13 december 2017

Él / Spanien 1982

Falklandsöarna i Sydatlanten hade i många år skapat spänningar mellan Argentina och Storbritannien, men de senaste åren hade orden mellan länderna blivit allt hårdare. Det har spekulerats i om spansk tv valde att skicka en eldig tango av argentinskt snitt till ESC i Harrogate som något slags blinkning till den situationen.

Om det var så kunde den spanska tajmingen verkligen ha varit bättre. Tre veckor före finalen invaderades öarna av den argentinska armén varpå britterna slog tillbaka militärt. Falklandskriget var ett faktum och med ens kunde den energiska tangon ses som allt annat än oskyldig.

Textmässigt var den inte oskyldig på något sätt. Textens jag är en hetlevrad skolflicka som tröttnat på sina böcker och på sin snälla men tråkiga pojkvän. Nu vill hon ha rajtantajtan med någon spännande, även om han glömmer henne direkt efteråt.

Möjligen valdes låten ut för att fira kvinnornas nya frihet i det demokratiska Spanien. Fram till 1975 hade gifta spanska kvinnor ingen rätt till ägande, till att arbeta eller ens resa utan sin makes tillåtelse. 1981 tilläts skilsmässa och först 1985 skulle en begränsad rätt till abort införas.

Lucía - egentligen María Isabel Lineros Rodríguez - kom från Sevilla och hade börjat sin bana som flamencosångerska. Nu var hon den yngsta som dittills representerat Spanien och det gjorde hon med energi och övertygelse. Med sig på scenen hade hon tre dansare och gav ett framträdande det slog gnistor om.

Sin vana trogen höll juryn ned poängen för alla låtar med något slags lokal touch men för den spanska publiken betydde det väldigt lite. Lucía fick ett storartat genombrott och förblev en av landets ledande stjärnor under 1980-talet. Idag sjunger hon fortfarande men är också ett känt ansikte för tv-tittarna i Sevilla.

Falklandskriget slutade med ett förnedrande nederlag för den argentinska militärjuntan som alltmer isolerades internationellt. De diplomatiska förbindelserna mellan dem och Storbritannien låg på is ända fram till 1989 och ögruppens internationella status är ännu olöst.



Lucia / Él (Spanien 1982)
10:e plats av 18 bidrag i Harrogate

12 december 2017

Kan / Israel 1991

Israels tidigare så ståtliga statistik hade vinglat till under slutet av 1980-talet och nu låg den senaste riktigt bra placeringen så långt tillbaka i tiden som 1985. Nu var det dags att skärpa till sig på nytt och hur gör man det bättre än att uppgradera den nationella finalen?

Kdam 1991 blev en riktigt påkostad variant och hölls i det stora auditoriet i Binyenei haUma - också känt som International Convention Centre, Mellanösterns största konferenscenter. Den stora salen kunde välkomna över tretusen åskådare och här hade finalen i ESC ordnats då Jerusalem stod värd 1979.

Trots att tävlingen avgjordes med stor orkester på plats bestämde IBA bara några dagar före finalen att all musik skulle spelas in på förhand för att göra ljudteknikernas jobb enklare.

Publiken märkte knappast så mycket och finalen slutade i stor triumf för det gifta paret Orna och Moshe Datz. De hade debuterat på allvar vid Kdam 1987 med "Kupidon" och hade långsamt arbetat sig uppåt i popularitet.

"Kan" ("Här") var ett riktigt patriotiskt stycke om hur man efter tusentals år hittat hem, den enda plats man har i hela världen, där man fått öknen att blomma och där alla ens vänner alltid är välkomna.

Att Israel ställde upp med en text som hyllade det egna landet just 1991 var inte så egendomligt. Gulfkriget under början av året var ett stort och reellt hot mot den nationella säkerheten. Oroligheterna hade även påverkat arrangemangen kring ESC - de italienska värdarna hade från början tänkt hålla tävlingen i Sanremo men flyttade hela tävlingen till Rom av säkerhetsskäl.

I Rom räknades Israel än en gång bland storfavoriterna och det lades stort fokus på om det skulle bli Duo Datz eller Frankrikes arabiska bidrag som vann. Fanns det måhända något slags fiendeskap mellan artisterna? Under röstningen fick Frankrike den israeliska tolvpoängare och artisterna kramades inför kamerorna i artistfoajén.

Slutet på omröstningen blev en thriller där det in i det sista såg ut att vara en kamp mellan Israel och Sverige innan Frankrike rusade upp och slet åt sig andraplatsen. Duo Datz och Carola blev vänner bakom kulisserna och vänskapen bestod enligt dirigenten Kobi Oshrat fram till Carolas skilsmässa 2000.

Duo Datz - som i Israel är mer kända som Datz & Datza - fortsatte en mycket framgångsrik karriär och spelade in flera album och även videoprogram för barn. Moshe Datz skrev och producerade även musik för andra, bland annat Israels ESC-bidrag 1995 och 1999.

2006 meddelade paret att de separerat och ansökte om skilsmässa. De har förblivit på god fot med varandra och samarbetar fortfarande regelbundet. 2013 ledde de en programserie på israelisk tv tillsammans.

Även parets son Omer Datz är sångare och ställde 2013 upp i HaKokhav HaBa - "Rising Star" som senare kom att användas som israelisk ESC-uttagning.



Duo Datz / Kan (Israel 1991)
3:e plats av 22 bidrag i Rom

11 december 2017

Heartbeat / Lettland 2016

Det verkade ha varit värt besväret för lettiska LTV att skrota sin gamla uttagning och ersätta den med det nya formatet Supernova - mindre fokuserat på att stryka Europa medhårs och mer till för att visa upp inhemsk talang. Det blev succé på första försöket: Lettland tog sig till final för första gången på sju år och kom på en fin sjätteplats i Wien.

Det kan förstås ha berott mer på den rent elektriska Aminata Savadogo som med största sannolikhet skulle ha vunnit även den "gamla" uttagningen om hon ställt upp där. Framgången i Wien hade gett mersmak och 2016 ställde hon upp på nytt som låtskrivare.

Sången överlät hon till 21-årige Just Sirmais som var precis den typen av artist som Supernova egentligen sökte efter: en lovande talang som kunde använda rampljuset till att vässa det egna artisteriet.

"Heartbeat" var ännu en samtida låt som möjligen var lite mindre utmanande än Aminatas tidigare försök. Den levde högt på Justs stämband och karisma, och lät suggestiv och spännande i sin studioversion.

Kanske skulle den ändå ha behövt en artist med lite mer erfarenhet. I Stockholm riskerade den hela tiden att bli lite gapig och lite enhanda. Det som låter bra på skiva eller på radio i tre minuter blir lätt tråkigt i bild. Justs seglade ändå vidare in i finalen och kom på en femtonde plats där.

Två finalplatser på två år var helt klart en succé och lettisk tv bestämde snabbt att Supernova skulle få fortsätta. Fortsatte gjorde även Justs som senare samma år släppte en ny låt på lettiska.



Justs / Heartbeat (Lettland 2016)
15:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

10 december 2017

Senhora do mar / Portugal 2008

Portugal hade kommit väldigt nära en finalplats i Helsingfors och helt plötsligt fanns en underlig förväntan i luften. Tänk om en av tävlingens eviga förlorare - efter att Finland vunnit i Aten 2006 var Portugal med viss marginal det land som deltagit flest gånger utan att vinna - skulle ha hittat ett flow och vara något på spåren?

Det kanske man var. Att köpa in låtar från utländska låtskrivare var en allt starkare trend i ESC och nu hakade Portugal på. Den vinnande låten - tittarna fick välja vinnare genom att ringa eller skicka SMS och marginalen mellan ettan och tvåan var enorm - var skriven av kroatiske Andrej Babić som nu representerade sitt fjärde land efter Kroatien 2003, Bosnien-Hercegovina 2005 och Slovenien 2007.

Sången lät ändå mer portugisisk än kroatisk, inte minst för att man insisterade på att använda den portugisiska texten - en dramatisk historia om sjömannen som aldrig kommer tillbaka och kvinnan som förgäves väntar på honom - även i Belgrad.

Sångerskan Vânia Fernandes var en rutinerad 23-åring från Funchal. Året innan hade hon fått sitt publika genombrott då hon vann den tredje upplagan av Operação Triunfo.

Ett stort antal eurovisionsfans gick fullständigt i spinn av lycka över den här låten medan panelen i SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" var mindre lyriska. Lena Philipsson var den som bäst satte ord på det: "Man ser att för henne är det här stor dramatik. Hon tar i och blickar ut och själv tänker man bara att... jaha?"

I semifinalen - där Portugal sjöng sist av nitton bidrag - gick sången hem med besked. Vânia fick näst mest poäng och dundrade in i finalen men fick där ett sämre startnummer vilket verkar ha påverkat poängskörden rejält och till sist blev det en plats mitt i resultatet. Hur som helst var detta Portugals bästa placering på tio år.

Låten blev en hyfsat stor hit på hemmaplan men Vânia blev aldrig någon riktig popstjärna och bytte snart spår i karriären. 2012 släppte hon sitt första jazzalbum och fick fina recensioner i tidningarna.



Vânia Fernandes / Senhora do mar (Portugal 2008)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

9 december 2017

Stay / Norge 2012

Utflykten till mer exotiska musikaliska landskap med "Haba Haba" i Düsseldorf 2011 hade verkligen inte gått hem hos tittarna men Norge lät sig inte nedslås och fortsatte raskt på ungefär samma spår. Man hade bara bytt ut swahilin mot mer orientaliska tongångar.

Touraj "Tooji" Keshktar var född i Iran men kom till Norge som ettåring och hade hunnit med många saker redan innan han vann den norska finalen. Han hade sjungit en del, varit programledare på MTV och utbildat sig till socialarbetare med barns välmående som specialämne. Han var politiskt engagerad i Green Wave-rörelsen som försöker få till stånd en demokratisk process i Iran.

Tooji tog Norge med storm och "Stay" blev snabbt en stor hit som svingade sig upp till den norska topplistans andraplats. I efterhand har Tooji själv erkänt att han inte kände sig helt bekväm med sin låt utan mer gjorde musik andra tyckte skulle passa honom.

Kanske lyste det igenom lite grann för i Baku var såväl sången som dansen en aning avslagen. Det blev en plats i finalen, men där kom man på allra sista plats - Norges elfte sistaplats i en final. När röstningssiffrorna offentliggjordes visade det sig att Tooji delat tiondeplatsen i semifinalen med Bulgarien och bara varit millimetrar ifrån att åka ut.

Tråkigt för Norge, men NRK hade en svårare incident att hantera då den norska komikern Amir Asgharnejad arresterades på flygplatsen på väg hem från Baku. NRK lämnade in en skarp protest såväl till Azerbajdzjans myndigheter som till EBU.

Tooji har blivit kvar i offentligheten såväl som sångare som programledare för barnens melodifestival MGP junior. 2015 kom han ut i en intervju med webbtidningen Gaysir och släppte i samma veva en vågad video till "Father" som även var den officiella låten för Oslo Pride samma år.



Tooji / Stay (Norge 2012)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

8 december 2017

So geht das jede Nacht / Västtyskland 1956

Redan från allra första början var ESC en musikaliskt konservativ tillställning. De som hade pengar, köpkraft och tv var inte unga människor utan familjer där föräldrarna (eller familjefadern) hunnit etablera sig ordentligt på arbetsmarknaden. Om far i huset var nöjd med underhållningen skulle programmet bli populärt.

Pop och annan musik riktad främst till ungdomar skulle förbli ett sällsynt inslag under tävlingens tio första år. Först i och med France Galls seger i Neapel 1965 bröts den mognare musikens dominans i startfälten.

Det kunde ändå ha gått på ett annat sätt redan från början. Ett av Västtysklands två bidrag i Lugano var en riktig rocklåt, tydligt inspirerad av "Rock Around The Clock" - låten som i Bill Haleys version slutligen fört in rocken i amerikansk mainstreamkultur.

Texten var lika otypisk som musiken: den flickvän som verkat så vän och rar visar sig vara en riktig hjärtekrosserska som går ut och dansar med nya karlar varje kväll. Textens jag häpnar men visar sig i sista versen vara gjord av samma skrot och korn själv. Inom populärkulturen förväntades flickor vara blyga små violer som sitter och väntar på sin prins och tjejen i den här texten var ett ovanligt undantag.

Den amerikanska närvaron var stark i både Västtyskland och Österrike efter andra världskriget och det kulturella inflytandet var stort. Den västtyska nöjesindustrin utvecklade en smärre besatthet inför allt amerikanskt och massproducerade schlager om cowboys och prärien och andra pseudoamerikanska fenomen.

Här öppnas ett fönster mot en parallell verklighet där juryledamöterna skulle omfamnat det nya och det utmanande istället för det trygga och bekanta. Vad för slags tävling hade ESC blivit om den första vinnaren varit en rockstänkare om promiskuös ungdom på glid?

Resten av Europa var nu ändå inte fullt lika mottagliga och de försök att rekonstruera resultatet från Lugano - endast vinnaren offentliggjordes - pekar på att rocklåten fick en mycket låg placering. Men det viktiga var kanske att den överhuvudtaget fanns med.

Artisten Freddy Quinn var helt i början av en enormt framgångsrik karriär. Under det kommande decenniet skulle han bli en av den tyska musikvärldens största stjärnor med sin image av den hemlängtande vagabonden. Själv var han österrikare men hade sedan flera år Hamburg som bas. Vid sidan av musiken var han också en framstående cirkusartist.



Freddy Quinn / So geht das jede Nacht (Västtyskland 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

7 december 2017

Un jardin sur la terre / Frankrike 1971

Hur mycket har egentligen trafiksäkerheten förbättrats i Europa sedan 1960-talet? När man läser om gamla artister och deras karriärer är det förvånansvärt många som varit inblandade i våldsamma bilkrascher - vissa har kommit undan med blotta förskräckelsen, andra har mist hälsan eller livhanken.

Serge Lama satt i augusti 1965 med i en bil som kraschade in i ett träd. Hans vänner och hans flickvän omkom medan han själv fick tillbringa ett år till sängs. En sångarkollega lyckades i sista stund hindra läkarna från att utföra en trakeotomi på honom - något som fullständigt skulle ödelagt hans möjligheter att sjunga.

Före olyckan hade han varit på vippen att slå igenom ordentligt. Nu fördröjdes genombrottet några år. 1969 skickades hans "Une île" in till kommittén som valde ut det franska bidraget till ESC men nobbades där. Två år senare - och två kommersiella hits i form av "C'est toujours comme ça la première fois" och "Superman" - var det slutligen hans tur att bli utvald.

"Un jardin sur la terre" var en dramatisk och aningens gammaldags chanson komponerad av Alice Dona. Hon hade börjat som sångerska men insåg snart att hon hellre skrev låtar åt andra. Snart nog skulle hon bli en av Frankrikes mest framgångsrika låtskrivare, inte minst i samarbete med Serge Lama.

I Dublin gick det däremot inget vidare. En tiondeplats var verkligen inget att skryta med jämfört med tidigare franska framgångar. Ironiskt nog vanns hela finalen av Monacos Séverine vars låt "Viens" valts bort i den interna franska uttagningen.

Serge Lama skulle ändå nå stjärnorna snart nog. Inte minst "Je suis malade" från 1973 - med musik av Alice Dona och text av Serge Lama själv - har blivit en av den franska världens mest kända sånger.



Serge Lama / Un jardin sur la terre (Frankrike 1971)
10:e plats av 18 bidrag i Dublin

6 december 2017

La dolce vita / Finland 1989

Efter att fem länder röstat i Lausanne låg Finland på en delad andraplats med Danmark - efter Jugoslavien i ledning - och publiken flämtade till. Ingen hade egentligen tippat någon av de tre låtarna i topp men Finland - som aldrig kommit bättre än sexa - var den riktiga överraskningen.

Anneli Saaristo var en rutinerad 40-åring med mer erfarenhet än de flesta i bagaget. Hon hade börjat sin bana som vokalist i en tangoorkester och hade deltagit två gånger tidigare - 1978 och 1984 - i den nationella finalen för ESC. Hon hade vunnit internationella sångtävlingar i Knokke och Rostock och hörde till Finlands mest älskade artister.

Dessutom verkade hon ha hållit ett öga på eurovisionens sångtävling genom åren och hade spelat in fina finska versioner av Portugals bidrag 1984 ("Jos joskus") och Spanien 1985 ("Päättyneet juhlat").

I den finska finalen hade Anneli tävlat med två bidrag: "La dolce vita" vann hela tävlingen och "Oi äiti maa" - som Petri Laaksonen egentligen skrivit med Arja Saijonmaa i åtanke - blev trea.

Den italienska titeln och den flamencoinspirerade melodin till trots var det ljuva liv det talas om i sången en rakt igenom finsk barndomsidyll som skänkte trygghet och lycka även om man aldrig hittade fram till slutet av regnbågen. Lycka och vemod i total förening. Den finska folksjälen koncentrerad till tre minuter.

Vemodet kändes också i den fina förhandsvideon Yle producerade. Där kan man också skymta Marco Bjurström - välkänd dansare, koreograf och programledare för "Bum-tsi-bum" (Finlands version av "Så ska det låta").

Poängutdelningen sinade en aning framåt slutet - bortsett från fyra poäng från Stockholm fick inte Finland någonting från övriga Norden - men sjundeplatsen sågs som en stor framgång och krönte Finlands relativt framgångsrika 1980-tal. Sången spelades också in i en ovanligt lyckad engelsk version.

Vad man inte visste var att det skulle ta sjutton år innan Finland på nytt placerade sig bland de tio främsta, men då gjorde man det å andra sidan med besked.

Anneli Saaristo förblev en älskad, om än totalt icke-kommersiell, artist som spelat in skivor, turnerat och skådespelat genom åren. 2011 beviljades hon konstnärspension av finska staten.



Anneli Saaristo / La dolce vita (Finland 1989)
7:e plats av 22 bidrag i Lausanne

5 december 2017

Dincolo de nori / Rumänien 1994

Rumänien hade ställt upp redan i den underliga - och oss emellan rätt styvmoderliga - kvalfinalen för östländer inför Millstreet 1993 och blev där det enda bidraget som hamnade rejält på efterkälken i den allt annat än renhåriga omröstningen.

Rumänien var en udda fågel i samlingen på flera sätt. De talade ett helt annat språk med rötterna i latin och hade en på många sätt annorlunda kultur jämfört med grannländerna. Dessutom hade förtrycket mot det rumänska folket varit ännu djupare och ännu mer systematiskt än på de flesta håll i östblocket. Den rumänska revolutionen blev därför ännu mer dramatisk, ännu mer uppslitande, och mycket våldsam.

När man nu för första gången var garanterade en plats i ESC ordnade man en stor final i Bukarest och valde ut ett av landets främsta rocksångare till vinnare. Dan Bittman hade sjungit i flera grupper innan han 1985 värvats till Holograf - ett av landets allra mest framgångsrika band.

"Dincolo de nori" ("Bortom molnen") var en stegrande rockballad med en poetiskt abstrakt text om att vilja mot en bättre värld. Den bildsattes med en likaledes abstrakt musikvideo och dess engelska version - med den kreativa titeln "When The Love Was In" - är nätt och jämnt begriplig.

För att göra låten rättvisa krävdes fyra starka körsångerskor - i den rumänska finalen hade Monica Anghel (Rumänien 2002) ingått men hon följde av någon anledning inte med till Dublin.

I likhet med de andra rockiga bidragen fick rumänerna se på när den irländska orkestern plockade bort allt som var vasst och spännande ur deras låt och den slutliga placeringen blev ingen imponerad av. Rumänien rasade ut i utvisningsbåset och när EBU experimenterade med olika former för hur länderna skulle kvala in drabbade det rumänerna hårt. Landet skulle inte dyka upp på nytt i ESC förrän 1998 - fyra år senare.

Holograf har förblivit en riktigt tung akt på den rumänska musikhimlen och Dan Bittman är fortfarande gruppens sjungande mittpunkt även om han också vågat sig ut på ett par äventyr som soloartist genom åren.



Dan Bittman / Dincolo de nori (Rumänien 1994)
21:a plats av 25 bidrag i Dublin

4 december 2017

Mrs Caroline Robinson / Österrike 1978

Om man har möjlighet att skicka det hetaste man har inom popmusiken till ESC, visst skulle man ta vara på det tillfället då? Kanske var det lite lättare i Österrike - popscenen är traditionellt ganska liten och landet har inte gjort sig känt som någon större exportör av popstjärnor - att locka de största namnen att vilja vara med?

Man hade lyckats förr - inte minst 1976 då oerhört populära Waterloo & Robinson kommit på femte plats i Haag - och nu lyckades man övertala Springtime at ställa upp. En av medlemmarna - Norbert Niedermayer - hade redan tävlat i ESC som en del av The Milestones 1972, så han borde ju ha vetat vad de gav sig in på. Trio fullbordades av bröderna Walter och Gerhard Merkel.

Gruppen hade blivit radions älsklingar redan med genombrottssingeln "Jingle Me, Jingle You" 1976 och även uppföljaren "Mr Captain" hade blivit mycket populär. När deras bidrag "Mrs Caroline Robinson" presenterades för publiken rusade även den snabbt uppför de lokala hitlistorna.

Texten berättar om något slags modern häxa som lockar och charmerar hela världen med hjälp av telepati och television. Mestadels en samling fullständigt nonsens, men det spelade mindre roll i sammanhanget. Häxtemat illustrerades tydligt i den påhittiga förhandsvideon och bidraget måste ha framstått som rätt samtida och fräscht i startfältet.

I Paris hade man otur i dubbel bemärkelse. Dels fick man sjunga direkt efter två favoriter - superstjärnorna Baccara och Israels energiska vinnarlåt - och dels hade man problem med ljudet. Minst en av mikrofonerna fungerade inte och den franska symfoniorkestern plockade bryskt och effektivt bort all den lättsamma popkänsla som funnits i studioversionen.

Dessutom var själva scenshowen minst sagt loj och avslagen, och fick låten att kännas väldigt mycket som ännu en sång i mängden. Poängutdelningen blev blygsam och placeringen likaså.

Springtime släppte ett par singlar till men deras storhetstid tog slut i och med den relativa floppen i Paris. Nu skulle det snart visa sig allt svårare för österrikisk tv att övertyga de lokala stjärnorna att riskera sin framgång på eurovisionsscenen.

Springtime må ha varit en kortvarigt fenomen men deras låtar lever kvar och spelas än i denna dag flitigt på österrikisk radio.



Springtime / Mrs Caroline Robinson (Österrike 1978)
15:e plats av 20 bidrag i Paris

3 december 2017

Molitva / Serbien 2007

Serbien-Montenegro hoppade av finalen i Aten 2006 med kort varsel efter att de båda landsändarna blivit oförsonligt osams om vilken låt som borde skickas iväg. EBU visade sig från sin allra mest förstående sida och lät ändå landet delta i telefonomröstningen.

När Jovana Janković anropade från Belgrad för att läsa upp de serbiska rösterna - Montenegro fick inte alls vara med och rösta - lovade hon Europa att nästa år skulle serberna minsann vara tillbaka och då skulle de också ha den bästa låten av alla. Dagen efter finalen röstade Montenegro för att utropa sig självständigt och upplösa unionen med Serbien.

2007 ställde Serbien för första gången upp i ESC som ett eget land. Trots att man varit den största av Jugoslaviens delrepubliker hade man inte varit särskilt framgångsrika och vann bara den gemensamma jugoslaviska uttagningen tre gånger: 1974, 1982 och 1991. Nu slog man på stort och använde sig av popfestivalen Beovizija för att välja ut sitt bidrag.

Av tjugo uppställda kandidater avgick 22-åriga Marija Šerifović med segern. Hon var redan ett bekant namn - också hennes mamma var en känd sångerska - och hade två framgångsrika album på sin meritlista.

Hon var utrustad med en stark röst och en stark låt, men framträdandet i Beovizija - som också sändes ut som förhandsvideo - förvirrade många. Marija hade sällskap på scenen av ett gäng distraherande dansare. Skulle tittarna kunna koncentrera sig på själva låten?

Ingen skulle ha behövt oroa sig. I Helsingfors hade man stramat upp scenshowen rejält och bakom Marija fanns fem anslående körsångerskor i herrkostymer. Det serbiska bidraget blev en riktig snackis som lätt tog sig vidare från semifinalen och som till slut vann hela finalen.

Serbien blev därmed det enda landet som vunnit med sitt första bidrag till tävlingen. 1956 deltog varje land med två bidrag och vinnaren var Schweiz andra bidrag. Å andra sidan var inte Serbien någon riktig nykomling utan en gammal bekant.

Marija Šerifović hade inte bara uppmärksammats för sin starka rösts skull. Det hade även spekulerats en hel del kring hennes privatliv och sexuella läggning. I finalen 2008 från Belgrad spädde hon på ryktena ytterligare då hennes öppningsnummer var en riktigt genderqueer historia där hennes dansare var klädda som hälften brudgum, hälften brud.

2013 gjordes en dokumentär om Marijas liv och karriär och i samband med premiären kom hon ut som lesbisk.



Marija Šerifović / Molitva (Serbien 2007)
1:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

2 december 2017

Un peu de poivre, un peu de sel / Belgien 1966

Hur långt skulle du själv vara beredd att gå för att få ställa upp i en schlagerfestival? Som 18-åring hade Tonia - Arlette Antonia Dominicus - sökt om belgiskt medborgarskap för att få representera sitt nya land i den prestigefyllda radiotävlingen Knokke Cup.

Tonia hade uppträtt i belgisk tv redan som 13-åring och visade sig snabbt vara något alldeles extra. Hon hade stark närvaro och en personlig röst och en personlighet som liksom bubblade fram genom kamerorna och ut genom tv-rutorna.

Hon var född och uppvuxen i Belgien men hade från början holländskt pass. Hennes pappa var en känd tävlingscyklist som två gånger ställt upp i Tour de France.

1966 blev hon den första artisten som sprängde den allt starkare belgiska språkgränsen i ESC. Trots att nederländska var hennes modersmål ställde hon upp i den franskspråkiga uttagningen och vann med den struttiga "Un peu de poivre, un peu de sel" ("En gnutta peppar, en gnutta salt"). Texten berättar om flickan som är olyckligt förälskad i stans hottaste grabb och som av kvarterets trollpacka får receptet på en kärleksbrygd som minsann sätter fart på kärleksmaskineriet.

För första gången spelades ett belgiskt bidrag med fransk text även in på nederländska av originalartisten. Nu ändrades receptet en smula - "Een beetje suiker" ("En smula socker") - men slutresultatet blev ändå detsamma.

I Luxemburg räknades Tonia bland storfavoriterna och hon bjöd på ett livligt och kraftfullt framträdande, men hade oturen att bli bara en popstjärna i mängden i ett av tidernas mest ungdomliga startfält. Fjärdeplatsen var ändå Belgiens dittills bästa placering - ett rekord som skulle stå sig fram till 1978.

Tonia siktade in sig på att nå en större publik på den tyska marknaden men där var konkurrensen hårdare. Trots att hon kom sexa i Deutsche Schlagerfestspiele 1969 och tvåa i den tyska ESC-uttagningen 1973 blev hon aldrig något större namn i Tyskland.

Med tiden saktade även hennes belgiska karriär in och hennes sista singel gavs ut 1982. Åtta år senare gavs det ut en samlingsskiva med Tonias allra största hits.



Tonia / Un peu de poivre, un peu de sel (Belgien 1966)
Delad 4:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

1 december 2017

Walk Along / Nederländerna 2015

På pappret såg hela paketet nästan för bra ut för att vara sant: Trijntje Oosterhuis - en av Nederländernas bästa sångerskor - hade tackat ja till att representera sitt land i Wien med en låt skriven av den minst lika populära Anouk som brutit den långa och nesliga paraden av misslyckade nederländska bidrag 2013.

Av någon anledning hade man väldigt brått att presentera den utvalda låten och redan i december 2014 premiärsjöng Trijntje "Walk Along" inför ett oerhört entusiastisk publik i "The Voice of Holland". Låten rusade redan då upp på den nationella singellistan och de flesta verkade säkra på att Nederländerna hade ännu en framskjuten placering på kommande.

Kanske borde man inte ha haft så bråttom. Den utvalda låten var radiovänlig men också förödande fyrkantig och i total avsaknad av dynamik. Hade man hört den första minuten hade man liksom hört allt och refrängens hook kändes snabbt ganska tjatig. Några månader av finslipning kunde ha suttit på sin plats.

Om låten var i enklaste laget hade man ju ändå Trijntjes rutin och närvaro att luta sig emot. Hon hade slagit igenom redan i början av 1990-talet i duon Total Touch tillsammans med sin bror Tjeerd. I sin solokarriär hade hon satsat mer på jazz och ballader och utvecklat en väldigt egen röst.

Att man haft fem månader på sig att skapa ett minnesvärt framträdande märktes det inget av i Wien. Vid den första repetitionen bar Trijntje en vågad svart klänning som stal all uppmärksamhet och som ledde till krigsrubriker hemma i Nederländerna.

Ett snabbt klädbyte senare visade det sig att hela scenshowen var förvånansvärt loj och ofokuserad. Trijntje lät som om hon redan var ordentligt trött på sin låt och slutresultatet som syntes i rutan var ett ordentligt misslyckande på alla sätt.

Den ersättande klädseln var inte heller någon succé - mest förde den tankarna till en svartfärgad version av barnprogramsklassikern Urcellen Ellen - och "belönades" med årets Barbara Dex-pris.

Nederländerna åkte ut på öronen än en gång men tv-bolaget AVROTROS bestämde sig för att ha is i magen och ändå fortsätta välja bidrag internt. Det skulle ändå visa sig vara ett klokt beslut.



Trijntje Oosterhuis / Walk Along (Nederländerna 2015)
14:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Wien

30 november 2017

Verão / Portugal 1968

Trots att han bara var 20 år gammal var Portugals hopp i London redan ordentligt rutinerad. Redan 1963 hade han varit med och bildat Os Sheiks - Portugals egna Beatles med ungdomlig och lätt upprorisk beatmusik med engelska texter på programmet.

Gissningsvis tyckte myndigheterna i det hårt hållna och auktoritära Portugal att det var ganska smidigt att ha en egen beatgrupp att erbjuda ungdomarna istället för att släppa in all möjlig musik från utlandet. De egna artisterna kunde man ju alltid påverka om man ansåg det nödvändigt.

1967 bröt sig Carlos Mendes loss från gruppen för att starta en solokarriär. Han fick en flygande start då han vann den nationella melodifestivalen året efter med den progressiva "Verão" ("Sommar"), med text om en ung man med krossat hjärta som konstaterar att sommaren gått honom förbi och att han varken orkar tänka eller känna innan sommaren kommer tillbaka till honom.

Som ett slags lokal variant på The Kinks ”Sunny Afternoon” låg den helt rätt i tiden men sådant har aldrig hjälpt Portugal särskilt mycket.

I London - där varje lands jury bestod av tio personer som fick ge en poäng var till sin favorit i startfältet - var den här låten på tok för snårig för att nå en framskjuten placering, men Carlos Mendes gjorde ett avslappnat och charmigt intryck och blev populär på hemmaplan.

Lite för populär, tyckte han själv. Trots att Sheiks varit populära hade han bara varit en i gänget där - nu visste hela landet vem han var, vilket gjorde att han kände sig blyg och helt ville gå och gömma sig för folk.

Han blev inte mer blyg än att han fortsatte spela in populära skivor och att ge sig in i Festival da Canção på nytt. 1972 vann han på nytt och representerade Portugal än en gång.



Carlos Mendes / Verão (Portugal 1968)
Delad 11:e plats av 17 bidrag i London

29 november 2017

Lejla / Bosnien-Hercegovina 2006

Om man gör bort sig riktigt rejält kan det hända att man bränt sina broar för all framtid och att chansen man ville ha aldrig kommer åter. Sedan finns det vissa som blir lättare förlåtna än andra. Om man är en levande legend är chanserna större att man hör till den där andra gruppen.

Hajrudin Varešanović - mer känd under sitt smeknamn Hari - hade börjat sjunga i olika grupper redan som tonåring och bildade 1985 bandet Hari Mata Hari. Det skulle visa sig att de flesta medlemmarna utom Hari själv var tämligen utbytbara och bandet ombildades med ojämna mellanrum.

Störst framgång hade man efter att ha skrivit kontrakt med kroatiska skivbolaget Jugoton 1988 och nu sålde alla deras album i stora upplagor. När kriget bröt ut 1991 föll även gruppen sönder och Hari gick in landsflykt.

Hari arbetade hårt under sina år som flykting. Inte minst i Finland, där han lyckades sälja en hel del låtar. Laura Voutilainen (Finland 2002) spelade in ett stort antal av Hari Mata Haris hits på sin debutskiva 1994.

1999 var Hari tillbaka i Sarajevo och vann den bosniska uttagningen till ESC med "Starac i more" ("Den gamle och havet") men diskades då det visade sig att även den låten spelats in i Finland. De ansvariga på bosnisk tv - som redan hunnit spela in en förhandsvideo - var rasande.

Sju år senare verkar den akuta ilskan ha lagt sig, då Hari Mata Hari internt valdes ut att representera Bosnien-Hercegovina. Istället för att låta Hari skriva sig en egen låt hade man bett den framgångsrike Željko Joksimović (2004, 2008, 2012, 2014) om ett bidrag.

Låten fick titeln "Lejla" - precis som Jugoslaviens bidrag 1981, som även det representerat Sarajevo. Hari var alldeles extatisk och beskrev sången som den bästa han hört i hela sitt liv.

En och annan var beredd att hålla med och Bosnien sågs som en riktigt tung vinnarkandidat som med lätthet tog sig vidare från semifinalen. I finalen hade man däremot otur i lottningen och hamnade att sjunga direkt efter reklampausen, något som förtog en aning av sångens styrka.

Sedan 2013 lottar man inte längre startordningen utan låter producenterna bestämma startordningen så att man ska få ett bättre tv-program där alla låtar ska få en så bra startposition som möjligt. Det systemet hade kanske hjälpt Hari och "Lejla" på traven.

Tredjeplatsen förblir Bosnien-Hercegovinas bästa placering och Hari förblir en av sitt lands stora stjärnor. Det har flera gånger ryktats att han skulle försöka sig på ESC än en gång, men hittills har det inte blivit något med den saken.



Hari Mata Hari / Lejla (Bosnien-Hercegovina 2006)
3:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

28 november 2017

J'ai cherché / Frankrike 2016

Gamla meriter är inte värda någonting i ESC. Frankrike hade varit ett förkrossande framgångsrikt land genom historien och den franska musikindustrin hade producerat inte färre än tio vinnare: 1958, 1960, 1961, 1962, 1965, 1969, 1971, 1973, 1977 och 1983. Men det var då, det. Någon gång på 1990-talet gick det rejält med grus i maskineriet och inte en enda låt på franska hade placerat sig bland de tre främsta sedan Schweiz 1993.

I Frankrike orkade pressen knappt ens skratta åt tävlingen och att den regionala kanalen France 3 hållit i trådarna hade verkligen inte gjort situationen bättre. 2015 flyttades ESC tillbaka till den större kanalen France 2 igen.

Inte för att det märkts någon skillnad. Det nya teamet hade varit lika aningslöst som det gamla gänget och det första försöket blev en riktig flopp. Man flyttade runt portföljerna på nytt och landets nya delegationschef Edoardo Grassi visade sig fast besluten att bättra på de franska resultaten.

Internt valde man ut låten "J'ai cherché" ("Jag har sökt"), den andra singeln från Amir Haddads första franskspråkiga album. Amir var född i Paris men utvandrade som åttaåring till Israel, där han startade en första karriär samtidigt som han utbildade sig till tandläkare. En hebreisk version av Patrick Bruels "J'te l'dis quand même" öppnade en del dörrar och fick honom att söka sig tillbaka till sitt gamla land. Han ställde upp i franska The Voice och kom trea till slut.

Den här gången klaffade planen. Frankrike seglade upp som en av de största favoriterna att vinna finalen i Stockholm och Amir blev tidningarnas älskling hemma i Frankrike.

Allting klaffade åtminstone utanför scenen. Amir visade sig vara något av ett frågetecken - i flera sammanhang hade han sjungit sitt bidrag ganska dåligt och när repetitionerna började i Globen gav han ett lojt och nästan ointresserat intryck. Det tog sig under veckan men inte bjöd han på det fyrverkeri de flesta hoppats på.

Det straffade sig i omröstningen. I den nya röstningssekvensen - där jurygruppernas röster redovisades först innan tittarnas poäng lästes upp i en enda klump - låg fransmännen trea efter juryn men kom "bara" på nionde plats hos tittarna.

Den slutliga placeringen var en liten besvikelse men samtidigt Frankrikes bästa notering sedan 2002. Amirs album sålde dubbel platina och hans låtskrivare Nazim Khaled skulle få förnyat förtroende året efter.



Amir / J'ai cherché (Frankrike 2016)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

27 november 2017

Illusion / Bulgarien 2009

Ända sedan Marie N tagit hem segern med sin lättglömda men välkoreograferade trall i Tallinn 2002 hade en sak stått glasklar för de flesta: om man ville lyckas i ESC och stanna kvar i tittarnas minne var det en bra idé att satsa på det visuella och kanske ta i lite extra.

Krassimir Avramov (född 1972 i Sliven) skulle ta i mer än de flesta. Han hade en skolad operaröst och ställde upp med "Illusion" - ett dramatiskt stycke operapop som i sin studioversion och med sin påkostade video kändes som en möjlig outsider.

Panelen i "Inför Eurovision Song Contest" på SVT skruvade exempelvis på sig och undrade om operabulgaren skulle kunna tänkas stjäla röster från det egna hoppet Malena Ernman. Man skulle inte ha behövt oroa sig.

Väl på plats i Moskva hade Krassimir styrt ut sig i något slags superhjältedress - komplett med cape och allt - och omgivit sig med tre våldsamt överspelande och gapiga körsångerskor. Som om detta inte skulle ha räckt fanns även två stycken dansare på styltor med på scenen. Jajamensan. Styltor.

Olyckligtvis var Krassimir inte ensam om att spela superhjälte i sin semifinal - Tjeckien hade redan gjort samma grej några minuter tidigare. Till Bulgariens försvar ska sägas att deras låt ändå var den bättre av de två.

Det hjälpte inte alls. Det överlastade bulgariska ekipaget välte i direktsändning och man missade finalen än en gång. Krassimir har ändå fortsatt sjunga och har släppt ett antal singlar efter Moskva utan att bli någon av sitt lands större stjärnor.



Krassimir Avramov / Illusion (Bulgarien 2009)
16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

26 november 2017

Shara barechovot / Israel 1990

Som något slags modern israelisk Snoddas slog Rita Yahan-Farouz igenom över en natt. Allt som krävts var en stark låt, en iögonfallande och något för stor gul jacka och en närmast provocerande scennärvaro. Trots att "Shvil habricha" ("Flyktväg") inte vann Kdam Erovizion 1986 blev den en stor hit och plötsligt visste hela Israel vem Rita var.

Hon var född i Iran 1962 och flyttade till Tel Aviv med sin familj som åttaåring och började sjunga i ett band då hon gjorde sin militärtjänst. 1985 hade hon börjat samarbeta med Rami Kleinstein som stod bakom hennes bidrag till Kdam såväl som Ritas första album som raskt sålde över 120.000 exemplar. Rami och Rita gifte sig 1988.

1990 beslutade det israeliska tv-bolaget IBA att lägga sin nationella final på is - möjligen för att den favorittippade gossopranen Gili Netanel inte lyckats så bra som förväntat i Lausanne året innan - och valde istället ut Rita som representant. För första gången sedan 1977 valdes även låten helt internt.

"Shara barechovot" ("Sjunger på gatorna") - en sång om att bryta upp och lämna allt man älskar - var en ovanlig och krävande komposition som stod ut rejält i startfältet i Zagreb. Trots ett starkt och övertygande framträdande var jurygrupperna underligt nog inte alls med på noterna. Det blev bara spridda ströpoäng och Israel fick sin dittills näst sämsta placering. Efter det nederlaget tog Rita en liten paus i karriären och slickade såren.

Publiken struntade i att Europa inte förstått sig på Rita: hennes nästa skiva blev en monumental succé och ledde till en omfattande och kritikerrosad turné. Sedan dess har hon gått från klarhet till klarhet och befäst sin ställning som en av Israels mest älskade artister. 2007 gick Rita och Rami Kleinstein skilda vägar såväl privat som artistiskt.

De senaste åren har Rita sökt sig tillbaka till sina iranska rötter och spelat in musik på persiska. Singeln "Shane" gjorde stor succé 2011 och gjorde henne till stor stjärna också i Iran, vilket är något helt oerhört för en israelisk artist - inte minst med tanke på att hennes skivor är förbjudna där.



Rita / Shara barechovot (Israel 1990)
18:e plats av 22 bidrag i Zagreb

25 november 2017

Energy / Slovenien 2001

Grekisk tv hade kört in i en återvändsgränd och visste inte vad de skulle göra med sitt tävlande och hoppade därför av ESC 2000 i Globen. Då borde det rimligen ha uppstått en ledig plats och Slovenien som stod först på reservlistan borde ha bjudits in. Istället bestämde EBU att startfältet bara skulle bestå av 24 bidrag och slovenerna fick stå kvar i utvisningsbåset.

Kanske hade den påtvingade pausen gjort mer nytta än skada. EMA - den slovenska finalen - återkom i en ny och mer ambitiös version än tidigare. Hela tjugotvå bidrag gjorde upp om tolv platser i finalen - tittarna fick välja ut sex stycken och en expertjury utsedd av RTVSLO fick välja ytterligare sex. Startfältet var ett spännande urval av olika stilar och genrer och var på alla sätt imponerande med tanke på Sloveniens ringa storlek i världen.

Lämpligt nog vann en av landets mest etablerade kvinnliga artister. Nuša Derenda hade studerat musik, sjungit i kör och blivit en fena på dragspel innan hon började sjunga i olika grupper. I mitten av 1990-talet ville hon satsa på att bilda familj, vilket underligt ledde till att hennes solokarriär tog fart på allvar.

"Ne ni res" ("Nej, det är inte sant") var skriven av paret Matjaž och Urša Vlašič, som tidigare skrivit Sloveniens bidrag 1998. I ett hårresande svagt och slätstruket startfält stod den engelska versionen "Energy" ut som ett kraftfullt och slagkraftigt inslag och Slovenien räknades till en av storfavoriterna.

Tråkigt nog blev det visuell pannkaka av framträdandet i Parken, då bildproducenten inte alls kunde bestämma sig för vad han ville visa av det slovenska framträdandet. Att publiken vaknade till och jublade märktes inte alls i rutan. Och möjligen var inte heller de styva och stela läderkläderna som användes heller till låtens fördel.

I slutändan fick Nuša inte en enda tolva men den slutliga sjundeplatsen tangerade Sloveniens dittills bästa resultat från 1995 och den inhemska pressen var nöjd. Vid sidan av sin mycket framgångsrika sångkarriär har Nuša även flera gånger agerat programledare för olika program i tv.

Nuša Derenda har ställt upp fyra gånger till i den slovenska uttagningen utan att vinna. Det har gått desto bättre i Slovenska popevka, där hon vunnit två gånger - 2002 och 2012 - och kommit tvåa 2016.



Nuša Derenda / Energy (Slovenien 2001)
7:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

24 november 2017

When / Irland 1976

En och annan som har ställt upp i ESC har med tiden kommit att betraktas som lite mer än bara en enkel arbetare i schlagerfabriken. Idag är Brendan Graham inte bara en av Irlands mest framgångsrika låtskrivare genom tiderna, han har också skrivit tre bästsäljande romaner.

Hans verkligt poetiska ådra hade kanske inte riktigt rivit sig lös än då han skrev "When" - låten som skulle gå segrande ur 1976 års irländska final. En stor och pampig - om än ganska schablonartad - ballad med en text som var minst sagt vag. Vad handlar den om egentligen?

Känslan av att Brendan Graham mer kastat ihop ord än författat en text förstärktes än mer av att man skrev om ett par rader från det att förhandsvideon spelades in till finalen i Haag.

Sångaren Red Hurley hade börjat sin karriär 1969 och hade två år senare fått ett magnifikt genombrott då han tog över mikrofonen i Nevada - ett av landets mest populära showbands (ett slags underhållningsorkestrar som har en hel del gemensamt med Skandinaviens dansband). Hans brittiska skivbolag försökte lansera honom även i Storbritannien, men under 1970-talets många attentat utförda av IRA var det svårt att sälja något irländskt till en engelsk publik.

Trots Red Hurleys stora popularitet på hemmaplan verkar inte Irland ha haft för uppskruvade förväntningar på hans bidrag. Under mitten av 1970-talet hade deltagarländerna möjligheten att hoppa över pausunderhållningen för att istället hälsa på den egna juryn. De irländska ledamöterna tyckte att Red sjungit bra men trodde inte att han skulle slå sig in bland de fem bästa.

Det var han ganska långt ifrån att lyckas med. Tiondeplatsen är ganska typisk för Irland på 1970-talet. Man skickar något kompetent och stabilt men ospännande och får en placering därefter.

Red Hurleys karriär stannade av på 1990-talet men han gjorde stor comeback 2003 och ses idag som en av sitt lands mest framgångsrika artister någonsin. Brendan Graham skulle komma tillbaka till ESC tre gånger till - 1985, 1994 och 1996 - och bli en av få upphovsmän som vunnit två gånger.



Red Hurley / When (Irland 1976)
10:e plats av 18 bidrag i Haag

23 november 2017

Nobody Hurt No One / Ryssland 2005

Ville Haapasalo - finsk skådespelare med stor framgång i Ryssland - berättade i en intervju om när han deltog i den ryska versionen av Dancing On Ice, där han slutade på andra plats. Han var så positivt överraskad av att bli röstad vidare vecka efter vecka och sa till någon i produktionen hur roligt det var att vara så uppskattad av tittarna.

Personen hade bara tittat underligt tillbaka på honom och frågat vad tittarna hade med saken att göra. Visst ordnades det en telefonröstning, men det var producenterna som bestämde vem som åkte ut och vem som blev kvar. Med den anekdoten bakom örat är det ett mysterium hur den ryska finalen 2005 kunde sluta så som den gjorde.

Trettio bidrag spreds ut över tre direktsända semifinaler. Varje semifinal genomfördes tre gånger för att passa landets många tidszoner och i den sista sändningen - riktad mot den europeiska delen av Ryssland - fick man det verkliga resultatet och de tre riktiga finalisterna ropades ut.

Ett gäng experter hade halva makten medan tittarnas röster skulle utgöra femtio procent av resultatet. Trots att finalen innehöll en del kända och etablerade namn - en stjärna i vardande vid namn Dima Bilan och den kraftigt favorittippade Anastaia Stotskaya - vanns hela härligheten av en relativt okänd talang från Vitryssland.

Natalja Podolskaja ville egentligen tävla för sitt eget land - hon lär ska ha tackat nej till att sjunga i den brittiska finalen 2004 av den anledningen - men när hon fått stryka i den vitryska finalen gick hon över gränsen till Ryssland istället. Hon påbörjade ett samarbete med producenten Viktor Drobysh som också stod bakom hennes tävlingslåt.

Vems finger som än avgjort finalen till Podolskajas fördel så fungerade det inte till Rysslands fördel. Trots ett starkt och närvarande framträdande i Kiev - där Ryssland var färdigt kvalificerade till finalen - var låten lite för monoton och intetsägande i ett startfält där rock av olika hårdhet var på modet och förekom flitigt.

Det som fick låten att stå ut lite grann var texten som berättade om ett USA som älskar sina vapen mer än sin barn och där det är svårt att känna sig trygg.

Natalja Podolskaja har fortsatt satsa på den ryska marknaden och bytte till ryskt medborgarskap 2008.



Natalja Podolskaja / Nobody Hurt No One (Ryssland 2005)
15:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

22 november 2017

Shake It / Grekland 2004

Grekernas slumrande kärlek till Eurovision Song Contest hade flammat upp med besked då Antique kommit trea i Köpenhamn 2001 - landets dittills bästa placering - men trots att tittarna nu var ordentligt med på tåget hade det gått dåligt såväl 2002 som 2003. Det var dags att hitta på något mer speciellt.

ERT bestämde sig för att ersätta sin nationella final med Eurostars - en talangjakt inspirerad av såväl Idol som Operación Triunfo - där nya ansikten och okända förmågor skulle få tävla om att representera Grekland i Istanbul. Vinnaren Apostolis Psichramis skulle sedan få sjunga tre låtar i ett program där det slutliga bidraget valdes ut.

Kanske tyckte man inte att vinnaren höll måttet men med kort varsel ställdes slutfinalen in. Istället meddelade ERT att man internt valt ut stjärnan Sakis Rouvas och låten "Shake it". Som tröstpris fick Apostolis åka med till Istanbul som körsångare tillsammans med tvåan och trean från Eurostars.

Den utvalda låten var verkligen i enklaste laget men slog an en sträng hos publiken. Sakis gav sitt land en ny tredjeplats och "Shake It" blev alla tiders mest sålda singel i Grekland.

Sakis Rouvas befäste sin plats som en av de tyngsta namnen inom grekisk showbiz och när Aten stod värd för ESC 2006 var han programledare. 2009 var han tillbaka i tävlingen på nytt som sitt lands representant.



Sakis Rouvas / Shake It (Grekland 2004)
3:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

21 november 2017

Il est là / Frankrike 1956

Idag vajar en skog av regnbågsflaggor i publiken då Eurovision Song Contest avgörs. Så var det då rakt inte 1956, då Dany Dauberson äntrade scenen i Lugano för att sjunga "Il est là", det andra av Frankrikes två bidrag i tävlingen.

I de flesta av de sju deltagarländerna var manlig homosexualitet ännu en straffbar handling. I Frankrike fanns inget förbud i lagen men samhället var allt annat än accepterande och den relativa öppenhet som funnits mellan krigen motarbetades hårt och effektivt av den konservativa katolska kyrkan som åter vunnit ny mark i fredstid. Kvinnlig homosexualitet sågs aldrig som lika farlig eller samhällsomstörtande men möttes med minst lika lite förståelse.

Den unga Dany Dauberson växte upp i Creusot i mellersta Frankrike och sågs som underlig och okvinnlig av sin omvärld. Hon var lång (175 cm), hade djup röst och uppvisade ett totalt ointresse för killar.

Vissa källor antyder att hon i en annan tid och under andra omständigheter möjligen skulle ha identifierat sig som en man och kunde i så fall anses vara den första transpersonen i ESC. Det är naturligtvis ren spekulation och något som ingen annan än Dany Dauberson själv hade kunnat avgöra.

Hur som helst slogs hennes tillvaro i spillror då det blev allmänt känt att hon hade ett förhållande med en lokal skådespelerska. Skandalen var total, hennes familj var i uppror och själv flydde hon till Paris. Där började hon sjunga på allvar och blev hjälpt på traven av den öppet lesbiska Suzy Solidor - en legend inom fransk hbtiq-kultur.

Dany blev omtalad och uppskattad men saknade eget låtmaterial. Då hennes ESC-bidrag inte vann gjordes det aldrig någon skivinspelning av det. Hon gav ändå ut ett par skivor, spelade med i ett par filmer och uppträdde då och då i tv.

I början av 1960-talet fann hon kärleken i den nästan tio år yngre Nicole Berger, som blivit mycket populär i en dramaserie på fransk tv. Deras förhållande verkar ha varit förvånansvärt öppet för sin tid och alla inom nöjesbranschen visste att de båda var ett par.

I april 1967 råkade de ut för en allvarlig bilolycka. Nicole - som körde bilen - avlider några dagar senare till följd av sina skador. Dany återhämtade sig aldrig helt, varken från sina fysiska skador eller från förlusten av sin partner. Det blev också början till slutet på hennes karriär som sångerska.

Dany Dauberson avled 1979 i en ålder av 54 år. Hon och Nicole Berger är inte begravda tillsammans.



Dany Dauberson / Il est là (Frankrike 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

20 november 2017

Gwendolyne / Spanien 1970

Om en karriär går i stöpet kan man alltid försöka sadla om och se om man kan bli framgångsrik på något annat sätt. Julio José Iglesias de la Cueva var vid sidan av sina juridikstudier en lovande fotbollsmålvakt och spelade för Real Madrid Castilla i den spanska B-ligan. En svår bilolycka 1963 satte stopp för målvaktandet och Iglesias fick tillbringa två år i konvalescens innan han kunde gå igen.

Enligt legenden skaffade en av hans sjuksköterskor fram en gitarr till patienten så han kunde öva upp motoriken i sina händer på nytt. Så upptäcktes hans musikaliska ådra och snart nog ställde han upp i den klassiska sångfestivalen i Benidorm. Hans bidrag blev en hit och hans debutalbum slog även det an hos publiken.

Efter att det gjorts en film om hans liv och öde ställde han upp i den spanska uttagningen till ESC med den egenhändigt komponerade "Gwendolyne", tillägnad hans första flickvän. Möjligen inget oförglömligt låtbygge men Julio fick åtminstone visa upp sina imponerande röst inför hela Europa.

Gissningsvis öppnade deltagandet i Amsterdam dörrar och snart fick sångaren sin första internationella hit med "Un canto a Galicia". En hit ledde till en annan och efter att Julio flyttat till Florida 1979 började hans skivbolag satsa hårt på den amerikanska marknaden. Det tog några år men 1984 gick två duetter - "To All The Girls I've Loved Before" med Willie Nelson och "All Of You" med Diana Ross - upp i de högre regionerna av Billboards olika topplistor.

Idag är han en av musikhistoriens tio mest framgångsrika artister och ingen annan europeisk solosångare har sålt fler skivor än han. Inte illa för ett slocknat målvaktslöfte. Även två av hans barn - Julio Iglesias Jr och Enrique - är framgångsrika artister.



Julio Iglesias / Gwendolyne (Spanien 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

19 november 2017

It's All About You / Albanien 2010

Kanske hade de gamla farbröderna i juryn slutligen förstått vinken då de för tredje året i rad valde fram en poppigare låt framförd av en kvinnlig vokalist? "Nuk mundem pa ty" ("Jag kan inte leva utan dig") verkade även vara skriven med ESC i åtanke då den faktiskt var ganska exakt tre minuter lång. Allt man behövde göra inför Oslo var att putsa arrangemanget och skriva en engelsk text.

Juliana Pasha var en kraftfull sångerska och hade redan ett par bra placeringar från Festivali i Këngës sedan tidigare, bland annat hade hon året innan kommit tvåa i duett med Luiz Ejlli (Albanien 2006). Hon fyllde 30 under repetitionsveckan i Oslo och flankerades på scenen av en uttrycksfull violinst och tre oändligt stencoola amerikanska körsångerskor.

På presskonferenserna avslöjade Juliana Pasha att hennes drömprojekt var att spela in en skiva med religiös musik. Hon är själv kristen och hennes tro betyder mycket för henne.

Det gör henne ganska ovanlig i Albanien. Majoriteten av albanerna är sunnimuslimer men i en gallup svarade 63% att religion betyder väldigt lite för dem. Under kommunisttiden var all religiös utövning förbjuden i lag men redan på 1930-talet satsade man på att byta ut alla religioner mot albanism, ett slags organiserad fosterlandskärlek.

Då man satsat så hårt på att motverka religion är det kanske lite underligt att Tiranas flygplats är uppkallad efter världens antagligen mest kända albanska katolik - Moder Teresa.

Juliana Pasha tog sig till final och landade på en helt godkänd sextondeplats där. Senare samma år vann hon den populära Kenga Magijke-festivalen, än en gång i duett med Luiz Ejlli.

Vid sidan av musiken har hon engagerat sig i en kampanj mot den blodshämnd - gjakmarrja - som fortfarande förekommer i Albanien, där släkter hamnar i fejd med varandra och människor mördas för att återupprätta en annan familjs heder.



Juliana Pasha / It's All About You (Albanien 2010)
16:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

18 november 2017

Kým nás máš / Slovakien 1996

Vem som skulle representera Slovakien i ESC 1996 var länge oklart. Källor på nätet hävdade att landets egna 2 Unlimited - MC Erik & Barbara som släppt singlarna "Save The Jungle" och "U Can't Stop" i flera länder - blivit utvalda, men den som slutligen skickades iväg var Marcel Palonder.

Han hade bott utomlands i flera år. Han hade studerat musik i Frankrike och sjungit opera i Monaco och kom tillbaka hem efter att hans land Tjeckoslovakien fredligt delat upp sig i två delar vid nyåret 1992/1993. Han bildade gruppen Accidents Happen och verkar ha skaffat sig ett par goda kontakter vid slovakisk tv.

"Kým nás máš" var en behaglig men något profillös ballad och det förvånade en och annan bedömare när den tog sig genom nålsögat i den interna semifinal som anordnades inför Oslofinalen när en del mer profilstarka länder - främst Tyskland - valdes bort.

I Oslo sågs Slovakien som en av de tyngsta kandidaterna till sistaplatsen. I en av de mest korrupta omröstningarna i tävlingens historia hade Slovakien tydligt bytt till sig en hög poäng av Malta medan resten av deras ströpoänger ser rätt trovärdiga ut.

Spaniens ökända poänguppläsare Belén Fernández de Henestrosa lyckades i sin vanliga lätt förvirrade stil ge Marcel Palonders två poäng till Tjeckoslovakien, ett land som inte funnits på kartan på ett par år.

Slovakien är idag en etablerad demokrati men 1996 var man inte riktigt där än och tydligen togs den svaga placeringen i Oslo emot ganska dåligt på hemmaplan. När Marcel Palonder senare samma år uppträdde vid ett evenemang för ESC-fans avslöjade han att han än en gång flyttat utomlands då han inte längre kände sig så välkommen hemma.



Marcel Palonder / Kým nás máš (Slovakien 1996)
18:e plats av 23 bidrag i Oslo

17 november 2017

Kedvesem / Ungern 2013

Olika länder har lite olika definitioner av vad framgång är i Eurovision Song Contest. Ungern hade tagit sig till final både 2011 och 2012 och den nya nationella finalen A Dal ("Sången") hade blivit pop bland publiken. Ungern som så många gånger hoppat av tävlingen verkade nu ha bestämt sig för att stanna kvar.

Nu byggde man dessutom ut A Dal jämfört med året innan. 30 låtar valdes ut och placerades ut i tre stycken kvartsfinaler. Från varje kvartsfinal fick expertjuryn - bestående av bland andra Magdi Rúzsa (Ungern 2007) och Alex Rakonczai (Ungern 1997, 2008, 2011) - välja tre låtar vidare medan tittarna fick välja ytterligare tre.

Via två semifinaler valdes de slutliga åtta finalisterna ut: två av juryn och två av publiken i varje semifinal. Totalt fokus lades i programmet på expertjuryns poäng, vilket bäddade för en stor överraskning i finalen.

Att ByeAlex (Alex Márta) var publikens stora favorit hade inte märkts alls i programmen och när domarna i ensamt majestät fick välja fyra superfavoriter för tittarna att utse den slutliga vinnaren bland kom "Kedvesem" ("Min älskling") på fjärde plats, långt efter de tre andra.

Superfinalen avgjordes enbart av tittarnas SMS-röster och fler hakor föll när den rätt introverta och lätt hypnotiska vinnaren kungjordes.

Tittarna visade sig ha helt rätt. Ungern blev en snackis inför finalen i Malmö, inte minst efter att ByeAlex bett att få sjunga en del av sin låt på svenska. Hans gitarrist Dániel Kővágó hade bott i Finland som liten och lärt sig svenska där, och skrev en svensk text. EBU menade att förfrågan kom för sent och sade nej.

"Kedvesem" tog sig inte bara till final utan slog sig slutligen in bland de tio bästa, blev en stor hit på hemmaplan och tog sig in i lägre regionerna av flera andra länders topplistor.

ByeAlex var nu rejält etablerad för den ungerska publiken och har fortsatt sin karriär. Någon mer listetta har det inte blivit men han har förblivit synlig i många olika sammanhang. 2014 debuterade han som romanförfattare.



ByeAlex / Kedvesem (Ungern 2013)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

16 november 2017

Rhythm Inside / Belgien 2015

Det hade gått bra för Roberto Bellarosa både i ESC och efteråt och Valloniens public service RTBF (Radio-Télévision belge de la Communauté française) beslöt sig än en gång för att välja sin representant bland deltagarna i det egna flaggskeppet The Voice Belgique.

Att anordna en gemensam belgisk variant av The Voice var aldrig att tänka på. Belgarna blickar sällan över den hårda språkgränsen så båda språkområdena har sin egen variant. RTBF har dessutom inte råd att dela med sig. Konkurrensen från franskspråkiga kanaler i Frankrike är enorm och man har relativt svårt att nå ut till de egna tittarna.

När Loïc Nottet var riktigt liten hade han bett sina föräldrar att få sluta spela fotboll och börja dansa istället. När han tävlade i The Voice kallades han snabbt "Billy Elliot från Charleroi" och hans mycket speciella röst gjorde honom snabbt till en favorit. Till slut blev han tvåa i tävlingen.

Efter det skyndade han långsamt ett tag och satsade på sina studier innan han släppte en snygg och ambitiös video på en cover av "Chandelier". Sia själv reagerade positivt på den och RTBF valde ut unge Nottet att tävla i ESC.

Loïc visste väldigt lite om Eurovision Song Contest - han kände till Conchita men hade ingen aning om att Abba varit med - och det kanske var bra då han skrev sin låt. "Rhythm Inside" var den första låt han skrivit och fått utgiven. Texten var skriven av Beverly Jo Scott som varit hans coach i The Voice.

Den unge talangen hade inte bara skrivit sin låt, han hade också varit med och designat kläderna och den visuella helheten. Dessutom hade han koreograferat sitt nummer.

I Wien gick satsningen hem och den nyss 19 år fyllda Loïc tog sig till final som en av storfavoriterna. Till slut blev det en fjärdeplats - Belgiens bästa placering sedan 2003.

Loïc fortsatte att skynda långsamt men ställde upp i franska Let's Dance senare samma år och vann hela tävlingen. 2016 släppte han sitt debutalbum.



Loïc Nottet / Rhythm Inside (Belgien 2015)
4:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

15 november 2017

For A Thousand Years / Slovenien 1999

På vadslagningslistorna hade hon varit den stora favoriten att vinna och hon hade gett det självständiga Slovenien dess allra bästa placering 1995. Det skulle inte slovenerna glömma i första taget och Darja Švajgers karriär rullade på med stor framgång.

Man kan undra om hon kände för att försöka förbättra sitt personliga rekord eller om den inhemska finalen bara var ett sällsynt bra tillfälle att få sjunga i tv i ett litet land, men snart nog var hon tillbaka i startlistan. Hon hade tävlat 1997 och 1998 innan det blev seger på nytt 1999.

"Še tisoč let" var ännu en stor och atmosfärisk ballad, skriven av samma upphovsman som signerat hennes bidrag i Dublin fyra år tidigare.

Det skulle visa sig att tre av de nyligen genomförda regeländringarna skulle påverka den här låten på olika sätt. Till att börja med hade sångspråket släppts fritt och texten översattes till engelska, vilket fungerade riktigt bra. 

Vad som fungerade lite sämre var att orkestern togs bort. Nog för att den irländska orkestern fått "Prisluhni mi" att låta oväntat platt, men lite riktiga stråkar och äkta blås hade gjort den slovenska låten gott.

Det största problemet för Darja var ändå att juryn ersatts med telefonröstning i alla länder utom fyra. Tre av fyra jurygrupper hade Slovenien bland de sex bästa medan balladen gått de flesta tittare över huvudet på en första lyssning. Det kan också bero på att den vanligen så säkra sångerskan hamnade lite fel i sista refrängen och lät andfådd och oskarp. 

"For A Thousand Years" hamnade precis utanför topp tio och är lite bortglömd i hemlandet idag. Darja Švajger är fortfarande en älskad och efterfrågad artist som ofta deltar i Slovenska popevka - den inhemska varianten av Sanremo om man så vill - och 2014 vann hon med "Sončen dan".



Darja Švajger / For A Thousand Years (Slovenien 1999)
11:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

14 november 2017

Pokušaj / Bosnien-Hercegovina 2008

Bosnisk tv hade valt sina representanter internt såväl 2006 som 2007 och efter två vackra och framgångsrika ballader bestämde man sig för att visa en annan sida. Minst sagt. Dags att skicka ett koncentrerat stycke vansinne till ESC.

Elvir Laković var en 36-årig rockpoet från Goražde i sydöstra Bosnien. Som ung hade han studerat musik men blivit uttråkad av skolans inställning till såväl undervisning som till konst och hoppade av. Han studerade också sjukvård under en tid men tog aldrig någon examen.

Kriget drabbade Goražde hårt. De serber som tidigare utgjort en tredjedel av befolkningen lämnade staden, som omringades och besköts hårt av serbiska militären. Elvir stred som soldat i den bosniska armén i flera år.

Efter kriget blev Elvir snart en populär artist i alternativa kretsar och 1998 fick han en första hit på nationell nivå. 2004 flyttade han till New York för att försöka etablera sig där, men kom tillbaka besviken två år senare. Alla dessa erfarenheter tillsammans hjälpte till att forma den nya Laka som fick ett andra stort genombrott med albumet "Zec" 2007. 

Nu valdes han ut att representera Bosnien-Hercegovina vid ESC i Belgrad. Tillsammans med sin 14 år yngre syster Mirela, en höna under armen och en smärre armé av bönder i bakgrunden presenterade han sitt bidrag som inte liknade något som tidigare synts och hörts i tävlingen. Dessutom spelade man in en skojig video som underligt nog inte skickades ut som förhandsvideo.

Till Belgrad fick varken bönderna eller hönan följa med. EBU:s regler förbjuder levande djur på scenen, så Laka berättade på sin presskonferens att han istället gjort frikassé av hönan. Istället satsade man på ett tvättstreck och fyra stickande brudar i varierande åldrar.

NRK:s utmärkta kommentator Hanne Hoftun påpekade under semifinalen att stickningarna blivit lite längre för varje repetition. "Om de går till final blir det kanske en färdig tröja till lördagen."

Laka delade sannerligen åsikter - BBC:s Terry Wogan gjorde inget för att dölja sitt hat inför bidraget - men Bosnien tog sig till final och samlade ihop en del höga poäng där.

Laka och Mirela har fortsatt att göra musik ihop med samma surrealistiska och smått hypnotiska stämning - kolla in den fantastiska videon till "Brko" - även om de inte släpper nytt material så ofta. Bosnisk tv verkade nöjda med sitt påhitt och skulle fortsätta höra till de mest intressanta deltagarländerna under de närmsta åren.



Laka / Pokušaj (Bosnien-Hercegovina 2008)
10:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

13 november 2017

Work Your Magic / Vitryssland 2007

Dzmitry Kalduns mamma älskade prinsessan Diana mest av allt och startade en fan-club tillägnad henne hemma i vitryska SSR. När hon blev gravid önskade hon sig en dotter som helst av allt skulle vara lik Diana.

Dima var förvisso en pojke, men den eventuella besvikelsen gav snabbt med sig när alltfler påtalade att gossen faktiskt också liknade den brittiska prinsessan. Dessutom var han en duktig elev i skolan med fina betyg i den mesta. När han representerade Vitryssland i Helsingfors underströks allt detta med besked i den officiella biografin.

Koldun - så transskriberas hans namn från ryska till engelska - satsade sina många talanger till trots slutligen på musiken. Efter att ha tävlat i flera populära talangjakter på rysk tv ställde han upp i den vitryska uttagningen, understödd av ingen mindre än Filipp Kirkorov (Ryssland 1995).

De tre populäraste bidragen i semifinalen - ett valt av tittarna, två av en expertjury - gick vidare till en final några veckor senare. Koldun bestämde sig för att byta ut sin låt mot en helt ny, något reglerna egentligen inte alls tillät. Hans första val var "Get Up" som dessvärre visade sig vara inspelad och utgiven på skiva i Finland, så den fick kalla handen.

Istället lanserade man "Work Your Magic" - en fyndig titel med tanke på att "kaldun" betyder trollkarl på vitryska. Låten försågs med en vansinnigt snygg och påkostad video och seglade upp som något av en favorit inför ESC.

Under repetitionerna sjöng Koldun ganska surt och skakigt. Trots att inte alla toner satt riktigt där de skulle gick låten hem och Vitryssland tog sig till final för allra första gången.

Framgången till trots avbröt Koldun samarbetet med Kirkorov och bildade så småningom eget skivbolag istället. Där gav han förmodligen bort sin chans till en riktigt stor karriär på den ryska marknaden. Han har lyckats bra ändå med många hits, men han tar sig aldrig allra längst upp på hitlistorna.

Koldun berättade i en intervju att han lider av vad han själv kallar mutationer: hans hår förändras och byter färg av sig självt. Sångaren är övertygad att det är en effekt av nedfallet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. 70 procent av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl landade i Vitryssland, men landets auktoritära ledning ignorerar riskerna än idag.



Koldun / Work Your Magic (Vitryssland 2007)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors