tittarna delta i urvalsproceduren.

Tittarnas val föll på Magdolna "Magdi" Rúzsa, som fått ett magnifikt genombrott då hon vunnit den tredje omgången av ungerska Idol ("Megasztár"). På kort tid släppte hon två album - ett med låtar hon sjungit i programmet, ett med eget material - som blev det årets två bäst säljande skivor i Ungern.

Trots att tittarna var nöjda trummade den nationella pressen upp en skandal där man ansåg att Magdi inte var tillräckligt ungersk för att representera landet i ESC. 21-åringen var född av ungerska föräldrar i provinsen Vojvodina (då en del av Jugoslavien, numer del av Serbien) och tidningarna frågade sig högljutt varför "en serb" skulle tävla för dem. Den starka ungerska nationalismen - som bara några år senare skulle ta ett allt starkare grepp om landet - bubblade redan under ytan och var tacksamt clickbait.

Magdi verkar själv ha fått välja tävlingslåt och valet föll på "Aprócska Blues" ("En obetydlig blues") -  skriven av sångerskan i samarbete med Imre Mózsik och lyft från hennes storsäljande album.

Praktiskt nog hade låten redan en rasande snygg och fyndig video där Magdi syntes utan att sjunga. Därmed var det lätt att lägga på den nya engelska versionen och vips hade man den perfekta förhandsvideon klar.

Det enda kruxet var att Magdi sjungit en del av låten i tv redan under sin tid i Megasztár - något som egentligen bröt mot EBU:s regler - men bidraget fick kvarstå i tävlingen.

När Ungern testat blues förut (1998) hade det inte gått något vidare men nu hade man många fans i förhandsspekulationerna. På scen gav Magdi ett kraftfullt framträdande och spelade upp ett avskalat litet drama med hjälp av väska och en vägskylt som rekvisita. Att hennes stora idol var Janis Joplin kunde nog tittarna ana sig till. 

I den rekordlånga semifinalen knep man en andraplats. I finalen tog sig Ungern för andra gången in bland de tio främsta och tilldelades Marcel Bezençon-priset för bästa komposition. Nu verkar tidningarna ha haft betydligt mindre att klaga på.

Magdolna Rúzsa har fortsatt en mycket framgångsrik karriär i Ungern men använder numer sällan sitt gamla smeknamn i offentligheten. Idag har hon åtta studioalbum under bältet och har belönats med totalt fjorton platinaskivor och börjar därmed ha ganska fullt på väggarna i sitt hem. 2022 blev hon mamma till trillingarna Lujza, Keve och Zalán.

Magdi Rúzsa / Unsubstantial Blues (Ungern 2007)

9:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

The Moon / Rumänien 2000

Rumänien fick vara med i finalen för tredje gången - arrangörernas ständiga ändringar av systemen för hur länder kvalade in eller kastades ut hade hållit rumänerna ute i kylan mer än något annat land - och en stor nationell final ordnades i Bukarest där tittarna fick välja vinnare med hjälp av sina telefoner. 

Tretton låtar spelades upp i direktsändning medan ett par utvalda låtar tydligen lämnades utanför tävlingen (exempelvis "M-am indragostit" med duon Valahia, som ändå hade ett annat bidrag med i startlistan). Från början sades det att tittarna hade en timme på sig att avlägga sina röster men av okända anledningar hölls röstningen öppen i hela tre timmar.

Naturligtvis blev det bråk. Valahia hade legat etta med sin låt "Why" efter den första timmen - då telefonslussen borde ha stängt efter reglerna - och hotade högljutt med juridiska åtgärder efter finalen, men TVR lyssnade inte alls med det örat. Mihai Trăistariu - ena halvan av Valahia - skulle representera Rumänien sex år senare i Aten.

Vinnare blev "Luna", framförd av Taxi - ett band som bildats ett år tidigare av sångaren och gitarristen Dan Teodorescu och som snabbt fått stor uppmärksamhet för sina ofta politiskt färgade texter. Man tog tillfällig hjälp av Georgiana Pană på panflöjt och spelade in en engelsk version inför ESC.

Det är värt att notera att vinnarlåten endast fick 474 röster trots att telefonröstningen varit öppen under tre timmar. Trots det använde sig Rumänien av telefonröstning också i ESC där tittarna bara hade fem minuter på sig att rösta. 

Gissningsvis kom det inte in så förskräckligt många röster, vilket i sin tur gör resultatet lätt att påverka. Som av en händelse gick rumänernas tre högsta poäng till de enda tre länder som i sin tur röstade på dem: Ryssland, Makedonien och Kroatien. Tänk, så det kan slumpa sig. De poängen räckte inte långt och än en gång fick Rumänien stå över ett år.

Taxi var djupt missnöjda efter tävlingen och när de kom hem från Stockholm släppte de en rätt fjantig protestlåt mot hela EBU (vars text i komprimerad form ungefär går "buhu vad alla är dumma mot stackars oss"). 

Taxi har varit ett bestående fenomen som ännu spelar ihop och ger ut skivor när andan faller på. Medlemmarna har kommit och gått genom åren medan Dan Teodorescu förblir gruppens centrala gestalt.

Taxi / The Moon (Rumänien 2000)

17:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Superstar / Turkiet 2006

Den nationella finalen 2005 hade inte gett TRT något annat än huvudvärk så hela projektet arkiverades omedelbart och relegerades till förrådet för mindre briljanta idéer. Istället gick man logiskt nog tillbaka till att välja bidrag internt.

Man kan tänka sig att det sågs som ganska viktigt att välja rätt då man skulle skicka en representant till just Grekland av alla ställen. Relationerna mellan Turkiet och Grekland hade genom åren pendlat från "ansträngda" till "direkt fientliga" (läs mer om saken här) och när Turkiet först debuterade i ESC hoppade Grekland av i protest.

Just för tillfället var länderna ovanligt vänskapligt sinnade mot varandra - åtminstone inom ESC, politiskt var det fortfarande ganska skakig terräng - men det var inte läge att göra bort sig just i Aten.

Redan i januari meddelade TRT att de valt ut Sibel Tüzün för uppdraget. Hon var en 34-årig sångerska och låtskrivare som fått ett stort genombrott med sin debutskiva 1992. Sedan dess hade hon varvat ny musik med stora turnéer samtidigt som hon tidvis bodde och verkade utomlands.

Som en liten bonus hade Sibel också deltagit i den turkiska finalen 1990, då hon ännu studerade vid konservatoriet i Istanbul.

Sibel fick föreslå tre potentiella bidrag för en jury som slutligen utsåg en vinnare. Sibel ingick också i juryn och hade sannolikt ganska mycket att säga till om där. Juryn fastnade för "Superstar" - en rätt fräck blandning av disco och orientaliska toner signerad artisten själv - som presenterades för tittarna i början av mars.

Turkiet hörde inte till förhandsfavoriterna - det fanns ganska många uppseendeväckande bidrag i startlistan som kämpade om tittarnas gunst - och det sågs som åtminstone en liten överraskning när Sibel kvalade vidare.

Sibel och hennes fyra dansare gav järnet på scenen och skakade på allt Moder Natur skänkt dem och landade till slut på en elfteplats. Det var ganska bra med tanke på hur det brukade gå för turkiska bidrag före Sertab Erener men samtidigt snöpligt: de tio bäst placerade länderna fick en garanterad plats i nästa års final medan Turkiet än en gång tvingades kvala.

Sibel Tüzün har fortsatt sin karriär och släppt ett antal album och singlar. 2020 flyttade sångerskan till London - mer eller mindre permanent, tydligen - och fortsätter sin bana där. Vid sidan av musiken fungerar hon också som yogainstruktör och - enligt hennes eget instagramkonto - "trauma informed voice professional". 

Sibel Tüzün / Superstar (Turkiet 2006)

11:e plats av 24 bidrag (final) i Aten 

Silêncio e tanta gente / Portugal 1984

Sist ut av alla vid finalen i Luxemburg var en låt som bröt av rejält från de flesta av sina mottävlare. Portugal hade en mjukt svepande ballad där en svävande melodi mötte en djup text. Anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång. Trots att den inte alls lät som en samtida hit väckte den en viss entusiasm på plats.

"Silêncio e tanta gente" ("Tystnad och alla människor") handlade om det komplexa i att vara människa: ibland är det mitt i tystnaden som jag hittar de ord jag vill säga, ibland är det mitt bland alla människor som jag förstår vem jag egentligen är. 

Bakom texten och musiken stod den 38-åriga Maria Adelaide Fernandes Guinot Moreno från Lissabon, en av startfältets mest rutinerade deltagare. Hon hade startat sin musikkarriär redan i slutet av 1960-talet då hon sjöng i ett populärt radioprogram och gavs chansen att spela in skivor.

Att vara kvinna i musikbranschen har aldrig varit särskilt lätt och under 1970-talet tog Maria Guinot även ett vanligt civilt jobb. Då hon återfann rampljuset 1981 - genom att komma trea i den nationella finalen - var hon anställd på flygbolaget TAP sedan många år.

Som om portugiserna anat att deras bidrag hade potential hade "Silêncio e tanta gente" redan spelats in i flera språkversioner: den tyska var skriven av Bernd Meinunger medan Maria själv skrivit den franska.

I slutändan blev poängen onödigt blygsam. Kanske blev det för mycket för juryn med två originella ballader i rad på slutet? Italien framträdde precis före Portugal och möttes också av en förvånansvärt kallsinnig samling domare.

En som lät sig förtjusas framför sin tv-apparat var den finska sångerskan Anneli Saaristo (Finland 1989) som tog mod till sig och bad rocklegenden Juice Leskinen (som skrivit Finland 1982) att översätta den åt henne. Resultatet blev "Jos joskus", en sång Anneli Saaristo burit med sig hela karriären och ännu sjunger på konserter.

I likhet med Anneli var Maria Guinot aldrig den storsäljande stjärnan som toppade singellistorna men förblev en uppskattad och respekterad musikant genom hela sin karriär. Efter några år av sviktande hälsa slutade hon 2010 helt att spela piano och avslutade sin tid i rampljuset. Sångerskan avled i november 2018 till följd av en kortare tids sjukdom.

Maria Guinot / Silêncio e tanta gente (Portugal 1984)

11:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Spirit In The Sky / Norge 2019

2016 genomförde EBU en stor förändring i hur poängen avges i ESC - den största förändringen sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975. Man delade upp så varje land fick ge två uppsättningar poäng: en som juryn fördelade, en som tittarna styrde över utan yttre inblandning.

Medan jurypoängen lästes upp på gammalt välkänt sätt lades alla telefonröster ihop och redovisades i klump i slutet av omröstningen. Det kändes som att tittarna fick mycket mer makt och att telefonrösterna kunde svänga om hela resultatet under de skälvande sista minuterna. Det var på det hela taget en mycket lyckad förändring.

Under de tre första åren läste man upp telefonomröstningen i stigande ordning - från den lägsta poängsumman till den högsta - men 2019 började man istället läsa upp länderna i den ordning de placerat sig i juryns omröstning. Det nya spänningsmomentet var att se om juryn vinnare skulle lyckats hålla fast i guldmedaljen även när tittarnas resultat lades till.

En annan sidoeffekt var att det för den genomsnittliga tittaren blev närmast helt omöjligt att se vilken låt som faktiskt vunnit tittarnas omröstning. Var det här ett sätt att blanda bort korten och undvika tittarstorm de år juryn sänkt tittarnas älsklingar?

I Tel Aviv 2019 fick Norge flest tittarröster av alla men då juryn varit snål räckte totalsumman bara till en sjätteplats. Om det faktiskt är okej att juryn sänker tittarnas etta var en fråga som diskuterades ganska livligt efter finalen.

Norges kandidater Keiino var en trio som bildats just för att framföra "Spirit In The Sky" i den norska finalen. Sångarna Tom Hugo och Alexandra Rotan bildade lag med den samiske jojkaren och rapparen Fred Buljo och underströk noga textens budskap om frihet och jämlikhet. Gruppnamnet anspelade på Fred Buljos hemort Kautokeino såväl som hans kvänska bakgrund. 

Att bli snuvade på en finare placering visade sig inte vara det sämsta som kunde hända trion. Deras redan starka band till eurovisionsfansen blev än mer hjärtliga och Keiino tillbringade hela sommaren på turné över hela Europa.

Debutskivan blev en ganska diskret framgång på de norska topplistorna men även om de kommande singlarna misslyckades kommersiellt har Keiino skapat sig en stark ställning inom ESC-bubblan. 2021 och 2024 ställde de upp på nytt i Norsk Melodi Grand Prix och hamnade båda gångerna på andra plats.

2020 ordnade NRK final i vanlig ordning men Ulrikke fick aldrig sjunga "Attention" i Rotterdam då finalen ställdes in.

Keiino / Spirit In The Sky (Norge 2019)

6:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Monsters / Finland 2018

Trots tre misslyckanden i rad tänkte inte Yle ändra någonting alls. Man höll fast vid UMK (Uuden Musiikin Kilpailu - Tävlingen för ny musik) dit vem som helst fick skicka in bidrag. Därför slog nyheten ned som en mindre bomb då man höll presskonferens i början av november 2017 och meddelade att de inskickade bidragen inte höll acceptabel kvalitet.

De cirka 300 inskickade bidragen gick rakt ned i papperskorgen. Istället hade man valt ut Saara Aalto som Finlands representant i Lissabon. I en miniversion av UMK skulle hon framföra tre låtar och så fick publiken välja vinnare.

Ingen var gladare än Saara Aalto själv. Hon hade kommit tvåa i den nationella ligan två gånger tidigare ("Blessed With Love" 2011 och "No Fear" 2016) och fått hela Finland att sitta som på nålar då hon 2016 tagit sig hela vägen till final i brittiska X-Factor.

Nu visste verkligen alla vem hon var. Det enda som saknades var ett sjösättande av en riktig popkarriär med riktiga hits. Här kom den bästa chansen serverad på silverbricka. 

Det mullrades bland de låtskrivare som ratats synnerligen offentligt och ingen kan beskylla Yle för att ha skött saken speciellt snyggt. Hade man fått en mindre smaskig fisk på kroken än Saara Aalto hade man nog fått svårt att förklara sig i slutändan.

De tre tävlingslåtarna var alla skrivna av utländska team i samarbete med Saara Aalto själv. Det var en underlig utvckling för UMK - en tävling designad att visa fram finländska talanger.

Länge såg finalen ut att bli en hård kamp mellan två av låtarna men när tittarna fick säga sitt vann "Monsters" klart över "Domino". Vinnaren var skriven i samarbete med Joy och Linnea Deb som vunnit hela ESC 2015. Nu skrev de i samarbete med Ki Fitzgerald, vars pappa Scott kommit tvåa vid ESC 1988 i Dublin för Storbritanniens räkning.

I slutstriden tvålade de dessutom till en annan svensk eurovisionsvinnare: Thomas G:son som vunnit med "Euphoria" 2012 stod bakom "Domino".

När vinnarlåten utropades spelade Saara Aalto stor teater och låtsades inte kunna tro sina ögon att just hon vunnit tävlingen (trots att inga andra artister varit med). Att sångerskan hade en förmåga att ta i lite för mycket ibland skulle demonstreras tydligt på plats i Lissabon.

Utan att tillhöra de stora favoriterna fanns det ändå en liten buzz runt "Monsters" då repetitionerna drog igång. Snart stod det klart att Team Finland tagit i från tårna och klämt in en förfärlig mängd visuella tricks på sina tre minuter, bland annat hade Saara Aalto tagit med sig det snurrande hjul hon använt till "Domino" i den nationella finalen. Lite lätt överlastat, lite väl mycket av allt.

I semifinalen lyckades man hålla ihop det hela ganska bra (att en körsångerska stod på näsan fullt synligt i bild var bara en olycklig malör) och Finland tog sig till final. Där var gesterna på nytt yvigare och utspelen större och för de som såg bidraget för första gången framstod det gissningsvis som en smula stressigt och stirrigt.

Den låga placeringen i finalen kom som en stor besvikelse i de tusen sjöarnas land där man än en gång skruvat upp förväntningarna ganska högt. Saara Aaltos popkarriär kom av sig och hennes album rutschade ganska snabbt ut från den nationella topplistan. Ett ganska hårt öde, kan tyckas.

Yle verkar ha varit glada (och säkert lite lättade) bara över att ha tagit sig till final och bestämde sig för att behålla systemet med en på förhand utvald artist ett år till.

Saara Aalto har förblivit ett känt namn och en mångsysslare inom finsk showbiz. Hon har spelat musikal, agerat sångcoach och dykt upp i en mängd olika tv-program. 2022 startade hon ett eget program där hon lurar människor med dold kamera - Saara Aalto pränkkää Suomea ("Saara Aalto lurar Finland").

Saara Aalto / Monsters (Finland 2018)

25:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Unbroken / Island 2015

Efter andraplatsen i Moskva 2009 hade Island skaffat sig en underlig vana i ESC: de flesta år tog man sig till final för att sedan inte alls hävda sig något vidare där. Att ha turen på sin sida i semifinalerna är för det mesta inget man lyckas med hur många gånger som helst.

Inför 2015 var det mesta sig likt: allmänheten fick skicka in bidrag till Söngvakeppnin och tolv semifinalister plockades ut. Från början slog reglerna fast att hälften av de utvalda bidragen skulle ha kvinnliga upphovsmän, men den regeln drogs tillbaka efter en kritikerstorm där ett antal (manliga) låtskrivare motsatt sig förändringen.

I semifinalerna fick alla lov att sjunga på isländska men i finalen kunde man byta till det språk man ämnade använda vid ESC om man fick åka till Wien. De två låtar med mest stöd hos jury och tittare gick vidare till en slutlig superfinal.

Det här är förstås en högst subjektiv åsikt men jag tycker själv att båda superfinalisterna var bättre i sina isländska versioner, "Lítil skref" och "Í síðasta skipti". Det är inte alltid självklart bättre att sjunga på engelska men till slut fick "Once Again" se sig slagen av "Unbroken". Trist för tvåan Friðrik Dór som fått fler telefonröster i den första omgången innan det svängde i superfinalen.

Segraren María Ólafsdóttir - eller kort och gott María Ólafs - var en 22-åring från Blönduós, en stad med knappt 900 invånare på öns norra kust. Vinnarlåten var hennes allra första skiva och för att få rätt stöd i det stora sammanhanget tog hon med sig fem rutinerade körsångare, bland andra Hera Björk och sin duellpartner Friðrik Dór.

Trots det landade Island fel i semifinalen för första gången sedan 2007. Kanske blev den snälla låten lite för snäll i slutändan?

María Ólafs släppte ett par låtar till - bland annat en duett med svenska September - men verkar ha lagt sången på is ganska snart. För Island stod några magra år för dörren och det skulle ta ändå till 2019 innan man tog sig till final på nytt.

María Ólafs / Unbroken (Island 2015)

15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

A holnap már nem lesz szomorú / Ungern 1998

I slutet av 1990-talet var det inte alltid så lätt att få information om andra länders uttagningar inför ESC och när det dök upp några nyheter alls fick man bara anta att de stämde. Faktakontroll var inte så enkelt. Så under några veckor trodde de flesta att Erika Zoltán skulle tävla för Ungern i Birmingham.

Någon av de få nätsidor som rapporterade om ESC hade fått ett tips om att MTV internt valt ut "Csak neked!" som bidrag och alla andra hakade på. Det blev en ganska stor överraskning när förhandsvideorna sändes ut och Ungerns representant istället hette Charlie.

Hade vi vetat mer om ungersk popmusik hade vi förstås känt till att "Csak neked!" släpptes som singel redan 1989 och därför var aningens för gammal för att få vara med. Troligen hade någon velat göra sig lite rolig eller lite viktig och bara hittat på hela saken.

Allra troligast hade MTV valt ut Erika Zoltán som artist och aldrig hunnit slå fast någon tävlingslåt, varpå någon fyllde på med lite påhittad information.

Charlie - född 1947 och av föräldrarna given namnet Károly Horvath - var balettdansare från början men hade börjat sjunga i olika rockband i slutet av 1960-talet. Efter att ha varit med i flera av Ungerns största band startade han 1994 en mycket framgångsrik solokarriär.

Tävlingslåten - som Charlie varit med och skrivit - var en bluesig stänkare av en sort som sällan hörts i ESC tidigare. Texten var en vemodig vädjan till den älskade att inte ge upp och tro på att allt blir bra igen imorgon, 

"Du ska bli frisk igen" sjunger Charlie innan han drämmer till med att man inte ska lyssna på vad doktorn säger, då det bara är dumheter. Mellan raderna anar man att doktorn nog mycket väl vet hur landet ligger och att sanden håller på att rinna ur timglaset.

När bidragen spelades upp för pressen var de svenska tidningarna förvånansvärt överens om att Ungerns låt kändes fräsch och oväntad och att den kunde bli en outsider i Birmingham. Väl på plats under repetitionerna var alla murvlar minst lika överens om att orkestern tog bort det mesta av den svärta som gjort låten spännande i musikvideon.

Med stöd av två körsångerskor samt Tamás Szabó på munspel gav Charlie ett själfullt framträdande men i slutändan blev den ungerska bluesen lite för svår för att bli tittarnas favorit. 

Det är värt att notera att förutsättningarna för att få poäng hade ändrats dramatiskt sedan året innan: med en jury räckte det att få höga medeltal för att noteras på tavlan, men när tittarna röstar måste man vara många människors absoluta favorit för att ha en chans. 

Ungern fick bara fyra poäng och hamnade i utvisningsbåset inför 1999 års final. Där skulle ungersk tv frivilligt stanna kvar i flera år och gjorde inte comeback förrän i Kiev 2005.

För Charlie spelade den låga placeringen ingen roll. Sången blev populär hos hemmapubliken och karriären har fortsatt lika framgångsrikt som tidigare, även om han med ålderns rätt skurit ned på skivproduktion och turnerande på senare år.

Uppdaterad 16 juni 2024

Charlie / A holnap már nem lesz szomorú (Ungern 1998)

23:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Beautiful Mess / Bulgarien 2017

Att ta en liten paus och tänka igenom sitt deltagande verkade ha lönat sig och nu var Bulgarien någonting på spåren. Vid comebacken i Stockholm hade man inte bara tagit sig till final utan även friserat sitt eget personbästa. Man hade bara varit i final två gånger men båda gångerna hade man kommit bland de fem främsta - det är rätt imponerande.

Nyckeln till Bulgariens nya framgång var låtskrivaren Borislav Milanov och hans bolag Symphonix International. I Kiev 2017 stod de bakom hela tre länders bidrag: Serbien, Makedonien och - naturligtvis - Bulgarien.

Av de tre var det Bulgarien som hade i princip allas ögon på sig. Den utvalda artisten Kristian Kostov var en begåvad och karismatisk 17-åring, född i Moskva med rötterna i Bulgarien och Kazakhstan. Efter att ha utmärkt sig i ryska The Voice Kids prövade han lyckan i pappans hemland och blev tvåa i The Voice of Bulgaria 2016.

Han släppte ett par framgångsrika singlar - "Ne si za men" är en personlig favorit - och sågs som ett stort löfte. Han var en av de största förhandsfavoriterna inför ESC i Kiev och skulle nog ha vunnit en promenadseger om inte fenomenet Salvador Sobral kommit i vägen. Men en silvermedalj var inget att fnysa åt. 

Borislav Milanov satsade vidare på ESC och måste verkligen ha känt att en seger var inom räckhåll. Som extra bonus hade han dessutom funnit kärleken i Kiev och gifte sig senare med Georgiens representant Tamara. 

För Kristian Kostov ville karriären dessvärre inte ta sig. "Beautiful Mess" låg etta i Bulgarien men de efterföljande singlarna gick spårlöst förbi. Samarbetet med Symphonix avslutades och Kostov flyttade tillbaka sin karriär till Ryssland där det spelats in många låtar - ofta med påkostade videor - som inte verkar ha slagit utanför den närmsta fankretsen.

2022 lämnade Kristian Kostov Ryssland och verkar samtidigt ha blivit lite mer frispråkig på sina sociala medier där han ibland antyder en lite mer queer sida än tidigare. I en intervju på bulgarisk tv hävdade han att han skulle ha blivit tvångsrektryterad om han stannat i Ryssland. 

I maj 2023 släppte han "Mine" på eget bolag.

Kristian Kostov / Beautiful Mess (Bulgarien 2017)

2:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Čežnja / Jugoslavien 1965

Vid den jugoslaviska finalen i Zagreb fick den kroatiska stjärnan Vice Vukov än en gång biljetten till ESC. 1963 hade han valts internt, nu valdes han fram av jurygrupper i Ljubljana, Zagreb, Belgrad, Skopje och Sarajevo.

Trots att Vice Vukov var kroat representerade vinnarlåten TV Sarajevo, som nu vann för andra året i rad. Tv-bolaget JRT hade på förhand nominerat en lista över artister som man kunde skriva låtar till. "Čežnja" ("Längtan") hade bosniska upphovsmän, var utvald av tv:n i Sarajevo och artistens härkomst spelade ingen roll.

Än en gång blev det en blygsam placering i ESC, än en gång kritiserades sångaren för sin insats, än en gång spelade det ingen som helst roll för Vice Vukov som fortsatte sin mycket framgångsrika karriär.

I slutet av 1960-talet uppstod en politisk rörelse - som med tiden skulle döpas till "den kroatiska våren" - för att ge Kroatien ökade rättigheter inom Jugoslavien. Detta irriterade kretsen kring landets ledare Josip Broz Tito och 1972 lät man fängsla ett stort antal människor identifierade som kroatiska nationalister. En av dem var Vice Vukov.

Sångaren hade turen att befinna sig utomlands på turné när den hemliga polisen slog till men fick tillbringa de följande fyra åren i landsflykt. När han kunde återvända till Jugoslavien var hans karriär över. Han var svartlistad överallt, hans skivor var bortplockade ur skivbutikerna och fick inte spelas på radio.

Först 1989 tilläts Vice Vukov ge ut en skiva på nytt och senare samma år gav han en serie utsålda konserter i Lisinskihallen (där ESC 1990 avgjordes några månader senare). Under 1990-talet engagerade han sig politiskt och valdes 2003 in i det kroatiska parlamentet.

Vice Vukovs offentliga liv fick ett hastigt slut då han 2005 föll i en trappa i parlamentsbyggnaden och skadade sig illa. Efter nästan tre år i kritiskt tillstånd avled Vice Vukov på ett sjukhus i Zagreb i september 2008, i en ålder av 72 år.

Det skulle ta ända fram till 1999 innan ett bidrag från Bosnien-Hercegovina skulle få en bättre placering i ESC än Vice Vukov fick i Neapel.

Vice Vukov / Čežnja (Jugoslavien 1965)

12:e plats av 18 bidrag i Neapel

My Dream / Malta 2010

Det finns ett antal saker man kan vara helt säker på i den här världen. Vatten är vått, solen går upp om morgnarna och Malta kommer att ordna en lång och komplicerad procedur för att välja ut sitt bidrag till Eurovision Song Contest. 2010 var inget undantag men situationen skulle bli ännu krångligare än vanligt.

Vem som helst fick skicka in bidrag under förutsättning att man hade maltesiskt medborgarskap. Låtskrivare från andra länder var inte längre välkomna. Låtskrivare kunde skicka in ett obegränsat antal låtar medan ingen enskild artist fick sjunga mer än ett insänt bidrag.

Via sex semifinaler valde man ut inte färre än tjugo finalister. De tidigare deltagarna Miriam Christine och Mike Spiteri syntes i startfältet men blev båda utslagna i semifinalerna.

Till slut vann 18-åriga Thea Garrett en komfortabel seger med "My Dream", en om inte nyskapande så ändå habil och stilren musikalballad. När hon glädjestrålande sjöng sin vinnarrepris anade hon knappast vad som väntade.

Snart dök Grace Borg upp i bilden. Hon var en välkänd pr-kvinna som fram till 2005 varit chef för den maltesiska melodifestivalen. Borg hade avgått under stormiga omständigheter och hade sedan dess varit snabb att kritisera den nuvarande festivalledningen i offentligheten.

Nu hävdade Grace Borg att hon haft ett avtal med tv-bolaget PBS såväl som med Thea Garrett personligen om att sköta all marknadsföring för sångerskan. Nu drog hon samtliga parter inför rätta för kontraktsbrott. Precis före framträdandet i Oslo lämnade Grace Borg in ännu en stämning av Thea Garrett.

Med allt detta hängande över sig uppträdde Thea Garrett i den första semifinalen i sällskap av sina tre körsångerskor och dansaren Jackie Pace Delicata utklädd till fiskmås.

Den maltesiska delegationen förklarade detta något besynnerliga artistiska beslut med att fiskmåsen är den enda fågel som oavsett vad som händer fortsätter rakt fram mot sina mål. Oklart om resten av världens fåglar skulle hålla med om detta, men låt gå.

I Slovakien gick måsen och balladen hem med besked och Malta fick landets tolva, men övriga poäng räckte inte riktigt till. Malta missade finalen och den unga sångerskan fick åka hem till sina rättsprocesser.

Fallet avslutades först 2013 då en domstol slog fast att inget kontrakt någonsin funnits mellan Grace Borg och Thea Garrett, att sångerskan helt i onödan dragits in i processen och att Grace Borg uppenbarligen velat destabilisera artisten inför ESC. Dessutom konstaterades att Thea Garrett förlorat flera sponsorer på köpet.

Två år senare dömdes Grace Borg dessutom till böter för att ha förtalat sin efterträdare Robert Abela efter finalen 2006. Först hade hon kallat honom "rubbish" ("skräp, värdelös") och påstått att han skulle varit redlöst berusad i artistutrymmena efter sändning, något rätten ansåg att inte hade några bevis för.

Thea Garrett gav ut ett par singlar efter Oslo men verkar sedan ha lagt karriären på hyllan. Efter den rättsliga röran är det kanske inte ett beslut man kan klandra henne för.

2022 dök hon upp under den nostalgikväll som ordnades i samband med det årets maltesiska final och sjöng sitt bidrag på nytt.

Thea Garrett / My Dream (Malta 2010)

12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Blackbird / Finland 2017

Efter en svag start hade kurvorna vänt och Finlands nya final - Tävlingen för ny musik eller Uuden musiikin kilpailu (UMK) - hade börjat se ganska lovande ut. Än så länge hade de riktigt stora genombrotten uteblivit men man hade fått en del internationell uppmärksamhet och åtminstone en riktigt bra placering 2014.

Sedan gick ett par viktiga saker snett. 2015 förvandlades UMK till ett slags politiskt statement som resten av Europa sedan visade sig ganska ointresserat av. 2016 hade tittarnas favorit Saara Aalto fått stryk i omröstningen medan vinnaren floppade i semifinalen.

Nu var intresset för tävlingen återigen katastrofalt lågt från såväl media som de artister man så desperat behövde i startfältet. De tio bidragen som valdes ut var verkligen ingen hitparad och Yle gjorde sitt bästa för att kompensera: samtliga låtar försågs med varsin påkostad video och finalen avgjordes inför stor publik i LänsiAuto Areena i Esbo.

För att se till att arenan inte var tom engagerades de norska tonårsidolerna Marcus och Martinus som pausprogram och helt uppenbarligen hade fler personer dykt upp för att få en skymt av poptvillingarna än för själva tävlingens skull.

I slutändan gick det som förväntat och startfältets enda riktigt starka låt blev en tydlig segrare både hos juryn och folket. Duon Norma John - bestående av Leena Tirronen och Lasse Piirainen - övertygade med sin originella och suggestiva "Blackbird".

Duons namn anspelade på spekulationerna om ett eventuellt förhållande mellan Marilyn Monroe (vars egentliga namn var Norma Jean Baker) och president John F Kennedy men - tillade bandet när det tillfrågades om saken - lika mycket var namnet ett internt skämt inom gruppen.

Till de flestas stora förvåning seglade Finland snabbt upp som en förhandsfavorit inför ESC i Kiev där den dramatiska balladen spåddes vissa chanser. Dessvärre gick det fel när det väl gällde: i semifinalen gjorde ett fel i ljudmixen att det långa pianosolot hördes alltför lite i tittarnas tv-apparater och till slut missade Finland finalen för tredje året i rad.

"Blackbird" blev en mindre schlager i Finland men förblir Norma Johns enda hitlistenotering. Duon har aldrig officiellt upplösts men jobbar mest på skilda håll inom musikbranschen, inte minst som låtskrivare åt andra artister.

Läget för UMK hade knappast förbättrats och inför 2018 skulle arrangörerna ta till drastiska åtgärder för att få ordning på torpet.

Norma John / Blackbird (Finland 2017)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Rimi rimi ley / Turkiet 2005

Att välja bidrag internt hade gett Turkiet ett aldrig tidigare skådat lyft i Eurovision Song Contest. Deras bidrag var plötsligt intressanta, konkurrenskraftiga och kommersiellt gångbara, och resulterat i en lysande fjärdeplats 2004 såväl som landets första seger 2003.

Varför man i det läget bestämde sig för att byta tillbaka till den nationella final som fungerat allt sämre och som lockade till sig allt färre etablerade namn framstår som ett mysterium men det var ändå vägen TRT bestämde sig att gå. Av 136 inskickade bidrag valdes sju ut och framfördes i en tv-sänd final.

I sista stund bestämdes det att tittarna skulle lämnas utanför processen. Istället fick en jury bestående av sjutton personer fälla avgörandet. Var och en av juryledamöterna hade en poäng att ge till sin favorit.

Det var ingen direkt stjärnbeströdd uppställning som mötte publiken, men minnesgoda tittare kom ihåg Sedat Yüce (Turkiet 2001) som ställde upp med "Yeniden", en egenhändigt skriven låt.

Vinnare blev Gülseren Yıldırım, en 32-åring från Paris som hoppades på en karriär i föräldrarnas hemland. Det var ändå ingen större entusiasm som mötte vare sig henne eller vinnarlåten. Sertab Erener uttalade sig svepande efter den nationella finalen att hon nu inte var helt övertygad om det här var rätt sätt att representera Turkiet internationellt.

Att vinnarlåten fått hela tretton av de totalt sjutton tillgängliga rösterna väckte också en del förundran och snart gick det rykten om att Gülseren riggat sin egen seger då juryledamöterna fanns på plats i studion.

"Rimi rimi ley" genomgick en smärre ansiktslyftning inför finalen i Kiev och Gülseren talade i intervjuer om hur sången inspirerats av Bollywood snarare än av turkisk folklore.

I finalen märktes det att sångerskan inte var helt van vid de stora arenorna och Gülseren gasade iväg på alla cylindrar. "Övertänd" känns som ett väldigt litet ord i sammanhanget. 

Ingenting blev bättre då någon i kulisserna gjorde en riktig blunder och lyckades starta Moldaviens ljudbakgrund som rullade helt hörbart under det turkiska bidraget under flera långa sekunder. EBU utredde saken i efterhand, bad om ursäkt men hävdade att det troligen inte påverkat resultatet desto mer.

De flesta tippare var rätt överens om att Turkiet nu skulle förpassas tillbaka till de lägre regionerna av resultatet men Gülseren lyckades samla på sig en helt acceptabel mängd poäng. De flesta kom från länder med stor turkisk diaspora - tolvor från Frankrike och Nederländerna, tior från Tyskland och Belgien - men den slutliga trettondeplatsen var mycket bättre än de flesta räknat med.

Den turkiska finalen hade ändå tjänat klart - nästa år skulle TRT välja bidrag internt på nytt. Gülseren släppte en CD på ett mindre bolag samma år men försvann snabbt tillbaka ut i anonymiteten. 

Gülseren / Rimi rimi ley (Turkiet 2005)

13:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

I'm Alive / Albanien 2015

Sedan debuten 2004 hade Albanien varje år använt sin klassiska schlagerfestival - albanska Sanremo om man så vill - som nationell final. Den låt som segrat i Festivali i Këngës fick också biljetten ut i Europa, även om låtarna ofta fixats till och piffats upp och skrivits om för ESC.

Ingen regel utan undantag, dock. Elhaida Dani hade vunnit den inhemska ligan i december 2014 med låten "Diell" men två månader senare meddelades det kort att teamet bakom bidraget beslutat att dra sig tillbaka. Den ena låtskrivaren hade vägrat att överföra rättigheterna till albansk tv vilket i sin tur lett till osämja parterna emellan. "Diell" kastades ut i kylan.

Istället för att skicka tvåan till Wien höll RTSH fast i Elhaida som lyckligtvis hade en annan låt på lut som hon kunde tänka sig att tävla med. "I'm Alive" var skriven av Sokol Marsi (som även varit med och skrivit "Diell") och producerad av Darko Dimitrov.

Att det gick så fort att byta ut tävlingslåten verkar inte desto fler ha höjt på ögonbrynen över. Kanske hjälpte det att den nya låten togs emot ganska väl av eurovisionsfansen som överlag tyckte den lät mer samtida än albanska bidrag brukade.

Elhaida Dani var en erfaren 22-åring som två år tidigare gjort succé i den italienska versionen av The Voice, där hon slutligen vunnit hela tävlingen med över 70% av rösterna i finalen.

I Wien slog hon inte riktigt samma typ av knockout på varken tittare eller jury. Hon tog sitt land till final men fick där nöja sig med en ganska modest poängsumma.

Elhaida fortsatte att jobba i Italien under några år men återvände 2021 till sitt hemland och gjorde stor comeback med albumet "Zanin" och ett antal framgångsrika singlar.

Elhaida Dani / I'm Alive (Albanien 2015)

17:e plats av 27 bidrag (final) i Wien 

Only Teardrops / Danmark 2013

ESC hade skakats om rejält av "Euphoria". Inte bara hade Sverige äntligen fått en femte seger efter många års intensiva försök, men hela tävlingen hade fått en tydlig evergreen - en låt som uppenbarligen skulle leva kvar och vara en referens under många år.

"Euphoria" hade legat etta på topplistorna i sexton länder och blivit en enorm kommersiell framgång. En gång för alla ansågs det nu bevisat att mer progressiva låtar kunde vinna och att en ESC-seger kunde agera språngbräda för potentiella hitsinglar. Med ens stod alla dörrar öppna och allt borde ha kunnat vara möjligt.

Helt tydligt fick detta Europas låtskrivare att gå i lås. När kontinenten samlades för nästa schlagerbatalj i Malmö 2013 fanns det få bidrag som utmanade formen eller försökte gå utanför ramarna. Den allra största förhandsfavoriten var en låt som kändes måttbeställd för att ha framgång i en melodifestival. Välskriven men ack så traditionell.

Lise Cabble hade alltsedan femteplatsen i Dublin 1995 varit den där låtskrivaren som bidragit med de snygga och kul låtarna som aldrig vann den danska finalen. 2011 hade hon försökt att skriva betydligt enklare än hon borde och belönades med en ny femteplats vid ESC i Düsseldorf. Nu vann hon den inhemska ligan för tredje gång och siktade mot stjärnorna i Malmö.

"Only Teardrops" var en hookig liten schlager kryddad med taktfasta trummor och en enveten liten flöjtslinga som fullkomligt gnagde sig in i hjärnroten på publiken. 

Vid mikrofonen stod Emmelie de Forest, en 20-åring med rötter i såväl Danmark som Sverige. Till en början påstods det att hon var avlägset släkt med drottning Victoria av England, men de släktbanden bestreds snabbt av historiker. Hon hade lång erfarenhet av att uppträda - bland annat med den skotske musikern Fraser Neill - men segern i Dansk Melodi Grand Prix var hennes första utflykt i de riktigt stora sammanhangen.

I ESC var det egentligen bara Azerbajdzjan som bjöd något riktigt motstånd (och snart visade det sig att de kanske betalat sig till en del av den framgången) och Danmark knep som förväntat en tredje seger. DR hade kaxigt nog låtit köra fram en stor lastbil utanför tävlingsarenan och hälsade publiken på väg ut ur lokalen att de var varmt välkomna över bron nästan år.

"Only Teardrops" blev en internationell framgång men kom inte i närheten av de listplaceringar "Euphoria" fått året innan. 

Emmelie de Forest skulle snart råka ut för samma öde som de flesta som tävlat för Danmark i ESC de senaste åren före henne: stor uppmärksamhet skulle snart förbytas i tystnad. Året efter segern blev hennes singel "Rainmaker" - utsedd till officiell temalåt för ESC 2014 - en hit, men sedan hände inte så mycket mer alls.

Sångerskan bytte skivbolag och har gett ut ett antal singlar - inte minst den snygga "Drunk Tonight" - men "Only Teardrops" och "Rainmaker" förblir hennes enda topplistenoteringar. 2017 återvände hon till ESC som låtskrivare för Storbritannien.

Only Teardrops / Emmelie de Forest (Danmark 2013)

1:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö

She Got Me / Schweiz 2019

Måhända är ett schweiziskt tålamod längre än de flestas men nu hade bägaren runnit över även i klockornas och bankernas land. Den nationella final som verkat vara en så bra idé från början slängdes nu i papperskorgen. Man hade fått nog av att allt gå på pumpen - nu ville man ha framgång på nytt.

Man ordnade en intern final dit vem som helst fick skicka in förslag. I reglerna fanns en vag passage om att inhemska låtskrivare skulle prioriteras i processen. 

Dessutom fick de tre olika avdelningarna av det nationella tv-bolaget (tyska SFR, franska RTS och italienska RSI) skicka in max tre egna förslag till uttagningen. Även rätoromanska RTR hade rätt att delta men verkar inte ha sänt in några egna kandidater.

Av totalt 420 titlar valdes fem stycken ut till ett slags superfinal. Dessa fem spelades upp för två olika jurygrupper - en bestående av 21 underhållningsproffs från hela Europa, en bestående av hundra särskilt utvalda inhemska tv-tittare.

Den som slutligen blev vald var Luca Hänni - en energisk 24-åring från Bern som sju år tidigare vunnit tyska Idol. Schweizisk tv hade förmodligen redan tänkt tanken att han kunde vara en lämplig kandidat: 2016 hade han suttit med i landets ESC-jury och året därpå fick han avlämna de schweiziska poängen.

Låten var helt tydligen tänkt att heta "Dirty Dancing", som en blinking till den enormt framgångsrika filmen från 1987, men någon som satt på rättigheterna ville enligt hörsägen inte gå med på det.

Oavsett titel så vände vinden rejält för alplandet. Schweiz seglade upp i förhandstipsen och dansade sig hela vägen till en fjärdeplats i den stora finalen. Det var schweizarnas första placering bland de tio främsta sedan estniska Vanilla Ninja representerat dem i Kiev fjorton år tidigare.

Det kunde ha gått väldigt annorlunda. En av låtarna som deltog i den interna finalen - och som ryktesvis hängde med väldigt länge i diskussionerna - var "Sister" som istället fick representera Tyskland i Tel Aviv. Med betydligt mindre framgång må tilläggas.

Luca Hänni fick en nytändning i karriären. 2020 fick han en nationell Grammy för bästa manliga artist och samma år tävlade han framgångsrikt i tyska Let's Dance. Han vann inte förstaplatsen men han förälskade sig i sin danspartner - tillsammans fick de 2023 sitt första barn.

Schweiz insåg att det kunde löna sig att satsa lite hårdare. Årets därpå valdes Gjon's Tears ut i en liknande procedur och spåddes stora chanser med "Répondez-moi". Tävlingen ställdes in till följd av pandemin men Gjon's Tears fick förnyat förtroende 2021 med stor framgång.

Luca Hänni / She Got Me (Schweiz 2019)

4:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Comme è ddoce 'o mare / Italien 1991

För första gången på tjugosex år stod den italienska statstelevisionen RAI värd för Eurovisionens stora sångtävling och om omvärlden redan tidigare hade fördomar om hur bra italienare är på att organisera saker skulle de nu cementeras en gång för alla. Finalen i Rom var kaos från början till slut.

Från början var planen att hålla festivalen i Sanremo - som en hyllning till den egna italienska varianten som stått modell för den internationella upplagan - men på grund av säkerhetsläget i världen flyttades hela tillställningen i januari till den anrika filmstaden Cinecittà i Rom.

När de deltagande länderna droppade in i Rom visade det sig att ingenting fungerade. Scenen var inte färdig då repetitionerna började och den svenska delegationen hade fått en riktigt liten loge där inte alla fick plats att sitta samtidigt.

De båda programledarna Gigliola Cinquetti (Italien 1964 och 1974) och Toto Cutugno (Italien 1990) saknade språkkunskaper och var lindrigt insatta i hur programmet skulle genomföras. Orkestern var under all kritik. Och så vidare, och så vidare.

I en intervju på fredag kväll suckade Sveriges kommentator Harald Treutiger att arrangörerna fortfarande låg två veckor efter i planeringen, "trots att tävlingen är imorgon". Efter avslutad sändning skrev alla deltagande länder - utom Belgien och värdlandet - under en protest mot den undermåliga organisationen. En så kaosartad årgång hade ingen skådat tidigare.

Samme Treutiger menade i flera sammanhang att Italiens eget bidrag var tävlingens sämsta och förmodligen utvalt för att säkerställa att man skulle släppa ta hand om arrangemanget en gång till. De svenska tidningarna var av exakt samma åsikt men den var nog en smula förhastad.

Peppino di Capri var en erfaren 51-åring med en mängd stora hits i bakfickan. Han hade redan vunnit Sanremo två gånger och var ett aktat namn inom italienskt musikliv. Hans bidrag - som handlade om hur underbart vacker världen är för den som är förälskad - var en mjuk och sinnlig komposition, och möjligen den mest genuint italienska som tävlat i ESC.

Texten var på neapolitanska, som har status som eget språk - nära besläktat med men äldre än standarditalienskan. Sedan 2008 har neapolitanskan status som skyddat språk i regionen Kampanien och ungefär 5,7 miljoner italienare talar det som modersmål.

Svenskarnas förväntningar att Italien skulle bli sist i omröstningen kom på skam rejält: Peppino blev sjua totalt med fullpoängare från Finland och Portugal. Idag är Peppino di Capri i delad ledning över de artister som deltagit flest gånger i Sanremo (tillsammans med Al Bano, Anna Oxa, Milva och Toto Cutugno).

Uppdaterad 15 maj 2024

Peppino di Capri / Comme è ddoce 'o mare (Italien 1991)

7:e plats av 22 bidrag i Rom

Drip Drop / Azerbajdzjan 2010

Det de flesta var rörande överens om inför finalen i Oslo var att slutstriden skulle bli hård och att den skulle stå mellan två unga damer: Tysklands Lena Meyer-Landrut och Azerbajdzjans Safura. Frågan var bara vem som skulle dra det längsta strået.

Azerbajdzjan tävlade nu för tredje gången och verkade ha satt som mål för sitt deltagande att landet skulle exponeras och framställas i bästa tänkbara dager. Detta gjorde man bäst genom att hyra in utländska låtskrivare och andra proffs som kunde bygga snygga nummer runt någon inhemsk förmåga.

Safura Alizadeh var en 17-åring från en konstnärlig familj - pappan var bildkonstnär och mamman pianist - och hade själv börjat sjunga i mycket späd ålder. Hon vann den lokala varianten av Idol och ställde därefter upp i den nationella finalen inför ESC.

I den nationella ligan ställde totalt sex artister upp i en semifinal varifrån de tre främsta gick vidare till en final. Juryn bestod två ministrar från den azerbajdzjanska regeringen samt ett gäng personer som satt på poster som tillsatts på politiska grunder. 

De tre som gick till final fick alla sjunga tre av fyra potentiella ESC-bidrag, samtliga skrivna av svenskar. I slutändan gick segern till Safuras version av "Drip Drop", skriven av Stefan Örn, Sandra Bjurman och Anders Bagge.

Inför Oslo försökte medierna piska upp något slags fejd mellan Safura och Lena, något som framför allt Lena mestadels skrattade bort. När repetitionerna väl började visade sig kampen dessutom en smula ojämn. Medan Lena fått ett väldigt enkelt och avskalat nummer stod Safura i en rätt komplicerad produktion.

Safura fick klättra uppför och nedför trappor och springa hit och dit under sin låt, något som fick sången att låta svagare än nödvändigt. Dessutom fick hon inga vänner i journalistkåren efter att ha visat sig från sin snorkigare sida under ett par presskonferenser.

En slutlig femteplats borde inte ha varit så illa men sågs som en stor besvikelse efter de uppskruvade förväntningarna. Safura hade ändå skrivit kontrakt med ett svenskt produktionsbolag och flyttade till Stockholm för att bli en stjärna. Den enda singel som föddes ur samarbetet floppade och snart nog rev Safura kontraktet och flyttade hem.

Sångkarriären har fortsatt men mestadels i något slags halvfart. Safura hittade nämligen andra arenor att röra sig på: 2011 blev hon medlem av det styrande partiet i Azerbajdzjan och två år senare gifte hon sig med sonen till landets energiminister. Gissningsvis är hon inte särskilt beroende av att hennes skivor ska slå för att hålla sig flytande nuförtiden.

Safura / Drip Drop (Azerbajdzjan 2010)

5:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Lose Control / Finland 2009

I slutet av 1990-talet hade de nordiska länderna börjat exportera allt mer popmusik. Sverige låg i topp men även Norge och Danmark hade flera framgångsrika akter och Island hade den universellt beundrade Björk. Vad hade Finland?

Det gick betydligt segare för Finland då det gällde att kränga musik till resten av världen men 1998 hamnade en finskproducerad låt slutligen i daglig rotation på MTV Nordic: "U Drive Me Crazy" med bandet Waldo's People.

Under ledning av frontmannen Marko "Waldo" Reijonen dansade bandet vidare så länge som publiken hade smak för eurotechno, sedan blev det väldigt tyst i ganska många år.

2008 gjorde Waldo's People en uppmärksammad comeback med singeln "Back Again" som rusade upp i topp på den finska hitlistan. I samma veva avslöjades att bandet var en av tolv deltagare i 2009 års finska final inför ESC - en final bandet gick åstad och vann.

"Lose Control" var en kraftfull technolåt som levde högt på Annie Kratz-Gutå och hennes röstresurser. Hon var en svensk sångerska som deltagit i Melodifestivalen 2001 och som nu lånat sin röst och sina låtskrivartalanger till Waldos nya skiva.

Möjligen var inte sambandet helt friktionsfritt och kort tid efter den nationella finalen meddelades det att Annie Kratz-Gutå inte skulle följa med till Moskva, ett beslut sångerskan själv uttryckte förvåning och missnöje över.

Istället sattes allt fokus på Waldo och hans mer synliga sångerska Karoliina Kallio. För att få mer tryck i sången hyrdes två andra körsångerskor in att göra jobbet i Moskva, men ingen av dem hade samma mullrande botten som Annie Kratz-Gutå haft. 

I Moskva lät sången tunn och lite skrikig. Dessutom såg hela paketet smått kaotiskt ut på scenen, långt ifrån den snygga video man använt sig av i förhandsvisningarna. Jurygrupperna räddade Finland vidare till finalen men där kom Waldos gäng på allra sista plats.

Efter det sinade framgångarna på nytt. Waldo har släppt ett par singlar till med modest framgång medan Karoliina Kallio mest sjungit bakom andra artister.

Efter att Waldo's People visat vägen skulle en del andra finländska artister också ta sig ut i världen: Darude, Bomfunk MC's, Nightwish och The Rasmus, till exempel.

Waldo's People / Lose Control (Finland 2009)

25:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

No Prejudice / Island 2014

Jag har inga siffror att backa upp det här med, men jag är rätt säker på att de flesta slutarbeten som ingår i människors utbildningar blir lästa av berörda lärare, bedömda, arkiverade och lagda till handlingarna. Men en och annan kan bli en riktig hit.

När Heiðar Örn Kristjánsson och Haraldur Freyr Gíslason studerade till lärare ville de göra något annorlunda och de båda rockmusikerna bestämde sig att göra punk för barn. De värvade två bandkollegor till och Pollapönk (ungefär "punk för ungar") såg dagens ljus. Detta pedagogiska projekt slog an en sträng och bandets debutskiva blev en stor framgång på Island.

Fler skivor följde och Pollapönks medlemmar skapade distinkta personligheter baserade på de färger man bar. Snabbt insåg man att inte kunde ha en grön medlem - det gjorde det omöjligt att använda green screen då man spelade in sina videor - och den fjärde pollin fick bli rosa istället.

Det höjdes kanske ett ögonbryn eller två när barnpunkarna vann den isländska melodifestivalen med ett glatt upprop för rätten att vara annorlunda utan att bli mobbad för det. Beväpnade med en engelsk text och danssteg av sällan skådat slag tog sig islänningarna till final på charm och rytm.

Island var inne i en period med bra flyt där man tog sig till final varje år för att sedan sjunka lite längre ned i resultatet i finalen. Pollapönk skulle klara sig helt okej i tävlingen men satte - utan att veta om det - punkt för den framgångsrika perioden. Det skulle ta ändå till 2019 innan ett annat punkigt gäng skulle ta Island till final på nytt.

Pollapönk / No Prejudice (Island 2014)

15:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Boonika bate toba / Moldavien 2005

Det hade tagit ett tag för lilla Moldavien att leta sig in i ESC. När andra länder från det tidigare östblocket gjort strömhopp in i tävlingen uteblev moldaverna i det längsta. I ärlighetens namn hade de kanske andra saker att fokusera på.

Exempelvis var man tvungna att bestämma sig för om man över huvud taget skulle finnas som land. Redan före självständigheten fanns en stark tanke om att Moldavien och Rumänien borde förenas i ett gemensamt land. Den tanken sköts till viss del ned av Moldaviens nya konstitution 1994, men det finns ännu människor på båda sidor gränsen som gärna skulle se en union i framtiden.

Dessutom hade man en konflikt på eget territorium - utbrytarrepubliken Transnistrien ser sig som självständig, vilket ledde till väpnade strider 1992 - och i det närmaste helt nedbrutna statsfinanser. När man gick över till marknadsekonomi sköt inflationen i taket, vilket ledde till stor fattigdom och att många moldaver lämnade hemlandet i hopp om ett bättre liv någon annanstans.

När man till slut debuterade i Kiev 2005 var det med landets ledande rockband. Zdob și Zdub hade spelat ihop i över tio år med stor framgång och hade skaffat sig en trogen publik såväl i Rumänien som i Ryssland. Gruppen var en väldigt löst sammanhållen enhet där medlemmar kom och gick, men där sångaren Roman Iagupov var en bestående centralpunkt.

Namnet Zdob și Zdub är onomatopoetiskt och ska härma ljudet av trumrytm. Synnerligen passande med tanke på låten man ställde upp med.

"Boonika bate toba" ("Farmor slår på trumman") var en överraskande blandning av moldavisk folklore och en försvarlig dos Red Hot Chili Peppers. I förhandsvideon kändes den lite tunn - som en kul idé som inte riktigt höll hela vägen - men på scen i Kiev skulle den slå ut i full blom.

Inte minst jublades det för moldavernas specialeffekt Lidija Bejenaru i rollen som dansande, trumspelande farmor. Telefonrösterna strömmade in och Moldavien tog sig lätt vidare till final. Där man landade på en sjätteplats som man till dags dato bara överträffat en enda gång (2017, även det i Kiev).

Hur låttiteln ska skrivas är lite oklart, när låten släpptes som singel stod "Boonika bate doba" på omslaget. Båda varianterna går säkert lika bra.

Det är möjligt att Zdob și Zdub inte själva anade det då de startade sin bana en gång i tiden att de skulle bli riktiga eurovisionslegender en dag. De har deltagit ytterligare två gånger (2011 och 2022), är den enda akt som tagit sig till final via en semifinal tre gånger och är - tillsammans med svenska Carola - de enda artister som tävlat i ESC under tre skilda decennier.

Zdob și Zdub / Boonika bate toba (Moldavien 2005)

6:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Telemóveis / Portugal 2019

Plötsligt sprakade det till i den delen av internet där ESC diskuteras som flitigast, och inte bara där. När Portugal offentliggjorde bidragen till sin nationella final blev en av låtarna snabbt viral. Nu pratades det vitt och brett om hur sannolikt det var att Portugal skulle vinna finalen en andra gång på kort tid.

Sensationen hette Conan Osiris och var en 29-årig producent och låtskrivare med egna artistdrömmar. Han hade harvat på i branschen i många år utan att nå större framgång. Med tiden hade han ändå fått en del ögon på sig och bjöds in att skriva en låt till den nationella finalen. Och nu skrällde det till rejält.

"Telemóveis" ("Mobiltelefoner") var ett experimentellt stycke electrofado, kryddat med en kritisk text som menar att moderna människor älskar sina mobiltelefoner mer än de älskar varandra. Låten vann den nationella finalen och blev en lokal hit (om än inte så stor som man kanske skulle ha väntat sig - den orkade aldrig högre upp än en tionde plats på den inhemska singellistan).

Personligen förstod jag ingenting. Jag - som för det mesta älskar såväl Portugals bidrag som när underligheter letar sig in i ESC - fick aldrig något grepp om den här låten och förstod aldrig riktigt vad alla andra var så entusiastiska över.

I Tel Aviv hade Conan skruvat upp sitt nummer ännu mer och odlat sin egen excentriska scenpersonlighet, men alla förhandsspekulationer till trots gick hans framträdande Europa förbi. "Telemóveis" var inte ens i närheten av att kvala vidare. 

Conan Osiris - vars artistnamn var en sammansättning av den egyptiska guden Osiris och den japanska animeserien Mirai shōnen Conan - hade ändå etablerat sig på den inhemska marknaden och fick en portugisisk Grammy för bästa nya artist 2019. Sedan dess verkar han ändå ha skyndat långsamt och har bara släppt en handfull singlar till.

Att floppa i ESC är inget särskilt dramatiskt om man kommer från Portugal - det har hänt förut, kan man väl säga - och den nationella finalen ordnades på precis samma sätt 2020. Vinnare blev Elisa Silva - en 20-åring från Ponta do Sol på Madeira - men hur "Medo de sentir" skulle ha klarat sig i ESC får vi aldrig veta då tävlingen ställdes in till följd av covid-pandemin.

Conan Osiris / Telemóveis (Portugal 2019)

15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Stones / Schweiz 2018

Det finns inget snällt sätt att säga det på, men den schweiziska finalen var ingen succé. Den hade ordnats i sin nya form sedan 2011 och alla år - med två undantag - hade det blivit flopp internationellt. Det verkade som att de stora stjärnorna hade annat för sig än att tävla i schlager.

Fast kanske hade en och annan stjärna tid och lust ändå. I startlistan 2018 kunde man hitta en akt vars meritlista var lång och faktiskt innehöll en del framgångar. Det hörde verkligen inte till vanligheterna att ett så etablerat namn ställde upp.

Syskonen Corinne och Stefan Gfeller - från kantonen Luzern i mitten av landet - hade spelat tillsammans sedan 2008. Förutom två album som sålt riktigt bra hade de båda dessutom skrivit en hel del musik för olika reklamfilmer och hade gjort den officiella låten inför de europeiska mästerskapen i innebandy för herrar som avgjordes i Zürich 2012.

2011 flyttade de till Los Angeles - där de hittade den rätta rockstjärneattityden - och medverkade under fyra års tid i en dokusåpa om hur de sökte framgång i det stora landet i väster, något som starkt bidrog till att göra dem kända för en schweizisk publik. Som band kallade de sig Zibbz, en modifiering av "siblings", vilket de ju bevisligen var.

Zibbz vann den nationella finalen och fick snabbt en del supporters inför ESC. "Stones" var måhända inte världsomstörtande men ändå en fungerande och rätt effektiv rocklåt av en lite snällare sort.

Trots all duons erfarenhet ville det sig inte riktigt i Lissabon och det tände aldrig riktigt till mellan Corinne och kamerorna. Hela framträdandet känns lite lojt och när syskonen plockar fram varsin bengalisk eld på slutet känns det verkligen bara som en onödig effekt som inte egentligen har någonting med vare sig låten eller framträdandet att göra. Än en gång gjorde Schweiz sorti i semifinalen.

Nu tog tålamodet slut även för schweizisk tv som raskt stoppade in den nationella finalen i malpåse. Sedan 2019 har de valt bidrag internt med betydligt större framgång.

Zibbz har släppt ytterligare två singlar efter ESC men verkar inte ha varit särskilt aktiva som band sedan coronan slog till i världen. Corinne och Stefan har sannolikt fokuserat på sina parallella karriärer som studiomusiker.

Zibbz / Stones (Schweiz 2018)

13:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon