9 mars 2023

Cake To Bake / Lettland 2014

2013 hade Malta dykt upp ifrån ingenstans och blev en liten minisnackis inför finalen: avslappnad, avskalad, lättsam och till synes inte så värst kalkylerad på vad publiken kunde tänkas förvänta sig slog sig den enkla lilla trallen in bland de tio bästa.

Kunde blixten tänkas slå ned två gånger på samma ställe? Kunde det vara så att Den Okonstlade Trallen var vad publiken längtade efter mitt i det hav av allt mer koreograferade och stiliserade framträdanden? 

Någon som helt klart trodde att så kunde vara fallet var Christer Björkman. I "Inför Eurovision Song Contest 2014" flaggade han för att Lettlands glada sång runt lägerelden eventuellt kunde bli årets överraskning.

"Cake To Bake" var ett sprittande stycke om hur textens jag klarat av att göra de mest ofattbart omöjliga saker - som att få det att regna i öknen, att upphäva gravitationen och att lära sig tala lettiska - men när man ställs inför något så grundläggande som att baka en kaka har man ingen aning om hur det ska gå till.

Det spekulerades en del vad texten egentligen betydde; Christer Björkmans tolkning var att kakan som skulle bakas var en metafor for att uppfostra ett barn.

Gruppen Aarzemnieki - en medveten felstavning av ārzemnieki ("utlänningar") - hade startats av tyske Jöran Steinhauser och brittiske Nick Massey men hade med tiden förstärkts också med två infödingar och var nu en kvartett. 

De gav ett glatt och älskvärt framträdande men den danska producenten verkar inte alls ha trott på Lettland. Aarzemnieki fick sjunga som andra land i den första semifinalen och när telefonlinjerna öppnade hade många redan hunnit glömma den lettiska allsången. Lettland missade finalen för sjätte året i rad och skulle styra om sin nationella uttagningen rejält året därpå.

Får man tro det som står på internet så har Aarzemnieki aldrig upplösts som grupp rent formellt och fortsatte att ge ut musik ett par år till efter utflykten till Köpenhamn, inte minst en låt tillägnad fotbollslaget Riga United FC.


Aarzemnieki / Cake To Bake (Lettland 2014)
13:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

7 mars 2023

Cours après le temps / Luxemburg 1982

Som de allra flesta år valde Luxemburg sitt bidrag för Harrogate internt utan någon nationell final. Men hur valde man? Bad man skivbolagen om förslag? Närmade man sig en lovande låtskrivare? Frågade man en artist man gärna ville ha? Idag är det svårt att hitta någon information om saken.

Just det här året är det möjligt att ett entusiastiskt litet skivbolag lyckades sälja in en ny artist man trodde på. Svetlana - egentligen Claire de Loutchek - var en fransyska med ryskt påbrå (Svetlana är den ryska varianten av hennes namn Claire), utrustad med en säreget hög sångröst. Hon hade turnerat med Ivan Rebroff, varit med i flera kabaretgrupper och släppt en enda singel i eget namn.

"Quand ta lettre est arrivée" kom ut 1981 på Les 3 Oranges Bleues, en liten label som ingick i den stora gruppen PhonoGram som även ägde etiketter som Philips och Mercury.

Bidraget "Cours après le temps" ("Spring ikapp med tiden") var signerat Cyril Assous som tidigare skrivit låtar åt stjärnor som Dalida, Mireille Mathieu och Jeane Manson. Singeln gavs ut på Philips istället för Les 3 Oranges Bleues, kanske för att de hade bättre muskler då det gällde marknadsföring.

I Harrogate sjöng Svetlana snyggt i stämmor med sina rutinerade körsångare och hamnade på en sjätteplats till slut, kanske något lägre än vad förhandstipsen förväntat sig. 

Senare samma år sjöng Svetlana på det franska soundtracket till den tecknade filmen "Brisby och Nimhs hemlighet" och gav året efter ut ytterligare två singlar (varav den något udda "Je suis blonde... et alors?" är väl värd en smula uppmärksamhet). Sedan blev det tyst i många år tills hon 1990 gav ut en skiva med ryska sånger, ackompanjerad av sin bror Pascal de Loutchek.

1999 sjöng hon en än gång musiken till en film - "La Bûche" med bland andra Charlotte Gainsbourg i rollistan - men verkar efter det helt ha lämnat musiken och offentligheten bakom sig.

2013 gavs en samling ut digitalt med samtliga låtar hon spelade in under sin korta popkarriär - 12 spår inalles inklusive en spansk version av hennes eurovisionsbidrag.



Svetlana / Cours après le temps (Luxemburg 1982)
6:e plats av 18 bidrag i Harrogate

5 mars 2023

Gözlerinin hapsindeyim / Turkiet 1990

Kayahan Açar var ingen späd debutant då han vann den turkiska finalen: han hade hunnit fylla 41 och aktiv som artist i minst femton år. Han skrev låtar till andra - exempelvis till stjärnan Nilüfer (Turkiet 1978) - och hade sedan mitten av 1980-talet börjat få ett visst erkännande också som soloartist.

När han nu stod som segrare var det på sjätte försöket (efter att ha varit med 1981, 1984, 1987, 1988 och 1989) hade han en stigande kurva bakom sig: han kom sist på första försöket men hade senast kommit på andra plats efter gruppen Pan.

Vinnarlåten "Gözlerinin hapsindeyim" ("Fångad i dina ögon") var en dramatisk sak där Kayahan - precis som 1989 - fick betydande vokal hjälp av sångerskan Demet Sağıroğlu. I den nationella finalen hade de presenterats som en duo men vid ESC stod Kayahan ensam i fokus.

TRT hade en särskild budget för att snitsa till sina vinnarlåtar och göra dem mer tillgängliga för en europeisk publik. Kayahans manager föreslog att den fransk-algeriske Jean Claudric (som tidigare dirigerat fyra bidrag i ESC: Luxemburg 1971, Frankrike 1973, Marocko 1980 och Luxemburg 1982) skulle vara rätt person att skriva ett nytt arrangemang. Jean Claudric var måttligt intresserad men lät sig flygas in till Istanbul för att jobba på låten.

Vad som hände i Istanbul råder det delade meningar om. Jean Claudric menar att han skrev ett snyggt arr som alla varit nöjda med, och att Kayahan glatt kramat om honom efteråt. Den turkiska dirigenten Ümit Eroğlu säger att Jean Claudric passade på att ha semester och plocka på sig den turkiska televisionens pengar för att enbart lämna efter sig ett grovt utkast till en ny version.

Det alla är överens om är att Jean Claudric var den som föreslog att den ursprungliga refrängen skulle bytas ut, något Kayahan själv inte alls var nöjd med. Han accepterade den nya lösningen men skrev aldrig någon text till det nya stycket utan sjöng bara "hai la la la la" genom refrängen.

I Zagreb fick Ümit Eroğlu slita lite med att få orkesterns blåsare att hänga med i svängarna i låtens övre register men annars var samtliga medverkande nöjda med slutresultatet. Att poängen i vanlig ordning blev låg brydde man sig inte så mycket om - hemma i Turkiet var det ingen som längre förväntade sig något annat.

Ett år senare släppte Kayahan ett album som slutligen skulle befästa hans plats bland landets mest populära artister. Även Demet Sağıroğlu startade en framgångsrik solokarriär, så det hade helt klart varit mödan värt att tävla i Zagreb.

Samma år som Kayahan tävlade i ESC diagnosticerades han för första gången med mjukdelssarkom - en relativt ovanlig typ av cancer - som han aldrig skulle bli helt kvitt. När sjukdomen återkom för tredje gången fanns det inget mer att göra: i februari 2015 gav Kayahan en avskedskonsert för sin publik och avled två månader senare.

Kayahan hyllades efter sin död som en de största: landets popelit spelade in en skiva med hans bästa låtar och sångarens begravning bevistades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

Stort tack till And The Conductor Is för fantastisk info om Jean Claudrics äventyr i Istanbul. 


Kayahan / Gözlerinin hapsindeyim (Turkiet 1990)
17:e plats av 22 bidrag i Zagreb

9 maj 2022

Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche / Frankrike 1987

Vill man ge sig in i showbiz är det bra att tidigt veta vad man vill. Redan som liten hade Christine Minier dansat balett, sjungit opera och studerat drama. För säkerhets skull hade hon också skaffat sig ett "riktigt" jobb och utbildat sig till hårfrisörska.

Det skadar inte heller att ha släktingar i musikbranschen. Hennes morbror Gérard Curci var sångare och musiker med några skivor utgivna i eget namn i bagaget. När han fick med en låt i den franska finalen 1987 - skriven tillsammans med Christines bror Marc Minier - fick familjens nu 23-åriga frisör lämna saxen på hyllan och pröva vingarna i tv-rutan.

Luften hade fullständigt gått ur de nationella finaler som Antenne 2 ordnade: den här upplagan sändes en tidig söndagseftermiddag då ingen såg på tv och raden av bidrag var långt ifrån oförglömlig. Christine hade åtminstone en rak och tydlig klassisk schlagerballad och vann framför näsan på de två tolvåringarna Marilyne och Marina.

I Bryssel fanns det en och annan som trodde att den franska klassikern kunde gå hem hos juryn, inte minst Sveriges Radios kommentator Jacob Dahlin gav fransoserna stora chanser. Christine själv - som riggats i kläder från Dior - kände sig obekväm och tyckte att man klätt ut henne till en karamell. (Jacob Dahlin höll med och kallade hennes kreation "dräkt à la oätlig bakelse".)

Under röstningen visade det sig snabbt att juryn inte alls fastnat för Frankrike. "Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche" ("Kärlekens ord har ingen vilodag") fick visserligen en tolva från Luxemburg men nobbades av de flesta andra och fick nöja sig med en fjortondeplats.

Skivbolaget Tréma hade lovat att ge ut låten på skiva endast under förutsättning att den placerade sig bland de fem bästa i Bryssel men släppte trots det ett mindre antal exemplar till försäljning efter finalen. Idag hör singeln till de allra svåraste att få tag på och betingar höga belopp bland samlare.

Christine Minier lät sig inte nedslås av resultatet, hon hade uppskattat sin vecka i Bryssel och ville åter satsa på musiken. Hon blev sångerska i La Bande à Basile, ett slags partyorkester Gérard Gurci startat många år tidigare, och 1989 fick de en megahit i Frankrike med "On va faire la java", som gavs ut i samband med 200-årsjubileet av den franska revolutionen.

Christine Minier sjunger än idag med La Bande à Basile och har många spelningar runt omkring landet med dem. Även om hennes ESC-bidrag hör till de mer bortglömda av Frankrikes försök blev sångerskan i Dior-karamellen en erfaren artist till slut.

Antenne 2 kastade in handduken och skrotade sin nationella final som ingen ville vara med i. Från och med 1988 valdes de franska bidragen internt varje år fram till 1999

Uppdaterad 15 augusti 2023


Christine Minier / Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche (Frankrike 1987)
14:e plats av 22 bidrag i Bryssel

7 maj 2022

New Tomorrow / Danmark 2011

1995 hade DR försökt att radikalt förnya Dansk Melodi Grand Prix: man fick ett antal riktigt kreddiga låtskrivare och artister att ställa upp och hela programmet såg ut och lät helt annorlunda än tidigare.

Nyordningen var inte alls vad den danska publiken ville ha. Trots att vinnaren fick Danmarks bästa placering på hela 90-talet floppade den på listorna och trots att den blivit något av en klassiker i efterhand var den verkligen ingen hit då.

Låtskrivaren Lise Cabble skulle ändå återvända till den danska finalen många gånger och nischade där in sig som den där som alltid skriver de bra låtarna som visar sig lite för krävande för få de danska tittarna med sig. 

Att vara för snårig för Danmark verkar oss emellan inte kräva så mycket - kolla exempelvis in mina personliga favoriter "Uden dig" (2000) och "Det' det" (2009) - men det må vara Lise Cabble förlåtet om hon vaknade en dag med en vilja att skriva något lite enklare som kunde ta danskarna med storm.

Kanske var det inte alls så det gick till men när Lise Cabble tog sin andra seger var det med en betydligt enklare låt. "New Tomorrow" var ett rakt och tydligt stycke poppig rock som lät tryggt och välbekant. 

Lite väl bekant tyckte vissa som hörde spår av en mängd andra redan existerande låtar i paketet, allt från Andreas Johnsons "Sing For Me" till en gammal kinesisk folksång. Lise Cabbles låtskrivarpartner Jakob Glæsner kommenterade saken med att refrängen enbart består av fem olika noter och att en så enkel melodi självklart måste påminna om något annat.

"New Tomorrow" framfördes av A Friend In London - ett ungt band som spelat ihop i flera år och som bland annat turnerat i Kanada i väntan på det stora genombrottet. Tim Schou vid mikrofonen var snygg och karismatisk och bandet fick snabbt ett stort antal fans inför ESC i Düsseldorf.

När poängen började rulla in lyckades Tim Schou göra en rejäl groda: efter att ha fått tolv poäng från Nederländerna ropade han "I want to f*ck you" till poängavlämnaren och tvingades be om ursäkt efteråt.

"New Tomorrow" landade på en femteplats och blev en stor hit hemma i Danmark men sedan lyckades inte så mycket för A Friend In London. De följande singlarna floppade, deras debutskiva sålde sparsamt och två år efter Düsseldorf hoppade samtliga originalmedlemmar utom sångaren av. Tim Schou försökte hålla liv i bandnamnet med nya medlemmar men ett år senare kastade även han in handduken.

Lise Cabble var sannolikt nöjd med att ha kommit femma än en gång i ESC, men skulle det kanske gå att toppa det och placera sig ännu högre? Två år senare skulle hon göra ett nytt försök.


A Friend In London / New Tomorrow (Danmark 2011)
5:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

5 maj 2022

Alter Ego / Cypern 2016

Efter att ha vunnit hela ESC med en av tävlingens genom alla tider största - möjligen den allra största - kommersiella hitlåtar kunde man ju tänka sig att världen skulle ha legat öppen för Thomas G:son. Att han kunde skriva vad han ville för vem som helst.

Istället fortsatte den gode G:son att hänge sig åt Eurovisionens gamla schlagerfestival. Ibland skrev han helt egna låtar, ibland snyggade han till sådant som någon valt ut men som inte riktigt kändes färdigt. Inget fel med det, alla gör det de själva känner sig mest bekväma med.

När tävlingen än en gång skulle hållas i hans hemland fick Thomas G:son lägga till Cypern på listan över länder han skrivit för. De ville dessutom ha en lite hårdare rocklåt, vilket gissningsvis tilltalade hårdrockaren från Skövde.

Bandet Minus One hade deltagit i den nationella finalen året innan och hamnat på tredje plats, nu valdes de ut internt av tv-bolaget RIK. Gruppen hade bildats 2009 under namnet Gnostoi Agnostoi men då en originalmedlem lämnade skutan bytte man namn till Minus One.

Minus One hade startat sin bana som coverband men började med åren att skriva fler och fler egna låtar. Också tävlingslåten "Alter Ego" hade bandet som upphovsmän tillsammans med Thomas G:son. Hade svensken varit med och skrivit eller hade han än en gång snitsat till någon annans verk?

I Stockholm fick Minus One faktiskt konkurrens i sin semifinal av ett annat rockband - Highway från Montenegro - men gick segrande ur den striden och tog sig till lördagens final. Där framstod rocklåten kanske som lite väl snäll och välkammad och det blev en placering långt ned på listan.

Cypern förstod att glädjas åt en finalplats ändå och Minus One har fortsatt en rätt framgångsrik bana. Två år efter finalen i Stockholm spelade bandet in sitt första album, inspelat och utgivet av ett danskt skivbolag.

Thomas G:son hade än en gjort sitt jobb väl och skulle få en ny påringning från Cypern ett år senare.


Minus One / Alter Ego (Cypern 2016)
21:a plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

3 maj 2022

Glorious / Tyskland 2013

Med hjälp av Stefan Raab och den kommersiella tv-kanalen ProSieben hade tysk tv hittat sina bidrag genom en talangjakt à la Idol. Det hade gått väldigt bra - Lena vann, Roman Lob hamnade bland de tio främsta - men talangjakter började kännas lite trötta och konceptet skrotades.

Vad skulle man erbjuda tittarna istället? Man anar att någon på NDR - den regionala avdelningen av ARD med ansvar för ESC - sett en upplaga av den svenska Melodifestivalen och tyckt att det såg lovande ut. 2013 ordnade man en galafinal med tolv bidrag där tittarna skulle få välja den låt som skulle skickas till Malmö.

På förhand såg det ganska lovande ut. Startfältet rymde såväl nya lovande talanger som väletablerade artister och låtarna spände över ett antal genrer, men trots ett påkostat evenemang och trots att man hade den fantastiska Anke Engelke som värd var programmet i sig inte särskilt lyckat.

Precis som den tyska finalen 1979 - som också varit en ambitiös nystart på många sätt - kändes programmet utdraget och avslaget. Efter att låtarna spelats upp kokades det soppa på en spik i vad som kändes som en evighet. 

Minst lyckat av allt i spiksoppan var att nio av ARD:s radiostationer låtit sina lyssnare rösta på förhand efter att låtarna spelats i radio, röster som räknades som en tredjedel av hela resultatet i finalen. Helt tydligt hade en av kandidaterna - LaBrassBanda, som blev tvåa till slut - uppmanat sina fans att rösta flitigt och fick fullpoängare från samtliga distrikt. 

Till slut vann ändå tävlingens i särklass största namn. Cascada var en av den internationella dansmusikens största namn, inte minst tack vare megahiten "Everytime We Touch". I blickfånget stod sångerskan Natalie Horler men gruppen bestod även av producenterna Manuel Reuter och Yann Peifer. 

"Glorious" lät dessutom som en riktig hit. Dessvärre påminde början av refrängen också en hel del om fjolårsvinnaren "Euphoria" - ett helt obegripligt val då allt fokus plötsligt plockades från bandet till huruvida låten var ett plagiat eller inte. Och ett plagiat är det verkligen inte.

I Malmö räknades Tyskland till favoriterna men stod fullständigt på näsan i röstningen. Cascada fick poäng från fem länder och landade femma från slutet. Det som skulle ha blivit en triumf blev istället början på ett decennium då Tyskland skulle samla bottenplaceringar på hög.

För Cascada betydde den svaga placeringen just ingenting alls. Bandet turnerar och släpper nytt material än idag och 2018 passerade "Everytime We Touch" hundra miljoner visningar på YouTube. 


Cascada / Glorious (Tyskland 2013)
21:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö