12 oktober 2018

Shine / Georgien 2010

När ryska trupper gick in i Georgien i början av augusti 2008 startade ett krig som visserligen blev kort men som för överskådlig framtid slog sönder relationerna mellan de båda länderna. Året därpå försökte Georgien skicka ett stycke provokativ anti-Putin-disco till ESC i Moskva. När EBU underkände texten hoppade georgierna av tävlingen.

Nu hade det gått ett år och röken hade skingrats. Nu var Georgien tillbaka på eurovisionståget och nu var man mest av allt intresserade av att tvätta bort stämpeln som bråkmakare. Man hade provocerat med flit 2009 - det erkände man nog - men nu vill man vara snygga och prydliga och skötsamma igen.

Man valde ut Sopho Nizjaradze - en begåvad 24-åring från Tbilisi som förutom sången även ägnade sig åt låtskrivande och skådespeleri - att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen. En riktigt begåvad artist men möjligen hade valet också politiska grunder. Nizjaradze hade gett upp en lovande karriär i Ryssland i protest mot kriget 2008.

Vinnarlåten "Shine" var inköpt från värdlandet Norge, skriven av Hanne Sørvaag som även skrivit det norska bidraget (och Tysklands måttligt framgångsrika låt i Belgrad 2008).

På scenen bjöd man på ett synnerligen överkoreograferat nummer men Sopho - som kallade sig Sofia i tävlingen - sjöng bra och för första gången slog sig Georgien in bland de tio främsta.



Sopho Nizjaradze / Shine (Georgien 2010)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

10 oktober 2018

Miss Kiss Kiss Bang / Tyskland 2009

När är en nationell final en succé eller inte? Om man skapar hits på hemmaplan men misslyckas i ESC - är man snett ute då? Är det viktigare att få fina placeringar än att ens låtar säljer sig på marknaden efteråt?

Tyska NDR hade tre år i rad anordnat ganska små uttagningar med få låtar men med populära namn bland deltagarna. Alla tre åren - 2006, 2007, 2008 - hade de utvalda låtarna blivit stora hits på de tyska listorna medan resultaten i ESC varit ganska bedrövliga. Man bestämde sig för att skrota finalen och välja internt istället.

Istället för att välja ut en artist gav man chansen till en framgångsrik producent istället. Alex Christensen hade grundat gruppen U-96 vars ”Das Boot” var den första technolåten med kommersiell framgång i Europa. Han hade även producerat ”Around The World” för ATC. 2007 hade han fått en stor hit i eget namn med den inte så värst subtila ”Du hast den schönsten Arsch der Welt”.

Nu bildade han par med Oscar Loya, en amerikansk musikalskådis, och tillsammans kallade de sig Alex Swings! Oscar Sings! Hemma i Tyskland tyckte en och annan att det var trist att låta sig representeras av en utlänning medan det i värdlandet Ryssland noterades att sångaren var öppet homosexuell.

Kanske för att flytta fokus en aning hyrde man in en specialeffekt i form av den världsberömda burleskdansösen Dita van Teese, tidigare gift med rockaren Marilyn Manson. Dita poserade elegant med sin lilla korsett och sin lilla piska men det räckte inte för att dra uppmärksamhet till den rätt ospektakulära låten. Tyskland låg länge sist innan poängen rann till något på slutet.

Att välja internt hade inte heller varit någon framgång - och även om låten blev en hit var framgången mer blygsam än tidigare år. Året därpå hittade man på ett nytt koncept för den nationella finalen och då skrällde det till rejält.



Alex Swings! Oscar Sings! / Miss Kiss Kiss Bang (Tyskland 2009)
20:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

8 oktober 2018

Estando contigo / Spanien 1961

Eurovisionsfamiljen växte så det knakade. Tidningarna och skivindustrin hade vaknat och televisionen var fortfarande ny och spännande. Program som sändes över gränserna erbjöd ett svindlande fönster i ett Europa där det ännu var dyrt och svårt att resa. Naturligtvis ville fler länder med på tåget.

I Cannes 1961 debuterade hela tre länder: Finland, Jugoslavien och Spanien som dessutom fick äran att inleda hela finalen. Att man släppte in diktaturer in tävlingen var en het potatis och något som skulle förbli ett känsligt ämne i många år. Det skulle ta fram till 1991 innan samtliga deltagarländer i startfältet var demokratier med fria val (ens på pappret).

Francos Spanien gav sig in i tävlandet med flit och energi. Man fick sällan vara med i internationella sammanhang och nu gällde det att visa sig från sin bästa sida. Med en enda poängs marginal vann "Estando contigo" ("När jag är med dig"), framförd av Conchita Bautista.

Conchita var en 24-åring från Sevilla som först gjort sig ett namn som skådespelerska på vita duken innan hon girat över i en sångkarriär. Hon hade temperament och personlighet och gjorde ett rivigt intryck på scenen i Cannes. En niondeplats var inte så illa på ett första försök och det skulle ta flera år innan Spanien skulle placera sig bättre än så.

Tävlingslåten blev populär hemma i Spanien men tråkigt nog för Conchita kom någon annan och stal showen. Det 13-åriga underbarnet Marisol sjöng "Estando contigo" i en film och fick den riktigt stora framgången. Idag förknippas låten minst lika ofta med Marisol som med ESC.

Conchita hade en lång och innehållsrik karriär men blev aldrig någon av Spaniens allra största artister. Hur som helst gavs hon en ny chans att bevisa sig internationellt då hon 1965 fick representera sitt land ännu en gång.



Conchita Bautista / Estando contigo (Spanien 1961)
9:e plats av 16 bidrag i Cannes

6 oktober 2018

Boom Boom / Armenien 2011

Det hade surrat rykten att den armeniska finalen 2010 hade varit uppgjord på förhand och att duon Emmy & Mihran redan valts ut och att den inhemska ligan bara var en skenmanöver. Kanske skulle det ha gått till så om inte den stora offentliga viskleken startat. Till mångas stora förvåning vann Eva Rivas istället.

Möjligen som plåster på såren (möjligen som ett resultat av goda kontakter på armenisk tv) valdes Emmy istället ut internt som armenisk representant året därpå. Hon fick sjunga fyra låtar i en nationell final och så valdes en vinnare av tittarna och en jury med halva makten var. Samma koncept hade ju funkat bra med Sirusho 2008.

Emmy hette egentligen Emma Bedzjanjan och hade varit en stjärna sedan hon var ett litet barn. Som nioåring hade hon fått sin första hit med den patriotiska "Hajastan" ("Armenien") 1993. Nu hade hon klarat övergången till att vara en vuxen artist med glans och kallades ofta för "popprinsessan" eller "Armeniens popikon".

Stora ord att leva upp till, skulle det visa sig. Vinnarlåten "Boom Boom" imponerade inte på någon och Emmy uppträdde mer som en lokal karaokefavorit än ett popfenomen. Varningssignalerna verkar ha ringt även på hemmaplan och man kallade in en erfaren koreograf och ett gäng professionella dansare - samtliga från Grekland - för att sätta fart på bidraget.

I Düsseldorf såg det hela betydligt bättre ut - även om inte riktigt alla toner var helt njutbara nu heller - men vad hjälper det när låten är för svag? När finalisterna från den första semifinalen lästes upp var sensationen ett faktum - Armenien missade finalen för första gången om än med minimal marginal. Många hade trott att det aldrig skulle kunna ske då exilarmenierna runt omkring Europa var för många och för flitiga på att rösta. Armenien hade aldrig tidigare placerat sig sämre än tia.

Naturligtvis är det bra för tävlingen att ingen sitter helt säkert och att alla länder kan misslyckas då och då, men säkerligen var det bittert för Emmy och Armenien att åka ur. Inte blev något bättre av att grannen Azerbajdzjan - som man legat i krig med sedan 1991 - gick åstad och vann hela tävlingen. Året därpå i Baku lyste Armenien med sin frånvaro i startfältet.

I Finland - där samtliga bidrag som framförs på andra språk än finska textas - återgavs refrängens första textrad "Boom boom, chaka chaka" som "Pum pum, läpä läpä", något som orsakade en hel del muntra kommentarer från tittare.



Emmy / Boom Boom (Armenien 2011)
12:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

4 oktober 2018

L'enfant que j'étais / Schweiz 1957

Schweiz hade i sanning satt färg på den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn programmet ännu inte hade - genom att föreslå formatet, stå värd för själva tävlingen och sedan också vinna hela rasket i Lugano.

Att Schweiz skulle arrangera även året därpå var däremot aldrig aktuellt. Tävlingen var från början tänkt som en engångshändelse, som en extraordinär programpunkt och inget mer. Televisionen var så ny och få människor tänkte i långa linjer. Anledningen att en andra omgång över huvud taget ordnades var - enligt legenden - att västtysk tv så gärna ville stå värd och visa sitt kunnande.

I den schweiziska finalen vann i princip samma låt som året innan. "L'enfant que j'étais" lät inte bara som en variant på historiens första ESC-vinnare, den hade samma upphovsmän och framfördes även den av Lys Assia. Faktum var att Lys sjungit fem av elva bidrag i den nationella finalen så rent statistiskt borde hon ju ha vunnit.

Men redan i Frankfurt am Main kunde man se konturerna av en sanning som ofta skulle gälla genom programmets historia: blixten slår sällan ned på samma ställe två år i rad och det lönar sig inte att kopiera fjolårets vinnande koncept. Fjolårets vinnande team fick bara fem poäng och kom trea från slutet.

I likhet med Italien och vinnaren från Nederländerna struntade man glatt i den nya regel som rekommenderade att inga tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut - "L'enfant que j'étais" klockar in på strax över fyra minuter.

Det relativa misslyckandet spelade ingen som helst roll för Lys Assias karriär. Tävlingen var inte på något sätt etablerad varken hos publiken eller hos tidningarna. Tävlingen var inte på riktigt en tävling än utan mer en musikstund i tv. Ett tydligt steg mot ökade tävlingsinstinkter var att man från och med 1957 såg tävlingen som årligen återkommande och förväntade sig att det vinnande landet också skulle ta hand om arrangemanget följande år.



Lys Assia / L'enfant que j'étais (Schweiz 1957)
8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

2 oktober 2018

A cidade (até ser dia) / Portugal 1993

Anabela Braz Pires var visserligen ung - bara 16 år - men redan en rutinerad och erfaren artist. Hon hade börjat sjunga i olika sångtävlingar redan som åttaåring och fyra år senare hade hon representerat Portugal vid en melodifestival för barn, arrangerad av UNICEF, där hon träffade storheter som Danny Kaye och Audrey Hepburn. Hon hade också tävlat i internationella festivaler i Polen och Turkiet. Hon visste vad hon gjorde.

Så vann hon också en överlägsen seger vid den portugisiska finalen med "A cidade (até ser dia)" ("Staden (tills det blir dag)"), en lycklig liten ballad om alla drömmar som lever och frodas i staden ända fram till gryningen. En av låtskrivarna var den legendariska Paulo de Carvalho (Portugal 1974 och 1977), vilket säkert också var en viss draghjälp.

På den stora scenen i lilla Millstreet strålade Anabela och charmade juryn. Portugal belönades med två tolvpoängare och för andra gången på tre årgångar hamnade man bland de tio främsta. Dessutom blev "A cidade (até ser dia)" en av årets mest spelade låtar på portugisisk radio. Anabelas genombrott var stort och definitivt.

Med åren har Anabela alltmer specialiserat sig på musikalroller och har blivit en av monsterregissören Filipe La Férias favoriter. Tillsammans har de bland andra framgångsrika uppsättningar gjort Sound of Music (där Anabela delade roller som Maria med Lúcia Moniz) och Jesus Christ Superstar. Mellan succéerna spelar Anabela ännu in skivor, oftast med mer anspråksfullt material än vid genombrottet.



Anabela / A cidade (até ser dia) (Portugal 1993)
10:e plats av 25 bidrag i Millstreet